Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

DVD: Immagine in Cornice – Pearl Jam (2007)

Lämna en kommentar

Immagine_In_Cornice

Severed Hand/World Wide Suicide/Life Wasted/Corduroy/State of Love and Trust/Porch/Even Flow/Better Man/Alive/Blood/Comatose/Come Back/Rockin’ in the Free World

Speltid: 113 min

Bonusmaterial: A Quick One, While He’s Away (med My Morning Jacket)/Throw Your Arms Around Me/Yellow Ledbetter

_______________________________________________________________________________

Det här är sista DVD:n med Pearl Jam ut på bloggen. Tror faktiskt inte att jag har någonting mer med bandet alls att skriva om. Snyft!

Nåväl, det här är iallafall fantastiskt  bra! Immagine In Cornice (Picture In A Frame) dokumenterar en turné bandet gjorde i Italien 2006. PJ lär ha en särdeles engagerad fanbase just där, men jag vill ju gärna tro att vi svenskar är speciella för bandet. Här får vi iallafall låtar från ett antal olika spelningar gjorda i just Italien. Bandet är ta mig tusan bättre  än någonsin; en Eddie Vedder i högform som både ser ut och för sig som den rockstjärna han är, Matt Cameron som stomme och Mike McCreadys fantastiska solon. Med mera!

Immagine In Cornice vill vara mer en film än en konsertupptagning. Det funkar verkligen bra då man får följa bandet mellan olika spelningar och regissören har verkligen fångat upp atmosfären både på och bakom scenen, samt hur bandet förbereder sig och ändrar setlista från kväll till kväll. Fast det är också precis detta som också stör mig. Jag vill ju kunna se konserten i sin helhet, och även om detta inte är låtar inspelade från en och samma kväll bryts stämningen lite väl mycket ibland. Hade gärna sett att man även kunde spela bara låtarna, fast man kan väl inte få allt?

Låtlistan är på det hela bra. Kanske lite väl tung på självbetitlade skivan de var aktuella med för tillfället men ”World Wide Suicide” och ”Life Wasted” är ju kanonlåtar. Fast egentligen spelar inte setlistan så stor roll för när bandet står på scen är det så förbannat bra. Det spelar nästan ingen roll vilka låtar de spelar. Och om du nu tillhör de som hävdar att Pearl Jam är ett gäng föredettingar som inte gjort någonting vettigt sedan Ten, ja då borde du kolla in denna DVD. Då ändrar du förmodligen åsikt!

Citatet: ”Let me say just once that I have faced it, a life wasted. I’m never going back there again” (Life Wasted)

Bonus

DVD: Live at the garden – Pearl Jam (2003)

Lämna en kommentar

LiveGarden

LiveGarden2

DVD 1: Love Boat Captain/Last Exit/Save You/Green Disease/In My Tree/Cropduster/Even Flow/Gimme Some Truth/I Am Mine/Low Light/Faithful/Wishlist/Lukin/Grievance/1/2 Full/Black/Spin The Black Circle/Rearviewmirror

DVD 2: You Are/Thumbing My Way/Daughter/Crown of Thorns/Breath/Betterman/Do the Evolution/Crazy Mary/Indifference/Sonic Reducer/Baba O’Riley/Yellow Ledbetter

Bonusmaterial: MattCam – där du kan följa trummisen Matt Cameron i ett par låtar samt extralåtarna ”Throw Your Arms Around Me”, ”Dead Man”, ”Bu$hleaguer”, ”Fortunate Son”, ”Down” och ”All Those Yesterdays”.

Speltid: 190 min

____________________________________________________________

En mastig dubbelDVD i snygg förpackning minsann! Favoriterna Pearl Jam här fångade på film under en spelning på Madison Square Garden i New York 2003. Det är som vanligt mycket bra då det är samma stabila sättning sedan Matt Cameron tagit över trumstolen under Yeildturnen, fast nu med tillägget Boom Gaspar på hammondorgel. Fast denne är faktiskt ganska annonym och gör knappt från eller till – tja, bortsett inledande ”Love Boat Captain” då kanske?

Hur som helst, det här är ingen favorit med Pearl Jam. Det beror kanske egentligen på en enda sak, faktiskt. Fast sedan finns det ju sådant som är bra, tja eller rent av mycket bra – vilket gör att det här inlägget avhandlas i två tydliga stycken.

Det som är mindre bra: då Pearl Jam 2003 var aktuella med sin hittintills enda dåliga platta Riot Act ligger alldeles för stor tyngdpunkt på låtarna från just denna tråkiga garagerocksmet. Det är ju detta som är det stora problemet; att låtarna inte håller måttet. ”Green Disease”, ”Cropduster” och annat ‘trams’ från Riot Act drar ner intrycket rejält. Egentligen är det nog bara ”I Am Mine” som är riktigt bra, fast i sammanhanget fungerar faktisk även (i vanliga fall ganska tråkiga) ”You Are”. Att Eddie Vedder sedan ser ut som en lärarvikarié istället för den rockstjärna han är gör det ju rent visuellt inte mer rock n roll.  Stone Gossard som medhängande shortsklädd syokonsulent på högerflanken ökar ju inte heller på rocklooken.

Det som är bättre: säga vad man vill om låtlistan men välspelat är det – hela tiden. Och Mike McCready drar iväg än det ena, än det andra fantastiska gitarrsolot och publiken är galet på – inte minst i klassiker som ”Black” och ”Better Man”. Mina favoriter heter nog ”In My Three”, ”Faithfull” och Andrew Wood-hyllningen ”Crown of Thorns”. Nämen vänta, nu glömde jag ”Crazy Mary” och den fantastiska versionen av ”Indifference”, där Ben Harper gästar.

Som sagt, det här är ingen dålig DVD utan jag stör mig bara på låtlistan. Men det är ju bara att skippa förbi de där tråkiga låtarna. Vidare, jag har aldrig riktigt greppat The Who men varje gång jag hör Pearl Jam spela ”Baba O´Riley” lovar jag mig själv att anstränga mig mer.

Citatet: ”John will be missed!”

EP: Dissident Live In Atlanta #2 – Pearl Jam (1994)

Lämna en kommentar

dissident

Jeremy/Glorified G/Daughter/Go/Animal/Garden/State Of Love And Trust/Black

Skivbolag: Sony

_______________________________________________________

En konsert med Pearl Jam inspelad på Fox Theater, Atlanta, Georgia i April 1994 hade ju inte varit fel, men jag var tyvärr inte där. PJ var då ett av världens största band och enligt många blev de aldrig bättre än så här – men då jag är ett galet insnöat fan så tycker jag att de är lika bra idag.

Men det här är riktigt bra, om än bara en tredjedel av konserten. Den här EP:n är nummer två i en serie av tre skivor, och tanken var att man skulle kunna sätta in den här och trean i fordralet på ettan (vilket framgår av etiketten på framsidan) men så långt kom jag aldrig. Det blev bara #2.

Därför blir det ett ganska splittrat intryck, även om det är bra. Åtta låtar blir llite kort! Kanske inte världens bästa ljudupptagning men bra mycket bättre än många bootlegs som cirkulerar där ute. Och så känns lite råare; lite mer på riktigt – ni vet, när Pearl Jam verkligen var ‘the shit’ och världens coolaste band. Idag är de ju som bekant bara världens bästa, vilket förvisso inte är fy skam, men då var de coola.

Hur som haver, jag tror att de flesta låtarna från hela konserten är med i Grooveshark-länken ovan (låtlistan), så nu kan jag återuppleva konserten i sin helhet. Det är ju coolt. Och slutligen – inte för att den är med på #2, men vi kör en livevideo med låten ”Dissident” från en helt annan konsert. Precis som på den här skivan är det eminente Dave Abbruzzese som spelar trummor. Kastar som hastigast iväg en liten hyllning till honom, och hur de kunde sparka en sån fantastisk trummis övergår mitt förstånd.

CD-singel: Last Kiss/Soldier of Love – Pearl Jam (1999)

Lämna en kommentar

Last Kiss/Soldier of Love

Skivbolag: Epic

___________________________________________________________________

Jag tror att både ”Last Kiss” och ”Soldier of Love” först hamnade på välgörenhetsplattan No Boundaries: A Benefit for the Kosovar Refugees. Fast den sistnämnda kan ha varit med på en av bandets årliga julsinglar (X-mas singles) året innan. Eller kanske båda? Jag är ett omättligt Pearl Jam-fan men det finns gränser även för mig; en del saker har man liksom inte bara koll på (och det är söndag och jag pallar inte att sitta och googla).

Hur som helst, båda låtarna är 60-talscovers och det är främst ”Last Kiss” som gjort mest väsen av sig. Den här Wayne Cochranhistorien berättar om en man som lånar sin pappas bil och plockar upp flickvännen, men olyckligtvis måste han väja för ett hinder och kör av vägen. Flickvännen dör i olyckan, och hela tiden mässar han ”Oh, where oh where can my baby be?” men konstaterar sedan att ”she’s gone to heaven, so I got to be good so I can see my baby when I leave this world”. Det är en rysligt medryckande liten melodi, som du säkerligen redan har hört.

B-sidan (?) ”Soldier of Love” är av det mer baktunga slaget men inte illa den heller. ”Last Kiss” blev dock en hit för Pearl Jam då den spelades flitigt på radio och samtliga intäkter gick som sagt till flyktingar. Så, genom att köpa den här gjorde jag en god gärning – men jag tror inte att singeln är tillgänglig längre och den dök hur som helst upp på bandets hittills enda samlingsplatta Rearviewmirror.

Citatet: ”I held her close, I kissed her our last kiss, I found the love that I knew I would miss”

CD: No Code – Pearl Jam (1996)

2 kommentarer

Sometimes/Hail, Hail/Who You Are/In My Tree/Smile/Off He Goes/Habit/Red Mosquito/Lukin/Present Tense /Mankind/I’m Open/Around The Bend

Producent: Brendan O’Brien & Pearl Jam Skivbolag: Epic

______________________________________________________________

Ni har väl läst kvällstidningarnas recensioner? I så fall behöver jag inte säga mycket mer än att Pearl Jams konsert i globen i lördags var alldeles fantastiskt bra. För mig personligen handlar det om nästan tre timmars euforisk lycka som knappt går att beskriva; tolv års väntan är över och jag hoppas att jag får uppleva en liknande konsert nån mer gång i mitt liv. Nu, med några dagars perspektiv, vet jag att det är den bästa konsert jag varit på någonsin. Vidare, jag har egentligen inte så mycket att säga om låtarna de spelade i globen – då det mesta var lysande – men visst hade jag hellre hört ”Red Mosquito” istället för baktunga ”1/2 Full”. De körde dock bara ”Off He Goes” från No Code!

Nåja, nu ska vi koncentrera oss på plattan i fråga. No Code är Pearl Jams fjärde i ordningen och om jag minns rätt så fick den här plattan ett ganska ljummet mottagande och sålde inte lika bra som tidigare plattor. Det beror förmodligen på det delvis splittrade intrycket plattan ger då den stundtals är väldigt nedtonad. Den växer dock med tiden och har nu mognat till en favorit.

Om jag ska klaga på något så får det bli ”Sometimes” och ”Hail, Hail” – de två inledande låtarna. Den förstnämnda är en trevande viskning där Eddie Vedder mumlar sig fram och musikerna knappt nuddar sina instrument som sedan följs av den hårtslående och aningen stökiga ”Hail, Hail”. Kontraster som inte riktigt funkar då man som lyssnare alltid sätter hjärtat i halsgropen då bandet utan förvarning går ‘all in’ i andralåten. Det stör mig fortfarande och jag kan inte förstå vad tanken med detta ljudaber var.

Därefter finns det inget att klaga på. Har redan nämnt bluesiga ”Red Mosqito” och countrydoftande ”Off He Goes” (vilket de upprepar i avslutande ”Around The Bend”) men kanske är ”Who You Are”, ”In My Three” och ”Present Tense” ännu bättre? Sedan kan man kanske tycka att enminutaren ”Lukin” (som behandlar stalkerproblemen Eddie drogs med på 90-talet) och ”Habit” (som jag tror handlar om Mike Mccreadys alkoholism) är aningen för stökiga. Det tycker inte jag!

Det här var också första plattan med trummisen Jack Irons som bidrar med en skönt, baktungt sväng. Och så har vi själva förpackningen som är riktigt snygg. Konvolutet består av 156 polaroidbilder, som inte verkar ha någon som helst koppling. En av dessa bilder är en närbild på basketspelaren Dennis Rodmans ögonlob, en annan en bild på Vedders fot efter ett möte med en stingrocka. I konvolutet medföljer också med ett antal av dessa polaroidbilder i naturlig storlek där man hittar delar av låttexter på baksidan. Antar att det idag endast går att köpa som vanligt cdkonvolut – om någon nu köper fysiska skivor längre?

Det var nog allt. Och nu har jag inte så där jättemycket kvar med Pearl Jam att skriva om. Men lite finns det kvar – tar dock en paus från denna grupp ett tag (ja, på bloggen alltså). Och på tal om att köpa skivor så var det just detta jag gjorde då jag och ungarna var på minisemester härom veckan. Köpte en sån där skiva som jag egentligen föraktar! Och då talar jag inte om en skiva till barnen utan någonting för mitt eget nöjes skull. En samlingsplatta. Eller med ett annat ord – en riktig skämsplatta. Det kanske kan bli nästa inlägg?

Citatet: Do you see the way that tree bends? Does it inspire? Leanin’ out to catch the sun’s ray, a lesson to be applied. Are you getting something out of this?” (Present Tense)

EP: Merkin Ball – Pearl Jam (1995)

Lämna en kommentar

I Got Id/Long Road

Producent: Brett Eliason Skivbolag: Epic

_________________________________________________________________________

Ja, bara två låtar men likväl en EP. Varför? Jamen fråga inte mig – det är en EP och ingen singel, okej!? Det här är material som liksom blev över när Pearl Jam spelade in Mirror Ball med Neil Young. Den där korsbefruktningen mellan fågelskrämman från Kanada och slynglarna från Seattle blev ju – om sanningen ska fram – inte speciellt bra. Det här är helt klart det bästa detta lilla samarbete lyckades producera. Och här stannar tyvärr Youngs insats vid lite gitarr, sång och tramporgel.

Båda låtarna är skrivna av Eddie Vedder (som knappt finns med på tidigare nämnda korsbefruktning) och kanske är det just ”Long Road” som är den stora låten här, med sina öppna ackord och orgelmattor. En gnyende Vedder i högform, och han lär ha skrivit låten som en hyllning till sin lärare Clayton E. Ligget som just gått bort.

”I Got Id” lär ha hetat ”I Got Shit” från början men skivbolaget bad Vedder ändra titeln. Och egentligen är det inte en bandinsats då endast Vedder, basisten Jeff Ament och dåvarande trummisen Jack Irons spelar på denna låt. Hur som helst, bra skit det här.

Och nu är det inte många dagar kvar innan jag traskar in i globen och ställer mig framför scenen och ser mitt favoritband. Det kommer att bli fantastiskt – och blir det ens hälften så bra som förra gången så är jag nöjd. Kanske hinner jag slänga iväg ytterliggare ett inlägg innan lördagens konsert? Och då handlar det nog inte helt oväntat om just Pearl Jam. Fan vet, om jag är på humör så kanske jag gör ett bonusinlägg i form av konsertrecension – bara för att jag kan.

Citatet: ”I got memories, I got shit…”

Older Entries