Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

DVD: Explodera Bateria! – Håkan Hellström (2003)

Lämna en kommentar

explodera

Mitt Gullbergs kaj paradis/Uppsnärjd i det blå/Gråsparven när hon sjunger/Den fulaste flickan i världen/Minnen av aprilhimlen/Ramlar/En vän med en bil/Förhoppningar och regnbågar/Det är så jag säger det/Rockenroll, blåa ögon – igen/Känn ingen sorg för mig Göteborg/Kom igen Lena!/Nu kan du få mig så lätt/Vi två, 17 år

Speltid: 105 min

___________________________________________________

Jag tror bestämt att det är slut nu. Flera års bloggande blir en vana – så det är lite vemodigt att skriva detta inlägg men allting måste ha ett slut, även skivhyllan.

Det finns ingen som helst tanke med att detta sista inlägg blir en DVD med Håkan Hellström, det bara blev så. Och kanske är det till och med så att jag faktiskt har ytterligare några skivor kvar men jag säger som kungen; ”det är dags att vända blad och gå vidare”.

Det här är en fantastiskt bra DVD – om du gillar Håkan. Här får du honom i början av karriären när han nätt och jämnt fått av sig sjömanskostymen och han i all sin oskuldsfullhet berusar publiken med sin förvånade och minst sagt förundrande uppsyn; att lilla han blivit så stor. Sådär håller han på fortfarande men aldrig har det känts lika ärligt. Han var nog allra bäst här, Håkan.

Det kan ta slut i morgon eller hålla på för alltid, ibland är det så. Det är så jag säger det!

Tack ska ni ha alla goa bloggläsare som läst och kommenterat mina inlägg genom åren – har uppskattat både ris och ros. Och ni tror väl inte att man bara kan ta bort ett bloggberoende sådär hur som helst? Nej, som jag sade – vänder blad och går vidare med ett nytt bloggprojekt. Detta presenteras här på bloggen inom kort. Eller senare. Den som lever får se. På återseende! /Andreas

 

CD: Gold – Ryan Adams (2001)

Lämna en kommentar

gold

New York, New York/Firecracker/Answering Bell/La Cienega Just Smiled/The Rescue Blues/Somehow, Someday/When the Stars Go Blue/Nobody Girl/Sylvia Plath/Enemy Fire/Gonna Make You Love Me/Wild Flowers/Harder Now That It’s Over/Touch, Feel and Lose/Tina Toledo’s Street Walkin’ Blues/Goodnight, Hollywood Blvd

Producent: Ethan Johns Skivbolag: Lost Highway Records

___________________________________________________________________________________________

Det sägs att Ryan Adams kastat ut folk från sina konserter då någon överförfriskad i publiken, som en liten humoristiskt gest till att han många gånger förväxlats med en viss Bryan, ölrusigt hojtat efter ”Summer of 69”. Lite fånigt kan tyckas, men det där var nog mest när han krökade. Adams har lagt av med både droger och alkohol sedan några år tillbaka och är nog inte lika stingslig längre. (OCH: för att visa Ryan respekt struntar jag att tagga Bryan i detta inlägg.)

Nåväl, man kan säga att Gold är ett mästerverk. Det är iallafall den platta jag använder som måttstock för att bedöma om en Adamsplatta är bra eller mindre bra. Det här är definitivt min favorit med honom och jag tror inte att han har fått till en jämnare samling låtar sedan denna. Många fantastiska låtar har det blivit, men inge lika helgjutna plattor som Gold.

Tror också att denna, hans andra soloplatta, blev det stora genombrottet med låtar som ”New York, New York”, ”Firecracker”, ”Answering Bell” och ”La Cienega Just Smiled” – som också inleder plattan (just i den ordningen). På ”Answering Bell” gästar även Adam Duritz från Counting Crows med ett skönt bakgrundsmässande.

Sviten med topplåtar slutar dock inte där utan fortsätter mer eller mindre genom hela platta. Fast med några dalar såklart. Det är dock skönt att han kränger iväg ett tiominutersjam i ”Nobody Girl” och får till ett fett rocksväng i ”Enemy Fire”. Det som sticker ut här blir alltså inte udda eller dåligt.

Sedan är frågan om han inte är som allra allra bäst i avskalade nummer som ”Sylvia Plath” och ”When The Stars Go Blue”. Inte minst i den senare. Fast det klart, det ena ger ju det andra; men andra ord – en smått perfekt samling låtar i den lite mer nyodlade och moderna countryrockfåran.

Gott så!

Citatet: ”Did I slip? I know I stumbled.” (Answering Bell)

CD: Easy Tiger – Ryan Adams (2007)

Lämna en kommentar

Easy Tiger

Goodnight Rose/Two/Everybody Knows/Halloweenhead/Oh My God, Whatever, Etc./Tears of Gold/The Sun Also Sets/Off Broadway/Pearls on a String/Rip Off/Two Hearts/These Girls/I Taught Myself How to Grow Old

Producent: Jamie Candiloro Skivbolag: Lost Highway Records

____________________________________________________________________________

Det var ett tag sedan sist, jag vet. Det blir svårare och svårare att hitta de där skivorna jag inte skrivit om då de liksom blandades huller om buller när vi flyttade för några månader sedan. Men, plötsligt hittar man riktiga pärlor som av någon konstig anledning inte hittat till bloggen ännu. Detta och nästa inlägg kommer således att handla om Ryan Adams.

Ni minns kanske hur jag för några inlägg sedan länkade en artist till filmen This is 40? Det där är verkligen en riktig skitfilm som egentligen inte förtjänar att nämnas ytterligare men det går faktiskt att länka även Ryan Adams till denna Hollywoodsörja. Av den enkla anledningen av att han är med i  ….. gaaaah, SPOILERVARNING …. slutscenen. Och även om det är något förutsägbart så är det kanske det enda de lyckades med i filmen – att plantera Adams i slutet (framförandes låten ”Lucky Now”, som dock inte finns med på denna skiva). Filmen handlar ju nämligen delvis om en krisande 40-åring i skivbranschen och då han inte hänger med i ”dagens musikklimat” passar ju Adams in som en perfekt kompromiss där på slutet; en artist för honom som är relativt ung med ändå lutar sig på grunder andra singer/songwriters byggt upp åratals tidigare.

Fast det har ju inte så mycket med den här skivan att göra. Nej, det var bara någonting som slog mig nu när jag sitter här och lyssnar på Adams nionde platta Easy Tiger. Den är riktigt bra. En av hans bättre, och då ska ni veta att Ryan Adams kan vara grymt ojämn men har hyllats och geniförklarats fler gånger än de flesta 38-åringar. Precis som vissa andra artister i genren (säg Neil Young) är han produktiv och tänker inte alltid två gånger innan har släpper ifrån sig en samling låtar. Resultatet varierar, minst sagt. Fast på senare år har han slagit av på utgivningstakten en aning vilket också gjort skivorna något jämnare.

Här är det mestadels något avskalat och halvakustiskt, bortsett inledande ”Goodnight Rose” och småskojiga ”Halloweenhead” (vad nu det egentligen är). Vet heller inte hur personliga texterna egentligen är men jag får känslan av att Adams bearbetar en havererad relation och det är textmässigt ganska deppigt. Inte minst i vackra låtar som ”Two” och ”Everybody Knows”. Men deppigt blir ju många gånger bra, och här visar han verkligen sin styrka som textförfattare. Vidare är det enkelt! Låtarna är korta samt utan krångliga arrangemang – vilket här visar sig vara alldeles utmärkt. Kan verkligen rekommendera den här skivan, inte minst om du vill ha en bra introduktion till Ryan Adams – och då kommer du ju självklart upptäcka att han skrivit galet många bra låtar, och att bandet Whiskeytown (som Adams var med i) är/var sjukt underskattade.

Fast det är ju en annan historia.

Citatet: ”You come to me sometimes when I’m thinking like a cannonball shooting out a canyon …. and I forget whatever it was I was thinking about” (Everybody knows)

CD: Great Day For Gravity – King L (1995)

Lämna en kommentar

IMG_2962

Tragedy Girl/The Dumbest Story/Tom Driver/Greedy/All Hail the Alien Queen/Back to Loving Arms/Life After You/That’s How It Works/Hoping They’ll Be Open/First Man on the Sun/Two Cars Collide/Don’t Believe in Hollywood/Lost and Found and Lost Again

Producent: Gary Clark Skivbolag: Circa

______________________________________________________

Den här skivan har jag sparat länge, det ska ni veta! Har inte riktigt hittat någon lämplig ingång eller en rimlig ursäkt att skriva om den (så det får bli en stolpig ingång där jag påtalar att jag inte har någon ingång). Ska alltså göra mitt bästa för att få till något om denna platta!

Jag tror att vi börjar med att namndroppa några mer kända artister: Natalie Imbruglia, Lloyd Cole, Skin (från Skunk Anansie), Melanie C, Emma Bunton (båda från Spice Girls), Nick Carter (Backstreet Boys) och Mark Owen (Take That). Fast man kanske inte är tvärkänd om det finns ett behov av en efterföljande, förklarande, parentes? Det finns väl ingen som skulle skriva Bono (U2)? Struntsamma – samtliga artister nämnda (minus Bono (från, ehhh U2)) har arbetat med Gary Clark (King L).  Ni fattar kanske således länken?

Gary Clark är alltså nåt slags popsnöre bosatt i USA som numera verkar var mer aktiv som låtskrivare och producent än som artist, men det började ju någonstans – nämligen i Skottland där han som medlem i bandet Danny Wilson (efter Sinatrafilmen Meet Danny Wilson) fick en hyfsad hit med ”Mary’s Prayer”. När bandet sedan efter några plattor splittrades försökte sig Clark på en solokarriär men lyckades inte få till några hits, och då bildade han alltså bandet King L. Puh, ett himla namndroppande här!

Och det är nu problemen börjar (för mig). Jag har nämligen inte mycket att säga om detta album. Det har legat här hemma och skräpat och jag har liksom helt tappat uppfattningen om innehållet. Fick för mig att det var något progressivt. Vet inte om en sorgsen clown är progg? Nåväl, progg är det inte utan ganska harmlös popmusik (lyssna nedan). Varken bra eller riktigt dåligt. Kan inte riktigt sätta fingret på det hela. Men jag tycker nog att rösten lämnar en del att önska! Känns inte som en platta jag återkommer till.

Det var nog allt. Har inte mer att säga helt enkelt, men om du är ett Gary Clark-fan och läser detta; känn din hedrad att fylla kommentarsfältet med matnyttig information om Gary Clark.

Bonusinfo: vidare tycks denna skiva var helt bortglömd då det knappt finns någon information om varken bandet eller skivan på det där vi kallar Internet. Ganska ovanligt nu för tiden; vilket gör den här plattan mer spännande än den borde vara. Faktiskt!

Konsert: Bon Jovi – Stockholms stadion 24 maj 2013

Lämna en kommentar

BJ

That’s What the Water Made Me/You Give Love a Bad Name/Born to Be My Baby/Blood on Blood/Raise Your Hands/Captain Crash & the Beauty Queen From Mars/It’s My Life/Because We Can/What About Now/We Got It Goin’ On/Keep the Faith/(You Want to) Make a Memory/Someday I’ll Be Saturday Night/Army of One/We Weren’t Born to Follow/Who Says You Can’t Go Home/I’ll Sleep When I’m Dead (Rockin’ All Over The World)/Bad Medicine  (Start Me Up) Extranummer: Dry County/Wanted Dead or Alive/Have a Nice Day/Livin’ on a Prayer / In These Arms

Längd: ca 2 tim 20 min Spelplats: Stockholms stadion

___________________________________________________________________

Tänkte bjuda på någonting utöver det vanliga. Lite utanför (skiv)backen så att säga, och jag vet inte om det är en recension eller en observation? Kalla det vad ni vill!

Hur som helst, jag blev bjuden på arenarock! Det tackar man inte nej till, för även om jag aldrig varit speciellt förtjust i detta upplåsta konsertformat var det ändå med ett av världens största band – vars fem första skivor jag verkligen spelat sönder och samman. Det gick en nostalgisk rysning längs ryggraden av bara tanken att återförenas med Bon Jovi. Och det började verkligen bra, för sällan har jag haft sån enorm tajming inför en konsert! Vi körde nämligen en förfest med grill på balkongen, öl och spotifylista och lyckades med konststycket att sent omsider lomma iväg mot arenan och anlända med precis exakt supertajming! För, i samma sekund som vi stegat in på arenan med varsin öl i hand drog spektaklet igång. Vi kunde utan större ansträngning armbåga oss fram hyfsat lång i publikhavet för att avnjuta konserten, utan att behöva lyssna på förbandet. Två låtar senare var det knökfullt på hela innerplanen.

Och där, framför oss, stod bandet på scen i grillen på en gigantisk Biuck. Ett alldeles galet och pompöst scenbygge såklart men tämligen effektivt. En robust jänkare passar liksom bandet ganska bra.

Så, bra eller dåligt? Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska svara på detta. Låtlistan lämnar ju en hel del önskemål (från första två plattorna till exempel) men som den musiknörd jag är hade jag ju redan innan surfat in på bandets hemsida där de uppdaterar låtlistor från sina konserter, och där upptäckt att själva ryggraden i denna är densamma men att delar byts ut från kväll till kväll. Och det kunde ju faktiskt varit värre! Jag menar, de kör visserligen fyra låtar från senaste plattan (där den ena är sämre än den andra – eller nej, allra sämst är mässandet i ”Army of One” som nästan får mig att vilja vända om och gå hem) men när bandet varit på scen i fyrtio minuter  har de redan levererat fler klassiker än de flesta band klarar av under en hel konsert.

Det börjar alltså bra, över förväntan, men när de sedan glider in i 00-talets låtskörd börjar gäspandet. Fast Buicken fullkomligt vibrerar och kränger av ljuseffekter så hjälper det inte. För mig. Jag gillar inte låtarna, kan inte relatera till dem – och det är ju därför jag är där! Det blixtar visserligen till här och där (även utan Biuckens hjäp) och kanske allra mest i ”Keep The Faith”, trots att Jon kämpar sig lilablå i ansiktet under refrängerna, och lustigt nog i bilåkarpopsnöret tillika ‘låt-jag-inte-kan-relatera-till’ ”Who Says You Can’t Go Home”. Fast där beror det på att Jon plötsligt får in en duettpartner (en kvinna jag inte minns namnet på) och då händer något med både honom och bandet: det uppstår nån slags stämning på scen! Och det behövs, för i övrigt är det JBJs soloshow som ler konstlat med kritvita New Jerseytänder kvällen igenom. Jon låtsas bli till sig av publikens jubel och glider in i en Rolling Stonescover. Jon knackar på micken och frågar ”is this thing on” varpå publiken förväntas vråla högra.

Ja ja, nu kanske jag är cynisk och bitter. Men: En. Viktig. Sak: Richie Sambora är inte där! Nej, han hoppade ju av turnén innan Sverigespelningen (orsak: okänd) och har ersatts av en man vid namn Phil X. (Ha, Phil X!? Känns nästan som en ironisk pseudonym.) Denne man är högst kompetent och han sätter solopartierna som sig bör men för att publiken inte ska påminnas allt för mycket om Samboras frånvaro zoomar storbildsskärmen bara in gitarren under solona. Men när den stålsträngade gitarren åker fram och Jon frågar om det finns några cowboys i publiken blir Richie Samboras frånvaro alldeles för uppenbar. Det är ju mannen i hatten som ska stå där bredvid och vråla ”waaaaaannnteeeed” innan han försvinner in i det där snygga solot. Det tar udden av allt. Precis samma känsla uppstår i ”Living On A Prayer” och jag förstår helt plötsligt att jag saknat honom hela tiden. Han är ju motpolen Jon behöver, som Jagger behöver Richards, Lennon behövde McCartney. Annars blir det bara glättig underhållning. Proffsigt men tråkigt!

Mitt slutgiltiga omdöme blir därför inte speciellt positivt. Jag har varit på en jävla massa konserter under årens lopp och den som påstår att den här spelningen var bra kan inte ha sett många. Det krävs nämligen närvaro för att det ska funka. Det är ännu viktigare när man spelar inför 30 000 personer! Ett samspel och nån slags spänning mellan personerna på scen är liksom förutsättningen. Bon Jovi årgång 2013 saknar detta. Frontmannen valsar runt som nån slags Robbie Williams och övriga medlemmar har degraderats till kompmusiker. Och så kanske det alltid varit? Jag har inte sett bandet tidigare så jag vet inte men en sak är jag fullkomligt övertygad om: Richie Samboras frånvaro sänkte den här konserten rejält.

Jag trodde kanske inte att jag skulle skriva det men jag saknar Richie Sambora – så till den grad att jag nyligen lyssnade igenom hans första soloskiva Stranger In Town med ett leende på läpparna.

Citatet: ”Is this thing on?”

CD: Greatest Hits – The Doors (1996)

Lämna en kommentar

Bild

Hello, I Love You/Light My Fire/People Are Strange/Love Me Two Times/Riders On The Storm/Break On Through/Roadhouse Blues (live)/Touch Me/L.A. Woman/Love Her Madly/The Ghost Song/The End (From Apocalypse Now)

Producent: Paul A Rotchild Skivbolag: Elektra

___________________________________________________________________

Ja ja ja, jag vet att jag skrev att jag skulle gå utanför boxen i nästa inlägg men nu öppnades en ny dörr (ursäkta ordvitsen) och då kunde jag inte låta bli att skriva om den här. Slog nämligen upp tidningen och såg att Ray Manzarek gått bort. Och Ray var snubben bakom orgeln i The Doors och således hyfsat viktig för bandets sound. Hen blev 78 år. Men hur som helst, detta ledde också till att jag tog en titt i samlingen och upptäckte den här. Då kan jag ju inte låta bli att skriva några rader om den, eller hur?

Fast det finns nog en anledning till att jag ‘glömt bort’ det här! Det står ‘greatest hits’ på omslaget (som är ohyggligt anskrämligt by the way) men det här är en makalöst tunnsådd samling. The Doors hade visserligen en ganska kort men intensiv karriär fast jag skulle kunna fylla detta inlägg med låt efter låt som saknas på denna samling. Exempel? Okej: ”Moonlight Drive”, ”When The Music’s Over”, Soul Kitchen” och en hel hoper andra.

Mest intressant på den den här samlingen är kanske ”The Ghost Song”, för att den sticker ut. Låten återfinns på plattan An American Poet, som bandet släpptes sju år efter att sångaren Jim Morrison gått bort. Paul A Rotchild, som producerat de flesta av bandets plattor, kallar den dock ”a rape of Jim Morrison” då han menar att dikterna inte alls framförs som Morrison hade velat.  Plattan består alltså av tonsatta dikter som Morrison lämnade efter sig. Överlevande Doors-medlemmar snodde dem helt enkelt för att skapad ny musik . Det låter makabert, och det är det ju. Så här i efterhand tror jag nog att samtliga inblandade ångrar detta tilltag då det inte direkt  gör The Doors arv rättvisa, snarare tvärtom. 

Förresten, när det gäller The Doors kommer jag på att jag är en periodare. Lyssnar på dem med jämna mellanrum men tröttnar ALLTID efter ett tag. Det är den där förbannade orgeln som både ger och tar, och om man lyssnar för länge på The Doors tar den över och det känns som om man käkat både svarta och vita tangenter till frukost, lunch och middag.

Citatet: ”Ninety percent of the time, when he was drunk, he was impossible to deal with. The other ten percent, he transcended himself, and was brilliant. The ten percent is on his records. The other ninety percent is garbage.” (Paul A Rotchild om hur det var att arbeta med Jim Morrison)

Older Entries