Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Dubbel-CD: Sign “☮” The Times – Prince (1987)

Lämna en kommentar

sign-o-the-times

CD 1: Sign o’ the Times” Prince/Play in the Sunshine/Housequake/The Ballad of Dorothy Parker/It/Starfish and Coffee/Slow Love/Hot Thing/Forever in My Life

CD 2: U Got the Look/If I Was Your Girlfriend/Strange Relationship/I Could Never Take the Place of Your Man/The Cross/It’s Gonna Be a Beautiful Night/Adore

Producent: Prince Skivbolag: Warner bros

______________________________________________________________________

Det här är en alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt och på alla sätt och vis mångbottnad och högst varierad skiva. Ja, kort och gott ett mästerverk; en dubbelplatta i all sin prakt. Dessutom är omslaget makalöst snyggt, och säger en hel del om skivans innehåll då det porträtterar Prince i förgrunden men med fokus på instrumenten och underhållningen.

När jag hörde den här skivan för första gången, ja då förstod jag hur enormt genialisk och utomordentligt begåvad Prince är. Det finns inte  många som kan mäta sig med honom! Och här är det mer eller mindre en ‘one man show’, då han spelar merparten av alla instrument själv. Han är långt ifrån ensam men här finns inget Revolution eller New Power Generation (som det senare skulle heta) att luta sig emot.

På något sätt är det nog ändå enkelheten; det sparsamma och återhållsamma som verkligen gör den här skivan till den klassiker den är. Inte minst är inledande titelspåret ”Sign ‘o’ The Times” ett ordentligt utropstecken som bekräftar detta. Trots sin plastiga ‘blip blop’-grund blir detta enkla fragment ett monster till låt. En anskrämlig virveltrumma piskar sedan upp svänget tillsammans med bubbliga bastoner och en sylvasst svängig gitarrslinga. Det svänger något oerhört men känns ändå stort och oformligt som ett cementblock. Vet ärligt talat inte hur i h–vete han fick till det där!?

Då har vi bara pratat om titelspåret! Ni förstår, det finns mycket mer.

Här finns givetvis låtar om sex. Här finns givetvis låtar om kärlek. Här finns låtar om att uppnå någonting spirituellt. Här finns låtar som uppmanar dig att dansa och festa. Här finns givetvis låtar som är så funkiga att det räcker och blir över, och trots att jag i vanliga fall hatar kantiga beats från trummaskinen blir de här alldeles fantastiska. Och hela skivan är fylld med dessa kantiga beats, som trots sitt i många falla anskrämliga och burkiga yttre kompletterar låtarna alldeles perfekt. Lyssna bara på”The Ballad of Dorothy Parker” och ”Housequake”.

Och jag har ju inte ens nämnt ”The Cross”, där prinsen bygger upp någonting med ett inledande gitarrpillande som sedan tar fart med hjälp av en stenhårt uppmickad bastrumma (som kontrast till alla maskinbeats) och därefter far iväg på en rivig gitarrvägg, mer trummor och en nästintill skrikande Prince. Och så har du väl hört ”U Got the Look”, ”If I Was Your Girlfriend” och ”Strange Relationship” i all sin åttiotalsprakt? Eller ”I Could Never Take the Place of Your Man”?

Den här skivan borde alla ha i sin skivsamling. Så bra är den, jag överdriver inte. Och det allra bästa är att trots sin återhållsamhet är den också fylld med ljud och stämningar som bara växer för varje genomlyssning. Jag tröttnar aldrig på Sign “☮” the Times – den är, som sagt, alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt bra.

Citatet: ”In france a skinny man died of a big disease with a little name, by chance his girlfriend came across a needle and soon she did the same” (Sign o’ The Times)

CD: Hard Candy – Madonna (2008)

Lämna en kommentar

Candy Shop/4 Minutes/Give It 2 Me/Heartbeat/Miles Away/She’s Not Me/Incredible/Beat Goes On/Dance 2night/Spanish Lesson/Devil Wouldn’t Recognize You/Voices

Producenter: Madonna, Justin Timberlake, The Neptunes m.fl. Skivbolag: Warner Bros

___________________________________________________________

Jag har så otroligt svårt att skriva om musik som inte berör mig på något sätt. Det går liksom inte ens att vara elak. Det rinner bara av och blir plumpa kommentarer. Men, jag har ju bestämt mig för att skriva om varenda platta som finns här hemma så det är bara att göra ett försök.

Vill börja med att förtydliga: jag har ingenting otalt med Madonna. Jag förstår fullt ut varför hon är en av världens största artister och kan utan svårigheter nämna minst ett tiotal Madonnalåtar jag gillar. Men det hon pysslar med här fattar jag inte! Det känns bara krystat; som en tant som vägrar inse att hon blivit äldre och desperat hakar på trender. Bara för att stå där in frontlinjen.

Musiken på den här plattan är närmast syntetisk. Ja, med det menar jag onaturligt svängig. Hon samarbetar med coola katter som Justin Timberlake och Pharell Williams men framstår bara som en lite för gammal Britney Spears. Lyssnar igenom låtarna ytterliggare en gång men hittar ingenting jag gillar. Den här typen av musik gör väl ändå andra bättre?

Sådär ja, tre stycken får räcka! Det kanske inte var det mest informativa inlägget och om du gillar Madonna tar du säkert illa upp. Men det sk**** jag i, faktiskt. Du får gärna dra iväg en kommentar där du idiotförklarar mig men det känns onödigt, för jag fattar verkligen inte den här musiken (i samband med Madonna). What’s the point? Har hon inget bättre att göra, som att skriva några barnböcker eller något (oj, nu blev jag visst elak iallafall)?

Citatet: Nej, jag pallar inte.

CD: Players – Players (1996)

Lämna en kommentar

Keep on giving (that love)/This is madness/Whole lot of love/Cuban breeze/Can’t go on/You could have been mine/Say you will/Players theme/Juicy/Maybe then/It’s alright

Producent: Gustave Lund Skivbolag: BMG

__________________________________________________________

Minns ni Gurra G? Just det, han som var med i Just D! Här kryper han fram under eget namn, Gustave Lund, och bildar tillsammans med sångaren Magnus Löfström duon Players. Ett idag tämligen bortglömt projekt, fast ändock med två skivor på sitt samvete.

Players hamnar dock så långt ifrån Just D man kan komma. Vi pratar här om ett ganska smörigt soulfack några pinnhål under, låt oss säga, Christian Walz. Det är inte dåligt bara för att det låter daterat, men visst finns det bättre plattor i denna genre.

Fast något underskattad och bortglömd är den nog trots allt. Korrekt radioproducerad för sin tid, kan jag tänka mig, med relativt catchy refränger. Den tidens guru, Peter Swartling, står givetvis och flinar någonstans i kullisen. Kanske luktar det lite Eric Gadd också, även om låtmaterialet ibland lämnar en del att önska. Erkänner dock att jag lyssnat en del på den här plattan då den funkade utmärkt som bakgrundsfond då det begav sig. Uppföljaren har jag dock inte hört!

De låtar som inte lyckats rinna av mig lika fort som de andra heter ”This Is Madness”, ”You Could Have Been Mine” och supersmöriga ”Say You Will”. Säger varken bu eller bä, fast om jag hört plattan för första gången idag hade den nog åkt i soptunnan. Sedan var det ju ett relativt oväntat projekt från en Just D-medlem på den tiden – så jag tror att det spelar in en hel del i bedömningen.

Citatet: ”My my my girl, she is so juicy”

CD: Come – Prince (1994)

Lämna en kommentar

Come/Space/Pheromone/Loose!/Papa/Race/Dark/Solo/Letitgo/Orgasm

Producent: Prince Skivbolag: Warner Bros.

______________________________________________________

I konvolutet till denna skiva står följande att läsa: ”Prince: 1958–1993”. Ni minns kanske att Prince inte precis var on speaking terms med sitt skivbolag Warner Bros. på 90-talet. Nej, prinsen var trött på skivbolagsdirektörer som skulle bestämma och lägga sig i. Han ville ta över kontrollen! Så, han tog död på sitt artistnamn och ersatte det med en symbol, och på den här skivan fick han det till och med i skrift – vilket var någonting skivbolaget gick med på även om de inte var helt överförtjusta.

Tanken med den här skivan var att den skulle ges ut samtidigt som The Gold Experience så att alla kunde se skillnaden mellan nya och gamla Prince. Det gick skivbolaget dock inte med på, så när den här skivan gavs ut (alltså efter The Gold Experience) struntade Prince helt i att marknadsföra den och förkastade det hela som ”old material”.

Nåja, till saken: den här skivan är inte speciellt bra. Jag vet inte riktigt var det går fel; kanske redan i överdrivet långa titelspåret, i brunnsdjupsaccapellan ”Solo”  eller kanske i avslutande gitarr vs stönande brud-duetten ”Orgasm”? Ja, eller någonstans där emellan?

Låtarna är ganska profillösa och går in i varandra. Det blir många trötta beats som fyller ut här och där. Den enda egentliga behållningen är nog ”Letitgo”, som nog också var en mindre hit. Och om titelspåret varit si sådär åtta minuter kortare så hade jag nog även satt upp det som en favorit.

Citatet: ”‘Baby cried ”I’m sorry, I won’t do it no more’. Papa said ‘Yeah, I know, that’s what this here’s 4’. Smack! ‘Ooh Papa…’ Smack! Smack!” (Papa)

Bonusinfo: för någon vecka sedan twittrades det hysterisk när Prince plötsligt dök upp i amerikansk teve. Orsaken till denna hysteri: prinsens nya frisyr. För nu tror alla att han reser tillbaka till 80-talet och återigen serverar klassiska hits. Ni ser resultatet nedan.

 

CD: Worldwide Underground – Erykah Badu (2003)

Lämna en kommentar

World Keeps Turnin’ (Intro)/Bump It/Back in the Day (Puff)/I Want You/Woo/The Grind/Danger/Think Twice/Love of My Life Worldwide/World Keeps Turnin’ (Outro)

Producenter: Erykah Badu, Dead Prez, Freakquency m.fl. Skivbolag: Motown

_____________________________________________________________________

Jag såg en av konserterna när Erykah Badu turnerade med den här skivan. Minns att både jag och resten av publiken var rejält irriterade när hon efter lång väntan gled in på scenen. Men efter bara några minuter insåg vi alla att det var värt väntan och publiken älskade och hyllade henne redan från första låten.

Och visst, det var en bra konsert men precis som på plattan blev det aningen jämntjockt ibland när låtarna flöt in i varandra och bildade stora abstrakta ljudkolosser. Erykah och hennes musiker jammade sig igenom de två timmar hon var på scen, och på precis samma sätt funkar det på den här plattan. Typ, för även om det finns låtar drar de ibland ut dem till bristningsgränsen även på plattan.

På scen berättade hon även tanken med den här plattan. Worldwide Underground – en platta hon spelat in utan tanke på hits eller framgång; där musiken för talan och inga musikvideos säljer plattan. Och visst, kan förstå hennes vilja att fly undan mediabruset men det var hur som helst knökfullt i Globenannexet där konserten hölls.

Worldwide Underground är inte i närheten av Mama’s Gun, vilken jag rankar som hennes bästa, men den sprider skön stämning med sina beats och melodier. Några låtar är lite för långa, andra något sömninga men på det hela relativt bra. Inte minst sticker låtar som ”Danger”, ”Back In The Day” och ”Woo” ut en aning extra. Skön platta för er som bara tänker slänga upp fötterna på bordet och slappa.

Citatet: ”back in the day when things were cool, hey all we needed was bop-bop, bop-bop, bop-ba-domp ooooh, bop-bop, bop-bop, bop-ba-domp” (Back In The Day)

CD: Paint By Numbers – Christian Walz (2004)

Lämna en kommentar

Hit N’ Run/No No/You Look All The Same/Never Be Afraid Again/Sunday Morning Breakup/Maybe Not/Wonderchild/Die/I Will Let You Down/Red Eye/Missing You

Producent: Christian Walz Skivbolag: BMG

_________________________________________________________________

Det här är kanske en oväntad skiva i min samling? Nåväl, Christian Walz är riktigt bra och den här har snurrat mycket här hemma. Den har liksom hög trivselfaktor.

Det stora problemet med svenska soulartister är ofta att de bleknar i jämförelse med internationella kollegor. De där halvsmetiga texterna blir aldrig lika bra när en svensk sjunger dem, eller hur? Fast Walz hävdar sig riktigt bra och har ju en särdeles bra röst – vilket är den stora behållningen. Men visst hörs det redan i inledande ”Hit N’ Run” att här har det sneglats på både det ena och det andra; men den ironiska titeln på skivan – Paint By Numbers – skvallrar om att han är väl medveten om detta. Och det gör ingenting alls för det funkar utmärkt.

Du har givetvis hör superhitten ”Wonderchild” men här finns flera radiodängor, och sedan är jag särdeles svag för nämnda ”Hit N’ Run” och Princekomplexet ”No No” – för att nämna några. Den här skivan är helt klart värd att kolla upp om du är svag för lättsmält RnB.

Walz är dock inte speciellt produktiv på skivfronten. Sedan debuten 1999 har han bara släppt tre plattor – den senaste 2008. Men visst, han har ju varit med i Melodifestivalen (gah!?) och jobbar ju även som låtskrivare. Ja, och producent såklart – vilket han gjorde riktigt framgångsrikt då han producerade Veronica Maggios senaste platta Satan i gatan. Så han har väl fullt upp, men jag hade gärna hört fler plattor med Christian Walz dock. Men det kanske kommer?

Citatet: ”2.3, that is me” (Hit N’ Run)

CD: California – Mr Bungle (1999)

1 kommentar

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor DunnDanny HeifetzClinton ”Bär” McKinnonMike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

CD: Back To Bedlam – James Blunt (2004)

Lämna en kommentar

High/You’re Beautiful/Wisemen/Goodbye My Lover/Tears and Rain/Out of My Mind/So Long, Jimmy/Billy/Cry/No Bravery

Producent: Tom Rothrock & Linda Perry Skivbolag: Atlantic

________________________________________________________________________________

Jag sitter med en papperskasse över huvudet och skriver det här. Okej!? Jag har nämligen sagt följande till minst en person: ”fan, den där James Blunt måste du bara lyssna på. Riktigt bra snubbe”.

Vet inte vad det var; förmodligen den ångande värmen på den solindränkta verandan där jag hörde låten ”You’re Beautiful” genom en sliten och aningen diskant liten radioapparat. Det var sommar och kanske hade jag knäckt en bira eller två och tyckte att livet var fantastiskt. Och förmodligen tog jag med mig denna känsla när jag sedan hörde plattan i sin helhet och den blev synonym med sol och tillbakalutad livskvalitet.

Jag hade fel!

För sedan vaknade jag upp (det blev väl med andra ord september) och insåg att det förvisso är en samling välsnidade poplåtar men att den gode Blunt spelar på alla de där sliskiga strängarna när han plutar med munnen och krystar ur sig kärlekskranka stavelser för att fylla ut sina kantiga och stundtals klumpiga textrader. Jag kan idag inte för mitt liv förstå hur smöriga pekoral som ”Wisemen”, ”Goodbye My Lover” och ”Billy” har sluppit igenom mitt MUZAK-filter; som liksom alltid plockar bort sånt här skräp.

Ber således om ursäkt till alla er som jag rekommenderat denna platta. Vet inte hur många människor jag hann prata med men förhoppningsvis har dessa människor i sin tur det goda omdömet att skicka detta i papperskorgen. James Blunt i sin tur tar nog inte illa upp då plattan sålde i över tio miljoner exemplar och nu tror jag att han bor på Ibiza. Så här kan ju jag sitta och gnälla bästa jag vill, ha!

Citatet: ”My life is brilliant”  (You’re Beautiful)

CD: The Love Symbol – Prince (1992)

Lämna en kommentar

My Name Is Prince/Sexy MF/Love 2 the 9s/The Morning Papers/The Max/Segue/Blue Light/I Wanna Melt with U/Sweet Baby/The Continental/Damn U/Arrogance/The Flow/7/And God Created Woman/3 Chains o’ Gold/Segue/The Sacrifice of Victor

Producent: Prince Skivbolag: Warner Bros.

________________________________________________________________________

Fjortonde plattan med Prince! Här är han inte riktigt lika fokuserad som på föregångaren Diamonds and Pearls då låtmaterialet är aningen spretigt. Det blir lite funk, lite reggae och en del pop och så vidare. Det här var ju början på slutet. Ja, alltså början på Prince frigörelse fån skivbolaget, och då han lät omslaget prydas av en guldsymbol planterade han härmed ett nytt varumärken. Kärlekssymbolen (Prince logo.svg) blev sedan The Symbol som blev The Artist, som egentligen skulle vara någonting som man inte kunde uttala och som skivbolaget inte kunde hävda rättighet till. Fast det där är ju en annan historia.

Nämnde att det är aningen spretigt, men när prinsen är bra – ja då är han jävligt bra! Goda exempel på detta är ”My Name Is Prince”, Sexy MF”, ”7” och ”The Morning Papers” där prinsen går på högvarv och gör det han sattes här på jorden att göra; nämligen att få till ett funky och överjordiskt sväng. Han är bra på det, när han är på det humöret.

Sedan finns det ju låtar som är bra men inte riktigt känns som toppar. Det finns fragment i var och varannan låt här som känns geniala (som t.ex. ”Blue Light”, ”The Continental”, ”Damn U”) men det blir lite uttjatat stundtals. Sedan kan man ju lätt hänga upp sig på de där pratspåren (segue) där prinsen intervjuas (av Kirstie Alley, faktiskt) och han kämpar med att vara svår och otillgänglig. Från början var det tänkt att plattan skulle innehålla fler intervjuspår men pga platsbrist (cd-formatet) skrinlades dessa planer till förmån för ”I Wanna Melt With U”. I sista spåret ”The Sacrifice of Victor” försöker han få fram en namnbytespoäng som jag inte riktigt hänger med på. Men det blev ju å andra sidan inget namnbyte utan bara en symbol.

På det stora hela, bra skit från den lille mannen i högklackat.

Citatet: ”My name is Prince and I am funky”

Older Entries