Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

Dubbel-CD: The Fragile – Nine Inch Nails (1999)

Lämna en kommentar

CD 1 (Left): Somewhat Damaged/The Day the World Went Away/The Frail/The Wretched/We’re in This Together/The Fragile/Just Like You Imagined/Even Deeper/Pilgrimage/No You Don’t/La Mer/The Great Below

CD 2 (Right) : The Way Out Is Through/Into the Void/Where Is Everybody?/The Mark Has Been Made/Please/Starfuckers, Inc./Complication/I’m Looking Forward to Joining You, Finally/The Big Come Down/Underneath It Al/Ripe (With Decay)

Producent: Trent Reznor & Alan Moulder  Skivbolag: Nothing/Interscope

___________________________________________________________________

Då får jag väl krypa fram och erkänna: jag har aldrig riktigt fattat storheten med Nine Inch Nails. Men den här plattan har jag och …. ja, Trent Reznor i all ära (och allt det där), för han har ju på senare tid gjort creddiga soundtrack till bland annat den där Facebook-filmen, men det har fortfarande inte riktigt sjunkit in. Ja, alltså storheten med detta band.

Visst, på 90-talet – när vi andra knöt näven i luften och förenades i en Guns n Roses-refräng –  kom NIN som en friskt fläckt från ingenstans och matade ut en stenhård industriell spikmatta. Ingen av oss fattade någonting. Eller, det flesta (fattade ingenting). De var liksom före sin tid, och så kom The Downward Spiral och bollen var i rullning och jag är ganska säker på att jag köpte den här, The Fragile, efter att ha läst en recension (läs: hyllning) av Martin Carlsson (eller annan creddig journalist).

Men det är okej. Fast jag fattar fortfarande inte riktigt grejen. The Fragile ska vara det stora mästerverket; en dubbelplatta fylld med suggestiva ljudlandskap och stenhårda beats. Det funkar inte riktigt för mig. Men pass på; jag varken hyllar eller dissar. Det är inte dåligt (i min mening) men jag kan heller inte påstå att jag lyssnat speciellt mycket på detta. Är jag på rätt humör så kan jag verkligen uppskatta delar av plattan; lika mycket som en stökig jazzplatta. Det som stör är dock Trent Reznors pratsång. Det låter lite som om han sitter i taxin på väg hem från värsta festen och hastar ur sig textraderna precis innan han kastar sig ut genom sidodörren för att spy.

Det där kanske var elakt? Well well, det är så jag upplever det. Och jag tror inte att det är en slump att mannen i fråga gjort succé med instrumentala soundtracks på senare tid.  Han är liksom en fena på att skapa stämning men ska nog ge fan i mikrofonen rent vokalt. Den här plattan hade nog funkat bättre om den varit aningen kortare och helt instrumental.

Citatet: ”my god sits in the back of the limousine, my god comes in a wrapper of cellophane, my god pouts on the cover of the magazine, my god’s a shallow little bitch trying to make the scene” (Starfuckers, Inc)

CD: Your Vision Was Never Mine To Share – Misery Loves Co. (2000)

Lämna en kommentar

Your Vision Was Never/Mine to Share/No Exit/On Top of the World/Like a Suicide/Rise and Fall/Damage Driven/Never Gonna Grow Up/Into the Grey/The Drowning Man/When Everything Dies

Producent: Daniel Bergstrand, Misery Loves Co Skivbolag: Earache

______________________________________________________________________________

Misery Loves Co. var en svensk grupp som aldrig fick något större genombrott. Och den enkla anledningen till att jag har den här plattan är en recensent som gav den högsta betyg och mer eller mindre geniförklarade den. Ha! Man kan liksom inte lita på recensenter – fast kanske än mindre på bloggande musiknördar, så jag lägger ner det resonemanget.

Nu är inte det här dåligt men jag har aldrig varit förtjust i den här typen av industrimetal. Det svänger liksom inte utan tar sig stelbent fram och påminner hela tiden om Nine Inch Nails, fast det blir aldrig lika bra. Det finns dock några spår som fortfarande är riktigt bra. Främst tycker jag att ”No Exit” åldrats bäst med sina lugna verspartier och som sedan exploderar i refrängerna – ett gammalt knep som ofta funkar, så även här. Titelspåret och ”On Top of The World” funkar också ganska bra men efter några låtar så blir det bra jämntjockt – och så tyder det engelska uttalet på att sångaren kommer från Göteborg. Men jag kan ju ha fel. I vilket fall drar det ner helhetsintrycket och blir ”lite b”, som min dotter säger.