Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

CD: Svenska ord – Just D (1991)

Lämna en kommentar

Svenska Ord 1/Gör Som Du Känner/Gummihatt/Färger/Svenska Ord 3/Bos/Hållihop/Gå & Ta D/Samtidigt Hos J. Lindström/Hur E D Möjligt?/X3mt Nästan Levande/Relalalaxa/Kalla Fötter/Svenska Ord 2/ErumeGurraG?/ VårAtari/ Sylt/Doktorns Dans/Katta Strof/Fortfarande Hos J. Lindström/Efterfest (dolt bonusspår)

Producenter: Just D, Peter Swartling m.fl. Skivbolag: Telegram Records Sthlm

______________________________________________________________________

Det fanns en tid när killarna i Just D var coola. Det var då, och nu är nu!

Men nu ska jag inte göra mig lustig över det här, det lovar jag. Dessutom; om jag lyssnar igenom alla min skivor med denna grupp (3 st, bloggat om samtliga efter detta inlägg) så är det nog ändå just Denna som har överlevt allra bäst. Ja, så är det nog trots allt då du hittar klassiker som ”Hur E D möjligt” och ”Relalalaxa” på Svenska ord. Sedan är kanske ”Vår Atari” en melodi som dagens generation inte riktigt kan ta till sig. Fast egentligen är den ju mer aktuell än någonsin – så jag kanske ska stryka det där sista?

Det finns alltså en charm med den här plattan fortfarande. Sköna grooves i ”Gummihatt”, ”Bos” (ja, som i booze) och ”X3mt nästan levande”. Många sköna samplingar, faktiskt. Fan, nu när jag lyssnat igenom den så ångrar jag nästan min något nedlåtande inledning. Men okej; Pedda P, Gurra G och Doktor C är kanske inte lika coola längre – men den här plattan kan ingen ta ifrån dem.

Citatet: ”Va inte dum inatt kör med en gummihatt”

Vinyl-EP: I’m The Man – Anthrax (1987)

Lämna en kommentar

Sid A: I’m the Man (Censored Radio version)/I’m the Man (Def Uncensored version)/Sabbath Bloody Sabbath

Sid B: I’m the Man” (Live)/Caught in a Mosh” (Live)/I Am the Law” (Live)

Producenter: Anthrax,  Skivbolag: Island

_________________________________________________________________________________

Ska väl sanningsenligt erkänna att jag aldrig riktigt fattat storheten med Anthrax. Men visst, av de ”Stora fyra” som nyligen uppträdde tillsammans så är det nog just Anthrax som jag lyssnat mest på efter Metallica. De har ju också en hel del riktigt sköna låtar som ”Caught In A Mosh”, ”Indians” och fick till sköna covers i ”Antisocial” och ”Got The Time”. Har dock bara ytterliggare en platta med Anthrax, som jag redan skrivit om.

Här tycker jag dock att de skjuter sig själva i …. ehhhhh… foten, om man får uttrycka sig så? Jag menar, ta en titt på omslaget! Ärligt talat, det känns inte så begåvat. Det kan visserligen var befriande med humor men att gå från stenhårda thrasherkillar till träningsoverall är kanske inte det smartaste karriärdraget rent imagemässigt. Det ser liksom ut som om de kommer direkt från knattelagets innebandyträning.

Omslaget speglar visserligen musiken, för med den här EP:n för de in humorn i genren. De blandar med lite hip hop och samplar Metallicas ”Master of Puppets”. Och visst tyckte jag att det lät skitfräckt 1987, det ska erkännas, men idag känns det som någonting jag vill glömma. Eller kanske inte? Lite charmigt är det nog trots allt.

”I’m The Man” har kanske sin roll trots allt då det var en av de allra första låtarna inom kategorin rap metal. Utan denna kanske ingen ”Epic” med Faith No More? Fast å andra sidan hade vi då sluppit Limp Bizkit  – så egentligen vet jag inte om vi ska tack Anthrax för det här.

Nåja, kul nostalgi är det trots allt. Och Black Sabbath-covern och liveversionerna av ”Caught in a Mosh” och ”I Am the Law” är roliga att lyssna på. Sedan har jag inte allt för många skivor av detta format. Vilket får mig att tänka på en annan EP som är utomordentligt bra. Undrar om jag har skrivit om den?

Citatet: ”Yeah”

CD: Mr Bungle – Mr Bungle (1991)

Lämna en kommentar

Quote Unquote/Slowly Growing Deaf/Squeeze Me Macaroni/Carousel/Egg/Stubb (a Dub)/My Ass Is On Fire/The Girls of Porn/Love Is A Fist/Dead Goon

Producenter: John Zorn & Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers Records

______________________________________________________________________________

Det här är ett galet genreöverskridande litet projekt. Eller band, kanske man ska kalla det? Mest känd av grabbarna i Mr Bungle är Mike Patton, som när den här plattan spelades in stod på toppen av sin karriär med Faith No More. Och om du tyckte att FNMs Angel Dust (eller annan valfri platta) var aningen utflippad så är det rena rama hissmusiken jämfört med det här. För i Mr Bungle tillåts Patton att släppa alla spärrar och han kastar sig handlöst ut i en djungel av olika genres.

Bandet tar sig utan problem från heavy metal via loungedoftande calypso till rap för att sedan hamna i jazzlandet. Många gånger i en och samma låt. Och det borde givetvis ge ett alldeles för splittrar intryck, eller hur? Det kan ju inte funka, tänker du – men det är precis vad det gör. Mr Bungle är ett sannslöst lyckat genremonster. Jag älskar den här skivan.

Här samplar de David Lynchs Blue Velvet, Kentucky Fried Chickenreklam, Nintendo och en hel del annat. Mike Patton fiser, rapar, skriker, rappar, hojtar, kräks, skrattar och gråter sig igenom den här plattan. Tenorsaxofonerna står som spön i backen (framförda av någon som kallar sig Bär) och jag tror inte att du i din vildaste fantasi kan räkna ut hur det här låter. Du måste klicka på länken ovan.

Vidare, allt det där om ‘less is more’ som jag i många andra fall kanske skulle tjatat om gäller inte här. Jag säger som Yngwie Malmsteen: ”Vaddå less is more? Nej, more is more”. Det är nämligen befriande (och hela grejen) att vissa låtar planar ut och blir galet långa, med skön utfyllnad som någon som sitter och bläddrar i en tidning samtidigt som han sitter och skiter. Men det finns fler exempel. Och precis som med Faith No More är det kontrasterna mellan det intensivt hårda och silkeslent mjuka som ger det hela en extra edge – fast här får vi allt i en och samma låt, flera gånger.

Den här skivan kräver din uppmärksamhet. Det får du räkna med. Du kanske till och med behöver vila efter en genomlyssning, men det är det värt. Jag har ytterliggare två Mr Bungle-plattor liggande här hemma så det kommer mera här på bloggen, men den här är allra bäst. Var också galet nära att få se bandet live när de besökte Stockholm en gång men då jag underskattat publiktrycket blev det kalla handen i biljettluckan. Fast det kanske var lika bra det, för hur gör man det här live?

Citatet: ”Boo ….. Redundant ….Redundant……..Redundant……..Redundant…….Redundant…….Redundant …..” (My Ass Is On Fire, 5:19 min)

CD: Plast – Just D (1995)

Lämna en kommentar

Sköna skor/87-87/Din boss/Hubbabubba/Vi vinner – ni stinker/Bogeymannen/Tre gringos/Inte kul att va ful/D man inte vet/Tvångstankar/Plast

Producent: Kaj Erixon Skivbolag: Telegram Records

__________________________________________________________________

Från metall till plast, Just D – vilken övergång! Här har vi då en skiva man numera inte riktigt stoltserar med, men jag har ju sagt att jag ska skriva om varenda platta. Så, jag skrider till verket!

Den här lilla trion var ju en riksangelägenhet då det begav sig men redan efter nån låt börjar man skruva på sig och undrar om det är ett skämt. Ett inslag eller en sketch i Hipp Hipp där de där två småtjuvarna ställer sig och börjar låtsasrappa. För det är ju ganska dåligt, och att kalla dem rappare är kanske inte rättvist mot genren. Då hyllades de för sina småfyndiga texter, nu känns de med som forntidsfynd.

Fast nu är jag kanske orättvis och rent ut av dum och elak. Förlåt, det kan inte hjälpas och det är precis så det känns att lyssna på Pedda P, Gurra G och Doktor C en helt vanlig dag 2011. En del skivor har kortare bäst före-datum, så är det bara, och Plast är en av dem. Men visst, ”Hubbabubba” och ”Tre gringos” har ju fortfarande någonting – det är värre med låtar som ”Bogeymannen”, ”Vi vinner – ni stinker” och ”Inte kul att va ful” som liksom inte har samma charm nu. Om jag minns rätt fick de dock en hit med ”87-87”, som är någon slags fortsättning på Ulf Lundells ”67-67”.  

Tror bestämt att detta var sista plattan. Vad de gör idag har jag ingen aning om men läste mig till att de återförenats (mest på skoj) för några spelningar under 2010, men då var inte alla medlemmarna med. Tror inte att intresset för en återförening är speciellt stort – men jag kanske har fel? Kan dock rekommendera gruppen Sverige, som två av medlemmarna bildade i början av 2000-talet. De släppte två plattor och jag minns iallafall den den första som riktigt bra.

Fast okej då, ”Din boss” är ju ganska kul även en dag som denna.

Bonusinfo: Kan ni tänka er, Just D fick en Grammis för den här plattan – och inte vilken som helst utan ”årets album”. Ha!

Kassettband: Licensed To Ill – Beastie Boys (1986)

Lämna en kommentar


Rhymin & Stealin/The New Style/She’s Crafty/Posse in Effect/Slow Ride/Girls/(You Gotta) Fight for Your Right (To Party!)/No Sleep till Brooklyn/Paul Revere/Hold It, Now Hit It/Brass Monkey/Slow and Low/Time to Get Ill

___________________________________________________________________________

Har jag berättat att jag varit hip hoppare? Inte, nåja – jag tror att det varade i ungefär en vecka och då hann jag bla med att banda Beastie Boys debutplatta Licensed To Ill av en polare med bakåtvänd keps. Om du tittar riktigt noga så ser du att jag stavat fel på skivtiteln, ha ha ha.

Det här var ju något nytt 1986; några vita killar som körde hip hop där de blandade det hela med lite tunga riff. De blev superstjärnor. Lustigt nog skulle det dröja fram till år 2000 innan jag faktiskt köpte en platta i denna genre, och då var det en annan vit snubbe som släppte hip hopplatta och blev superstjärna. Han kallade sig Eminem.

Nåja, tillbaka till pojkarna från Brooklyn. Det här är faktiskt riktigt charmig, så här i bakspegeln. Lite väl mycket bla bla bla blir det ju, helt klart, men jag minns fortfarande truddelutter som ”She’s Crafty” (där de samplat Led Zeppelin), ”Slow Ride”, ”Girls” och riffstinna ”No Sleep Till Brooklyn” och de tar mig tillbaka till den där veckan som hippare hoppare. Och vem minns inte hitten ”(You Gotta) Fight For Your Right (To Party)”? Kul skit det här, och så vet ni väl att jag faktiskt skrivit om en instrumentalare med Beastie Boys för ett bra tag sedan? Om inte så hittar du den nog i kategorin Instrumentalt.

Citatet: ”Kick it!”