Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

CD: Gold – Ryan Adams (2001)

Lämna en kommentar

gold

New York, New York/Firecracker/Answering Bell/La Cienega Just Smiled/The Rescue Blues/Somehow, Someday/When the Stars Go Blue/Nobody Girl/Sylvia Plath/Enemy Fire/Gonna Make You Love Me/Wild Flowers/Harder Now That It’s Over/Touch, Feel and Lose/Tina Toledo’s Street Walkin’ Blues/Goodnight, Hollywood Blvd

Producent: Ethan Johns Skivbolag: Lost Highway Records

___________________________________________________________________________________________

Det sägs att Ryan Adams kastat ut folk från sina konserter då någon överförfriskad i publiken, som en liten humoristiskt gest till att han många gånger förväxlats med en viss Bryan, ölrusigt hojtat efter ”Summer of 69”. Lite fånigt kan tyckas, men det där var nog mest när han krökade. Adams har lagt av med både droger och alkohol sedan några år tillbaka och är nog inte lika stingslig längre. (OCH: för att visa Ryan respekt struntar jag att tagga Bryan i detta inlägg.)

Nåväl, man kan säga att Gold är ett mästerverk. Det är iallafall den platta jag använder som måttstock för att bedöma om en Adamsplatta är bra eller mindre bra. Det här är definitivt min favorit med honom och jag tror inte att han har fått till en jämnare samling låtar sedan denna. Många fantastiska låtar har det blivit, men inge lika helgjutna plattor som Gold.

Tror också att denna, hans andra soloplatta, blev det stora genombrottet med låtar som ”New York, New York”, ”Firecracker”, ”Answering Bell” och ”La Cienega Just Smiled” – som också inleder plattan (just i den ordningen). På ”Answering Bell” gästar även Adam Duritz från Counting Crows med ett skönt bakgrundsmässande.

Sviten med topplåtar slutar dock inte där utan fortsätter mer eller mindre genom hela platta. Fast med några dalar såklart. Det är dock skönt att han kränger iväg ett tiominutersjam i ”Nobody Girl” och får till ett fett rocksväng i ”Enemy Fire”. Det som sticker ut här blir alltså inte udda eller dåligt.

Sedan är frågan om han inte är som allra allra bäst i avskalade nummer som ”Sylvia Plath” och ”When The Stars Go Blue”. Inte minst i den senare. Fast det klart, det ena ger ju det andra; men andra ord – en smått perfekt samling låtar i den lite mer nyodlade och moderna countryrockfåran.

Gott så!

Citatet: ”Did I slip? I know I stumbled.” (Answering Bell)

CD: Silver and Gold – Neil Young (2000)

Lämna en kommentar

Good to See You/Silver & Gold/Daddy Went Walkin’/Buffalo Springfield Again/The Great Divide/Horseshoe Man/Red Sun/Distant Camera/Razor Love/Without Rings

Producent: Neil Young & Ben Keith Skivbolag: Reprise

_______________________________________________________

Den här plattan består mestadels av låtar Neil Young skrev på 90-talet. Ja, och inte minst titelspåret är ännu äldre och är ett outgivet spår från 80-talet (fast inspelat för just den här plattan). Allt det där ökade ju på värdet när Silver and Gold släpptes år 2000.  New vintage, typ!? Det var lite av ett ”halleluja-moment”. Neil var tillbaka i countryfållan; med munspelet och den akustiska gitarren. Det kändes imperfekt, fast på ett hippt sätt.

Och nu, 2012, är den fortfarande bra men vilar tungt på grundpelare som Harvest och Harvest Moon. Det blir liksom mest en kompetent produktplacering; där Neil går tillbaka till ruta ett. Han är dock mannen för jobbet – och då blir det bra, så klart. Men det är svårt att inte tänka på de där andra plattorna.

Nåväl, inledande trion ”Good To See You”, ”Silver and Gold” och ”Daddy Went Walkin'” sätter en hög standard. Inte minst den sistnämnda visar hur Neil med van hand  styr upp en högst medioker låt till någonting större och slänger ur sig cowboyklyschor till sin fördel (”corduroy pants and an old plaid shirt, daddy went a walkin’ just to feel the earth”). Och i ”Buffalo Springfield Again” sträcker han ut en förlåtande hand till sina gamla bandmedlemmar. (Och visst blev det väl en återförening några år senare?)

Skön platta, som liksom kompletterar de två andra – Harvest och Harvest Moon. Fast om du måste välja så skaffar du såklart de två andra plattorna. Vilken som är viktigast? Nej nej, det går inte – du måste skaffa båda. De är oumbärliga.

Citatet:  ”Like to see those guys again and give it a shot” (Buffalo Springfield Again)

CD: Retrospective – Buffalo Springfield (1969)

Lämna en kommentar

For What It’s Worth/Mr. Soul/Sit Down I Think I Love You/Kind Woman/Bluebird/On the Way Home/Nowadays Clancy Can’t Even Sing/Broken Arrow/Rock and Roll Woman/I Am a Child/Go and Say Goodbye/Expecting to Fly

Producent: Charles Greene, Brian Stone m.fl.  Skivbolag: Atco

_________________________________________________________

Jag vet inte om man kan kalla detta en supergrupp? Buffalo Springfield hjälpte iallafall Neil Young, Stephen Stills, Richie Furay och Jim Messina att bygga upp riktigt hyfsade karriärer, där det ju gått allra bäst för den förstnämnda. Men det var Stills låt ”For What It’s Worth” som blev bandets mest kända. 

Buffalo Springfield var ett kortlivat projekt med en hel del medlemsbyten. Efter två år och tre skivor var det över – bandets splittrades och denna samling gavs ut året därpå. Fast trots denna korta livslängd valdes bandet in i Rock n Roll Hall of Fame 1997. Vilket säger något om låtkvalitén.

Det här är nämligen rysligt bra. Med sin countryaktiga folkrock trollbinder de iallafall mig. Och ni har säkert inte bara hört den där hitlåten utan även Youngs ”Mr Soul” (som han även spelat in i eget namn flera gånger) och ”Bluebird”. Fast allt är ta mej tusan bra på den här samlingen.

Det är visserligen en del blommor i håret och öppna fält med spring i benen i halvlulliga ”Sit Down I Think I Love You” och ”Nowadays Clancy Can’t Even Sing” men det är förbaskat bra. För att inte tala om släpiga ”Kind Woman”. Fast okej, ”Go and Say Goodbye” är kanske lite väl hurtig men det är det lilla.

Riktigt bra, trots det något 60-talsdammiga ljudet. Klicka på länken och upptäck om du inte redan gjort det!

Citatet: ”There’s somethin’ happenin’ here, what it is ain’t exactly clear there’s a man with a gun over there tellin’ me, I got to beware” (For What It’s Worth)

Dubbel-LP: The Very Best of Poco – Poco (1975)

Lämna en kommentar

Sid A: You Better Think Twice/Just For Me And You/Bad Weather/Fools Gold/A Good Feelin’ To Know

Sid B: Another Time Around/Faith In The Families/Just In Case It Happens, Yes Indeed / Grand Junction /Consequently So Long [Live]

Sid C: Railroad Days/Sweet Lovin/Rocky Mountain Breakdown/Here We Go Again

Sid D: C’mon [Live]/A Right Along/A Man Like Me [Live]/And Settlin’ Down/Skatin/Pickin’ Up the Pieces (Lyssna på Poco)

Producenter: Steve Cropper, Jim Messina m.fl. Skivbolag: Epic

___________________________________________________________________________________________

Jag gör processen kort: det här är ett felköp. Ja, alltså min kusin sade att Poco var bra och när jag hittade den här i en reaback slog jag till utan att vare sig tänka eller titta på skivans baksida. (Ja, VERY BEST OF typ.) Fast t.om. framsidan talar ju om en hel del; en hästsko liksom. Nåväl, när jag senare pratade med min kusin och sade ”ha ha, kul skämt” så sade han ”Nej nej, det är den med hästen på”. Fast jag brydde mig aldrig om att kolla upp den med hästen på. Det fanns liksom inte en chans att de skulle bli bättre bara för att det var en häst på omslaget.

Nu scrollar jag dock igenom plattorna i Spotifylistan och hittar vad jag tror är den med hästen på. Men inte är det bra, nej …. frågan är om det inte är ännu sämre. Samma inställsamma melodier fast på ett aningen mer välpolerat och sliskigt sätt. Lite som Chicago efter sextonde plattan.

Jag känner alltså därför ett starkt motstånd till att skriva om den här musiken. Hur jag än gör så blir det fel och jag trampar någon på tårna (eller kanske hästskon?). Men med en mening kan jag säga att det låter som ett bakfullt Eagles med ett par man kort på någon sunkig brunchscen för söndagströtta gäster.

Om du läser det här, kära kusin, vill jag bara säga att den här kan jag ha och mista. Och om du fortfarande hävdar att ‘den där med hästen på’ är bra så undra jag hur det står till. Fast det klart, det kanske finns andra Pocoplattor med en häst på som jag inte har hittat. Ja, så måste det ju vara.

Citatet: Ha ha ha, nej det får ni klara er utan denna gång.

2-CD: The Greatest Hits (1966-1992) – Neil Diamond (1992)

Lämna en kommentar

CD 1: Solitary Man/Cherry, Cherry/I Got the Feelin’ (Oh No, No)/Girl, You’ll Be a Woman Soon/Kentucky Woman/Shilo/You Got to Me/Brooklyn Roads/Red, Red Wine/I’m a Believer/Sweet Caroline/Soolaimon/Cracklin’ Rosie/Song Sung Blue/Play Me/Holly Holy/Morningside/Crunchy Granola Suite

 CD 2: Brother Love’s Traveling Salvation Show/I Am…I Said/Be/Longfellow Serenade/Beautiful Noise/If You Know What I Mean/Desirée/September Morn/You Don’t Bring Me Flowers” (duet with Barbra Streisand)/Forever in Blue Jeans/Hello Again/America/Love on the Rocks/Yesterday’s Songs/Heartlight/Headed for the Future/Heartbreak Hotel” (duet with Kim Carnes)/All I Really Need Is You

Producenter: Jeff Barry m.fl. Skivbolag: Columbia

_________________________________________________________________________________

Måste bara säga att säga att snart är jag uppe i 500 inlägg och bjuder då på ett litet jubileumsinlägg. Och nu, på fyrahundranittio-nånting, så dyker Neil Diamond upp. Den killen har sålt skivor (runt 115 miljoner) och räknas som en av de mest framgångsrika artisterna någonsin – fast ändå har jag bara en platta med honom. En samling såklart! (Motsägelsefullt och inom parentes kan jag ju säga att jag inte har en enda med Barbara Streisand, som sålt ännu mer, så det kanske inte är så konstigt iallafall?)

Man kanske inte får säga såhär om en artist som sålt så många skivor och uppenbarligen berört många, men det är lite väl mycket öppen landsväg med armbågen hängande utmed sidodörren. Det trallas på mest hela tiden, liksom. Och ibland tycker jag mig höra häshovarna där i bakgrunden – som i dålig country framfört kompetent och med respekt. Typ. Ehh, fattar ni inte? Okej, vi skiter i den liknelsen.

Hur som helst, du känner garanterat igen ”Girl, You’ll Be a Woman Soon” från Quentin Tarantinos Pulp Fiction (fast där gjordes den nog av nån annan) och så minns du säkert ”Red, Red Wine” som UB40 gjorde i en plastigt smörig topplisteversion.  Men som helhet känns den här samlingen lite kantstött och något enahanda – och så är det ju en rejäl samling låtar också med lite under fyrtio låtar.  Att en del av dem är liveversioner piggar faktiskt upp en del och så tycker jag att ”Thank the Lord for the Night Time” sticker ut en aning.

Neil Diamond må ha skrivit fler klassiker än de flesta och sålt ofantligt mycket mer skivor än nästan alla men jag kan utan problem räkna upp minst ett tiotal amerikanska singer songwriters som berört mig mer. Så är det bara! Förresten, tio känns lågt räknat – borde väl komma upp i bra mycket mer?  Anyways, detta innebär att felet självfallet ligger hos mig – om någon nu far illa och tycker att jag borde respektera denna man med ett värdigare inlägg. Jag förstår inte att uppskatta denne man då jag värderar andra, lite mindre killar som försäljningsmässigt ännu inte brakat igenom det där kniviga taket med över hundra miljoner sålda skivor.

Citatet: ”You know it wasn’t that long ago when a group named UB40 recorded one of my songs. Went all away to number one! We’re gonna do that reggae feel for you now …. it’s fine …. red, red wine…” (Liveversionen av Red, Red Wine)

CD: American IV: The Man Comes Around – Johnny Cash (2002)

Lämna en kommentar

The Man Comes Around/Hurt/Give My Love to Rose/Bridge over Troubled Water/I Hung My Head/The First Time Ever I Saw Your Face/Personal Jesus/In My Life/Sam Hall/”Danny Boy/Desperado/I’m So Lonesome I Could Cry/Tear Stained Letter/The Streets of Laredo/We’ll Meet Again

Producent: Rick Rubin & Johnny Cash Skivbolag: American Recordings

_____________________________________________________________________________

Jag tyckte att det här var så otroligt bra första gången jag hörde det. Älskade hur Johnny Cashs brustna stämma verkligen kom till sin rätt i Trent Reznors ”Hurt” eller hur han delikat svärtar ner Depeche Modes ”Personal Jesus”. Fast allra bäst är han kanske i egna nummer som ”The Man Comes Around” och ”Give My Love To Rose”.

När jag för några veckor sedan tog med denna ut i bilen så ändrades den där bilden jag tidigare haft av den här plattan. När jag sköt in cd:n i spelaren och Johnnys röst mullrade ut ur högtalarna i låtar som ”Bridge Over Troubled Water”, ”Desperado” och ”The Streets of Laredo” känns det inte lika roligt längre. Mer sorgligt på något vis. Cash lät svag och sorgfylld, och den där vackra smärtan som jag tidigare tyckte mig höra var utbytt mot en klump i magen. Det kändes på något sätt som om han tvingar ur sig orden och ibland inte känner ett dugg för låtarna han tolkar.

Fast jag kanske har fel? Kanske återkommer den där känslan av vackert vemod nästa omgång jag tar fram den här plattan? Nu får den dock vila ett tag. Men visst, ”Hurt” är fortfarande en vacker tolkning och så måste jag bestämt säga att Stings ”I Hung My Head” passar mannen i svart alldeles utmärkt. Det blir dock för tungt och tragiskt. Något år efter att den här plattan släppts gick Johnny Cash bort. Förhoppningsvis återförenades han då med kärleken June Carter.

Citatet: ”What have I become my sweetest friend, everyone I know goes away in the end and you could have it all, my empire of dirt…. I will let you down …….I will make you hurt” (Hurt)

Older Entries