Nine Lives

Nine Lives/Falling in Love (Is Hard on the Knees)/Hole in My Soul/Taste of India/Full Circle/Something’s Gotta Give/Ain’t That a Bitch/The Farm/Crash/Kiss Your Past Good-Bye/Pink/Attitude Adjustment/Fallen Angels

Producent: Kevin Shirley & Aerosmith Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________

Under de år jag vräkt ur mig åsikter på den här bloggen har jag dissat och hyllat, taggat inlägg ”skitplatta”, försökt beskriva känslan när man hör en fantastiskt platta och överskattat plattor å det grövsta. Mer eller mindre samtliga inlägg skrivna som av en impuls; vad jag just för stunden känner och tycker.

Ibland har jag läst dessa inlägg månader senare och tänkt ”hur tänkte jag där” men aldrig har jag ångrat något – för det var stundens ingivelse. Fast nu kom det sig att jag faktiskt ångrar ett utav alla dessa (över 666) inlägg här på bloggen, och det är just den här skivan. Jag avfärdade den nämligen med en enda mening, vilket jag ångrar – då det inte alls är rättvist.

Så, jag gör ett undantag: skriver om ett inlägg (men det är första och sista gången – dessutom låter jag det gamla ligga kvar). Och det är inte så att jag plötsligt tänker ändra åsikt! Nej, jag tycker fortfarande inte att det här är en av Aerosmiths bättre plattor men allting är relativt, eller hur? Om vi t.ex. delar in bandets livslängd i tre delar, ja då har vi ett 70-tal med sjukt sega och beroendeframkallande riff, ett 80-tal där bandet gled in i MTV-generationens vardagsrum och en slags klimaterieperiod där inte mycket spännande händer. Jag är osäker på om Nine Lives utgör slutet på mellanperioden eller starten på den sistnämnda, men i vilket fall står den sig ganska bra jämfört med allt bandet producerat under just den där sista perioden.

Allt detta slår mig nämligen när jag gör ett försök att lyssna på bandets senaste platta Music From Another Dimension, där allting låter daterat på ett dåligt sätt. Både låtarna, titlarna, och ljudbilden låter syntetiskt oinspirerade och osvängiga (vilket även omslaget skvallrar om). På Nine Lives är kanske inte låtmaterialet (eller omslaget) det bästa men visst är det skönt med en maffig ljudbild? Och det har producenten Kevin Shirley verkligen lyckats ratta fram.

Även om ljudbilden inte blir fullt lika stökig som inledande titelspåret lovar så är det på något sätt skönt att höra de feta pukrullningarna i ”Hole In My Soul”. Och gitarrerna sitter där de ska, måhända är det smörigt men det görs inte såna här plattor längre. Iallafall väldig sällan, för det säljs väl mindre plattor och man spelar in skiten så snabbt som möjligt. Och jag vet att det är motsägelsefullt och kanske låter dumt, men jag lyssnar mer på ljudbilden än på låtarna – ett påstående jag verkligen inte riktigt känner att jag bottnar i då det gäller musik, för oftast är det ju precis tvärt om.

Nåväl, ville liksom bara få fram det! För den intresserade kan tilläggas att detta är bandets tolfte platta och under de år som följt sedan dess har bandet bara släppt tre plattor (varav en är en coverplatta). Nine Lives var (vad jag minns) inte den succé bandet hoppats på men visst får de skylla sig själva med låtar som ”Aint That A Bitch” och ”Kiss Your Past Goodbye”? Fast de fick till en rejäl hit med nonsenslåten ”Pink”, och så tror jag nog att ”Falling in Love (Is Hard on the Knees)” överlevt och hamnat på en del samlingsplattor de senaste åren.

Citatet: ”Pink, it’s not even a question”

Annonser