Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Dubbel-CD: Sign “☮” The Times – Prince (1987)

Lämna en kommentar

sign-o-the-times

CD 1: Sign o’ the Times” Prince/Play in the Sunshine/Housequake/The Ballad of Dorothy Parker/It/Starfish and Coffee/Slow Love/Hot Thing/Forever in My Life

CD 2: U Got the Look/If I Was Your Girlfriend/Strange Relationship/I Could Never Take the Place of Your Man/The Cross/It’s Gonna Be a Beautiful Night/Adore

Producent: Prince Skivbolag: Warner bros

______________________________________________________________________

Det här är en alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt och på alla sätt och vis mångbottnad och högst varierad skiva. Ja, kort och gott ett mästerverk; en dubbelplatta i all sin prakt. Dessutom är omslaget makalöst snyggt, och säger en hel del om skivans innehåll då det porträtterar Prince i förgrunden men med fokus på instrumenten och underhållningen.

När jag hörde den här skivan för första gången, ja då förstod jag hur enormt genialisk och utomordentligt begåvad Prince är. Det finns inte  många som kan mäta sig med honom! Och här är det mer eller mindre en ‘one man show’, då han spelar merparten av alla instrument själv. Han är långt ifrån ensam men här finns inget Revolution eller New Power Generation (som det senare skulle heta) att luta sig emot.

På något sätt är det nog ändå enkelheten; det sparsamma och återhållsamma som verkligen gör den här skivan till den klassiker den är. Inte minst är inledande titelspåret ”Sign ‘o’ The Times” ett ordentligt utropstecken som bekräftar detta. Trots sin plastiga ‘blip blop’-grund blir detta enkla fragment ett monster till låt. En anskrämlig virveltrumma piskar sedan upp svänget tillsammans med bubbliga bastoner och en sylvasst svängig gitarrslinga. Det svänger något oerhört men känns ändå stort och oformligt som ett cementblock. Vet ärligt talat inte hur i h–vete han fick till det där!?

Då har vi bara pratat om titelspåret! Ni förstår, det finns mycket mer.

Här finns givetvis låtar om sex. Här finns givetvis låtar om kärlek. Här finns låtar om att uppnå någonting spirituellt. Här finns låtar som uppmanar dig att dansa och festa. Här finns givetvis låtar som är så funkiga att det räcker och blir över, och trots att jag i vanliga fall hatar kantiga beats från trummaskinen blir de här alldeles fantastiska. Och hela skivan är fylld med dessa kantiga beats, som trots sitt i många falla anskrämliga och burkiga yttre kompletterar låtarna alldeles perfekt. Lyssna bara på”The Ballad of Dorothy Parker” och ”Housequake”.

Och jag har ju inte ens nämnt ”The Cross”, där prinsen bygger upp någonting med ett inledande gitarrpillande som sedan tar fart med hjälp av en stenhårt uppmickad bastrumma (som kontrast till alla maskinbeats) och därefter far iväg på en rivig gitarrvägg, mer trummor och en nästintill skrikande Prince. Och så har du väl hört ”U Got the Look”, ”If I Was Your Girlfriend” och ”Strange Relationship” i all sin åttiotalsprakt? Eller ”I Could Never Take the Place of Your Man”?

Den här skivan borde alla ha i sin skivsamling. Så bra är den, jag överdriver inte. Och det allra bästa är att trots sin återhållsamhet är den också fylld med ljud och stämningar som bara växer för varje genomlyssning. Jag tröttnar aldrig på Sign “☮” the Times – den är, som sagt, alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt bra.

Citatet: ”In france a skinny man died of a big disease with a little name, by chance his girlfriend came across a needle and soon she did the same” (Sign o’ The Times)

CD: California – Mr Bungle (1999)

1 kommentar

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor DunnDanny HeifetzClinton ”Bär” McKinnonMike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

CD: Mr Bungle – Mr Bungle (1991)

Lämna en kommentar

Quote Unquote/Slowly Growing Deaf/Squeeze Me Macaroni/Carousel/Egg/Stubb (a Dub)/My Ass Is On Fire/The Girls of Porn/Love Is A Fist/Dead Goon

Producenter: John Zorn & Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers Records

______________________________________________________________________________

Det här är ett galet genreöverskridande litet projekt. Eller band, kanske man ska kalla det? Mest känd av grabbarna i Mr Bungle är Mike Patton, som när den här plattan spelades in stod på toppen av sin karriär med Faith No More. Och om du tyckte att FNMs Angel Dust (eller annan valfri platta) var aningen utflippad så är det rena rama hissmusiken jämfört med det här. För i Mr Bungle tillåts Patton att släppa alla spärrar och han kastar sig handlöst ut i en djungel av olika genres.

Bandet tar sig utan problem från heavy metal via loungedoftande calypso till rap för att sedan hamna i jazzlandet. Många gånger i en och samma låt. Och det borde givetvis ge ett alldeles för splittrar intryck, eller hur? Det kan ju inte funka, tänker du – men det är precis vad det gör. Mr Bungle är ett sannslöst lyckat genremonster. Jag älskar den här skivan.

Här samplar de David Lynchs Blue Velvet, Kentucky Fried Chickenreklam, Nintendo och en hel del annat. Mike Patton fiser, rapar, skriker, rappar, hojtar, kräks, skrattar och gråter sig igenom den här plattan. Tenorsaxofonerna står som spön i backen (framförda av någon som kallar sig Bär) och jag tror inte att du i din vildaste fantasi kan räkna ut hur det här låter. Du måste klicka på länken ovan.

Vidare, allt det där om ‘less is more’ som jag i många andra fall kanske skulle tjatat om gäller inte här. Jag säger som Yngwie Malmsteen: ”Vaddå less is more? Nej, more is more”. Det är nämligen befriande (och hela grejen) att vissa låtar planar ut och blir galet långa, med skön utfyllnad som någon som sitter och bläddrar i en tidning samtidigt som han sitter och skiter. Men det finns fler exempel. Och precis som med Faith No More är det kontrasterna mellan det intensivt hårda och silkeslent mjuka som ger det hela en extra edge – fast här får vi allt i en och samma låt, flera gånger.

Den här skivan kräver din uppmärksamhet. Det får du räkna med. Du kanske till och med behöver vila efter en genomlyssning, men det är det värt. Jag har ytterliggare två Mr Bungle-plattor liggande här hemma så det kommer mera här på bloggen, men den här är allra bäst. Var också galet nära att få se bandet live när de besökte Stockholm en gång men då jag underskattat publiktrycket blev det kalla handen i biljettluckan. Fast det kanske var lika bra det, för hur gör man det här live?

Citatet: ”Boo ….. Redundant ….Redundant……..Redundant……..Redundant…….Redundant…….Redundant …..” (My Ass Is On Fire, 5:19 min)

CD: Rave Un2 The Joy Fantastic – Prince (1999)

Lämna en kommentar

Rave Un2 the Joy Fantastic/Undisputed/The Greatest Romance Ever Sold/Segue/Hot Wit’ U/Tangerine/So Far, So Pleased/The Sun, the Moon and Stars/Everyday Is a Winding Road/Segue/Man’O’War/Baby Knows/I Love U, but I Don’t Trust U Anymore/Silly Game/Strange but True/Wherever U Go, Whatever U Do/Segue/Prettyman

Producent: Prince Skivbolag: Arista, NPG

_____________________________________________________________________

De flesta låtarna på den här plattan skrevs redan 1988 men spelades inte in och gavs ut förrän över tio år senare, när Prince inte längre kallade sig Prince utan använde en liten symbol (”love symbol”) – men det där vet ni ju redan. Det var tänkt som nån slags comeback – då prinsens karriär haltade något – och här hittar du gästartister som Gwen Stefani och Chuck D. Men någon storslagen comeback blev det tyvärr inte.

Jag tar fram den här skivan ibland men upptäcker alltid efter ett par spår att den är sämre än jag minns den. Visst, ”The Sun, The Moon and The Stars” och titelspåret låter verk dligen som någonting taget från mästerverket Sign -o- The Times och det är skön stuns i låtar som ”Undisputed” och ”Hot Wit’ U” men det vill sig inte riktigt. Kan dock till och med uppskatta den baktunga funkrocken, som i ”Baby Knows”, om jag verkligen anstränger mig. Men varför – ja, VARFÖR – underlåter sig prinsen att spela in en Sheryl Crowlåt? Det var väl jävligt onödigt! Låten är högst medioker och hans version gör den liksom inte bättre.

Men att lägga in ett fyra sekunder tyst spår kallat ”Segue” som en hyllning (några tysta sekunder) till Miles Davis är ju självklart helt rätt.

Det kanske är det där att låtarna skrevs redan på 80-talet men inte spelades in förrän i slutet av 90-talet? Det funkar kanske inte att göra så? Och det hade kanske varit bättre om han spelat in låtarna och släppt plattan 1988 istället för det där tråkiga och lite konstiga Batman-soundtracket som kom ut istället?

Fast nu känner jag att jag varit lite hård. Det här är ju egentligen inte en dålig Princeplatta – för han har ju gett ut så otroligt många och mer än en handfull av dem är sämre än Rave Un2 The Joy Fantastic. Men det är något med helheten som inte riktigt funkar. I småportioner kan den dock fungera alldeles utmärkt.

Citatet: ”Once again I don’t follow trends they just follow me just like the Israelites through the Red Sea, it might take U some time but U will learn 2 see the undisputed truth and get free” (Undisputed)

CD: The Gold Experience – Prince (1995)

Lämna en kommentar

P Control/NPG Operator/Endorphinmachine/Shhh/We March/NPG Operator/The Most Beautiful Girl in the World/Dolphin/NPG Operator/Now/NPG Operator/319/NPG Operator/Shy/Billy Jack Bitch/I Hate U/NPG Operator/Gold

Producent: Prince Skivbolag: Warner Bros

________________________________________________________________________________

Ni kanske minns? Prince bytte namn till Prince logo.svg i sin jakt på artistisk frihet och skrev ”slave” på kinden när skivbolaget inte lät honom släppa den här skivan samtidigt som plattan Come. Prinsen ville ju bara visa att gamla Prince – dvs materialet på Come – inte var alls lika bra som nya Prince, dvs materialet på The Gold Experience. Så när skivan äntligen kom ut hade han tappat intresset – trots att den är riktigt bra. Prinsen struntade att göra PR för plattan.

Det kanske är skälet till att den här plattan är något underskattad? Jag gör det dock enkelt för mig och kallar honom Prince i samtliga inlägg här på bloggen. Men, jag respekterar fajten mot skivbolaget och viljan att bryta sig loss; Prince är ett musikaliskt geni och även om han kanske gett ut en och annan platta för mycket så går det inte att bortse hans storhet. Han är ett geni, okej!?

Nåväl, åter till The Gold Experience – som är en alldeles utmärkt platta. Förmodligen hans bästa på 90-talet. Han går ut stenhårt i snuskiga ”Pussy Control”, ”Endorphinmachine” och trumstinna flåsballaden ”Shhh”. Men här finns mer, sånt som kastar oss tillbaka till Sign o The Times-tider. Ta bara skönt stompiga ”We March” och ”Now” eller funkigt svängiga ”Billy Jack Bitch”. Det blir inte mer Prince än så.

Sedan får skivbolaget en riktig snyting i ”I Hate U”. Och ”The Most Beautiful Girl In The World” är ju en perfekt låt, kanske en av hans snyggaste. Har jag nämnt ”Dolphin”? ”319”? Eller ”Shy”? Fast i ”Gold” tycker jag att han tar i lite för mycket, men visst är det en värdig avslutning på en oerhört underskattad platta i prinsens diskografi.

Tror bestämt att jag har halkat in i en Princeperiod – så räkna med fler inlägg om den lille mannen i högklackat.

Bonusinfo: Han kommer till festivalen Way Out West i sommar. Gaaaaah, jag vill dit! Och numera heter han Prince igen – ordningen återställd. Såg honom förvisso på Hovet en gång men så hade han en skitplatta i ryggen, så jag tror att jag borde se honom igen. Bara för att höra honom spela gitarr – för jösses vad den snubben kan lira gitarr!

MD: Listen Without Prejudice – George Michael (1990)/Across A Wire – Counting Crows (1998)

Lämna en kommentar

Praying For Time/Freedom 90/They Won’t Go When I Go/Something To Save/Cowboys And Angels/Waiting For That Day/Mothers Pride/Heal The Pain/Soul Free/Waiting

Round Here/Have You Seen Me Lately?/Angels of the Silences/Catapult/Mr. Jones/Rain King/Mercury/Ghost Train/Anna Begins/Chelsea/Recovering the Satellites/Angels of the Silences/Rain King/Sullivan Street/Children in Bloom/Have You Seen Me Lately?/Raining in Baltimore/Round Here/I’m Not Sleeping/A Murder of One/A Long December/Walkaways

______________________________________________________________________________

Ännu en minidisc som ligger här hemma och skräpar, som jag inte kan spela då MD-spelaren lagt av sedan länge. Men då finns ju Spotify! Här har jag tryckt in två kanonplattor – vi tar dem i turordning.

George Michael har jag inte mycket att säga om, förutom att hans platta Listen Without Prejudice är fantastiskt bra. Jävlar vilken platta – ett riktigt mästerverk. Skrev om den här skivan i ett annat bloggliv och vet inte om jag orkar tömma superlativ på det sättet igen. Jag älskar den här plattan, okej? Lyssnar inte på den speciellt ofta med varenda gång den åker fram så känns det som  ….. himmelriket, typ. Det är pop, soul, jazz, gospel och ja, you name it! Den här skivan är vad den heter! Tänk bort alla fördomar, toalettbesök och Wham-äventyr.

Counting Crows är ju också förbaskat bra. Och Across A Wire är inte bara en utan två konserter – dubbelt upp alltså. Första delen är en mer avskalad spelning från VH1 Storytellers medan del två är konsertupptagning med fullt ställ. Båda är ju ruskigt bra men jag föredrar den första, mer avskalade spelningen. Mest för att den bryter av och ger mig något nytt – har ju lyssnat sönder plattorna. Ja, och så blir ”Have You Seen Me Lately” så mycket bättre i den avskalade versionen – det är liksom bara att jämföra, för den finns med på båda konserterna.

Citatet: ”Heaven knows I was just a young boy didn’t know what I wanted to be, I was every little hungry schoolgirl’s pride and joy and I guess it was enough for me. To win the race? A prettier face! Brand new clothes and a big fat place on your rock and roll TV, but today the way I play the game is not the same – no way” (Freedom 90)

CD: Back To Black – Amy Winehouse (2006)

Lämna en kommentar

Rehab/You Know I’m No Good/Me & Mr Jones/Just Friends/Back to Black/Love Is a Losing Game/Tears Dry on Their Own/Wake Up Alone/Somae Unholy War/He Can Only Hold Her

Producenter: Mark Ronson & Salaam Remi Skivbolag: Island

______________________________________________________________________

En otroligt bra platta. Amy Winehouse har ju en riktigt skön röst men främst handlar det om låtarna – för maken till skönt tillbakalutade låtar vet jag inte när jag hörde sist. Och så är hela plattan så där sjukt behagligt och slickt producerad, på ett positivt sätt.

Den här skivan har snurrat mycket här hemma. Den gör sig alltid bra i bakgrunden, spelar ingen roll när, men funkar också när den får mer uppmärksamhet. Det är nästan bara öppningsspåret – och första hitten – ”Rehab” som inte riktigt faller rätt inom den behagliga ramen för produktionen. Det är ju en bra låt men i sammanhanget är den lite för bullrig och stör helheten – så ibland hoppar jag över den.

Favoriterna heter ”You Know I’m No Good”, ”Back To Black” och ”Just Friends” men allt är egentligen bra. Jag förstår verkligen att den sålt så otroligt bra; ibland är världen rättvis och belönar kvalitét. Sedan är ju Amy en stjärna, och allt vad det innebär. Hennes privatliv med tillhörande drogproblem har varit minst lika omskrivet som hennes musik – om inte mer. Sedan är det ju svårt att veta vad som är privatliv och vad som är del av image nu för tiden. Men kanske hade jag missat henne om det inte vore för alla dessa rubriker.

Citatet: ”I told you I was trouble” (You Know I’m No Good)

CD: Demon Days – Gorillaz (2005)

Lämna en kommentar

Intro/Last Living Souls/Kids with Guns/O Green World/Dirty Harry/Feel Good Inc./El Mañana/Every Planet We Reach Is Dead/November Has Come/All Alone/White Light/Dare/Fire Coming Out of the Monkey’s Head/Don’t Get Lost in Heaven/Demon Days

Producent: Gorillaz, Danger Mouse,  Jason Cox & James Dring Skivbolag: Parlophone

______________________________________________________________________________

Jaha, här har vi då Gorillaz, som består av sångaren och keybordisten 2D, basisten Murdoc Niccals, gitarristen Noodle och trummisen Russel Hobbs. Fast de är ju animerade, tecknade av Jamie Hewlett, och någonstans i bakgrunden sitter Damon Albarn och rattar alla spakarna. Och Albarn hade ju tidigare en karriär som frontman i inte helt okända Blur. Fast det där visste ni ju redan!

Demon Days är bandets (?) andra platta och även om jag lyssnade en del på succédebuten så är det den här som jag lyssnat på allra mest. Det är fantastiskt bra popmusik – animerat eller inte. Du hittar inga dåliga låtar på den här plattan; jag vill nog hävda att det är ett litet mästerverk! Ska vi nu lyfta fram några nyckelspår så får det bli ”Kids With Guns”, ”O Green World”, ”Dirty Harry”, ”Feel Good Inc”, ”El Mañana”, ”DARE” och skönt knarkiga titelspåret ”Demon Days”.

Den här plattan är fylld till bredden med sköna beats och små melodisnuttar som liksom ibland går in i varandra. Det går inte riktigt att genrebestämma Gorillaz, om du nu inte nöjer dig med animerat? Varenda gång jag lyssnar på den upptäcker jag något nytt. Den är makalöst bra. Upptäckt Demon Days du också – om du nu inte redan gjort det, och med tanke på att den sålts i över tio miljoner exemplar så har du väl redan gjort det?

Bonusinfo: det dyker upp en hel del gästartister på den här plattan. Några av de mer kända heter Shaun Ryder, De La Soul, Neneh Cherry, Ike Turner och Dennis Hopper. Och om du tycker att omslaget påminner om något så stämmer det ju på pricken, för det är ju en ganska tydlig blinkning till The Beatles Let It Be

CD: Communicate – The Solution (2004)

Lämna en kommentar

 

Get on Back/I Have to Quit You/My Mojo Aint Workin No More/Would You Change Your Mind/Top of the Stairs/Widow Wemberley/Phoenix/She Messed Up My Mind/Must Be Love Coming Down/Words/End of the Day/Soulmover

Producent: Nick Royale Skivbolag: Wild Kingdom

________________________________________________________________________

Här har vi en riktig liten pärla! The Solution har nog inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Här är det iallafall mannen med kepsen, Nicke Andersson – kanske mer känd som frontman i Hellacopters, som producerar, lirar trummor, gitarr och lite annat i ett riktigt skönt soulband.

Tillsammans med amerikanske sångaren Scott Morgan drog Andersson igång ett projekt där de spelade in ett gäng soullåtar.  Och då snackar vi old school! Men det är inte tal om några gamla soulpärlor utan plattan består mer eller mindre av nyskrivet material (med ett undantag?). Och om någon sagt att detta spelades in på 60-talet så hade jag inte tvivlat. Då fårstår ni att det som soulplatta betraktat är riktigt bra.

Rekommenderar plattan i sin helhet; det är bara att njuta – men kanske har du redan hört ”I Have To Quit You” eftersom den spelades en del i radio då det begav sig (alltså 2004, inte på 60-talet). Har dock svårt att inte sätta utropstecken efter soulröjare som ”Get On Back” (!), svängiga ”My Mojo Aint Working No More” (!) och ”She Messed Up My Mind” (!). Och det gick ju inte heller, som ni ser.

Vidare, det är ju blåset som göra stora delar av jobbet. Mer blås åt folket för tusan! Kanske hade en annan sångare höjt intrycket en aning men visst är det här makalöst bra?

Bonusinfo: The Solution har släppt ytterliggare en platta, Will Not Be Televised, men den har jag faktiskt inte hört.

Older Entries