Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

CD: Interloop – Jojje Wadenius Band featuring Magnus Lindgren (2004)

Lämna en kommentar

Cab Call/5-9/Real/Pontiac/Cigarette Sounds/Mr. Sippi/River Nile/Stalon/Joe Cool /Interloop /Apartment # 0145/Kitchen Jam

Producent: Johan Norberg Skivbolag: Amigo

__________________________________________________________

Ska väl ärligt talat redan inledningsvis föra fram att jag egentligen inte är speciellt förtjust i den här sortens jazz. Ja jag kallar det jazz, fast egentligen är jag lite osäker på vad det är. Instrumentalt. Visst, fast det är ju ingen genre direkt?

Jag menar iallafall gitarrplonkande instrumentalmusik. Lyssnar sällan på instrumental gitarrmusik över huvud taget, undantagen heter kanske ibland Steve Vai eller Yngwie Malmsteen men det är ju inte samma sak. Eller?

Nåväl, det var soligt och god stämning när vi var på Huddinge jazzfestival det där året. En picnicfilt med barnen, och jag minns att vi sänkte medelåldern rejält. På scenen satt Jojje Wadenius med band och jag rycktes väl med, för efter konserten knallade jag bort och köpte senaste plattan Interloop. Och så dyker den upp här på bloggen några år senare.

Här får Jojje hjälp av saxofonisten Magnus Lindgren men det blir rätt monotont efter ett par spår. Visst rycks jag med i korta inledande spåret ”Cab Call” när de liksom bygger upp något funky, men helt plötsligt (efter en någon minut) tar det slut och vi kastas in i något som påminner om Kalles klätterträd. Sedan fortsätter det med idogt jazzriffande och en hel del saxofonsjungande. Det som till en början är jazzigt sväng i ”Pontiac” övergår sedan i rutin och ramlar snart ner i hisschaktet och blir – precis, hissmusik.

Så, den här plattan är ljummen på sin höjd. Det tänder aldrig till! Fast det är nog inte riktigt meningen utan det ska vara coolt och tillbakalutat men det lyckas inte alls. All heder åt Jojje Wadenius men här blev det lite väl slätstruket.

CD: Mr Bungle – Mr Bungle (1991)

Lämna en kommentar

Quote Unquote/Slowly Growing Deaf/Squeeze Me Macaroni/Carousel/Egg/Stubb (a Dub)/My Ass Is On Fire/The Girls of Porn/Love Is A Fist/Dead Goon

Producenter: John Zorn & Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers Records

______________________________________________________________________________

Det här är ett galet genreöverskridande litet projekt. Eller band, kanske man ska kalla det? Mest känd av grabbarna i Mr Bungle är Mike Patton, som när den här plattan spelades in stod på toppen av sin karriär med Faith No More. Och om du tyckte att FNMs Angel Dust (eller annan valfri platta) var aningen utflippad så är det rena rama hissmusiken jämfört med det här. För i Mr Bungle tillåts Patton att släppa alla spärrar och han kastar sig handlöst ut i en djungel av olika genres.

Bandet tar sig utan problem från heavy metal via loungedoftande calypso till rap för att sedan hamna i jazzlandet. Många gånger i en och samma låt. Och det borde givetvis ge ett alldeles för splittrar intryck, eller hur? Det kan ju inte funka, tänker du – men det är precis vad det gör. Mr Bungle är ett sannslöst lyckat genremonster. Jag älskar den här skivan.

Här samplar de David Lynchs Blue Velvet, Kentucky Fried Chickenreklam, Nintendo och en hel del annat. Mike Patton fiser, rapar, skriker, rappar, hojtar, kräks, skrattar och gråter sig igenom den här plattan. Tenorsaxofonerna står som spön i backen (framförda av någon som kallar sig Bär) och jag tror inte att du i din vildaste fantasi kan räkna ut hur det här låter. Du måste klicka på länken ovan.

Vidare, allt det där om ‘less is more’ som jag i många andra fall kanske skulle tjatat om gäller inte här. Jag säger som Yngwie Malmsteen: ”Vaddå less is more? Nej, more is more”. Det är nämligen befriande (och hela grejen) att vissa låtar planar ut och blir galet långa, med skön utfyllnad som någon som sitter och bläddrar i en tidning samtidigt som han sitter och skiter. Men det finns fler exempel. Och precis som med Faith No More är det kontrasterna mellan det intensivt hårda och silkeslent mjuka som ger det hela en extra edge – fast här får vi allt i en och samma låt, flera gånger.

Den här skivan kräver din uppmärksamhet. Det får du räkna med. Du kanske till och med behöver vila efter en genomlyssning, men det är det värt. Jag har ytterliggare två Mr Bungle-plattor liggande här hemma så det kommer mera här på bloggen, men den här är allra bäst. Var också galet nära att få se bandet live när de besökte Stockholm en gång men då jag underskattat publiktrycket blev det kalla handen i biljettluckan. Fast det kanske var lika bra det, för hur gör man det här live?

Citatet: ”Boo ….. Redundant ….Redundant……..Redundant……..Redundant…….Redundant…….Redundant …..” (My Ass Is On Fire, 5:19 min)

CD: Koop Islands – Koop (2006)

Lämna en kommentar

Koop Island Blues/Come to Me/Forces….Darling/I See a Different You/Let’s Elope/The Moonbounce/Beyond the Son/Whenever There Is You/Drum Rhythm A (Music for Ballet Exercises)

Producenter: Magnus Zingmark och Oscar Simonsson Skivbolag: !K7

___________________________________________________________________________

Det är ju en fantastisk kul grej de har skapat här, Magnus Zingmark och Oscar Simonsson. Koop är en grymt skön idé. De samplar ljud från förr och skapar något nytt; och även om jag är jävligt svag för Ane Brun, som gästar på inledande ”Koop Island Blues”, så funkar det här inte alls för mig.

Nej, det är alldeles för luftigt. Det kanske är de samplade fiskmåsarna som får mig på fel fot? Jag vet inte. Men visst, ”Come To Me” är fullkomligt genial och den låten har jag faktiskt själv använt på flertalet egensnickrade julskivor – för den drar ju ett osynligt slädspår efter sig med sina rytmiska bjällror.

Minns dock hur jag köpte föregångaren Waltz For Koop till farsan i julklapp en gång och hur vi satt där och drack billigt tetravin medan hans vinylsamling spelades revy framför honom. ”Den har jag ….. och den också”, sade han med glansiga ögon. Det var en fantastiskt resa.  En retroresa som jag adrig glömmer – och det kanske är därför denna uppföljare aldrig kan mäta sig med föregångaren.

Den känns alldeles för kommersiell och tillrättalagd. Alla riviga saxofonsolon (gud bevare oss) är borta. För mycket xylofon! Allt det där som stör och river i kanterna finns inte längre. Det stör mig! Koop Islands känns som en inställsam jazzsampling. Något för Mix Megapol-generationen. Strömlinjeformat. Snyggt, samplat och jazzigt men utan att riktigt svänga. Det krävs liksom lite mer Art Blakey för det . I guess they didn’t have the balls to do it.

Synd, om du frågar mig.

Citatet: ”Baby, I’ve been waiting for you, don’t run away now” (Come To Me)

LP: Stereotomy – The Alan Parsons Project (1985)

Lämna en kommentar

Sid 1: Stereotomy/Beaujolais/Urbania/Limelight

Sid 2: In The Real World/Where’s The Walrus?/Light Of The World/Chinese Whispers/Stereotomy Two

Producent: Alan Parsons Skivbolag: Arista

_________________________________________________________________________

Sommar kan få de mest inbitne bloggmurveln att tappa tråden. Jag erkänner; sommar och sol gör att det blir svårt att hitta inspirationen till att skriva om gamla plattor. Men, om jag känner mig själv så varar detta upphåll inte så länge. Får se om jag hittar tillbaka till mitt blogg-jag under kommande vecka. Kanske, kanske inte.

Nåväl, ett kortare inlägger finner jag kraft till. Alan Parsons känner du kanske till som ljudteknikern bakom Pink Floyds Dark Side of The Moon (jo han är faktiskt känd som det). Fast, nån i Pink Floyd (förmodligen Roger Waters) har i intervjuer muttrat något om att hans roll inte alls var så stor och sagt att ”om inte Parsons varit där hade nån annan ljudkille gjort jobbet”. Näväl, Parsons har inte bara dragit kablar i studion utan även släppt ett helt gäng plattor under namnet The Alan Parsons Project.

Det handlar om oerhört osvängig musik. The Alan Parsons Project svänger inte alls. Musiken känns lika smidig som en dansande cementgris – fast det betyder inte att det är dåligt. Nej då, jag gillar det här (lite mer än jag vill erkänna). Bäst är nog ändå klumpiga titelspåret som brer ut sig i över sju minuter (lyssna på radioversionen nedan). Det finns också något charmigt över kantiga och något klumpga låtar som ”Beaujolais”, ”Limelight” och ”Light of The World” . Stereotomy är nog inte han mest lättillgängliga platta då den består av en del instrumentala kolosser som ”Where’s The Walrus?” (en låt som gjord för tvsporten). Gillar du stelbenta melodier och feta ljudmattor – ja då ska du definitivt kolla upp fler plattor med detta projekt.

Således, vissa dagar är den här skivan enastående, andra dagar vill jag gömma (och glömma) den. Visst är det skönt med såna skivor?

Citatet: ”One race that I can’t win with an alter ego” (Beaujolais)

CD: Play – Moby (1999)

Lämna en kommentar

 
 
Producent: Moby Skivbolag: BMG
_________________________________________________________________________________
 
Säga vad man vill om den här sortens ‘klipp och klistra’-musik men Moby fick till en riktig kanonplatta med Play. Så pass att den faktiskt sålde i över tio miljoner exemplar, och mest förvånad av alla verkade Moby själv vara. Han verkade inte heller speciellt överförtjust i all uppmärksamhet och ser mer eller mindre livrädd ut på varenda bild tagen av honom. Och av någon anledning retade han upp Eminem som spydde galla över den lille mannen i sina texter. Varför vet jag inte, och det har ju å andra sidan inte heller med detta inlägg att göra.
 
Vet inte hur Moby har det idag eller hur karriären flyger en dag som denna, men tänk er själva; där sitter ni i ett nersläckt sovrum och samplar klipp efter klipp som en annan nörd och släpper plötsligt en platta som tio miljoner människor bestämmer sig för att köpa. Hyfsad omställning, förmodligen.
 
Nu sitter han där och klipper och klistrar i ett ännu större sovrum. Förmodligen med fler apparater och utrustning.
Ska inte säga att jag lyssnat ihjäl mig på den här plattan men visst gör den sig ibland. Inte minst ”Porcelain”, ”Find My Baby” och ”Natural Blues”.
 

LP: Tilt – Cozy Powell (1981)

Lämna en kommentar

 

Sid A: The Right Side/Jekyll & Hyde/Sooner or Later/Living a Lie

Sid B: Cat Moves/Sunset/The Blister/Hot Rock

Producenter: Cozy Powell & Guy Bidmead Skivbolag: Polydor

________________________________________________________________________

Gary Moore, Jack Bruce, Bernie Marsden, Don Airey, Jeff Beck och några till hjälper supertrummisen Cozy Powell på den här plattan. Du vet väl vem Cozy är? Inte? Nåväl, han spelade med alla, och några till. Resten får du googla. Och visst svänger det – nåt så in i helvete – men det hjäper inte plattan i sin helhet. Nej, tyvärr så hamnar den i det där tråkiga ‘trummis gör konturlös och tämligen onödig soloplatta’-facket. (Jo, det finns ett sådant fack, jag lovar)

Fast nu var jag hård. ”The Right Side” är grymt skön, med saxofonsolo – och jag som hatar saxofon. Ha, det svänger ju riktigt bra. Sedan kör de en stenhård ballad som avslutare på sida ett. Den är ganska hårdrocksvokal, om man säger så. B-sidan består av instrumentala nummer signerade Beck, Moore och Hammer. Ja, jag glömde ju nämna Jan Hammer – han finns också med här.

Ni fattar; det här är charmigt om ni gillar Cozy Powell eller den här typen av engelska pubrockstjärnor. Det luktar lite utspilld Stöl om den här plattan dock. Som en rökig kväll på lokala pizzerian med alldeles för många bärs. Ibland är det helt okej, men oftast inte alls.

Ungefär så känns Tilt. Fast all heder och respekt åt Cozy. Du var grym, och det är tragiskt att du körde utan bälte och pratade i mobiltelefon den där kvällen i april 1998. Det gick liksom åt helvete. RIP!

Citatet: ”He’s a record breaker” (se klippet nedan) 

Older Entries