Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

CD: 24 Carat Gold – Deep Purple, Death Star Riders m.fl.

2 kommentarer

24 carat gold

Deep Purple – Hell To Pay/Black Star Riders – Bound For Glory/Big Country – The Journey/Tracer – Wolf In Cheap Clothes/Helldorado – Bones In The Closet/The Deafening – Death Rattle N’ Roll/Peanut Butter Lovesicle – Black Eyed Blues/Alice In Chains – Hollow/Reagan Browne – Still That Boy From Texas/Mother Of God – The Forest/Eureka Machines – Affluenza/Long John Laundry – Get Yo Ass In Da Air/Scorpion Child – Polygon Of Eyes/S.U.N. – I’M The One/Kadavar – Come Back Life

Info: medföljande cd till Classic Rock Magazine nr 184

___________________________________________________

Förr köpte jag tidningar som NME, Q och Uncut där den gemensamma nämnaren var någorlunda fräsch musik. Sedan blev jag äldre och när jag nu bläddrar bland tidningarna i hyllan är det banden i tidningar som Classic Rock som känns mest intressanta. Hmmm. Klassisk rock, där merparten av banden peakade för trettio år sedan.

Men lite nytt finns det också. Lite. Och då handlar det mest om gamla band som släppt nytt eller gamla musiker som startat nytt band. Eller nya band som låter gamla. Ni fattar – gammalt är den gemensamma nämnaren!

Här får du nytt med gamla och sånt som låter gammalt fast är nytt, typ. Deep Purple är ju kanske inte helt obekanta men att de släpper ny platta intresserar kanske bara 5% av fansen, om ens det. De har ett ganska taskigt utgångsläge då plattor som Machine Head och In Rock alltid kommer överskugga allting de gör nu. Och även om ”Hell To Pay” inte är tokig alls så börja man jämföra direkt, och så är det kört.

Som andra spår dyker Black Star Riders upp och tidningen informerar att detta är senaste upplagan av bandet Thin Lizzy som bytt namn. Fast den enda egentliga länken till Lizzy är gitarristen Scott Gorham. Det låter dock kusligt mycket Thin Lizzy om det här, vilket är konstigt då sångaren Ricky Warwick inte alls låter som Phil Lynott på andra skivor (med gruppen The Almighty). Här verkar han gå in för att närmast imitera Phil,  och även om det egentligen borde göra mig rasande och illamående sitter jag och stampar takten. Letar jag månne efter den där klassiska rockkänslan och vill att det ska vara bra? Låter jag mig luras bandbytarknepet? Jag vet inte – fråga igen om en några veckor!

Allra bäst är faktiskt Alice In Chains som låter precis lika mycket Alice In Chains som de alltid gjort trots att Layne Staley inte finns med i ljudbilden längre. ”Hollow” är riktigt bra. Hoppas bara att kommande plattan inte är så här baktung  hela tiden. Annars är det mesta på denna samling sådär. Det låter retro (classic rock, duh!) och de band jag tror är nyförmågor, som Tracer och The Deafening, serverar mest trötta klyschor. Scorpion Child är ju kul i nån minut men jag tror knappast att jag skulle palla med en hel platta. Detsamma gäller nog S.U.N. som till en början inte låter så dumt.

Det här är inte direkt någon ögonöppnare för ny klassisk (?) rock. Möjligen missar jag något här då jag kanske varit ivrig på skipknappen emellanåt. Vissa roliga riff och låtar förvisso, men 24 karat? Knappast. Tidningen var dock riktigt underhållande.

Citatet: ”I woukd have rebuilt Jericho for nights as good as this” (Bound For Glory)

LP: Black Sabbath – Black Sabbath (1989)

Lämna en kommentar

black sabbath

Sid 1: Black Sabbath/N.I.B./ Behind The Wall Of Sleep/Planet Caravan

Sid 2: Paranoid/Electric Funeral/Fairies Wear Boots/Iron Man

Skivbolag: Melodiya

________________________________________________________________________________

När jag var yngre fick jag för mig att jag växt ur alla de hårdrocksskivor som varit soundtracket till mitt liv under mellan- och högstadiet, så jag knallade in till den enda skivhandlaren som sålde och köpte begagnat i vår lilla stad. Tror att jag hade med mig två kassar vinylskivor och när jag slängt upp dem på disken och mannen bakom den ögnat igenom högen skakade han bara på huvudet. ”Du kommer ångra dig”, sade han. ”Dessutom kan jag inte sälja det här. Möjligtvis den här!” Han höll upp denna ryska Black Sabbath-utgåva. Så, jag knallade hem med böjt huvud och svansen mellan benen, något skamsen. Men mannen bakom disken hade rätt, jag hade verkligen ångrat mig.

Det gäller inte bara denna – i min samling – något ovanliga skiva utan  alla de skivor jag släpade på just den dagen. Jag tror nämligen att den här bloggen hade blivit tråkigare utan dem. Tror dock inte att den här plattan är speciellt värdefull, för även om den sticker ut här så kan jag tänka mig att det trycktes upp en ansenlig mängd plattor precis som den här. Lite kul dock att nästan all text är på ryska förutom låttitlarna som även står på engelska – problemet är bara att de använt ett typsnitt som är omöjligt att läsa. Man får nästan gissa sig till vad det står!

Det här är iallafall en samlingsplatta med några av Black Sabbaths mer kända låtar. Fast ”Behind The Wall of Sleep” och ”Planet Caravan”  är nog ändå lite otippade. Eller kanske inte? Hur som helst, det här är ju en riktigt schysst samling låtar. Kul att lyssna på då dessa påminner om hur fantastiskt bra Black Sabbath var! Ja, jag skriver var för om de fortfarande är bra återstår att se då de återförenats och släpper sin första skiva med Ozzy sedan Never Say Die (1978) senare i år. Plattan, som heter 13, släpps i juni men kan förbeställas på bandets hemsida redan nu. Och då trummisen Bill Ward hoppade av bandet förra året är det ju inte tal om en helgjuten återförening, men Brad Wilk (Rage Against The Machine, Audioslave) har tagit Wards plats i studion – och det var nog inget dumt val.

Du kan även lyssna på ett första smakprov från plattan redan nu: Black Sabbath – God Is Dead?

Citatet: ”make a joke and I will sigh and you will laugh and I will cry” (Paranoid)

CD: Nine Lives – Aerosmith (1997)

Lämna en kommentar

Nine Lives

Nine Lives/Falling in Love (Is Hard on the Knees)/Hole in My Soul/Taste of India/Full Circle/Something’s Gotta Give/Ain’t That a Bitch/The Farm/Crash/Kiss Your Past Good-Bye/Pink/Attitude Adjustment/Fallen Angels

Producent: Kevin Shirley & Aerosmith Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________

Under de år jag vräkt ur mig åsikter på den här bloggen har jag dissat och hyllat, taggat inlägg ”skitplatta”, försökt beskriva känslan när man hör en fantastiskt platta och överskattat plattor å det grövsta. Mer eller mindre samtliga inlägg skrivna som av en impuls; vad jag just för stunden känner och tycker.

Ibland har jag läst dessa inlägg månader senare och tänkt ”hur tänkte jag där” men aldrig har jag ångrat något – för det var stundens ingivelse. Fast nu kom det sig att jag faktiskt ångrar ett utav alla dessa (över 666) inlägg här på bloggen, och det är just den här skivan. Jag avfärdade den nämligen med en enda mening, vilket jag ångrar – då det inte alls är rättvist.

Så, jag gör ett undantag: skriver om ett inlägg (men det är första och sista gången – dessutom låter jag det gamla ligga kvar). Och det är inte så att jag plötsligt tänker ändra åsikt! Nej, jag tycker fortfarande inte att det här är en av Aerosmiths bättre plattor men allting är relativt, eller hur? Om vi t.ex. delar in bandets livslängd i tre delar, ja då har vi ett 70-tal med sjukt sega och beroendeframkallande riff, ett 80-tal där bandet gled in i MTV-generationens vardagsrum och en slags klimaterieperiod där inte mycket spännande händer. Jag är osäker på om Nine Lives utgör slutet på mellanperioden eller starten på den sistnämnda, men i vilket fall står den sig ganska bra jämfört med allt bandet producerat under just den där sista perioden.

Allt detta slår mig nämligen när jag gör ett försök att lyssna på bandets senaste platta Music From Another Dimension, där allting låter daterat på ett dåligt sätt. Både låtarna, titlarna, och ljudbilden låter syntetiskt oinspirerade och osvängiga (vilket även omslaget skvallrar om). På Nine Lives är kanske inte låtmaterialet (eller omslaget) det bästa men visst är det skönt med en maffig ljudbild? Och det har producenten Kevin Shirley verkligen lyckats ratta fram.

Även om ljudbilden inte blir fullt lika stökig som inledande titelspåret lovar så är det på något sätt skönt att höra de feta pukrullningarna i ”Hole In My Soul”. Och gitarrerna sitter där de ska, måhända är det smörigt men det görs inte såna här plattor längre. Iallafall väldig sällan, för det säljs väl mindre plattor och man spelar in skiten så snabbt som möjligt. Och jag vet att det är motsägelsefullt och kanske låter dumt, men jag lyssnar mer på ljudbilden än på låtarna – ett påstående jag verkligen inte riktigt känner att jag bottnar i då det gäller musik, för oftast är det ju precis tvärt om.

Nåväl, ville liksom bara få fram det! För den intresserade kan tilläggas att detta är bandets tolfte platta och under de år som följt sedan dess har bandet bara släppt tre plattor (varav en är en coverplatta). Nine Lives var (vad jag minns) inte den succé bandet hoppats på men visst får de skylla sig själva med låtar som ”Aint That A Bitch” och ”Kiss Your Past Goodbye”? Fast de fick till en rejäl hit med nonsenslåten ”Pink”, och så tror jag nog att ”Falling in Love (Is Hard on the Knees)” överlevt och hamnat på en del samlingsplattor de senaste åren.

Citatet: ”Pink, it’s not even a question”

VHS: Uncensored – Motley Crue (1986)

1 kommentar

unscensored

Live Wire/Looks That Kill/Too Young To Fall In Love/Smokin In The Boys Room/Home Sweet Home

Speltid: 44 min

_________________________________________________________

Som jag har lyssnat på Mötley Crue! Galet mycket, och jag hade affischer och läste reportagen i Okej och alla de där tidningarna och jag tummade skivomslagen och tyckte att Tommy Lee, Vince Neil, Mick Mars och Nikki Sixx var skithäftiga. Sedan blev jag äldre och lyfte blicken både bakåt och framåt, för det fanns ju så mycket annat! Mötley var ju bara hårspray, smink, BH runt midjan och så mycket yta och image ett band mäktar med! Sedan kom The Dirt och jag läste och återupplevde, såklart.

Och visst, det är lätt att så här i efterhand skratta åt det men en sak skiljer Mötley Crue från merparten av alla de där andra banden i samma sliskiga genre! De har låtar; och inte bara en eller två (eller kanske till och med tre) utan flera. De är mer än ett band samlat på Hair Metal vol. 4! De har låtar nog till ett samlingsalbum värt att lyssna på, och det är precis därför de fortfarande kan turnéra på de stora scenerna trots att de inte har gjort en vettig platta sedan 1989. Därefter måste vi gå in på specifika låtar, med ”Primal Scream” från 1991 och ”Hooligan’s Holiday” från 1994 som enda egentliga höjdpunkter. Därefter intet!

Unscensored gör dem knappast rättvisa. Den är iallafall inspelad i skarven mellan Theater of Pain och Girls Girls Girls, och jämfört med The Dirt som kom långt senare är det rena rama Disneyversionen av bandet som här visar upp sig i korta, separata, intervjusessioner när de försöker fly intervjusituationen. Tommy Lee glider runt på en båge i LA. Nikki Sixx åker runt i en sportbil och passar på att tatuera sig medan Mick Mars låtsas bli tagen av en polis för fortkörning. när han flyr kameran. Vince Neil glider runt stan i en bil utrustad med en bubbelpool, som den frontman han är/var. Det hela varvas med fem musikvideor plus några glimtar ur bandets två första promoclips (fast dessa pratas sönder av bandet som kommenterar varenda bildruta). 

Således inte mycket att hänga i rockgranen. Den här videon vill vara behind the scenes men känns bara regisserad och tillgjord. Och det blir ju bara konstigt med ett band som har så många rock n roll-skandaler på sitt samvete. Hur som helst, i genren är dock Mötley Crue svårslagna! Säg ett band i samma hårliga med lika mycket smink, yta och rouge på kinderna som kan leverera ett set med lika många bra låtar? Säg ett, det räcker!

Citatet: ”Motley who?”/ ”Dude I forgot, I’m sorry.

VHS: Cliff ‘Em All – Metallica (1987)

Lämna en kommentar

Cliff_'Em_All

Detroit, April 4, 1986 – supporting Ozzy: Creeping Death/Am I Evil?/Damage, Inc./Long Island, April 28, 1986 – still drunk on Ozzy tour: Master of Puppets/The Stone, San Francisco, March 19, 1983: Pulling Teeth/Whiplash/Germany, September 14, 1985 – Metal Hammer Fest: Cliff Solo/The Four Horsemen/Fade to Black/Seek & Destroy/Denmark, July 6, 1986 Roskilde Festival: Welcome Home (Sanitarium)/Pulling Teeth/Oakland, August 31, 1985: Day on the Green/Cliff Solo”/”For Whom the Bell Tolls/Chicago, August 12, 1983 – Supporting Raven on the ‘Kill Em All for One’ tour: No Remorse/Metal Militia

Speltid: 86 min

__________________________________________________

Japp, VHS. He he he! Det var tider det, eller hur? Inte – tja, då får du googla VHS för jag tänker inte lägga tid på att förklarar formatet. Den här köpte jag när den var rykande färsk och minns fortfarande besvikelsen. Kvalitén är nämligen inte den bästa! Minns att någon i min närhet (förmodligen en äldre syster) skrattade rått åt Metallicas ursäkt på omslaget som löd något i stil med: ”det är inte den faktiska bild- och ljudkvalitén som räknas utan känslan”. Jag försvarade dem trots att jag visste att jag blivit grundlurad.

Det här är såklart en hyllning till nyligen avlidna basisten Cliff Burton och de lyckades verkligen gömma sig bakom detta. Här får du nämligen riktigt risiga filmsekvenser där bandet harvar sig igenom klassiker som ”Master of Puppets”, ”Creeping Death”, ”Fade To Black” med flera. Ibland varken hör eller ser man bandet. Men visst, det är ”känslan som räknas” – de kunde marknadsföring redan då! Idag får du både bättre ljud och bild om du surfar in på youtube en kvart efter att konserten slutat! Du kan dessutom välja bland ett tiotal olika klipp (per låt) ur olika vinklar.

Ska dock inte totalsåga det här, och för de allra mest inbitna fansen (kanske inte minst de som hävdar att ‘Tallica dog med Cliff”) är det säkerligen riktig underhållande. Och visst är det lite kul att se brusiga och skeva bilder av James Hetfield och Co som unga och hungriga – mer kul nu än då, för nu blir det nostalgi. Då var det bara frustrerande!

Den här videon säger dock en hel del om Metallicas fantastiska sinne för marknadsföring. De kan ta mej fan sälja allt! Men så var det väl ett sorts avslut, för härefter växte de och blev större och större och större än de nånsin kunnat ana. Och när man nu ser dessa bilder så är det faktiskt ganska charmig, fast som ungt ‘Tallicafan blev jag minst sagt besviken.

Cliff ‘Em All är en kul liten anekdot i samlingen, och allra bäst är nästan det inledande lilla klippet (se nedan) där medlemmarna glider in på nån bensinmackskedja och plockar på sig varsitt sexpack öl och på vägen ut passar på att slita till sig några extravaror, bara för att chansen dyker upp. Några år senare kunde de förmodligen köpa upp hela butikskedjan utan att det ens märktes i plånboken.

Det dök förresten upp en liten ikon i form av en pokal i högerhörnet när jag loggade in för att skriva detta inlägg. Det var ett litet ”grattis”, för tydligen var det tre år sedan jag startade bloggen. Där ser man – tiden går fort när man har roligt! Vidare så är det här inlägg nummer 666. Ha nej, jag skojar inte! Kusligt sammanträffande!?

Citatet: ”The quality in som places aint that happening but the feeling is there and that’s what matters!!”

Kassettband: Kings of Metal – Manowar (1988)

1 kommentar

kings of metal

Sid A: Wheels of Fire/Kings of Metal/Heart of Steel/Sting of the Bumblebee/The Crown and the Ring (Lament Of the Kings)

Sid B: Kingdom Come/Pleasure Slave/Hail and Kill/The Warrior’s Prayer/Blood of the Kings

Producent: Manowar Skivbolag: Atlantic

_________________________________________________________________

Hittar ett slitet gammalt kassettband med Manowar. Kul? Jo faktiskt, för det är riktigt underhållande – om du nu diggar hårdrock och stora gester. För grabbarna i Manowar räds in det storslagna och väjer inte för de allra värsta klyschorna utan kör på med ‘plattan i mattan’ (för att använda ett passande uttryck).

Inte nog med att medlemmarna har efternamn som Columbus och kallar sig saker som Ross The Boss, de ser ut som välpumpade actionfigurer och använder krigsestetik för att bekämpa den falska metalen – och redan på tidigare skivor skanderade de ”death to false metal”. På den här skivan är de ‘Kings of Metal’.

Jag antar att allt detta görs med glimten i ögat. Det funkar hur som helst just precis för att det är lite för mycket av allt hela tiden. Det blir snudd på The Darkness-övertydligt ibland, men det är ganska underhållande. Här får du nämligen motorvarvsljud, distade gitarrer, kyrkokörer, mäktiga pianointron, explosioner och wailande solopartier där sångaren tar i så att han nästan kräks i sin episka storhet. Det är berättelser om …… tja, hur jävla metal Manowar är – även om de ibland är omskrivna som riddare.

När jag nu lyssnar på den här för första gången på flera år är det just en låt som fastnar lite extra. ”The Crown and The King” är ett slags nyckelspår som jag minns att jag gillade. Här är det inte alls ‘plattan i mattan’ utan ganska återhållsamt med kyrkoorgel och galet storslagna körpartier. Det känns som om sångaren står på slagfältet redo att gå i strid, och nu sjunger han en sista desperat psalm med armén bakom sig (lite som i Körslaget, när jag tänker efter).

Du får också ett ruggigt bassolo i form av ”Humlans flykt” och även om grabbarna i Manowar drar på med stora penseldrag och vill verka tuffa så är många av refrängerna på plattan nästintill schlagervänliga. Om de ställt upp i nån deltävling i melodifestivalen med ”Wheels of Fire” så hade de lätt blivit barnens favorit med rätt sceninramning. (Och tydligen räcker det med en jävla massa eld och ett brinnande piano för att gå vidare i den tävlingen.)

Sedan mot slutet, i ”The Warriors Prayer”, blir det ljudboksläge med en farfar som berättar en ‘riktig historia’ om när han var ung för sitt barnbarn. Det hela funkar givetvis som ett intro till avslutande sjuminutaren och tillika episka finalen ”Blood Of The Kings” där de fyra huvudpersonerna – the kings of metal – får avsluta på ett värdigt sätt.

Ja fan, det här är storslagen nostalgi som just nu känns galet underhållande. Hail to the kings – Manowar, kanske man skulle kunna säga. Fast det är galet nära krigspropaganda som lätt skulle kunna användas i fel syften. Hoppas bara att de som lyssnar inser att det bara handlar om underhållning. För det gör det väl? Va? JO. Visst?!

Citatet: ”wherever we ride, it’s metal we bring – Four Kings of Metal (Blood of The Kings)

Older Entries