Hem

DVD: Live in Texas – ZZ Top (2008)

Lämna en kommentar

LiveFromTexas

Got Me Under Pressure/Waitin’ for the Bus/Jesus Just Left Chicago/I’m Bad, I’m Nationwide/Pincushion/Cheap Sunglasses/Pearl Necklace/Heard It on the X/Just Got Paid/Rough Boy/Blue Jean Blues/Gimme All Your Lovin’/Sharp Dressed Man/Legs/Tube Snake Boogie”/La Grange/Tush

Speltid: 154 min

___________________________________________________________

Vill börja med att säga att jag verkligen älskar ZZ Top, och även om de kanske inte gjort så mycket vettigt de senaste 25 åren så kan jag inte skriva ”älskade” då jag själv upptäckte bandet när de stod på toppen av sin kommersiella peak och därefter dalade (kvalitetsmässigt). För i och med detta genombrott upptäckte jag fantastiska skivor genom att bläddra bakåt i diskografin. Det var El Loco, Tres Hombres, ZZ Top’s First Album och en gäng andra.

Här – 2007 – måste jag dock säga att de låter riktigt trötta (inte minst trummisen Frank Beard). Såg också en konsert några år senare och både setlistan och ansiktsuttrycken var då mer eller mindre identiska (bortsett en låt och ett försök att tala svenska i mellansnacket). Blev besviken, trots att jag sett denna DVD innan konserten – den borde liksom fått mig att ana oråd.

Det är inte dåligt, det känns bara som om de slagit på autopiloten. Blueståget dundrar fram på nybyggd stabil räls, och passagerarna i bandet åker första klass hela vägen – det är nämligen bekvämt och det kan de väl unna sig då de skivdebuterade redan 1971? Och förvisso, de har ju varit med ett tag!

Fast låtarna håller fortfarande, och de kör på gamla säkra kort. Den nyaste låten är från 1994, ”Pincusion” från plattan Antenna. Och när de glider in i klassiker som ”I’m Bad, I’m nationwide”, ”Cheap Sunglasses” och ”Just Got Paid” är det svårt att stå emot; mina boggie woggie-knän börjar gunga i takt med Frank Beards släpiga rytmräls.

Så, det här är ett ganska trött gäng men med en samling fantastiska låtar. Det går inte att misslyckas med dessa låtar i ryggen. Ja, och sedan tycker jag att scenen på något sätt är både smaklös och fantastisk snygg på en och samma gång. Således är denna DVD ett något splittrat intryck som dock alltid får mig att börja bläddra efter de gamla plattorna. Och det kan ju aldrig vara fel, eller hur?

Bonusinfo: skäggen låter dock inte alls lika trötta på senaste plattan La Futura, som kom härom året. Inte riktigt tillbaka i finform men förmodligen bästa sedan 1994.

Bonusinfo 2: Och Dusty Hill är fortfarande skitcool.

Annonser

Kassettband: Accidentally on Purpose – Gillan Glover (1988)

Lämna en kommentar

accidentally on purpose

Sid 1: Clouds and Rain/Evil Eye/She Took My Breath Away/Dislocated/Via Miami

Sid 2: I Can’t Dance to That/Can’t Believe You Wanna Leave/Lonely Avenue/Telephone Box/I Thought No

Producenter: Roger Glover & Ian Gillan Skivbolag: Virgin

__________________________________________________________

Kära bloggläsare, om du har – eller, ehhh … har haft, för vana att läsa denna blogg så kan det inte undgått dig att antalet inlägg minskat drastiskt den senaste tiden. Jag skulle kunna skylla på en nylig flytt eller att skivorna tagit slut men egentligen har jag inte riktigt hittat känslan. My mojo aint working! Även om det nu blir svårare och svårare att hitta prylar att skriva om så brukar jag kunna babbla på om det mesta men på sista tiden har det varit svårt. Därav detta glapp.

Gör dock ett försök nu, fast ångrar valet redan innan jag avslutat denna mening. Jag menar, man kan ju göra det lättare för sig, eller?  Nåja, nu är jag ändå igång så då kör vi!

Det här är precis vad det låter som, en platta med sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover. De spelar annars i inte helt okända orkestern Deep Purple, som väl hållit på i fyrtio år nu och faktiskt är aktuell med ny platta inom kort. Fast det är ju en annan historia (om nån nu bryr sig om det), för Accidentally On Purpose är inget nytt utan ett påhitt de båda herrarna fick i slutet av åttiotalet och det är pretty fxxxing far from Deep Purple.

Kan förstå varför jag har denna kassett. Tja, kanske inte just kassettformatet men då Purple snurrat mycket här hemma är ju länken ganska glasklar. Minns dock fortfarande hur grymt besviken jag blev. För det här är, ehhh …ja vad är det? Det låter nästan som ett skämt! Nån slags ihålig och grymt plastig pophistoria, med helgalna små refränger. Tror nog att båda herrarna drar fram skämskudden om någon nämner den här idag. Lyssna bara på ”Via Miami” eller ”Dislocated” och försök att hålla dig för skratt om du kan!

Vet inte hur eller varför detta projekt tog sin form men en sak är säker: det är bland det sämsta jag hört i hela mitt liv. Det finns inte en enda vettig eller ens halvbra låt, och trots att det vimlar av gästmusiker (bl.a. Dr John och Randy Brecker) låter det som vore det inspelat i nån källarstudio med billiga trumbeats och syntetiska körer. Att det var åttiotal eller att de faktiskt lyckades få med en låt på soundtracket till Rain Man räcker inte som ursäkt!

Nej, blä! Fy! Usch!! Och att vi lever i en alldeles ding ding värld får du ytterliggare bevis på om du surfar in på Amazon och söker på den här skivan. Där hittar du nämligen inlägg från människor (?) som köpt den här plattan och som vräker ur sig saker som ”you must buy this record” och ”one of my favourite albums of all-time” eller rent av får ur sig dumheter som ”the songs on this album show a great variety and the talent of Ian gillan and Roger Glover. It’s a great ”summer” album and a lot of fun”. Ha, sommarplatta! Vilken planet kommer de ifrån?

Nu var det här inte det mest positiva inlägget den här sidan jul men så får det bli. Och om du råkar gilla den här plattan så ta inte illa upp. Nej, skriv gärna ett inlägg här nedan. Det vore nämligen väldigt intressant att höra någon försvara den här plattan. Så kom igen, jag lyssnar!

Citatet: ”Who wants to live in a telephonebox?

DVD: Live at Town Hall – Eels (with strings) (2005)

Lämna en kommentar

live at town hall

I Heart NY/Theme from Blinking Lights/Going to Your Funeral Part 2/Dust of Ages/In the Yard, Behind the Church/Ladies of EELS/Bride of Theme from Blinking Lights/From Which I Came/A Magic World/The Chet/Son of a Bitch/Blinking Lights (For Me)/Big Al/Dirty Girl/My Beloved Monster/On the Road/The Only Thing I Care About/Bus Stop Boxer/Pretty Ballerina/E on the A/I Like Birds/Girl from the North Country/The Late EELS/Railroad Man/Trouble with Dreams/Backstage Tomfoolery/If You See Natalie/I’m Going to Stop Pretending that I Didn’t Break Your Heart/Dead of Winter/Groupies/Flyswatter/Novocaine for the Soul/Losing Streak/The Stars Shine in the Sky Tonight/Souljacker Part 2/E Is Lost/Hey Man (Now You’re Really Living)/Things the Grandchildren Should Know/Dog Faced Boy/The Adulation of Thousands/Och när bandet spelar Princelåten ”I Could Never Take the Place of Your Man” tvingas de dra ner ljudet då den gode Prinsen inte godkände att E tog med den på DVD:n/Mr. E’s Beautiful Blues/Blinking Lights (For You) Lyssna på Spotify!

Speltid: Ca 120 min (inkl bonusmaterial)

___________________________________________________________

Jag har alltid velat se Eels live men det här är tyvärr det närmaste jag kommit. Inte för att det här är dåligt – utan för att varje gång bandet lirat i Sverige (hur många gånger? Ha, ingen aning!) har jag alltid lyckats missa det. Och då menar jag att denna DVD är min mesta Eelsupplevelse, livemässigt då. Fan, krånglig start på detta inlägg. Ringrostig!

Nåja, Live at Town Hall (med suffixet ”with strings” efter bandnamnet i titeln, faktiskt) är en mycket bra livedokumentation. Mycket riktigt en del strängar – och det har han ju också på sin lyra Mr E! Ja, strängar alltså. Ehhh, hörde jag ett Ha? Inte, nåja – vidare använder han sig av några multiinstrumentalister; det spelas på resväskor och lite allt möjligt.

Många låtar på denna DVD och nästan allt är bra. Vissa saker är lite bättre än annat, och rent låtmässigt sticker ju saker som ”It’s A Motherfucker”, ”I’m Going to Stop Pretending that I Didn’t Break Your Heart” och ett gäng andra ut lite mer än sömniga nummer som ”Dirty Girl”. Vidare bjuds det på en del sköna covers, men när de på slutet bjuder publiken på en Princecover (iklädda pyjamas, för att det är ett extra extranummer) får vi den utan ljud eftersom de inte lyckades övertyga prinsen om att ha med den på DVD:n. Så istället har man lagt till ett kommentatorspår som enda ljud – och första gången jag såg detta undrade jag hela tiden vilken låt de spelar, för det nämns aldrig.

Det enda som stör mig (förutom att jag nu inte fick höra ovan nämnda låt) är de små inklippta videosnuttarna mellan låtarna. Det är fåniga backstagesekvenser och annat trams som de gärna hade kunnat lägga sist – som bonusmaterial. Det bryter hela tiden illusionen av konsertupplevelse, och jag HATAR NÄR DE GÖR SÅ på liveinspelningar. Men vad den där Princelåten anbelangar så finns ju Youtube.

Citatet: ”radiation sore throat got your tongue, magic markers tattoo you and show it where to aim and strangers break their promises, you won’t feel any pain” (Dead of Winter)

Dubbel-CD: Blinking Lights and Other Revelations – Eels (2005)

Lämna en kommentar

BlinkingLights

CD 1: Theme from Blinking Lights/From Which I Came/A Magic World/Son of a Bitch/Blinking Lights (For Me)/Trouble with Dreams/Marie Floating Over the Backyard/Suicide Life/In the Yard, Behind the Church/Railroad Man/The Other Shoe/Last Time We Spoke/Mother Mary/Going Fetal/Understanding Salesmen/Theme for a Pretty Girl That Makes You Believe God Exists/Checkout Blues/Blinking Lights (For You)

CD 2: Dust of Ages/Old Shit/New Shit/Bride of Theme from Blinking Lights/Hey Man (Now You’re Really Living)/I’m Going to Stop Pretending That I Didn’t Break Your Heart/To Lick Your Boots/If You See Natalie/Sweet Li’l Thing/Dusk: A Peach in the Orchard/Whatever Happened to Soy Bomb/Ugly Love/God’s Silence/Losing Streak/Last Days of My Bitter Heart/The Stars Shine in the Sky Tonight/Things the Grandchildren Should Know

Producent: E Skivbolag: Vagrant

__________________________________________________________

Eels slog igenom redan med debutplattan i slutet av 90-talet som en nyskapande trio där det delades lika mellan rockigt mainstream och samplade, jazziga beats. Redan på uppföljaren reducerades enheten till en duo men med samma musikaliska inriktning, dock något mer deppigt pga frontmannen Mark Oliver Everetts trassliga olycka till privatliv. Därefter blev Eels ett enmansprojekt där Everett – eller E, som han kallar sig – realiserade sina musikaliska visioner med hjälp av inhyrda musiker. Och då blev Eels någonting annat; en personlig golgatavandring med en plågad man som måste gå vidare.

Med Blinking Lights and Other Revelations kommer E så nära ett mästerverk han kan komma. Det är, med Eelsmått mätt, ett långt album med hela 33 låtar och skivans enda svaghet är nog även dess styrka – längden, eller snarare låtantalet. E har nämligen en ohygglig förmåga att på kort tid bygga upp en klassisk låtkänsla; med bara ett par sekunders spelrum skapar han ofta stämning och innan han ens kommer till refrängen känns det som en klassisk låt. Detta gör att mättnadskänslan infinner sig ibland, men å andra sidan måste den kanske vara 33 låtar lång?

Det är iallafall ett underskattat album och utan att titta på fakta så tror jag det blir svårt att hitta en bättre samling låtar utgivna 2005. Ja, förutsatt att du nu uppskattar Everetts något enahanda och kantiga låtsnickrande. Det börjar något storslaget med instrumentalaren ”Theme From Blinking Lights” och på något sätt känns det som att sitta och lyssna på en film. En film som når sin absoluta höjdpunkt i avslutande reflektionen ”Things the Grandchildren Should Know”, där han målar upp en testamentliknande bekännelse för sina ofödda barnabarn.

Däremellan byggs stämningen upp och ner med mer och mindre dramatiska gester, som i vackra ”In the Yard, Behind the Church” och kontrasten ”Going Fetal”, där en kväkande och i vanlig ordning oborstad Tom Waits gästar. Här finns fler vackra melodier än jag egentligen mäktar med på en och samma platta (”I’m Going to Stop Pretending That I Didn’t Break Your Heart”, ”Whatever Happened to Soy Bomb”, ”Ugly Love”) och mer upptempomärkta beats och melodier som minner om det Eels som slog igenom i slutet av 90-talet (”Old Shit/New Shit”, ”Trouble With Dreams”).

Kort sagt; en fantastisk liten, men förhållandevis ganska stor, platta. Om du ännu inte upptäckt den  – grattis! Klicka på låtlistan ovan och unna dig en stund tillsammans med Mr E och hans berättelser om livet och allt däremellan.

Citatet: ”I don’t like going to shows either, it’s better for me to stay home, some might think it means i hate people but that’s not quite right” (Things The Grandchildren Should Know)

CD: Diamonds On The Inside – Ben Harper (2003)

Lämna en kommentar

diamonds on the inside

With My Own Two Hands/When It’s Good/Diamonds On The Inside/Touch from Your Lust/When She Believes/Brown Eyed Blues/Bring the Funk/Everything/Amen Omen/Temporary Remedy/So High So Low/Blessed to Be a Witness/Picture of Jesus/She’s Only Happy in the Sun

Producent: Ben Harper Skivbolag: Virgin

_____________________________________________________________

Ben Harper debuterade som artist redan som tolvåring och spenderade tonåren som en slidespelande Robert Johnson-kopia och hann även med en runda med blueslegenden Taj Mahal innan han debuterade i eget namn 1992. Han är en multiinstrumentalist, inte minst känd som en jävel på gitarr och för sin röst.

Ben Harper har ta mig fan allt! Han har turnerat runt hela världen, sålt bra med plattor och samarbetat med The Blind Boys of Alabama men har trots sin enorma talang ännu inte lyckats få till en riktigt helgjuten platta. Och jag vet, har tjatat om detta tidigare – men det är alltid något som saknas. Fast jag kanske är kräsen?

Nåja, Diamonds On The Inside är mestadels bra. Inte minst reggaedoftande världssamvetet ”With My Own Two Hands” som jag faktiskt upptäckte när Eddie Vedder sjöng refrängen under en Pearl Jamkonsert och sedan bjöd upp Ben på scenen. Tror det var tack vare Eddie som jag upptäckte Ben Harper?

Sedan får han ju till en riktigt skön countrydoftande refräng med öppna akustiska svängdörrar i titelspåret, slänger sig med stompig ”kängan i golvet”-blues i ”When It’s Good” och går direkt på känsla i ”Amen Omen” och ”Picture of Jesus”. Och det är precis det där som får mig att sätta etiketten ‘så jävla begåvad’ på Ben Harper, men problemet är att helt plötsligt dyker det upp låtar som ”Bring The Funk” och ”Temporary Ready” och fördärvar allting. De bryter stämningen och jag tappar bort mig. Och sådär gör han ofta, tyvärr.

Men visst, ”Everything” och ”Touch From Your Lust” är visserligen bra när stämningen infinner sig men det blir aningen spretigt – som på alla andra plattor han gjort. Det är synd! Men, det som är bra överskuggar det dåliga och Ben Harper är och förblir en favorit. Hoppas bara att han får till det på riktigt någon gång. Ja, och att han kommer till Sverige – för som liveartist är jag övertygad om att han är helt lysande; då han kan välja fritt bland alla de där fantastiska låtarna han gjort, utspridda på ett tiotal album.

Citatet: ”With my own two hands I can change the world”

CD: Tyrannosaurus Hives – The Hives (2004)

Lämna en kommentar

Tyrannosaurus_Hives

Abra Cadaver/Two-Timing Touch and Broken Bones/Walk Idiot Walk/No Pun Intended/A Little More for Little You/B Is for Brutus/See Through Head/Diabolic Scheme/Missing Link/Love in Plaster/Dead Quote Olympics/Antidote

Producent: The Hives & Pelle Gunnerfeldt Skivbolag: Interscope

_______________________________________________________________

Här har vi då en riktigt bra platta från Fagerstas Finest, The Hives. Samtliga låtar är i vanlig ordning komponerade av Randy Fitzsimmons, som påstås vara bandets sjätte medlem. Han sägs ha bildat bandet, han skriver låtarna och är hjärnan bakom The Hives. Han har dock aldrig visat sig offentligt, och man kan lätt tro att grabbarna hittat på sin egen Mållgan? Hur det än må vara med detta så cementerar de myten genom att lägga till ett extra par ben på omslaget (vilket du ser om du tittar noga).

Nåja, på låtsas eller inte – Tyrannosaurus Hives är iallafall i allra högsta grad på riktigt. När den här skivan kom var jag dock något avigt inställd till helheten.  ”Walk Idiot Walk” fastnade ju givetvis direkt (då den är genialt bra) men det andra lät liksom inte som The Hives gjort tidigare. Produktionen var mer polerad och lät ibland nästintill tunn, och borta var det allra skramligaste och oslipade garagesoundet. Men nu, såhär i backspegeln, inser jag att det var helt rätt väg att gå. Det här är riktigt bra!

Tidigare nämnda ”Walk Idiot Walk” är mycket riktigt en av höjdpunkterna men bandet vräker ur sig fler klassiska rockdängor, där inte minst ”Two-Timing Touch and Broken Bones” (trummisen Chris Dangerous får här till ett osedvanligt stelt men svängigt komp – det är fan i mig världsklass på det!), ”A Little More For Little You” och ”Abra Cadaver” utmärker sig lite extra. Det är raka rör mest hela tiden, som sig bör, och fyndiga låttitlar och finurliga textrader står som spön i backen. 

Du vet väl också att bandet släppte ny platta förra året efter ett längre uppehåll? Och det lät återigen bra men bandet hade nog vunnit på att försöka utöka sitt sound med något nytt då iallafall jag tröttnade ganska fort då det mesta lät som något vi hört bandet göra förut. Men de kommer säkert igen!? Jag tror iallafall att grabbarna har ytterliggare en kanonplatta i sig; med eller utan Randy Fitzsimmons. Men det får framtiden utvisa!

Citatet: ”Well, Is it true what they say about it? You gotta do what I do and I doubt it, I announce I wanna do something about it, ain’t it fair?” (Walk Idiot Walk)

CD: David Bowie och Mando Diao

Lämna en kommentar

IMG_3114

Space Oddity/Space Oddity/Life On Mars?/Starman/Ziggy Stardust/Mr Moon

_____________________________________________

Jodå, det här är en högst märklig skiva. En hembränd sak som jag fått av någon, det kan ha varit Christian (fast han kanske är  oskyldig?). Hittar den iallafall längst ner i en skrivbordslåda på jobbet. Ha, och trots sin avvikelse far den upp på bloggen  – jag skriver som sagt om allt jag har.

Trodde först att det var en hembränd kopia av David Bowies Hours och jag börjar nynna på ”Thursday’s Child” innan jag skjuter in skivan i datorn. Men tji fick jag för ett burkigt ”ground control to major Tom” inleder det hela, och det där känns bekant. Fast ändå inte. När fick jag den här?

Vet inte riktigt vad jag ska säga? Här har vi alltså en skiva med endast sex låtar, fast de två första är samma. Ha!? Den första versionen av ”Space Oddity” är lite längre än den andra då introt är lite längre – annars är det liksom samma låt. Resten av låtarna är ju också klassiker, samtliga hämtade från The Rise and Fall of Ziggy Stardust and The Spiders from Mars som är en alldeles fantastisk platta. Gott så, men de är tagna ur sitt sammanhang. Varför?

Tja, fråga inte mig och jag har dessutom egentligen ingen relation till David Bowie. Jag menar, visst … nämnda skiva är alldeles fantastiskt och visst har jag lyssnat på Bowie genom åren men han känns mer som en avlägsen släkting . Ni vet, jag förstår storheten men orkar inte bekanta mig – det blir säkert bara jobbigt, typ. Och ni som följt den här bloggen vet att mina superlativ då det gäller David Bowie främst handlar om Tin Machine – den där utskällda och stökiga rockgruppen han bildade i slutet av 80-talet som resulterade i två riktigt bra plattor som ingen verkar vilja minnas idag (eller ens då).

Fast visst, det är bra skit! Men det är liksom inte detta som är konstigt. Nej, och det är inte heller det faktum att denna samling är ett alldeles förskräckligt slöseri med cdr-skiva. Jag menar, varför bemöda sig med att bränna en helt osammanhängande samling låtar när man inte ens utnyttjar en tredjedel av utrymmet? En cdrskiva av detta slag rymmer minst en timmes musik men här får vi bara sex låtar – och två av samma dessutom. Tja, det kanske kan tyckas konstigt men håll i dig, det blir konstigare. Jo då, sista låten kommer från ingenstans. Det är ingen Bowielåt! Det är en Mando Diao-låt!! Ha, vad kom den ifrån och hör det ihop? ”Mr Moon” och ”Ziggy Stardust”? Finns det ett tema där? Hör de ihop? Är det en gåta? Ett budskap? Tja, fan vet (inget ont om Mando Diao men hur pusslar jag ihop det här?).

Nåja, om det är en gåta så bemödar jag mig inte med att lösa den. Det kan inte vara värt det! Och det här kan tyckas vara ett alldeles meningslöst inlägg men vaddå, jag skriver om mina skivor och kämpar besinningslöst vidare med att hålla detta löfte – så lev med det!

Men något positivt ska väl ändå detta inlägg leda till? Tja, det ska kanske vara att den gode Bowie i dagarna gjort comeback och helt utan förvarning meddelat att han snart släpper ny platta – efter tio år tystnad. Det har spekulerats om sjukdom och elände och så kanske det varit, men han bryter iallafall denna tystnad med en ny låt. Och det kanske är åldersnoja, men ”Where Are We Now” känns som en fantastiskt skön och laidback comeback. Så det så!

Gott så, nu letar jag upp nån DVD och gömmer undan denna plastbit.

Citatet: ”I want to love you but I’m growing old ten little soldiers screaming in my soul” (Mr Moon)

Older Entries Newer Entries