Hem

DVD: Icons 15 classic tracks from the gods of rock – Eric Clapton, Gary Moore m.fl.

Lämna en kommentar

icons

The Who – Pinball Wizard/Eric Clapton – Layla/Deep Purple – Black Night/Gary Moore – Parisienne Walkways/Paul Rodgers – All Right Now/Peter Green Splinter Group – Albatross/Jethro Tull – Living In The Past/The Moody Blues – Nights In White Satin/Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale/Asia – Heat Of The Moment/Rainbow – Long Live Rock N Roll/Status Quo – Rockin All Over The World/The Stranglers – Golden Brown/Emerson Lake & Palmer – Pictures At An Exhibition (Excerpt)/Yes – Long Distance Runaround

Info: medföljande DVD till tidningen Classic Rock 117.

____________________________________________________________________

När jag nu redan tagit klivet ner i träsket och skrivit om en medföljande cdskiva till en nyligen inköpt Classic Rock-tidning så kan jag väl lika gärna hoppa ner några pinnhål till, och skriva om en medföljande DVD till en gammal Classic Rock-tidning. Ni får dock hålla till godo med DVD:n för tidningen har jag faktiskt inte kvar.

Det här är ju givetvis lite roligare, för hur ofta får man med en DVD till en tidning? Inte ofta, om vi nu ska hålla oss till musiktidningar då. Och här målar de upp med stora penslar direkt; ICONS – 15 classic tracks from the gods of rock. Va, från ”the gods”? Jo jag tackar jag! Och visst, Clapton, The Who, Rainbow, Jethro Tull och de andra sällar sig väl till skaran rockgudar men det blir en salig röra. Inte minst är det en salig röra rent tidsmässigt, då vissa filmsnuttar är inspelade långt efter att artisternas bäst före-datum gått ut. Men, en gång rockgud ….. alltid rockgud, antar jag!?

Med det sagt, den här DVD:n innehåller inte de där makalösa tolkningarna som rubriken ICONS utlovar. Här får vi Deep Purple live från Montreux 1996 utan Ritchie Blackmore, ett ålderstigert Procol Harum och ett Jethro Tull på den här sidan 2000-talet. Det är visserligen inte dåligt men långt ifrån rockgudmaterial och inte alls classic. Fast det kanske är hela grejen med det hela; nostalgitrippen blir liksom mäktigare med gudar som åldrats? Näe, det handlar nog om rättigheter och att gudarna inte riktigt vill skänka bort sina gamla guldkorn – för det är ju ändå dessa de lever på i första hand.

Men lite kul grejer finns det! The Who från 1970 och ett Rainbow med både Blackmore och Ronnie James Dio känns ju helt klart mycket roligare än de där andra klippen. Att ljudkvalitén här kanske är något sämre gör ingenting – det känns liksom mer äkta och gudalikt när dessa forna hjältar kliver fram under rubriken ICONS. Att sedan vissa grupper kanske inte riktigt platsar i kategorin rockgudar är nog snarast mitt problem; dvs en fråga om smak. Personligen har jag dock aldrig haft mycket till övers för Asia och en stelare och mer trevande liveinspelning än ”Heat of The Moment” går nog knappast att hitta, eller?

Sådär ja, precis som i vanlig ordning – både bu och bä. Vad ska jag skriva om nu? Har jag något kvar? Jo då lite finns det allt, men innan dess tror jag att jag går utanför boxen och skriver om en upplevelse istället. Vad sägs om en fet arenakonsert? Bra va? Men ni får vänta lite, den har nämligen inte varit ännu. Således, återkommer …… på lördag (tror jag).

Citatet: ”Yeeeeah …. Yeeah Yeeah ….. Yeah Yeah Yeah …. Oh oohh …. Yeeeah ….Yeah Yeah Yeah …. Ohhh! ….OHHh!! …. YEAH!” (5.50)

DVD: Immagine in Cornice – Pearl Jam (2007)

Lämna en kommentar

Immagine_In_Cornice

Severed Hand/World Wide Suicide/Life Wasted/Corduroy/State of Love and Trust/Porch/Even Flow/Better Man/Alive/Blood/Comatose/Come Back/Rockin’ in the Free World

Speltid: 113 min

Bonusmaterial: A Quick One, While He’s Away (med My Morning Jacket)/Throw Your Arms Around Me/Yellow Ledbetter

_______________________________________________________________________________

Det här är sista DVD:n med Pearl Jam ut på bloggen. Tror faktiskt inte att jag har någonting mer med bandet alls att skriva om. Snyft!

Nåväl, det här är iallafall fantastiskt  bra! Immagine In Cornice (Picture In A Frame) dokumenterar en turné bandet gjorde i Italien 2006. PJ lär ha en särdeles engagerad fanbase just där, men jag vill ju gärna tro att vi svenskar är speciella för bandet. Här får vi iallafall låtar från ett antal olika spelningar gjorda i just Italien. Bandet är ta mig tusan bättre  än någonsin; en Eddie Vedder i högform som både ser ut och för sig som den rockstjärna han är, Matt Cameron som stomme och Mike McCreadys fantastiska solon. Med mera!

Immagine In Cornice vill vara mer en film än en konsertupptagning. Det funkar verkligen bra då man får följa bandet mellan olika spelningar och regissören har verkligen fångat upp atmosfären både på och bakom scenen, samt hur bandet förbereder sig och ändrar setlista från kväll till kväll. Fast det är också precis detta som också stör mig. Jag vill ju kunna se konserten i sin helhet, och även om detta inte är låtar inspelade från en och samma kväll bryts stämningen lite väl mycket ibland. Hade gärna sett att man även kunde spela bara låtarna, fast man kan väl inte få allt?

Låtlistan är på det hela bra. Kanske lite väl tung på självbetitlade skivan de var aktuella med för tillfället men ”World Wide Suicide” och ”Life Wasted” är ju kanonlåtar. Fast egentligen spelar inte setlistan så stor roll för när bandet står på scen är det så förbannat bra. Det spelar nästan ingen roll vilka låtar de spelar. Och om du nu tillhör de som hävdar att Pearl Jam är ett gäng föredettingar som inte gjort någonting vettigt sedan Ten, ja då borde du kolla in denna DVD. Då ändrar du förmodligen åsikt!

Citatet: ”Let me say just once that I have faced it, a life wasted. I’m never going back there again” (Life Wasted)

Bonus

DVD: Live in Chicago – Jeff Buckley (2000)

Lämna en kommentar

Live_in_Chicago

Dream Brother/Lover, You Should’ve Come Over/Mojo Pin/So Real/Last Goodbye/Eternal Life/Kick Out the Jams/Lilac Wine/What Will You Say/Grace/Vancouver(instrumental)/Kanga Roo/Hallelujah

Bonusmaterial: So Real (acoustic)/Last Goodbye (acoustic)

Speltid: 108 min

__________________________________________________________________________

Minns att Jon Bon Jovi sade i nån intervju att han slutade sjunga ”Hallelujah” när alla andra började sjunga den. Tja, det må väl vara hänt och oavsett när nu ”alla” började sjunga den så borde iallafall alla slutat sjunga den när Jeff Buckley tolkade den på sitt fantastiska debutalbum Grace. Ja, alla bortsett Leonard Cohen då, för det var ju han som skrev den!

”Halleluja” säger det mesta om Jeff Buckley. Han kunde nämligen ta mer eller mindre vilken sång som helst och göra den till sin egen. Han hade nämligen en fantastiskt röst, och om han bara anpassade låten och lät rösten styra så blev det alltid makalöst fantastiskt. ”Lilac Wine” är ett annat exempel.

Det kunde också bli tvärtom, som i ”Kick Out The Jams” där Buckley fick för sig att rocka fett, vilket han varken kunde eller borde ha gjort. Men även solen har ju sina fläckar. Och mestadels var Jeff alldeles lysande (ursäkta ordvitsen).

Det här är precis vad det låter som; en konsertupptagning i Chicago på en liten klubbscen. Det är fantastiskt bra (förutom när han försöker rocka fett). Det är opretentiöst. Det är naket! Buckley fipplar med gitarren mellan låtarna; tar tid på sig och låter en cigg hänga nonchalant i mungipan medan publiken väntar tålmodigt. För de visste hur bra han var. Och han skulle förmodligen blivit större och bättre om han nu inte vadat ut i den där floden och försvunnit för gott.

Jeff Buckley hann bara släppa en platta. Det kom visserligen en skiva med skisser och låtidéer färdigställda efter hans död som vittnar om att Buckley förmodligen hade många fantastiska plattor framför sig. Nu blev det inte så, tyvärr. Men trots det tunna utbudet har skivbolaget vräkt ut deluxutgåvor, samlingar och dussintals livespelningar. Han är således väldokumenterad. Det är dock aningen sorgligt att titta på den här dvd:n då den påminner om vilken enorm förlust Jeff Buckley var. 

Citatet: ”I feel afraid and I call your name , I love your voice and your dance insane, I hear your words and I know your pain with your head in your hands and her kiss on the lips of another” (Dream Brother)

DVD: Live in Texas – ZZ Top (2008)

Lämna en kommentar

LiveFromTexas

Got Me Under Pressure/Waitin’ for the Bus/Jesus Just Left Chicago/I’m Bad, I’m Nationwide/Pincushion/Cheap Sunglasses/Pearl Necklace/Heard It on the X/Just Got Paid/Rough Boy/Blue Jean Blues/Gimme All Your Lovin’/Sharp Dressed Man/Legs/Tube Snake Boogie”/La Grange/Tush

Speltid: 154 min

___________________________________________________________

Vill börja med att säga att jag verkligen älskar ZZ Top, och även om de kanske inte gjort så mycket vettigt de senaste 25 åren så kan jag inte skriva ”älskade” då jag själv upptäckte bandet när de stod på toppen av sin kommersiella peak och därefter dalade (kvalitetsmässigt). För i och med detta genombrott upptäckte jag fantastiska skivor genom att bläddra bakåt i diskografin. Det var El Loco, Tres Hombres, ZZ Top’s First Album och en gäng andra.

Här – 2007 – måste jag dock säga att de låter riktigt trötta (inte minst trummisen Frank Beard). Såg också en konsert några år senare och både setlistan och ansiktsuttrycken var då mer eller mindre identiska (bortsett en låt och ett försök att tala svenska i mellansnacket). Blev besviken, trots att jag sett denna DVD innan konserten – den borde liksom fått mig att ana oråd.

Det är inte dåligt, det känns bara som om de slagit på autopiloten. Blueståget dundrar fram på nybyggd stabil räls, och passagerarna i bandet åker första klass hela vägen – det är nämligen bekvämt och det kan de väl unna sig då de skivdebuterade redan 1971? Och förvisso, de har ju varit med ett tag!

Fast låtarna håller fortfarande, och de kör på gamla säkra kort. Den nyaste låten är från 1994, ”Pincusion” från plattan Antenna. Och när de glider in i klassiker som ”I’m Bad, I’m nationwide”, ”Cheap Sunglasses” och ”Just Got Paid” är det svårt att stå emot; mina boggie woggie-knän börjar gunga i takt med Frank Beards släpiga rytmräls.

Så, det här är ett ganska trött gäng men med en samling fantastiska låtar. Det går inte att misslyckas med dessa låtar i ryggen. Ja, och sedan tycker jag att scenen på något sätt är både smaklös och fantastisk snygg på en och samma gång. Således är denna DVD ett något splittrat intryck som dock alltid får mig att börja bläddra efter de gamla plattorna. Och det kan ju aldrig vara fel, eller hur?

Bonusinfo: skäggen låter dock inte alls lika trötta på senaste plattan La Futura, som kom härom året. Inte riktigt tillbaka i finform men förmodligen bästa sedan 1994.

Bonusinfo 2: Och Dusty Hill är fortfarande skitcool.

DVD: Live at the garden – Pearl Jam (2003)

Lämna en kommentar

LiveGarden

LiveGarden2

DVD 1: Love Boat Captain/Last Exit/Save You/Green Disease/In My Tree/Cropduster/Even Flow/Gimme Some Truth/I Am Mine/Low Light/Faithful/Wishlist/Lukin/Grievance/1/2 Full/Black/Spin The Black Circle/Rearviewmirror

DVD 2: You Are/Thumbing My Way/Daughter/Crown of Thorns/Breath/Betterman/Do the Evolution/Crazy Mary/Indifference/Sonic Reducer/Baba O’Riley/Yellow Ledbetter

Bonusmaterial: MattCam – där du kan följa trummisen Matt Cameron i ett par låtar samt extralåtarna ”Throw Your Arms Around Me”, ”Dead Man”, ”Bu$hleaguer”, ”Fortunate Son”, ”Down” och ”All Those Yesterdays”.

Speltid: 190 min

____________________________________________________________

En mastig dubbelDVD i snygg förpackning minsann! Favoriterna Pearl Jam här fångade på film under en spelning på Madison Square Garden i New York 2003. Det är som vanligt mycket bra då det är samma stabila sättning sedan Matt Cameron tagit över trumstolen under Yeildturnen, fast nu med tillägget Boom Gaspar på hammondorgel. Fast denne är faktiskt ganska annonym och gör knappt från eller till – tja, bortsett inledande ”Love Boat Captain” då kanske?

Hur som helst, det här är ingen favorit med Pearl Jam. Det beror kanske egentligen på en enda sak, faktiskt. Fast sedan finns det ju sådant som är bra, tja eller rent av mycket bra – vilket gör att det här inlägget avhandlas i två tydliga stycken.

Det som är mindre bra: då Pearl Jam 2003 var aktuella med sin hittintills enda dåliga platta Riot Act ligger alldeles för stor tyngdpunkt på låtarna från just denna tråkiga garagerocksmet. Det är ju detta som är det stora problemet; att låtarna inte håller måttet. ”Green Disease”, ”Cropduster” och annat ‘trams’ från Riot Act drar ner intrycket rejält. Egentligen är det nog bara ”I Am Mine” som är riktigt bra, fast i sammanhanget fungerar faktisk även (i vanliga fall ganska tråkiga) ”You Are”. Att Eddie Vedder sedan ser ut som en lärarvikarié istället för den rockstjärna han är gör det ju rent visuellt inte mer rock n roll.  Stone Gossard som medhängande shortsklädd syokonsulent på högerflanken ökar ju inte heller på rocklooken.

Det som är bättre: säga vad man vill om låtlistan men välspelat är det – hela tiden. Och Mike McCready drar iväg än det ena, än det andra fantastiska gitarrsolot och publiken är galet på – inte minst i klassiker som ”Black” och ”Better Man”. Mina favoriter heter nog ”In My Three”, ”Faithfull” och Andrew Wood-hyllningen ”Crown of Thorns”. Nämen vänta, nu glömde jag ”Crazy Mary” och den fantastiska versionen av ”Indifference”, där Ben Harper gästar.

Som sagt, det här är ingen dålig DVD utan jag stör mig bara på låtlistan. Men det är ju bara att skippa förbi de där tråkiga låtarna. Vidare, jag har aldrig riktigt greppat The Who men varje gång jag hör Pearl Jam spela ”Baba O´Riley” lovar jag mig själv att anstränga mig mer.

Citatet: ”John will be missed!”

DVD: Rockthology 4 – An Epic Rock and Metal Collection (2005)

Lämna en kommentar

4

DVD 1 LIVE & DANGEROUS: Guns’n’Roses/Iron Maiden/Thunder/Aerosmith/London quireboys/Poison/Whitesnake/David Coverdale

DVD 2 ALTERNATIVE TWO: Nirvana/Skatenigs/Raging slab/Masters of reality/Life sex & death/Helmet/White Zombie/Lemmy-Motorhead/Mother love bone

DVD 3 NU4U: Black crowes/Primus/Warrant/London quireboys/Silent rage/Hardly dangerous/L7/Roxx gang/Annihilator/Sea haggs/Annihilator/Gun/The Almighty/Law and order/Saigon kick/Thunder/Wolfsbane

DVD 4 – SPEED THRILLS: Megadeth/Steve Jones /Sex Pisols/Motorhead/Sacred reich/Celtic frost/Danzig/Death Angel/Naked age/Judas Priest/Vio-Lence

Speltid: 268 min

______________________________________________________________

Jo men så här var det; jag fick den! Och så lugnar vi ner oss några hekton; för så förbaskat ‘epic’ som titeln utlovar är det faktiskt inte. Det beror först och främst inte på banden som finns med här utan på själva paketeringen. Det blir aldrig bra när man stoppar in musiken lite hur som helst, och även om den är sorterad under larviga rubriker som ”LIVE AND DANGEROUS”, NU4U” och ”SPEED THRILLS” blir det ändå helt osammanhängande och rejält spretigt.

Tänker därför inte lägga ner speciellt mycket energi på detta inlägg. Nonchalant kan man kanske tycka – och det kanske det är. Men samlingar som denna suger musten ur mig. Den kanske funkar om man tillhör kategorin ABSOLUTE NOLLKOLL?

Är inte heller helt tvärsäker på när den här först kom ut, men kategorin NU4U vittnar om att det var ett bra tag sedan. Black Crowes, Warrant och Gun är inte direkt någonting nytt. Men visst, den kan nog funka som bakgrundsnostalgi på vilken ölstinn efterfest som helst. Så jag sparar den här, för man vet ju aldrig när man förmånen att bjuda på efterfest dyker upp.

DVD: Live at Town Hall – Eels (with strings) (2005)

Lämna en kommentar

live at town hall

I Heart NY/Theme from Blinking Lights/Going to Your Funeral Part 2/Dust of Ages/In the Yard, Behind the Church/Ladies of EELS/Bride of Theme from Blinking Lights/From Which I Came/A Magic World/The Chet/Son of a Bitch/Blinking Lights (For Me)/Big Al/Dirty Girl/My Beloved Monster/On the Road/The Only Thing I Care About/Bus Stop Boxer/Pretty Ballerina/E on the A/I Like Birds/Girl from the North Country/The Late EELS/Railroad Man/Trouble with Dreams/Backstage Tomfoolery/If You See Natalie/I’m Going to Stop Pretending that I Didn’t Break Your Heart/Dead of Winter/Groupies/Flyswatter/Novocaine for the Soul/Losing Streak/The Stars Shine in the Sky Tonight/Souljacker Part 2/E Is Lost/Hey Man (Now You’re Really Living)/Things the Grandchildren Should Know/Dog Faced Boy/The Adulation of Thousands/Och när bandet spelar Princelåten ”I Could Never Take the Place of Your Man” tvingas de dra ner ljudet då den gode Prinsen inte godkände att E tog med den på DVD:n/Mr. E’s Beautiful Blues/Blinking Lights (For You) Lyssna på Spotify!

Speltid: Ca 120 min (inkl bonusmaterial)

___________________________________________________________

Jag har alltid velat se Eels live men det här är tyvärr det närmaste jag kommit. Inte för att det här är dåligt – utan för att varje gång bandet lirat i Sverige (hur många gånger? Ha, ingen aning!) har jag alltid lyckats missa det. Och då menar jag att denna DVD är min mesta Eelsupplevelse, livemässigt då. Fan, krånglig start på detta inlägg. Ringrostig!

Nåja, Live at Town Hall (med suffixet ”with strings” efter bandnamnet i titeln, faktiskt) är en mycket bra livedokumentation. Mycket riktigt en del strängar – och det har han ju också på sin lyra Mr E! Ja, strängar alltså. Ehhh, hörde jag ett Ha? Inte, nåja – vidare använder han sig av några multiinstrumentalister; det spelas på resväskor och lite allt möjligt.

Många låtar på denna DVD och nästan allt är bra. Vissa saker är lite bättre än annat, och rent låtmässigt sticker ju saker som ”It’s A Motherfucker”, ”I’m Going to Stop Pretending that I Didn’t Break Your Heart” och ett gäng andra ut lite mer än sömniga nummer som ”Dirty Girl”. Vidare bjuds det på en del sköna covers, men när de på slutet bjuder publiken på en Princecover (iklädda pyjamas, för att det är ett extra extranummer) får vi den utan ljud eftersom de inte lyckades övertyga prinsen om att ha med den på DVD:n. Så istället har man lagt till ett kommentatorspår som enda ljud – och första gången jag såg detta undrade jag hela tiden vilken låt de spelar, för det nämns aldrig.

Det enda som stör mig (förutom att jag nu inte fick höra ovan nämnda låt) är de små inklippta videosnuttarna mellan låtarna. Det är fåniga backstagesekvenser och annat trams som de gärna hade kunnat lägga sist – som bonusmaterial. Det bryter hela tiden illusionen av konsertupplevelse, och jag HATAR NÄR DE GÖR SÅ på liveinspelningar. Men vad den där Princelåten anbelangar så finns ju Youtube.

Citatet: ”radiation sore throat got your tongue, magic markers tattoo you and show it where to aim and strangers break their promises, you won’t feel any pain” (Dead of Winter)

DVD: Live … In The Still of the Night – Whitesnake (2006)

Lämna en kommentar

live in the still of the night

Burn(Stormbringer)/Bad Boys/Love Ain’t No Stranger/Ready an’ Willing/Is This Love/Give Me All Your Love/Judgement Day/Blues for Mylene/Snake Dance/Crying in the Rain/Ain’t No Love in the Heart of the City/Don’t Break My Heart Again/Fool for Your Loving/Here I Go Again/Take Me With You/Still of the Night

Speltid: Bonusmaterial: dokumentär

________________________________________________________

Av alla sentida varianter av Whitesnake som David Coverdale dragit ihop är detta en av de mer lyckade konstellationerna. Första gången det spårade ur på riktigt var väl när David sparkade hela bandet och efter ytterliggare ett hjärnsläpp plockade in Steve Vai; ett alldeles galet val av gitarrist till ett i grunden bluesbaserat band. Därefter gick det upp och ner (mestadels ner) och det var inte förrän Coverdale bestämde sig för att sparka liv i bandet på 2000-talet som han hittade  en värdig samling komphundar.

Vi behöver kanske inte namndroppa bandmedlemmarna i detta inlägg, och dessutom byter herr Coverdale basister, trummisar och ibland gitarrister som andra byter kalsonger. Men visst, Tommy Aldrige lirar trummor. Så, nu har det namngetts nog!

Vi hoppar direkt på innehållet istället! Och det är bra, även om Coverdale har snudd på tantpåsiga kinder (om han skulle få för sig att släppa garden en sekund – vilket han dock aldrig gör) verkar han på det hela vara i fin fin form. Här väljer han också att närma sig materialet på ett mer klassiskt Whitesnake-vis då det inte är fullt lika vassa distortionkanter på gitarrerna som t.ex. under Vais period i bandet. Nyligen namnnämnda Aldrige är kanske lite ivrig med dubbelpedalerna bitvis men det är det lilla.

En riktigt bra konsertupptagning. En bra setlista med mix av gammalt och äldre. Allra bäst blir det mot slutet, när de dammar av två gamla guldkorn som ”Don’t Break My Heart Again” och ”Take Me With You” – det var när jag såg ett klipp med sisnämnda som jag bestämde mig för att köpa den här dvd:n. Att de sedan öppnar med Deep Purpleklassikern ”Burn”, med en inbakad ”Stormbringer”, gör det inte sämre.

Visst kan vi vara utan ”Blues for Mylene” och poserandet i ”Snake Dance”, där Coverdale lämnar scenen, samt trumsolot som avslutas med händerna. Kom igen! Det där är gammalt! Men, som helhet är det nog bästa sättningen med Whitesnake sedan Slide It In och en grymt bra dvd. Vidare,  det gäng som följer med Coverdale då han uppträder på Gröna Lund i sommar är nästan på pricken samma. Ja, bortsett basisten och keyboardisten, tror jag. Men i sammanhanget är det ju riktigt nära och på pricken, då medlemmarna i WS sällan blir långvariga. Gissa om jag kommer hänga framför stora scenen i juni.

DVD: No Quarter Unledded – Jimmy Page and Robert Plant (1994)

Lämna en kommentar

no quarter

No Quarter/Thank You/What Is And What Should Never Be/The Battle of Evermore/Gallows Pole/Nobody’s Fault but Mine/City Don’t Cry/The Truth Explodes/Wah Wah/When the Levee Breaks/Wonderful One/Since I’ve Been Loving You/The Rain Song/That’s the Way/Four Sticks/Friends/Kashmir

Speltid: 93 min

_______________________________________________________________

Det här inte en Led Zeppelinåterförening men uppfattades nog delvis som en sådan då det begav sig. Och det är ju inte så konstigt – de spelar Zeppelinlåtar (duh!). Det hela lär ha börjat med att Jimmy Page och Robert Plant fick en förfrågan av MTV (ni vet den där kanalen där det spelades musik förr i tiden) om en uppgluggedspelning, där sedan suffixet Unledded fick ersätta unplugged. Fast Jimmy och Robban glömde en sak: de glömde att ringa basisten John Paul Jones och fråga om han ville vara med. Taskigt, eller hur – inte minst då de döpte hela kalaset till No Quarter, som är en Zeppelinlåt Jones till stor del skrev själv.

Men vi skiter i det där, för nu är ju pojkarna sams igen och har återförenats på riktigt med John Bonhams son Jason på trummor – och det hela finns dokumenterat på aktuella Celebration Day. Och det låter oförskämt bra, kolla bara in något av youtubeklippen som ligger där ute och väntar på dig.

No Quarter kändes kul då det begav sig men framstår nu som något pretentiös. Inte nog med att Page och Plant hyrt in ett helt hov av musiker och sångare försöker de också vara lite konstnärliga när de till exempel dammar av klassikern ”Nobody’s Fault But Mine” i ett gammalt gruvschakt. Fast visst, ”That’s The Way”, ”Gallows Pole” och inte minst ”Four Sticks” kommer verkligen till sin rätt och trummisen Michael Lee är en värdig Bonhamersättare.

De nya låtarna tillför inte mycket. Eller vänta, de tillför ingenting alls. De är riktigt dåliga faktiskt. Men det hela gavs sedan ut på skiva och senare kom en uppföljare, Walking Into Clarksdale, med endast nyskrivet material. Fast den där skivan var inte speciellt bra. Den enda låt värd att minnas är nog ”Please Read The Letter”, som också dök upp på Plant/Alison Krauss-samarbetet för några år sedan.

Jag ångrar dock fortfarande att jag inte hängde med på konserten när de två veteranerna gästade Sverige. Fick ett erbjudande att följa med men tackade nej. Det var nog ett misstag.

Citatet: ”For even brother Satan has to sleep and all your tragic idols rest in peace and beautiful believers, their quiet council keep …. so, oh, city don’t weep” (City Dont Cry)

DVD: Touring Band 2000 – Pearl Jam (2000)

4 kommentarer

touring2000

Long Road/Corduroy/Grievance/Animal/Gods’ Dice/Evacuation/Given to Fly/Dissident/Nothing As It Seems/Even Flow/Lukin/Not For You/Daughter (It’s OK)/Untitled/MFC/Thin Air/Leatherman/Better Man/Nothingman/Insignificance/I Got Shit/Rearviewmirror/Wishlist/Jeremy/Do the Evolution/Go/Parting Ways/Rockin’ in the Free World

Speltid: 177 min Bonus: musikvideos samt Matt Cam – där man kan följa trummisen Matt Cameron i några låtar.

______________________________________________________________

Det här är ju självklart ganska bra men det är sällan jag tar fram Touring Band 2000 då den ger ett alldeles för splittrat intryck. Gillar som bekant inte när liveupptagningar delas upp och utgår från olika konserter, och det gör ju den här då det är en samling låtar från olika konserter på Pearl Jams världsturné från år 2000, då Binural var en färsk platta. Eller vänta, det handlar främst om konserterna från den amerikanska delen av turnén – Europavändan buntas ihop i ett bonusinlägg tonsatt med ”Yellow Ledbetter”.

Den här DVD:n går hand i hand med bandets bootleg series, då det här var första turnén då bandet gav ut varenda spelning på cd – mest för att döda bootlegmarknaden. Här fick man ljudet direkt från mixerbordet, måhända i ett rått och oredigerat format men det är bättre än de flesta publikinspelade ljudupptagningar. På samma sätt är detta enkelt filmat med ett fåtal kameror, vilket känns lite fattigt efter några låtar.

Många bra låtar dock, inte minst de där låtarna som är rariteter, dvs mindre förekommande i bandets setlista – som dock ändras från kväll till kväll. Några av mina favoriter heter ”Leatherman”, ”Long Road”, ”I Got Shit”, ”Dissident” och på något konstigt sätt känns ”Rockin’ In The Free World” aldrig uttjatad med detta band.

Så, det här må kanske låta dubbeltydigt men, även om det bitvis är något tråkigt och enahanda så lyckas denna DVD fånga själva essensen med Pearl Jam. Både det som är bra och det som är dåligt – och hur många band vågar visa både delarna? Inte många, om du frågar mig!

Citatet: ”I’ve got memories, I’ve got shit”

Older Entries