Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

DVD: Live in Texas – ZZ Top (2008)

Lämna en kommentar

LiveFromTexas

Got Me Under Pressure/Waitin’ for the Bus/Jesus Just Left Chicago/I’m Bad, I’m Nationwide/Pincushion/Cheap Sunglasses/Pearl Necklace/Heard It on the X/Just Got Paid/Rough Boy/Blue Jean Blues/Gimme All Your Lovin’/Sharp Dressed Man/Legs/Tube Snake Boogie”/La Grange/Tush

Speltid: 154 min

___________________________________________________________

Vill börja med att säga att jag verkligen älskar ZZ Top, och även om de kanske inte gjort så mycket vettigt de senaste 25 åren så kan jag inte skriva ”älskade” då jag själv upptäckte bandet när de stod på toppen av sin kommersiella peak och därefter dalade (kvalitetsmässigt). För i och med detta genombrott upptäckte jag fantastiska skivor genom att bläddra bakåt i diskografin. Det var El Loco, Tres Hombres, ZZ Top’s First Album och en gäng andra.

Här – 2007 – måste jag dock säga att de låter riktigt trötta (inte minst trummisen Frank Beard). Såg också en konsert några år senare och både setlistan och ansiktsuttrycken var då mer eller mindre identiska (bortsett en låt och ett försök att tala svenska i mellansnacket). Blev besviken, trots att jag sett denna DVD innan konserten – den borde liksom fått mig att ana oråd.

Det är inte dåligt, det känns bara som om de slagit på autopiloten. Blueståget dundrar fram på nybyggd stabil räls, och passagerarna i bandet åker första klass hela vägen – det är nämligen bekvämt och det kan de väl unna sig då de skivdebuterade redan 1971? Och förvisso, de har ju varit med ett tag!

Fast låtarna håller fortfarande, och de kör på gamla säkra kort. Den nyaste låten är från 1994, ”Pincusion” från plattan Antenna. Och när de glider in i klassiker som ”I’m Bad, I’m nationwide”, ”Cheap Sunglasses” och ”Just Got Paid” är det svårt att stå emot; mina boggie woggie-knän börjar gunga i takt med Frank Beards släpiga rytmräls.

Så, det här är ett ganska trött gäng men med en samling fantastiska låtar. Det går inte att misslyckas med dessa låtar i ryggen. Ja, och sedan tycker jag att scenen på något sätt är både smaklös och fantastisk snygg på en och samma gång. Således är denna DVD ett något splittrat intryck som dock alltid får mig att börja bläddra efter de gamla plattorna. Och det kan ju aldrig vara fel, eller hur?

Bonusinfo: skäggen låter dock inte alls lika trötta på senaste plattan La Futura, som kom härom året. Inte riktigt tillbaka i finform men förmodligen bästa sedan 1994.

Bonusinfo 2: Och Dusty Hill är fortfarande skitcool.

CD:Feel This – The Jeff Healey Band (1992)

2 kommentarer

Cruel Little Number/Leave the Light On/Baby’s Lookin’ Hot/Lost In Your Eyes/House That Love Built/Evil and Here to Stay/My Kinda Lover/It Could All Get Blown Away/You’re Coming Home/If You Can’t Feel Anything Else/Heart of an Angel/Dreams of Love

Producenter: Joe Hardy & The Jeff Healey Band Skivbolag: Arista

______________________________________________________

Jeff Healeys två första plattor är fortfarande grymt bra. Och visst var det coolt att han var blind och satt med guran liggandes i knät när han lirade, men det var ju inte därför vi lyssnade. Han hade feeling och byggde snabbt upp ett rykte som en slags modern sång- och bluesman.

Men så på den tredje plattan Feel This hände något. ”I aint feeling this” skulle jag kanske kunna säga för att vara lite vitsig och det är faktisk sant. Alldeles för mycket stela keyboardmattor som ligger och skaver i bakgrunden tillsammans med reverbmättade körer. Det var kanske ett sätt att gå vidare för Jeff och hans band men det funkar inte alls för mig. Inte ens en Tom Petty-signerad låt som ”Lost In Your Eyes” känns kul att lyssna på.

Det här är tyvärr inte bra. Riktigt tråkigt faktiskt. Men okej, inledande ”Cruel Little Number” och småroliga fast lite skitnödiga ”It Could All Get Blown Away” är på sin höjd lite halvkul. Fast då är jag riktigt tisdagssnäll, with sugar on top.

Citatet: ”She’s a cruel little number, wild little weed”

2-CD: Bitar 1968 – 1992 – Peps Persson (1993)

2 kommentarer

CD 1: Dimples/Copenhagen blues/The way you touch me/Born in the country/Falsk matematik/Himlen gråter/Onådens år/Se opp!/Hög standard/Persson ifrån stan/Styr den opp/Auktionsvisa/En död i skönhed/Låftamannen/Liden såg/Hem, hem, hem

CD 2: Vilddjurets tecken/Maskin nr. 2/Spår/Hyreskasern/Rotrock/Främmande/Liden vid kanin/Jag har bott vid en landsväg/Lite grann från ovan/Enighet/Håll ut/Lived på lanned/Bom bom – sen blir det svart/Samma sång/Oh boy!/För livet

Producent: Peps Persson m.fl. Skivbolag: Sonet

_______________________________________________________

Det här är en alldeles galet bra samling! Skaffa den genast – du kommer inte att ångra dig. Alla borde ha Peps Bitar i skivsamlingen. En obligatorisk platta helt enkelt. Så bra är det! Fattar ni? Och visst, det finns kanske samlingar som är släppta senare men knappast någon som täcker upp så mycket. Dessutom – Peps Persson har faktiskt inte varit speciellt kreativ sedan 1992. Har inte räknat, men så många plattor sedan Spelar för livet har det inte blivit.

Här får du en hel karriär på två skivor. Och det är fantastiska låtar; både egna och andras låtar (fast de sistnämnda är alltid omgjorda och Pepsifierade), som t.ex. ”Styr den opp” (Stir it up) och ”Enighet” (Unity). Det finns hur som helst en genuin hantverkskänsla i denna samling som visar vilken fantastisk musiker Peps Persson är. Kvalitén på låtarna håller HÖG STANDARD!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Visst är det lite kul att höra Peps på engelska i de första fyra låtarna men det är sällan jag återkommer till dessa. ”Falsk matematik”, ”Hög standard” och ”Oh boy” är väl klassiker men aningen sönderspelade. Det finns mycket annat att upptäcka på denna samling!

Några av mina favoriter heter ”Spår”, ”Hyreskasern”, ”Rotrock”, ”Onådens år” och ”Låftamannen”. Ja, så får vi ju inte glömma ”Autktionsvisa” där trummisen Bosse Skoglund dundrar på och kommer så nära en skandinavisk John Bonham som det över huvud taget är möjligt. Gosse, den snubben kan lira trummor! Bara lyssna nedan!

Citatet: ”Kan man älska dessa girigbukar? Ja, rent ut sagt, dessa jävla kukar!” (Onådens år)

CD: Honkin’ On Bobo – Aerosmith (2004)

Lämna en kommentar

Road Runner/Shame, Shame, Shame/Eyesight to the Blind/Baby, Please Don’t Go/Never Loved a Girl/Back Back Train/You Gotta Move/The Grind/I’m Ready/Temperature/Stop Messin’ Around/Jesus Is on the Main Line

Producent: Jack Douglas, Steven Tyler, Joe Perry m.fl. Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________

Den här hade jag glömt bort. Aerosmiths senaste platta som kom 2004 och jag vet inte hur länge de nu arbetat med ”nya plattan” men det måste vara minst fem år. Nu är detta dock en coverplatta (med ett litet undantag) och tanken var nog att Steven Tyler och Co skulle hitta tillbaka till sina rötter med hjälp av bluesklassiker som ”I’m Ready” och ”Roadrunner”. De har till och med anlitat sin gamla producent Jack Douglas som rattade ljudet på de numera klassika 70-talsplattorna.

Det är dock själva produktionen som inte riktigt funkar. Jag menar, Steven Tyler sjunger ju som vanligt arslet av de flesta och vad det gäller övriga medlemmar så har de pillat på sina instrument i runt fyrtio år nu så det klart att de kan lira. Men som ofta med Aerosmiths senare plattor så är det aningen överproducerat, som i ”Baby, Please Don’t Go”. En låt de fullkomligt kör över och fördärvar. Andra exempel är annars så svängiga ”I’m Ready”, där luftsmedarna fullkomligt tappar huvudet.

Nu är det inte så illa hela vägen – de lyckas många gånger hålla sig på banan och får till ett hyfsat driv, men det känns inte genuint. Lite för kommersiellt. En lite skitigare och en något skevare ljudbild hade faktiskt inte skadat. Nu känns det bara som  business as usual. Lite synd att de inte vågar mer än så här kan jag tycka. Och det egenhändigt komponerade stycket ”The Grind” gör väl ingen direkt lyckligare?

Omslaget skvallrar kanske om att de spelas en del munspel på den här plattan, vilket är ett instrument jag verkligen inte tycker att Steven Tyler behärskar. Jag menar, har ni hört ”Pink”? Tror att jag skrivit det tidigare, men om någon utlyste en tävling som gick ut på att hitta historiens mest okänsliga munspelsdomptör – ja, då är det nog dött lopp mellan Tyler och Alanis Morissette. Det är mest blås in – blås ut! Fast Tyler sköter sig faktiskt hyfsat här ändå, må jag säga.

Bästa spår: ”Stop Messin’ Around”, där Joe Perry sjunger och det faktiskt svänger ganska genuint (på plattan, men inte direkt i liveklippet nedan).

Bluray: Live from The Royal Albert Hall – Joe Bonamassa (2009)

Lämna en kommentar

The Road to the Royal Albert Hall/Django/The Ballad of John Henry/So It’s Like That/Last Kiss/So Many Roads/Stop!/Introducing Eric Clapton/Further On Up the Road/High Water Everywhere/Sloe Gin/I First Met B.B. King/Lonesome Road Blues/Happier Times/Introducing Paul Jones/Your Funeral My Trial/Blues Deluxe/Story of a Quarryman/The Great Flood/Just Got Paid/Mountain Time/Asking Around for You

Extramaterial: Woke Up Dreaming/Intervju med Joe LyssnaJoe Bonamassa – Joe Bonamassa Live From The Royal Albert Hall

Producent: Kevin Shirley Speltid: 165 min

____________________________________________________________________________

Jaha, nu ska jag alltså skriva om en DVD som jag inte har sett. JA, ni läste rätt!! Det här var nämligen ett felköp och när jag trodde att jag äntligen gjort ett klipp och slet ut fodralet ur kuvertet såg jag att det var en bluray. DOH!  Jag har ingen blurayspelare och har inte orkat med besväret att skicka tillbaka och byta. Tanken att köpa en spelare har funnits där men inte blivit av.

Så, den här är alltså ospelad – men jag har ju faktiskt hört plattan på Spotify så ett och annat kan jag väl ändå säga?

Om ni nu mot all förmodan inte vet vem Joe Bonamassa är så bör ni ge honom en chans. Ja, förutsatt att ni diggar blues då, för det här är väl ändå en av de största stjärnorna på blueshimmelen just nu? Visst är det något rockigt emellanåt men inte alls sådär okänsligt som ett skenande godståg alá Gary Moore – när han släppte sin första bluesplatta. Bra mycket mer feeling om ni frågar mig. Och här firar han nu en hyfsat lång karriär med ett utsålt gig på Royal Albert Hall, där bl.a. Eric Clapton gör ett gästinhopp. Inget konstigt med det kan man tycka, men den här snubben föddes 1977 och har sedan år 2000 släppt över ett tiotal plattor i eget namn och med supergruppen Black Country Communion. Ganska imponerande för en 30-nånting.

Här blandar han valda låtar ur karriären där ”Sloe Gin” och ”Blues Deluxe” är sköna höjdpunkter (enligt spotifylistan). Och visst blir det en hel del covers, men den egna prylar som ”The Ballad of John Henry” är inte fy skam. När jag bläddrar igenom medföljande häftet ser jag också att han har två trummisar, och att den ene heter Anton Fig (ni vet snubben i Lettermans husband, tja och så spelade han på en och annan Kissplatta också). Det är ju coolt om något!

När jag tänker efter så är det kanske läge att inhandla en blurayspelare iallafall. I väntan på det tröstar jag mig med klippet nedan.

Citatet: ”Oh, you’d better stop before you tear me all apart” (Stop)

CD: Reptile – Eric Clapton (2001)

Lämna en kommentar

Reptile/Got You on My Mind/Travelin’ Light/Believe in Life/Come Back Baby/Broken Down/Find Myself/I Ain’t Gonna Stand for It/I Want a Little Girl/Second Nature/Don’t Let Me Be Lonely Tonight/Modern Girl/Superman Inside/Son & Sylvia/Losing Hand

Producenter: Eric Clapton & Simon Climie Skivbolag: Reprise

____________________________________________________________________________

Jag kan inte riktigt komma ihåg varför jag har den här skivan. Hittar ingen självklar länk, så jag kommer fram till tre möjliga scenarion:

1 – jag fick den här plattan av min far som hade dubbletter. Men det innebär att jag i så fall köpt föregångaren Pilgrim (som jag skrivit om tidigare) eftersom jag i det inlägget hävdade att jag fått den av min far. Kan jag ha förväxlat dessa två plattor? Eller är det möjligt att han hade dubbletter av båda?

2- jag hittade den i en reaback på Kvantum eller liknande och tänkte att ”man vet ju aldrig” och slog till. Kanske kostade den en tjugolapp?

3 – Någon virade fast en stor tung sten tillsammans med den här plattan, gjorde en drive by och slängde in den genom vårt fönster en mörk natt – bara för att han eller hon ville bli av med den.

Fast, det där sista känns inte speciellt troligt. Det borde jag kommit ihåg, och att farsan skulle sitta med dubbletter av två tråkiga Eric Claptonplattor känns smått otroligt. Det lutar åt alternativ två, helt klart. Fast jag minns det inte.

Ska kanske inte babbla på mer om bortförklaringar utan koncentrera mig på skivan. Hur låter det? Tja, kan säga att det är bra mycket bättre än tidigare nämnda Pilgrim men det är först efter att jag har tagit mig igenom inledande instrumentalaren ”Reptile”. Den är vekligen hemsk med sin lustiga och något lättsinniga  jazzgitarr, och som lyssnare hamnar du direkt i Bingo Lotto-studion. Det far liksom en rysning upp längs hela ryggraden och du tänker efter både en och två gånger innan du vågar skippa vidare till nästa låt.

Men därefter blir det bättre. Kanske något baktungt i ”Got You On My Mind” men i ”Travelin’ Light” (som givetvis är en J. J. Cale-låt), ”Come Back Baby” (som även Ray Charles spelat in en gång i tiden) och ”I Ain’t Gonna Stand For It” (som givetvis är en Stevie Wonder-låt) låter det riktigt bra. Nästan som det gjorde förr. Men Claptons egna kompositioner är bara trötta reliker som varken inspirerar eller svänger.

Således, jämför med Claptons allra sämsta platta låter det här riktigt bra men det finns liksom en anledning till att jag aldrig riktigt lyssnat klart på den här. Jag vet inte när Clapton tappade stinget? Kanske var det när sonen klättrade ut genom fönstret i den där skyskrapan och han fick ur sig ”Tears In Heaven” som en sista desperat suck? Den som vill lyssna på Eric Clapton gör iallafall bäst i att bläddra bakåt i diskografin. Och fan vet om det inte var alternativ tre ändå. Det kanske är dags för mig att leta upp en sten och en repstump och bli av med skiten?

Citatet: ”No use looking for no one else, I’ll be alone till I find myself (Find Myself)

Older Entries