Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

LP: Bootleg – Bad News (1988)

Lämna en kommentar

Sid A: Bad Dreams/Agm/Double Entendre/Locked In/Aids/O’ Levels/Wedding

Sid B: H.m. Farmer/Masturbike/Cashing In On Christmas (Dub)

Producent: Adrian Edmondson & Brian May Skivbolag: EMI

____________________________________________________

Minns att jag luftade min besvikelse högt då jag kom hem och för första gången lyssnade på den här plattan. ”Den är ju helt värdelös” klagade jag, varpå kompisens farsa – som var där – tittade på konvolutet och med ett skratt utbrast ”Ha, fast med tanke på bandnamnet så kan det knappast vara en överraskning, ha ha ha”.  Och visst – han hade såklart rätt. Vad hade jag väntat mig?

Jo, trodde nog att det skulle vara lite mer Spinal Tap, som jag i och för sig inte riktigt hade koll på då (eller ens nu). Att det skulle vara nån slags humoristisk hårdrock signerad humorkvartetten med Rik Mayall i spetsen.  Något som kanske inte var sådär överjordisk bra men på nåt sätt underhållande. Det här är bara trams – hela vägen!

Det är säkert underhållande i form av youtube-klipp men att sitta och lyssna på det här är inte direkt vad jag kallar kul. Och så mycket musik blir det inte alls, om man nu inte räknar ”Bad Dreams”, ”Aids” och ”H.m. Farmer”. Nej, det är snarare sketcher där medlemmarna tävlar i att förolämpa varandra, om och om igen.

Så, den stora behållningen med Bad News är nog som teveserie för på skiva blir det bara fånigt. Har sett några youtube-klipp och kan tycka att det är underhållande teve. Musikaliskt gör de också en humoristisk skitversion av Queens ”Bohemian Rhapsody” (se nedan) – men den finns (tyvärr, hmmmm nåja) inte med här. Att Queens gitarrist Brian May står med som producent på den här skivan känns idag smått otroligt och nästan som ett skämt.

Citatet: ”I’ve got bad news for you, you’ve got AIDS ….. ha ha!” (Aids)

CD: California – Mr Bungle (1999)

1 kommentar

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor DunnDanny HeifetzClinton ”Bär” McKinnonMike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

CD: Mr Bungle – Mr Bungle (1991)

Lämna en kommentar

Quote Unquote/Slowly Growing Deaf/Squeeze Me Macaroni/Carousel/Egg/Stubb (a Dub)/My Ass Is On Fire/The Girls of Porn/Love Is A Fist/Dead Goon

Producenter: John Zorn & Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers Records

______________________________________________________________________________

Det här är ett galet genreöverskridande litet projekt. Eller band, kanske man ska kalla det? Mest känd av grabbarna i Mr Bungle är Mike Patton, som när den här plattan spelades in stod på toppen av sin karriär med Faith No More. Och om du tyckte att FNMs Angel Dust (eller annan valfri platta) var aningen utflippad så är det rena rama hissmusiken jämfört med det här. För i Mr Bungle tillåts Patton att släppa alla spärrar och han kastar sig handlöst ut i en djungel av olika genres.

Bandet tar sig utan problem från heavy metal via loungedoftande calypso till rap för att sedan hamna i jazzlandet. Många gånger i en och samma låt. Och det borde givetvis ge ett alldeles för splittrar intryck, eller hur? Det kan ju inte funka, tänker du – men det är precis vad det gör. Mr Bungle är ett sannslöst lyckat genremonster. Jag älskar den här skivan.

Här samplar de David Lynchs Blue Velvet, Kentucky Fried Chickenreklam, Nintendo och en hel del annat. Mike Patton fiser, rapar, skriker, rappar, hojtar, kräks, skrattar och gråter sig igenom den här plattan. Tenorsaxofonerna står som spön i backen (framförda av någon som kallar sig Bär) och jag tror inte att du i din vildaste fantasi kan räkna ut hur det här låter. Du måste klicka på länken ovan.

Vidare, allt det där om ‘less is more’ som jag i många andra fall kanske skulle tjatat om gäller inte här. Jag säger som Yngwie Malmsteen: ”Vaddå less is more? Nej, more is more”. Det är nämligen befriande (och hela grejen) att vissa låtar planar ut och blir galet långa, med skön utfyllnad som någon som sitter och bläddrar i en tidning samtidigt som han sitter och skiter. Men det finns fler exempel. Och precis som med Faith No More är det kontrasterna mellan det intensivt hårda och silkeslent mjuka som ger det hela en extra edge – fast här får vi allt i en och samma låt, flera gånger.

Den här skivan kräver din uppmärksamhet. Det får du räkna med. Du kanske till och med behöver vila efter en genomlyssning, men det är det värt. Jag har ytterliggare två Mr Bungle-plattor liggande här hemma så det kommer mera här på bloggen, men den här är allra bäst. Var också galet nära att få se bandet live när de besökte Stockholm en gång men då jag underskattat publiktrycket blev det kalla handen i biljettluckan. Fast det kanske var lika bra det, för hur gör man det här live?

Citatet: ”Boo ….. Redundant ….Redundant……..Redundant……..Redundant…….Redundant…….Redundant …..” (My Ass Is On Fire, 5:19 min)

CD: Sveriges roligaste skiva – Stig Järrel, Kalle Sändare, Brasse Brännström m.fl. (1994)

1 kommentar

Sveriges vackraste röst (Brigitta Andresson)/Batterist sökes till dans och poporkester (Kalle Sändare)/Brasses enmansband (Brasse Brännström)/Sol och vår (Stig Järrel)/Herrar (Lill Lindfors)/Korven (Lars O’Månsson-Bertil Pettersson)/Verkmästar’n i magen (Magnus Härenstam)/Hönan Agda (Cornelis Vreeswijk)/Poker Joel (Stig Järrel)/Tennisrestauranten i Amsterdam (Lars O’Månsson-Erik Nilsson)/På nya äventyr med Bertil Schütt (Kalle Sändare)/Ärtans kåk i Portugal (Tompa Jahn)

Skivbolag: WEA

_________________________________________________________________________

Försöker muntra upp mig med en rolig skiva. Ja, Sveriges roligaste till och med, om man ska tro omslaget. Det ska man inte!

Birgitta Anderssons ”Sveriges vackraste röst” muntrar inte direkt upp utan man blir snarare irriterad. Tycker någon (förutom personer födda på 40-talet) att det är roligt? Kalle Sändare och Stig Järrel – båda sjukt överrepresenterade på den här skivan – är inte heller speciellt kul killar. Förr kanske, men inte nu! Och mitt i allt har de stoppat in ”Hönan Agda”. Jösses!

Det finns dock en anledning till att jag köpte den här skivan. Den heter ”Korven” och är en av de bästa humordialogerna som någonsin producerats. Det är jävligt roligt, och konstigt. Underbar humor när Lars O’Månsson och Bertil Pettersson spelar kund och korvgubbe – och sedan helt plötsligt byter roller, och till sist vet man inte vem som är vem. Eller vad de pratar om. Torr skön och underbart sjuk humor! Sketchen är skriven av Bertil Pettersson och just nu funderar jag på om jag inte borde läsa någon av hans böcker.

Resten av plattan kan jag leva utan. Fast ”Tennisrestauranten i Amsterdam” är också lite kul, och om du är på Vanhedenhumör  kanske ”Ärtans kåk i Portugal” kan få dig att dra på smilbanden. Men Sveriges roligaste skiva – ha, det är en rolig titel!

Citatet:

– Jag undrar… Varför är senapen blå?
– Ja… det är för att jag har mina solglasögon på mig.
– Är korven varm?
– Ja… inte är den varm inte.
– Men det är så att jag tycker inte om varm korv!
– Jaha, då kan jag lägga senapen i handen!
– Men säg mig… Varför är senapen svart?
– Ja… det är den på hösten.

CD: Oxbringa (vol 4) – Hassan

Lämna en kommentar

 

56:ans buss/Nobelfesten/Låt hjärtat va’ med/Ingrid/Nummerupplysningen/Ett par strumpor/Tvångstankar del 1/Panikragg/Stekta sparvar/Torbjörn Majroos, »Glen Spove World«/Prata paket/KF:s provkök/Salta och jättesura/Frodenkvists flap/Piercing/Stora Norrland/Jag ringer från min villa i Stocksund/GalaPetter, »Kräftskiva«/Svea livgarde/Roskilde/En pizza i Akalla/Gubbängens IP/Bara skoj/Arboga-rasta/Oxbringa/Mycket brudar/Mårten Rask, »Stockholms golvservice«/Välkommen till Göteborg/Blomsternisse/Fel på telefon/Tvångstankar del 2

Producent: Sveriges Radio Skivbolag: Silence

_____________________________________________________________________________________

Ha! Ni minns väl radioprogrammet Hassan som sändes i P3, där Fredrik Lindström, Kristian Luuk, Henrik Schyffert, Erik Haag m.fl. roade i bästa Kalle sändare-stil med sköna busringningar. Programmet var så populärt att de gav ut flera skivor som sålde hur mycket som helst – tror till och med att de fick en grammis.

Det är hysteriskt kul det här. Har ingen aning om varför min enda Hassanskiva är Oxbringa men skrattar det gör jag. Det är ju skitkul när Fredrik Lindström ringer SL och frågar om de saknar en buss eftersom han fick en i födelsedagspresent eller när han ringer pizzerian och ber om hemkörning för att han fick med sig ett panikragg hem, ”en kille”, och inte kan gå. Eller när Hasse Pihl ringer Roskildefestivalen och ber dem säga till Micke, som hänger framför stora scenen,  att  han, Vello och Pinnen Ramberg kommer ner en dag senare. Eller när Lasse Sundholm ringer en privatdetektiv och vill att de håller koll på hans fru eftersom hon gillar greker.

Citatet: ”Min fru blev mycket upprörd, hon satte en krustad med palmmärg i halsen. Och nu undrar jag, finns det någon anställd här som vill spela företaget ett spratt?”