Sometimes/Hail, Hail/Who You Are/In My Tree/Smile/Off He Goes/Habit/Red Mosquito/Lukin/Present Tense /Mankind/I’m Open/Around The Bend

Producent: Brendan O’Brien & Pearl Jam Skivbolag: Epic

______________________________________________________________

Ni har väl läst kvällstidningarnas recensioner? I så fall behöver jag inte säga mycket mer än att Pearl Jams konsert i globen i lördags var alldeles fantastiskt bra. För mig personligen handlar det om nästan tre timmars euforisk lycka som knappt går att beskriva; tolv års väntan är över och jag hoppas att jag får uppleva en liknande konsert nån mer gång i mitt liv. Nu, med några dagars perspektiv, vet jag att det är den bästa konsert jag varit på någonsin. Vidare, jag har egentligen inte så mycket att säga om låtarna de spelade i globen – då det mesta var lysande – men visst hade jag hellre hört ”Red Mosquito” istället för baktunga ”1/2 Full”. De körde dock bara ”Off He Goes” från No Code!

Nåja, nu ska vi koncentrera oss på plattan i fråga. No Code är Pearl Jams fjärde i ordningen och om jag minns rätt så fick den här plattan ett ganska ljummet mottagande och sålde inte lika bra som tidigare plattor. Det beror förmodligen på det delvis splittrade intrycket plattan ger då den stundtals är väldigt nedtonad. Den växer dock med tiden och har nu mognat till en favorit.

Om jag ska klaga på något så får det bli ”Sometimes” och ”Hail, Hail” – de två inledande låtarna. Den förstnämnda är en trevande viskning där Eddie Vedder mumlar sig fram och musikerna knappt nuddar sina instrument som sedan följs av den hårtslående och aningen stökiga ”Hail, Hail”. Kontraster som inte riktigt funkar då man som lyssnare alltid sätter hjärtat i halsgropen då bandet utan förvarning går ‘all in’ i andralåten. Det stör mig fortfarande och jag kan inte förstå vad tanken med detta ljudaber var.

Därefter finns det inget att klaga på. Har redan nämnt bluesiga ”Red Mosqito” och countrydoftande ”Off He Goes” (vilket de upprepar i avslutande ”Around The Bend”) men kanske är ”Who You Are”, ”In My Three” och ”Present Tense” ännu bättre? Sedan kan man kanske tycka att enminutaren ”Lukin” (som behandlar stalkerproblemen Eddie drogs med på 90-talet) och ”Habit” (som jag tror handlar om Mike Mccreadys alkoholism) är aningen för stökiga. Det tycker inte jag!

Det här var också första plattan med trummisen Jack Irons som bidrar med en skönt, baktungt sväng. Och så har vi själva förpackningen som är riktigt snygg. Konvolutet består av 156 polaroidbilder, som inte verkar ha någon som helst koppling. En av dessa bilder är en närbild på basketspelaren Dennis Rodmans ögonlob, en annan en bild på Vedders fot efter ett möte med en stingrocka. I konvolutet medföljer också med ett antal av dessa polaroidbilder i naturlig storlek där man hittar delar av låttexter på baksidan. Antar att det idag endast går att köpa som vanligt cdkonvolut – om någon nu köper fysiska skivor längre?

Det var nog allt. Och nu har jag inte så där jättemycket kvar med Pearl Jam att skriva om. Men lite finns det kvar – tar dock en paus från denna grupp ett tag (ja, på bloggen alltså). Och på tal om att köpa skivor så var det just detta jag gjorde då jag och ungarna var på minisemester härom veckan. Köpte en sån där skiva som jag egentligen föraktar! Och då talar jag inte om en skiva till barnen utan någonting för mitt eget nöjes skull. En samlingsplatta. Eller med ett annat ord – en riktig skämsplatta. Det kanske kan bli nästa inlägg?

Citatet: Do you see the way that tree bends? Does it inspire? Leanin’ out to catch the sun’s ray, a lesson to be applied. Are you getting something out of this?” (Present Tense)

Annonser