Hem

CD: Un-Led-Ed – Dread Zeppelin (1990)

Lämna en kommentar

Black Dog/Hound Dog/Heartbreaker (At the End of Lonely Street)/Livin’ Lovin’ Maid (She’s Just A Woman)/Your Time Is Gonna Come/Bring It On Home/Whole Lotta Love/Black Mountain Side/I Can’t Quit You Baby/Immigrant Song/Moby Dick

Producenter: Jah Paul Jo & Rasta Li-Mon Skivbolag: I.R.S.

_________________________________________________________________

Okej, andra och sista inlägget i kategorin ”Zeppelin-Inna-Reggae-Style”. Dread Zeppelin är inte ditt vanliga coverband, de spelar Led Zeppelinklassikerna i baktakt med hjälp av Burger Kingstinna tjockiskopian TortElvis. Fast de gör det bra, må jag säga.

Det här är debutplattan och här koncentrerar de sig på Zeppelinlåtar, med vissa Elvisundantag.  På senare skivor klantar de till det med egna nummer. Fast det här är ju charmigt en liten stund men som helhet blir det tivolitråkigt – för mycket sockervadd i munnen, typ.

Men, jag måste nämna ”Heartbreaker”, ”Whole Lotta Love” och ”I Can’t Quit You Babe” som undantagen som bekräftar regeln. Det borde inte funka men gör det. Och när jag ändå har farten uppe måste jag även nämna ”Immigrant Song” som en kul gest.

Jag älskar Led Zeppelin och gillar det här. Det gjorde även Jimmy Page och Robert Plant som bestämde sig för att mastra plattan. Det, om något, är ett erkännande. Och så kan vi liksom inte komma undan det faktum att ”Heartbreaker” (med Elvisinslag) är en alldeles lysande cover. Det är så det är, liksom. Like it or not.

Citatet: ”Hey, hey, mama, said the way you move gonna make you sweat, gonna make you groove” (Black Dog)

Annonser

CD: 5,000,000 – Dread Zeppelin (1990)

Lämna en kommentar

Forgetting About Business, Part I/The Song Remains the Same/Stir It Up/Do the Claw/When the Levee Breaks/Misty Mountain Hop/Train Kept A Rollin’/Nobody’s Fault (Butt Mon)/Big Ol’ Gold Belt/Forgetting About Business, Part II/Stairway to Heaven

Producenter: Jah Paul Jo & Rasta Li-Mon Skivbolag: IRS

__________________________________________________________________________

De flesta coverband är ju helt värdelösa på skiva. Det är en sak att stå i nåt dimmigt after ski-hak och sjunga med i nån Tom Pettylåt efter ett antal lakritsshots men att sitta hemma och lyssna på ett annat band som försöker låta som ett annat band, det är inte min favoritsysselsättning.

Dread Zeppelin är däremot ett lite annorlunda coverband, de spelar nämligen Led Zeppelin ”Inna-Reggae-Style” och trots att jag avgudar bandet de hyllar så tycker jag att det är fantastiskt bra. De kastar sig skamlöst in bland Zeppelinklassikerna och gör om dem till stompiga reggaeörhängen – men det funkar!

Bandet består av en 200-kilos Elvisimitatör vid namn Tortelvis, Jah Paul Jo, Rasta Li-Mon, Put-Mon, Ed Zeppelin och Fresh Cheese ‘n’ Cheese. Ja, helt galna namn men de här grabbarna är inte bara på skoj – de gör faktiskt ett riktigt bra jobb med Zeppelinlåtarna. Sedan försöker de sig på att smyga in några egna låtar men det går inte så bra, fast Bob Marleys ”Stir It Up” har ett skönt häng.

Förmodligen överskattar jag den här skivan. Men, jag gillar den och allra bäst är ”When The Levee Breaks”, ”Nobody’s Fault But Mine” och ”Stairway To Heaven”. Inte minst den sistnämnda funkar riktigt bra. Detta är bandets andra platta och jag har faktiskt även den första – och den är nog faktiskt snäppet bättre. Att de sedan fortfarande håller på och verkar ha släppt hur många skivor som helst känns  däremot inte speciellt nödvändigt.

Bonusinfo: som ni ser på bilden är omslaget skadat, vilket beror på den översvämning min far hade i sitt hus – och jag förvarade skivor där under en period. Lustigt nog lyckades han rädda hundratals jazzvinyler men mina skivor hade inte samma tur. Främst var det mina gamla hårdrocksvinyl som tog stryk – men jag återkommer nog i ämnet, antar jag.