Hem

Liten hälsning

Lämna en kommentar

vin

Annonser

God jul

Lämna en kommentar

God jul kära bloggläsare. Vet inte om detta blir årets sista inlägg men hur det än blir så sträcker sig den här bloggens livslängd max ett par månader in in det nya året – 2013. Därefter blir det ett nytt projekt! Vad vet jag inte men det går ju inte att sluta blogga!!

Nedan hittar ni några av de skivor som gjort musikåret 2012 lite roligare, utan kommentarer för en gång skull.

Underwater_Sunshine_(Or_What_We_Did_On_Our_Summer_Vacation)different kind of truthmonsterblunderbusslions roarHa det bra så syns vi senare!king animalinfrusetWalking Papers

afterglow

Jubileumsinlägg (600): 10 snudd på fantastiska låtar

Lämna en kommentar

Okej, firar 600 inlägg med att skriva om 10 snudd på fantastiska låtar. Det finns 1000-tals låtar värda att nämna i otaliga genres, men det här är tio som jag just i denna minut känner vara helt, snudd på, fantastiska.

1. ”Loving Cup” – The Rolling Stones

Det snygga pianointrot hjälper förstås till. Och den där efterfestaktiga körsången i inledande refrängsnutten ”I’m the man on the mountain, come on up” känns som en förebyggande brygga rakt in i låtens kärna. Det är snyggt! Fast  egentligen handlar min fascination av den här låten om det otämjda. Jag menar, lyssna bara på Charlie Watts hysteriskt okänsliga trummarkeringar när Jagger och Richards vräker ur sig refrängsnutten ”give me little drink from your loving cup, just one drink and I’ll fall down drunk”. Det blir inte mer autentiskt än så, eller hur. Möjlitvis om man är riktigt full när man lyssnar. Det låter i vilket fall lite som ett band taggat på twitter när de minst anar det, men ändå på något vis för deras bästa. Och bandet kan köra den live på hur många upptagningar som helst men det blir ALDRIG bättre än på Exile On Main Street 1972.

2. ”Warwick Avenue”- Duffy

Det här är min fredagslåt. Mest för att den sprider en behaglig känsla i kroppen efter en veckas arbete, men givetvis också för att den är sannslöst bra och snyggt producerad! Kan egentligen ingenting om artisten Duffy men, som John Cleese sade i en Monty Python-sketch – ”I don’t know much about art but I know what I like”. Så är det för mig här, typ. I don’t know much about Duffy but I know what I like. Sagolikt bra, och så gillar jag hennes röst som liksom är oldschool på ett bra sätt och får mig att tänka ”det här är så jävla retro, fast på ett nytt, lite snyggare, sätt”.

3. ”Lover, You Should’ve Come Over” – Jeff Buckley

En alldeles fantastisk låt om ett uppbrott; en kärleksrelation som tagit slut – och jag tror nog att den är autentisk, för hur kan man annars skapa något så smärtsamt och på samma gång vackert. Om Jeff Buckleys röst inte rycker tag i dig måste du nog kolla om du har puls eller ens ett dunkande hjärta kvar i kroppen. Det här är ett utmärkt exempel på en Buckleylåt där han trollbinder lyssnaren med rösten, inte minst i refrängen. Sedan är Buckleys eget öde ett tragiskt suffix till det hela. Med bara en platta i ryggen men redan geniförklarad är han på väg att spela in sin andra platta, men stannar oväntat på vägen, vadar ut fullt påklädd i en flod och försvinner i strömmen. Några dagar senare hittas kroppen. En otrolig förlust!

4. ”Raining In Baltimore” – Counting Crows

Adam Duritz är en makalöst begåvad textförfattare. I ”Raining In Baltimore” använder han metaforer och liknelser för att beskriva en trasig distansrelation. ”I need a phone call, I need a raincoat” sjunger Duritz i denna pianodrivna ballad där regnet öser ner och Duritz söker skydd. Den här låten tillhör de mindre sönderspelade spåren från succédebuten August and Everything After. Den ger mig rysningar varje gång, fortfarande.

5. ”Isis” – Bob Dylan

Det här är en fantastisk Dylanlåt utan refräng. ”Hurricane” från samma platta (Desire) har fått mer uppmärksamhet än detta andra spår på plattan, och förmodligen med rätta – men jag fastnar alltid i denna skeva och krängiga kärlekshistoria om en separation. De stompiga trummorna, svajande pianokompet och fiolen som ligger och gnäller i förgrunden hela tiden ger låten en extra boost. Här är Dylan så bra att han inte ens behöver en refräng utan håller liv i historien i nästan sju minuter.

6. ”The Needle and The Damage Done” – Neil Young

Här sätter sig Neil Young ner och minns vännerna som försvunnit in i herointräsket och hittats med en spruta i armen. En uppmaning, ”I watched the needle take another man”, och kanske var det en utsträckt hand till Crazy Horse-kollegan Danny Whitten som inte lyssnade utan dog av en överdos senare samma år. En tragisk bakgrund men ack så vacker låt.

7. ”No One Knows” – Queens of The Stone Age

Bästa riffet sedan jag vet inte när. Rakt in i handlingen bara, utan betänketid. Dave Grohls hysteriska trummande gör givetvis sitt till men styrka sitter i det stelbenta riffet; som liksom är så staccatostelt att det blir svängigt. JA, och så får vi inte glömma den pulserande basen som håller liv i allting. Jag älskar den här låten lika mycket för sin enkelhet som för att jag ofta upptäcker något nytt varje gång jag lyssnar på den. På ett sätt är den genialt producerad.

8. ”You Reallt Got Me” – The Kinks

Är det här världens första heavy metal-låt? Kanske inte, men Ray Davis var helt klart något på spåren då han och The Kinks spelade in låten redan 1964. Jag var inte ens påtänkt då men ändå sitter jag här och skriver om låten, och det spelar ingen som helst roll att Van Halen spelade in en högst kompetent cover fjorton år senare – vilken kanske fick mig att upptäcka låten – för det är ändå originalet som håller än. Originalet är hårdast och mest hardcore. Ett stenhårt riff som inget annat! Man kan riktigt höra högtalarmembranen vibrera och nästan spricka redan i första anslaget. Har vi någonsin hört ett riff som detta sedan 1964? Är inte all rockmusik idag aningen mer upphottade powerversioner av riffet Ray Davis hamrade fram redan 1964?

9. ”The Weight” – The Band

Levon Helm dog för några månader sedan. The Band-trummisen har nog aldrig varit bättre än när han sjunger ”I pulled into Nazareth, I was feelin’ about half past dead” i ”The Weight”. Den här låten ger mig rysningar varenda gång. Det kan vara världens bästa låt någonsin, om det nu går att avgöra någonting så dumt? Helms röst är såklart fantastiskt, precis som det lättsamma trumliret och gitarrplockandet som tillsammans med övriga medlemmars väna stämmor i refrängen skapar magi. Om jag fastnade i en evighetshiss (?) med bara en låt strömmande ur högtalarna så skulle tillvaron bli lite behagligare med ”The Weight” i högtalarna.

10. ”Dead Memories” – Slipknot

Har ett av- och på-förhållande till Slipknot. Ibland orkar jag liksom inte med det hysteriska smattrandet, clownerna och den enorma ljudväggen som hela tiden rusar emot lyssnaren. ”Dead Memories” är en högst sansad Slipknotlåt, och det är precis därför jag gillar den lite mer än andra låtar. Ett viss smattrande från trummorna dyker upp från och till men både vers och refräng är relativt behärskade – och jag tror att det är precis därför det blir så bra när just Slipknot gör en sån här låt. ‘Less is more’ må vara ett slitet uttryck men här är det ganska talande.

JUBILEUMSINLÄGG: inlägg nr 500

Lämna en kommentar

Så var det dags för ett stort jubileum! Tänk att jag nu skrivit 500 inlägg på denna plats, och mer eller mindre varenda kommentar har handlat om en platta i min skivback. Bloggen har snart funnits i två år – och om jag ska gissa (och håller samma takt som tidigare) så har bloggen några månader kvar att leva. Sedan är musiken slut.

Näväl, för att bryta en trend väljer jag här att publicera några rader om litteratur. Samtliga texter har jag tidigare publicerat på bloggen FRISAGA – som just nu ligger nere. Om vi splittrats eller ej vill jag inte säga, för kanske gör vi precis som Black Sabbath och återförenas om 30 år. Som sig bör handlar det mesta om musik.

5 Rockbiografier du bara måste läsa

Kiss & Make Up – Gene Simmons

Det är nog svårt att hitta en mer självgod person än Kissbasisten Gene Simmons, och det är ju precis därför det här blir så roligt att läsa. Gene mässar om uppväxten i Israel, hur han ser sig främst som affärsman och att han är hjärnan bakom fenomenet Kiss (även om han ger Paul Stanley allt ansvar för den osminkade perioden, ha). Han har aldrig testat droger och har belägrat tusentals kvinnor, om man ska tro den gode Gene. Och i ett svagt ögonblick påstår han sig ha upptäckt Van Halen – och så lägger han ner stor möda på att berätta vilka idioter Ace Frehley och Peter Criss är. Mer rockhybris går inte att hitta i bokform!

Crazy From The Heat – David Lee Roth

Van Halensångaren har kanske ett ego större än hela nordamerika men i denna biografi bjuder han verkligen på sig själv. Boken är givetvis fylld med skrönor och anekdoter om de två ”elaka” Van Halenbröderna (det här skrevs innan återföreningen) men istället för att koncentrera sig på skivinspelningar och turnérande skriver Roth underhållande om sina resor och sitt liv. Han tycks vara mer än en man i spandex på scener stora som fotbollsplaner. Underhållande!

Hammer of The Gods – Stephen Davis

Det här sägs vara en av de allra bästa rockbiografierna någonsin. Den handlar om Led Zeppelin och är verkligen i en klass för sig. Davis berättar om bandets nästan sjukliga aptit på groupies, de vilda efterfesterna, de personliga tragedierna och kanske främst trummisen John Bonhams nästan schizofrena personlighet. Bonham var snäll som en nallebjörn när han var nykter men förvandlades till ett monster efter några glas, inte minst då han, enligt sagan, drog i sig tjugo Black Russian på raken.

Jim Morrison: Life, Death and Legend – Stephen Davis

Även om den här boken är några sidor för tjock har den en ibland nästan thrillerartad intrig. Alla vet hur det slutar för The Doors-sångaren, men Davis drar fram teorier om vad som hände egentligen (huruvida Morrisons död var olycka eller mord). Tyvärr utvecklar Davis inte dessa teorier utan kommer mestadels med ganska tomma insinuationer. Det är dock oerhört fascinerande att läsa om denna sannslöst begåvade textförfattare, och den får Oliver Stones filmversion att framstå som rena Disneyversionen.

The Dirt – Neil Strauss och Motley Crue

Kanske den allra bästa rockbiografin någonsin. Häpnadsväckande är det minsta man kan säga om detta allra stoltaste Amerikanska Rock n Roll-patrask. Om hälften av historierna i denna bok är sanna så räcker det. Här finns allt: sex, droger, död och interna bråk. Boken är indelad i kapitel där de olika bandmedlemmarna och andra personer berättar sina historier, och alltsammans är hopdiktat av spökskrivarkungen Neil Strauss. Det spelar ingen som helst roll om du sett eller hört Motley Crue tidigare – det här är för alla som någonsin lyssnat på rock.

Sedan kan jag inte låta blir att ta med två gamla tips av annan karaktär – då dessa böcker är något förbisedda.

En sista riktig kyss – James Crumley

…. när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa – helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, ”den största detektivromanen som skrivits under min livstid” av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Tidsstudiemannen – Pär Thörn

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de ‘så kallade’ mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela ”jag” är ett enda stort tidtagarur. En minst sagt annorlunda läsupplevelse. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

”ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

– Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt.”

(16)

”HEDÅKER säger:

– Det viktiga är att se skillnad på visarna.

– Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

– Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

– Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom.”

SÅ DÄR JA, nu återgår vi till ordningen och bläddrar runt i backen efter nästa skiva.

Julinlägg – årets skivor 2011

Lämna en kommentar

Härom veckan läste jag en grymt pretentiös liten artikel i DN där skribenterna tävlade i konsten att göra den coolaste och mest obskyra listan över årets bästa plattor 2011. Det kändes löjligt att läsa, och i många fall var det förmodligen inte det skribenten lyssnat mest på utan vad som kändes bäst och mest rätt att kalla årets platta. Jag gör det lite enklare för mig själv. Kollar Spotifylistan för en snabb koll på vad jag egentligen lyssnat mest på under 2011 – om vi nu koncentrerar oss på plattor släppta detta år.

Jag är inte helst säker på rangordningen, men tror att den stämmer ganska bra. Således:

1. Dream Theater A Dramatic Turn of Events Känns konstigt att jag nu kommer ut ur Dream Theater-garderoben men detta är utan tvekan den platta jag lyssnat på mest detta år. Äntligen fick de till det, och om det har med avhoppade Mike Portnoy eller nytillskottet Mike Mangini att göra låter jag vara osagt. Förmodligen inget av det.

2. ChickenfootIII Det här är inte fullt lika bra som debuten men visst funkar det. Bredbenta riff som slår undan benen på undertecknad. Konstigt nog döpt III när det i själva verket är andra plattan.

3. OpethHeritage Ett band jag egentligen inte gillar. Har har haft svårt för growlandet – och har det fortfarande. Lyckligtvis har de skippat detta på denna smått genialiska proggavancerade lilla skiva. Snyggt Jan Johansson-intro som sedan visar sig vara något helt annat.

4. Counting CrowsAugust and Everything After Live at Town Hall Nostalgi är ordet. Har givetvis beställt dvd:n men då den var slut på lagret får jag snällt vänta. Gaaaah, det var ju min julklapp till mig själv.

5. Rival SonsPressure and Time Grym Led Zeppelin ripoff som funkar. Tungt är bara förnamnet, och ibland blir det till och med lite souligt i balladerna. Ångrar bittert att jag inte beställde biljetter till bandets konsert i Sthlm för någon månad sedan – för när jag väl bestämde mig var det utsålt.

6. Ryan AdamsAshes and Fire Inte Ryans bästa, men bästa på väldigt länge.

7. Anna TernheimThe Night Visitor En kvinna som för mig tidigare varit ett statiskt, konturlöst surr. Nu känner jag plötsligt lite själ i musike, och det här är aningen lågmält men stundtals riktigt bra.

Sedan har jag förmodligen glömt en himla massa. Har även lyssnat grymt mycket på Rolling Stones detta år. Varför vet jag inte.

Hur som helst,

God jul på Er!

Och – jag vet inte om det var ett ”wasted year” men jag låter Ryan Adams summera detta lilla inlägg med en skön Iron Maiden-cover. Så syns vi nästa år (och kanske även i några inlägg innan dess).

CD: The Very Best of – The Jeff Healey Band (1998)

Lämna en kommentar

It could all get blown away/Communication breakdown/Yer blues/Stop breakin’ down/run through the jungle/cruel little number/shapes of things/badge/confidence man/angel/house that love built/River of no return/See the light/Don’t let your chance go by/Nice problem to have/While my guitar gently weeps

Producent: Ed Stasium m.fl. Skivbolag: BMG

_______________________________________________________________________________

Jeff Healey gick tyvärr bort 2008 men om ni inte har hört talas om honom kan jag tala om att han var känd för sitt gitarrspel, men kanske ännu mer för att han var blind och gärna satt ner och lirade med gitarren i knät. (Ja, han kunde spela med tänderna också – kolla in klippet nedan.) Tycker också att han hade en röst värd att nämna, då han även sjöng på sina plattor.

Jag har inte full koll på Jeff Healeys diskografi men det här är en högst märklig best of-samling då den består av väldigt många covers. Och visst, Healey hade alltid med många covers på sina plattor men av det material jag hört så fattas det en hel del egna låtar för att kunna kalla detta en very best of. Saknar t.ex. sköna baktunga duetten med Mark Knopfler ”I Think I Love You Too Much”, som visserligen var skriven av Knopfler men som fick mig att köpa hans andra platta Hell To Pay. Det finns fler låtar från den plattan som borde finna med här.

Och på senare år rörde sig Jeff Healey mot blusen men dess låtar finns ju inte med här, så klart. Så vad har vi kvar? En jävla massa covers där en del är okej och andra är mer eller mindre sådant han borde gett fan i. Ett exempel på det senare är Led Zeppelins ”Communication Breakdown” som är grymt osvängigt instrumentalnonsens. Tycker inte heller att han lyckas göra någonting speciellt av Creedence ”Run Through The Jungle” eller The Beatles ”Yer Blues”.  Det låter bara tråkigt coverband.

Konstigt nog funkar Creams ”Badge” något bättre vilket kanske beror på att de får till det där baktunga svänget. Men man ska nog inte jämföra den alltför mycket med originalet för då bleknar den lätt. Allra bäst lyckas han dock med George Harrisons ”While My Guitar Gently Weeps” och om jag inte minns fel lyckades han få med George på inspelningen. De egna låtarna glöms lätt bort i denna samling men ”See The Light” står sig tämligen väl bland dessa klassiker.

Om du är intresserad av Jeff Healey är jag helt övertygad om att det finns bättre samlingar än den här. Jag kan hur som helst rekommendera hans två första plattor – See The Light och Hell To Pay. På den tredje tappade han greppet en aning, och senare års bluesplattor har jag inte hört. Hur som helst, R.I.P. Jeff – och förhoppningsvis sitter han på ett moln och lirar tillsammans med Robert Johnson, John Lennon, George Harrison och några till i denna stund.

Citatet: ”Well, you know I need you baby and I sure ain’t gonna tell you no lie – can you see the light,  can you see the light of want shinin’ on my face?” (See The Light)

Jubileumsinlägg: Om Gary Moore, fast ändå inte …

1 kommentar

Jaha, vi har alltså kommit fram till inlägg nummer 300. Visst är det fantastiskt; 300 inlägg och jag tror inte ens att denna blogg funnits ett år! Bortsett från två andra jubileumsinlägg (100, 200), soloplattorna med Kiss (som blev ett inlägg) samt några singlar och kassettband har samtliga inlägg handlat om en skiva i min samling. Har ingen aning om hur många plattor jag har kvar men nog ska det räcka ett år till i den här takten.

Då det är jubileum hade jag tänkt ta och skriva ett litet hyllningsinlägg till Gary Moore som tragiskt hängde av sig gitarren för gott härom dan. En sann, lite butter, gitarrhjälte som jag lyssnat väldigt mycket på – och detta trots att jag inte har en enda platta med honom. Det har funnits kassettband såklart, men de är borta nu.

Men, när jag nu satte mig ner för att skriva detta inlägg inser jag att mitt band till Gary inte alls är så starkt som jag först trodde. Visst har han gjort många fantastiska låtar och visst har jag lyssnat och lyssnat och lyssnat på hans enorma solon och samtidigt studerat det karismatiska minspelet som utspelat sig i ansiktet samtidigt, men mer är det inte. Det är ju bara tragiskt att han inte längre finns, men om sanningen ska fram så minns jag inte när jag sist hörde något nytt med Gary Moore.

Sedan är det bluesen vs hårdrocken. Vilket är bäst? Tja, hårdrocken såklart – men det fattade jag ju inte när han kom ut med Still Got The Blues 1990. Missförstå mig inte nu, det är en bra platta! Jag kan bara inte sluta tänka på vad blueslegenden Albert Collins sade i en intervju: ”He’s got the blues alright, but you don’t have to play that many notes”. Och jag förstod det inte då men nu fattar jag; Gary var en sjusärdeles gitarrist men som bluesartist gick han på som en ångvält och körde över allt motstånd. Det är ju inte riktigt så det är tänkt.

Fast nu sitter jag häroch kritiserar Gary när tanken var att hylla honom. Det blev fel, förlåt! Solot i ”Still Got The Blues” är magiskt, det vet jag, men när han går loss i ”Pretty Woman” och bara manglar på så inser jag att den Gary Moore jag föredrar är killen som sjunger ” Into the verbal arena armed with the lies that they tell. They’re fighting for world domination, backed by the weapons of hell. Is there no end to all this madness? Is there no hope for us at all?”.

Och så får vi ju inte glömma bort att det här bara är en vanliga sketen blogg bland miljontals andra, så nån måtta får det vara med jubileum. Nu slutar jag upp med detta uppblåsta jubileumsinlägg, det blir ju ändå ingenting. Nej, jag stretar vidare och ser mig omkring efter nästa skiva.

Older Entries