Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

Dubbel-CD: Sign “☮” The Times – Prince (1987)

Lämna en kommentar

sign-o-the-times

CD 1: Sign o’ the Times” Prince/Play in the Sunshine/Housequake/The Ballad of Dorothy Parker/It/Starfish and Coffee/Slow Love/Hot Thing/Forever in My Life

CD 2: U Got the Look/If I Was Your Girlfriend/Strange Relationship/I Could Never Take the Place of Your Man/The Cross/It’s Gonna Be a Beautiful Night/Adore

Producent: Prince Skivbolag: Warner bros

______________________________________________________________________

Det här är en alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt och på alla sätt och vis mångbottnad och högst varierad skiva. Ja, kort och gott ett mästerverk; en dubbelplatta i all sin prakt. Dessutom är omslaget makalöst snyggt, och säger en hel del om skivans innehåll då det porträtterar Prince i förgrunden men med fokus på instrumenten och underhållningen.

När jag hörde den här skivan för första gången, ja då förstod jag hur enormt genialisk och utomordentligt begåvad Prince är. Det finns inte  många som kan mäta sig med honom! Och här är det mer eller mindre en ‘one man show’, då han spelar merparten av alla instrument själv. Han är långt ifrån ensam men här finns inget Revolution eller New Power Generation (som det senare skulle heta) att luta sig emot.

På något sätt är det nog ändå enkelheten; det sparsamma och återhållsamma som verkligen gör den här skivan till den klassiker den är. Inte minst är inledande titelspåret ”Sign ‘o’ The Times” ett ordentligt utropstecken som bekräftar detta. Trots sin plastiga ‘blip blop’-grund blir detta enkla fragment ett monster till låt. En anskrämlig virveltrumma piskar sedan upp svänget tillsammans med bubbliga bastoner och en sylvasst svängig gitarrslinga. Det svänger något oerhört men känns ändå stort och oformligt som ett cementblock. Vet ärligt talat inte hur i h–vete han fick till det där!?

Då har vi bara pratat om titelspåret! Ni förstår, det finns mycket mer.

Här finns givetvis låtar om sex. Här finns givetvis låtar om kärlek. Här finns låtar om att uppnå någonting spirituellt. Här finns låtar som uppmanar dig att dansa och festa. Här finns givetvis låtar som är så funkiga att det räcker och blir över, och trots att jag i vanliga fall hatar kantiga beats från trummaskinen blir de här alldeles fantastiska. Och hela skivan är fylld med dessa kantiga beats, som trots sitt i många falla anskrämliga och burkiga yttre kompletterar låtarna alldeles perfekt. Lyssna bara på”The Ballad of Dorothy Parker” och ”Housequake”.

Och jag har ju inte ens nämnt ”The Cross”, där prinsen bygger upp någonting med ett inledande gitarrpillande som sedan tar fart med hjälp av en stenhårt uppmickad bastrumma (som kontrast till alla maskinbeats) och därefter far iväg på en rivig gitarrvägg, mer trummor och en nästintill skrikande Prince. Och så har du väl hört ”U Got the Look”, ”If I Was Your Girlfriend” och ”Strange Relationship” i all sin åttiotalsprakt? Eller ”I Could Never Take the Place of Your Man”?

Den här skivan borde alla ha i sin skivsamling. Så bra är den, jag överdriver inte. Och det allra bästa är att trots sin återhållsamhet är den också fylld med ljud och stämningar som bara växer för varje genomlyssning. Jag tröttnar aldrig på Sign “☮” the Times – den är, som sagt, alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt bra.

Citatet: ”In france a skinny man died of a big disease with a little name, by chance his girlfriend came across a needle and soon she did the same” (Sign o’ The Times)

CD: Hard Candy – Madonna (2008)

Lämna en kommentar

Candy Shop/4 Minutes/Give It 2 Me/Heartbeat/Miles Away/She’s Not Me/Incredible/Beat Goes On/Dance 2night/Spanish Lesson/Devil Wouldn’t Recognize You/Voices

Producenter: Madonna, Justin Timberlake, The Neptunes m.fl. Skivbolag: Warner Bros

___________________________________________________________

Jag har så otroligt svårt att skriva om musik som inte berör mig på något sätt. Det går liksom inte ens att vara elak. Det rinner bara av och blir plumpa kommentarer. Men, jag har ju bestämt mig för att skriva om varenda platta som finns här hemma så det är bara att göra ett försök.

Vill börja med att förtydliga: jag har ingenting otalt med Madonna. Jag förstår fullt ut varför hon är en av världens största artister och kan utan svårigheter nämna minst ett tiotal Madonnalåtar jag gillar. Men det hon pysslar med här fattar jag inte! Det känns bara krystat; som en tant som vägrar inse att hon blivit äldre och desperat hakar på trender. Bara för att stå där in frontlinjen.

Musiken på den här plattan är närmast syntetisk. Ja, med det menar jag onaturligt svängig. Hon samarbetar med coola katter som Justin Timberlake och Pharell Williams men framstår bara som en lite för gammal Britney Spears. Lyssnar igenom låtarna ytterliggare en gång men hittar ingenting jag gillar. Den här typen av musik gör väl ändå andra bättre?

Sådär ja, tre stycken får räcka! Det kanske inte var det mest informativa inlägget och om du gillar Madonna tar du säkert illa upp. Men det sk**** jag i, faktiskt. Du får gärna dra iväg en kommentar där du idiotförklarar mig men det känns onödigt, för jag fattar verkligen inte den här musiken (i samband med Madonna). What’s the point? Har hon inget bättre att göra, som att skriva några barnböcker eller något (oj, nu blev jag visst elak iallafall)?

Citatet: Nej, jag pallar inte.

CD: Players – Players (1996)

Lämna en kommentar

Keep on giving (that love)/This is madness/Whole lot of love/Cuban breeze/Can’t go on/You could have been mine/Say you will/Players theme/Juicy/Maybe then/It’s alright

Producent: Gustave Lund Skivbolag: BMG

__________________________________________________________

Minns ni Gurra G? Just det, han som var med i Just D! Här kryper han fram under eget namn, Gustave Lund, och bildar tillsammans med sångaren Magnus Löfström duon Players. Ett idag tämligen bortglömt projekt, fast ändock med två skivor på sitt samvete.

Players hamnar dock så långt ifrån Just D man kan komma. Vi pratar här om ett ganska smörigt soulfack några pinnhål under, låt oss säga, Christian Walz. Det är inte dåligt bara för att det låter daterat, men visst finns det bättre plattor i denna genre.

Fast något underskattad och bortglömd är den nog trots allt. Korrekt radioproducerad för sin tid, kan jag tänka mig, med relativt catchy refränger. Den tidens guru, Peter Swartling, står givetvis och flinar någonstans i kullisen. Kanske luktar det lite Eric Gadd också, även om låtmaterialet ibland lämnar en del att önska. Erkänner dock att jag lyssnat en del på den här plattan då den funkade utmärkt som bakgrundsfond då det begav sig. Uppföljaren har jag dock inte hört!

De låtar som inte lyckats rinna av mig lika fort som de andra heter ”This Is Madness”, ”You Could Have Been Mine” och supersmöriga ”Say You Will”. Säger varken bu eller bä, fast om jag hört plattan för första gången idag hade den nog åkt i soptunnan. Sedan var det ju ett relativt oväntat projekt från en Just D-medlem på den tiden – så jag tror att det spelar in en hel del i bedömningen.

Citatet: ”My my my girl, she is so juicy”

CD: Come – Prince (1994)

Lämna en kommentar

Come/Space/Pheromone/Loose!/Papa/Race/Dark/Solo/Letitgo/Orgasm

Producent: Prince Skivbolag: Warner Bros.

______________________________________________________

I konvolutet till denna skiva står följande att läsa: ”Prince: 1958–1993”. Ni minns kanske att Prince inte precis var on speaking terms med sitt skivbolag Warner Bros. på 90-talet. Nej, prinsen var trött på skivbolagsdirektörer som skulle bestämma och lägga sig i. Han ville ta över kontrollen! Så, han tog död på sitt artistnamn och ersatte det med en symbol, och på den här skivan fick han det till och med i skrift – vilket var någonting skivbolaget gick med på även om de inte var helt överförtjusta.

Tanken med den här skivan var att den skulle ges ut samtidigt som The Gold Experience så att alla kunde se skillnaden mellan nya och gamla Prince. Det gick skivbolaget dock inte med på, så när den här skivan gavs ut (alltså efter The Gold Experience) struntade Prince helt i att marknadsföra den och förkastade det hela som ”old material”.

Nåja, till saken: den här skivan är inte speciellt bra. Jag vet inte riktigt var det går fel; kanske redan i överdrivet långa titelspåret, i brunnsdjupsaccapellan ”Solo”  eller kanske i avslutande gitarr vs stönande brud-duetten ”Orgasm”? Ja, eller någonstans där emellan?

Låtarna är ganska profillösa och går in i varandra. Det blir många trötta beats som fyller ut här och där. Den enda egentliga behållningen är nog ”Letitgo”, som nog också var en mindre hit. Och om titelspåret varit si sådär åtta minuter kortare så hade jag nog även satt upp det som en favorit.

Citatet: ”‘Baby cried ”I’m sorry, I won’t do it no more’. Papa said ‘Yeah, I know, that’s what this here’s 4’. Smack! ‘Ooh Papa…’ Smack! Smack!” (Papa)

Bonusinfo: för någon vecka sedan twittrades det hysterisk när Prince plötsligt dök upp i amerikansk teve. Orsaken till denna hysteri: prinsens nya frisyr. För nu tror alla att han reser tillbaka till 80-talet och återigen serverar klassiska hits. Ni ser resultatet nedan.

 

CD: Worldwide Underground – Erykah Badu (2003)

Lämna en kommentar

World Keeps Turnin’ (Intro)/Bump It/Back in the Day (Puff)/I Want You/Woo/The Grind/Danger/Think Twice/Love of My Life Worldwide/World Keeps Turnin’ (Outro)

Producenter: Erykah Badu, Dead Prez, Freakquency m.fl. Skivbolag: Motown

_____________________________________________________________________

Jag såg en av konserterna när Erykah Badu turnerade med den här skivan. Minns att både jag och resten av publiken var rejält irriterade när hon efter lång väntan gled in på scenen. Men efter bara några minuter insåg vi alla att det var värt väntan och publiken älskade och hyllade henne redan från första låten.

Och visst, det var en bra konsert men precis som på plattan blev det aningen jämntjockt ibland när låtarna flöt in i varandra och bildade stora abstrakta ljudkolosser. Erykah och hennes musiker jammade sig igenom de två timmar hon var på scen, och på precis samma sätt funkar det på den här plattan. Typ, för även om det finns låtar drar de ibland ut dem till bristningsgränsen även på plattan.

På scen berättade hon även tanken med den här plattan. Worldwide Underground – en platta hon spelat in utan tanke på hits eller framgång; där musiken för talan och inga musikvideos säljer plattan. Och visst, kan förstå hennes vilja att fly undan mediabruset men det var hur som helst knökfullt i Globenannexet där konserten hölls.

Worldwide Underground är inte i närheten av Mama’s Gun, vilken jag rankar som hennes bästa, men den sprider skön stämning med sina beats och melodier. Några låtar är lite för långa, andra något sömninga men på det hela relativt bra. Inte minst sticker låtar som ”Danger”, ”Back In The Day” och ”Woo” ut en aning extra. Skön platta för er som bara tänker slänga upp fötterna på bordet och slappa.

Citatet: ”back in the day when things were cool, hey all we needed was bop-bop, bop-bop, bop-ba-domp ooooh, bop-bop, bop-bop, bop-ba-domp” (Back In The Day)

CD: Paint By Numbers – Christian Walz (2004)

Lämna en kommentar

Hit N’ Run/No No/You Look All The Same/Never Be Afraid Again/Sunday Morning Breakup/Maybe Not/Wonderchild/Die/I Will Let You Down/Red Eye/Missing You

Producent: Christian Walz Skivbolag: BMG

_________________________________________________________________

Det här är kanske en oväntad skiva i min samling? Nåväl, Christian Walz är riktigt bra och den här har snurrat mycket här hemma. Den har liksom hög trivselfaktor.

Det stora problemet med svenska soulartister är ofta att de bleknar i jämförelse med internationella kollegor. De där halvsmetiga texterna blir aldrig lika bra när en svensk sjunger dem, eller hur? Fast Walz hävdar sig riktigt bra och har ju en särdeles bra röst – vilket är den stora behållningen. Men visst hörs det redan i inledande ”Hit N’ Run” att här har det sneglats på både det ena och det andra; men den ironiska titeln på skivan – Paint By Numbers – skvallrar om att han är väl medveten om detta. Och det gör ingenting alls för det funkar utmärkt.

Du har givetvis hör superhitten ”Wonderchild” men här finns flera radiodängor, och sedan är jag särdeles svag för nämnda ”Hit N’ Run” och Princekomplexet ”No No” – för att nämna några. Den här skivan är helt klart värd att kolla upp om du är svag för lättsmält RnB.

Walz är dock inte speciellt produktiv på skivfronten. Sedan debuten 1999 har han bara släppt tre plattor – den senaste 2008. Men visst, han har ju varit med i Melodifestivalen (gah!?) och jobbar ju även som låtskrivare. Ja, och producent såklart – vilket han gjorde riktigt framgångsrikt då han producerade Veronica Maggios senaste platta Satan i gatan. Så han har väl fullt upp, men jag hade gärna hört fler plattor med Christian Walz dock. Men det kanske kommer?

Citatet: ”2.3, that is me” (Hit N’ Run)

Older Entries