Hem

DVD: Icons 15 classic tracks from the gods of rock – Eric Clapton, Gary Moore m.fl.

Lämna en kommentar

icons

The Who – Pinball Wizard/Eric Clapton – Layla/Deep Purple – Black Night/Gary Moore – Parisienne Walkways/Paul Rodgers – All Right Now/Peter Green Splinter Group – Albatross/Jethro Tull – Living In The Past/The Moody Blues – Nights In White Satin/Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale/Asia – Heat Of The Moment/Rainbow – Long Live Rock N Roll/Status Quo – Rockin All Over The World/The Stranglers – Golden Brown/Emerson Lake & Palmer – Pictures At An Exhibition (Excerpt)/Yes – Long Distance Runaround

Info: medföljande DVD till tidningen Classic Rock 117.

____________________________________________________________________

När jag nu redan tagit klivet ner i träsket och skrivit om en medföljande cdskiva till en nyligen inköpt Classic Rock-tidning så kan jag väl lika gärna hoppa ner några pinnhål till, och skriva om en medföljande DVD till en gammal Classic Rock-tidning. Ni får dock hålla till godo med DVD:n för tidningen har jag faktiskt inte kvar.

Det här är ju givetvis lite roligare, för hur ofta får man med en DVD till en tidning? Inte ofta, om vi nu ska hålla oss till musiktidningar då. Och här målar de upp med stora penslar direkt; ICONS – 15 classic tracks from the gods of rock. Va, från ”the gods”? Jo jag tackar jag! Och visst, Clapton, The Who, Rainbow, Jethro Tull och de andra sällar sig väl till skaran rockgudar men det blir en salig röra. Inte minst är det en salig röra rent tidsmässigt, då vissa filmsnuttar är inspelade långt efter att artisternas bäst före-datum gått ut. Men, en gång rockgud ….. alltid rockgud, antar jag!?

Med det sagt, den här DVD:n innehåller inte de där makalösa tolkningarna som rubriken ICONS utlovar. Här får vi Deep Purple live från Montreux 1996 utan Ritchie Blackmore, ett ålderstigert Procol Harum och ett Jethro Tull på den här sidan 2000-talet. Det är visserligen inte dåligt men långt ifrån rockgudmaterial och inte alls classic. Fast det kanske är hela grejen med det hela; nostalgitrippen blir liksom mäktigare med gudar som åldrats? Näe, det handlar nog om rättigheter och att gudarna inte riktigt vill skänka bort sina gamla guldkorn – för det är ju ändå dessa de lever på i första hand.

Men lite kul grejer finns det! The Who från 1970 och ett Rainbow med både Blackmore och Ronnie James Dio känns ju helt klart mycket roligare än de där andra klippen. Att ljudkvalitén här kanske är något sämre gör ingenting – det känns liksom mer äkta och gudalikt när dessa forna hjältar kliver fram under rubriken ICONS. Att sedan vissa grupper kanske inte riktigt platsar i kategorin rockgudar är nog snarast mitt problem; dvs en fråga om smak. Personligen har jag dock aldrig haft mycket till övers för Asia och en stelare och mer trevande liveinspelning än ”Heat of The Moment” går nog knappast att hitta, eller?

Sådär ja, precis som i vanlig ordning – både bu och bä. Vad ska jag skriva om nu? Har jag något kvar? Jo då lite finns det allt, men innan dess tror jag att jag går utanför boxen och skriver om en upplevelse istället. Vad sägs om en fet arenakonsert? Bra va? Men ni får vänta lite, den har nämligen inte varit ännu. Således, återkommer …… på lördag (tror jag).

Citatet: ”Yeeeeah …. Yeeah Yeeah ….. Yeah Yeah Yeah …. Oh oohh …. Yeeeah ….Yeah Yeah Yeah …. Ohhh! ….OHHh!! …. YEAH!” (5.50)

Annonser

CD: 24 Carat Gold – Deep Purple, Death Star Riders m.fl.

2 kommentarer

24 carat gold

Deep Purple – Hell To Pay/Black Star Riders – Bound For Glory/Big Country – The Journey/Tracer – Wolf In Cheap Clothes/Helldorado – Bones In The Closet/The Deafening – Death Rattle N’ Roll/Peanut Butter Lovesicle – Black Eyed Blues/Alice In Chains – Hollow/Reagan Browne – Still That Boy From Texas/Mother Of God – The Forest/Eureka Machines – Affluenza/Long John Laundry – Get Yo Ass In Da Air/Scorpion Child – Polygon Of Eyes/S.U.N. – I’M The One/Kadavar – Come Back Life

Info: medföljande cd till Classic Rock Magazine nr 184

___________________________________________________

Förr köpte jag tidningar som NME, Q och Uncut där den gemensamma nämnaren var någorlunda fräsch musik. Sedan blev jag äldre och när jag nu bläddrar bland tidningarna i hyllan är det banden i tidningar som Classic Rock som känns mest intressanta. Hmmm. Klassisk rock, där merparten av banden peakade för trettio år sedan.

Men lite nytt finns det också. Lite. Och då handlar det mest om gamla band som släppt nytt eller gamla musiker som startat nytt band. Eller nya band som låter gamla. Ni fattar – gammalt är den gemensamma nämnaren!

Här får du nytt med gamla och sånt som låter gammalt fast är nytt, typ. Deep Purple är ju kanske inte helt obekanta men att de släpper ny platta intresserar kanske bara 5% av fansen, om ens det. De har ett ganska taskigt utgångsläge då plattor som Machine Head och In Rock alltid kommer överskugga allting de gör nu. Och även om ”Hell To Pay” inte är tokig alls så börja man jämföra direkt, och så är det kört.

Som andra spår dyker Black Star Riders upp och tidningen informerar att detta är senaste upplagan av bandet Thin Lizzy som bytt namn. Fast den enda egentliga länken till Lizzy är gitarristen Scott Gorham. Det låter dock kusligt mycket Thin Lizzy om det här, vilket är konstigt då sångaren Ricky Warwick inte alls låter som Phil Lynott på andra skivor (med gruppen The Almighty). Här verkar han gå in för att närmast imitera Phil,  och även om det egentligen borde göra mig rasande och illamående sitter jag och stampar takten. Letar jag månne efter den där klassiska rockkänslan och vill att det ska vara bra? Låter jag mig luras bandbytarknepet? Jag vet inte – fråga igen om en några veckor!

Allra bäst är faktiskt Alice In Chains som låter precis lika mycket Alice In Chains som de alltid gjort trots att Layne Staley inte finns med i ljudbilden längre. ”Hollow” är riktigt bra. Hoppas bara att kommande plattan inte är så här baktung  hela tiden. Annars är det mesta på denna samling sådär. Det låter retro (classic rock, duh!) och de band jag tror är nyförmågor, som Tracer och The Deafening, serverar mest trötta klyschor. Scorpion Child är ju kul i nån minut men jag tror knappast att jag skulle palla med en hel platta. Detsamma gäller nog S.U.N. som till en början inte låter så dumt.

Det här är inte direkt någon ögonöppnare för ny klassisk (?) rock. Möjligen missar jag något här då jag kanske varit ivrig på skipknappen emellanåt. Vissa roliga riff och låtar förvisso, men 24 karat? Knappast. Tidningen var dock riktigt underhållande.

Citatet: ”I woukd have rebuilt Jericho for nights as good as this” (Bound For Glory)

DVD: Immagine in Cornice – Pearl Jam (2007)

Lämna en kommentar

Immagine_In_Cornice

Severed Hand/World Wide Suicide/Life Wasted/Corduroy/State of Love and Trust/Porch/Even Flow/Better Man/Alive/Blood/Comatose/Come Back/Rockin’ in the Free World

Speltid: 113 min

Bonusmaterial: A Quick One, While He’s Away (med My Morning Jacket)/Throw Your Arms Around Me/Yellow Ledbetter

_______________________________________________________________________________

Det här är sista DVD:n med Pearl Jam ut på bloggen. Tror faktiskt inte att jag har någonting mer med bandet alls att skriva om. Snyft!

Nåväl, det här är iallafall fantastiskt  bra! Immagine In Cornice (Picture In A Frame) dokumenterar en turné bandet gjorde i Italien 2006. PJ lär ha en särdeles engagerad fanbase just där, men jag vill ju gärna tro att vi svenskar är speciella för bandet. Här får vi iallafall låtar från ett antal olika spelningar gjorda i just Italien. Bandet är ta mig tusan bättre  än någonsin; en Eddie Vedder i högform som både ser ut och för sig som den rockstjärna han är, Matt Cameron som stomme och Mike McCreadys fantastiska solon. Med mera!

Immagine In Cornice vill vara mer en film än en konsertupptagning. Det funkar verkligen bra då man får följa bandet mellan olika spelningar och regissören har verkligen fångat upp atmosfären både på och bakom scenen, samt hur bandet förbereder sig och ändrar setlista från kväll till kväll. Fast det är också precis detta som också stör mig. Jag vill ju kunna se konserten i sin helhet, och även om detta inte är låtar inspelade från en och samma kväll bryts stämningen lite väl mycket ibland. Hade gärna sett att man även kunde spela bara låtarna, fast man kan väl inte få allt?

Låtlistan är på det hela bra. Kanske lite väl tung på självbetitlade skivan de var aktuella med för tillfället men ”World Wide Suicide” och ”Life Wasted” är ju kanonlåtar. Fast egentligen spelar inte setlistan så stor roll för när bandet står på scen är det så förbannat bra. Det spelar nästan ingen roll vilka låtar de spelar. Och om du nu tillhör de som hävdar att Pearl Jam är ett gäng föredettingar som inte gjort någonting vettigt sedan Ten, ja då borde du kolla in denna DVD. Då ändrar du förmodligen åsikt!

Citatet: ”Let me say just once that I have faced it, a life wasted. I’m never going back there again” (Life Wasted)

Bonus

CD: Human Soul – Graham Parker (1989)

Lämna en kommentar

human soul

Little Miss Understanding/My Love’s Strong/Dancing For Money/Call Me Your Doctor/Big Man On Paper/Soultime/Everything Goes/Sugar Gives You Energy/Daddy’s A Postman/Green Monkeys/I Was Wrong/You Got The World (Right Where You Want It)/Slash And Burn

Producenter: Brinsley Schwarz, Graham Parker & Jon Jacobs Skivbolag: BMG

_______________________________________________

Sitter och slötittar på This is 40, som för övrigt är en riktig skitfilm, när plötsligt Graham Parker dyker upp i rutan. Han spelar rollen som föredettingen ingen längre vill höra men som den entusiastiske och musikälskande skivbolagssnubben som brutit sig loss från det stora bolaget (och tillika en av huvudpersonerna i filmen) tror stenhårt på – för att det är kvalitet! Behöver kanske inte tillägga att hans bolag är på väg mot konkurs?

Hur som helst, jag vet oförskämt lite om Graham Parker men visst har jag en skiva med denne man? Jo då, och den har jag givetvis glömt bort att skriva om (för att den förmodligen gjort alldeles för lite avtryck i kombination med att jag aldrig lyssnat på Parker). Med detta sagt; förvänta dig inte ett kvalitativt inlägg där jag försvarar Graham Parkers vara eller icke vara!

För tyvärr, den Parker som gav ut denna skiva 1989 låter ungefär lika trött som filmversionen 2013. Något yngre och inte lika medelåldersrock förvisso, men ändock ganska trött. Det här är en högst splittrad skiva med låtar som drar åt pophållet och andra som far iväg lite varstans. Hittar ingen riktning alls.

Det här är förmodligen ett dåligt val om man nu bara ska äga en skiva med Graham Parker. Åtminstone hoppas jag det; för han förtjänar förmodligen ett bättre förstaintryck. Det här lockar mig iallafall inte att vidare utforska Parkers diskografi. Och jag vill inte vara sådan, men citatet nedan skvallrar om att han kände sig både bitter och lite ‘out of the loop’ redan 1989. Men visst, viss feelgoodfilmkänsla uppstår i en del låtar så han är ju inte direkt felcastad i filmen heller.

Citatet: ”look at the youth in their Whitesnake T-shirts, they’re wearing a poor man’s version of the haircut – man they might as well be from another universe” (Big Man on Paper)

DVD: Live in Chicago – Jeff Buckley (2000)

Lämna en kommentar

Live_in_Chicago

Dream Brother/Lover, You Should’ve Come Over/Mojo Pin/So Real/Last Goodbye/Eternal Life/Kick Out the Jams/Lilac Wine/What Will You Say/Grace/Vancouver(instrumental)/Kanga Roo/Hallelujah

Bonusmaterial: So Real (acoustic)/Last Goodbye (acoustic)

Speltid: 108 min

__________________________________________________________________________

Minns att Jon Bon Jovi sade i nån intervju att han slutade sjunga ”Hallelujah” när alla andra började sjunga den. Tja, det må väl vara hänt och oavsett när nu ”alla” började sjunga den så borde iallafall alla slutat sjunga den när Jeff Buckley tolkade den på sitt fantastiska debutalbum Grace. Ja, alla bortsett Leonard Cohen då, för det var ju han som skrev den!

”Halleluja” säger det mesta om Jeff Buckley. Han kunde nämligen ta mer eller mindre vilken sång som helst och göra den till sin egen. Han hade nämligen en fantastiskt röst, och om han bara anpassade låten och lät rösten styra så blev det alltid makalöst fantastiskt. ”Lilac Wine” är ett annat exempel.

Det kunde också bli tvärtom, som i ”Kick Out The Jams” där Buckley fick för sig att rocka fett, vilket han varken kunde eller borde ha gjort. Men även solen har ju sina fläckar. Och mestadels var Jeff alldeles lysande (ursäkta ordvitsen).

Det här är precis vad det låter som; en konsertupptagning i Chicago på en liten klubbscen. Det är fantastiskt bra (förutom när han försöker rocka fett). Det är opretentiöst. Det är naket! Buckley fipplar med gitarren mellan låtarna; tar tid på sig och låter en cigg hänga nonchalant i mungipan medan publiken väntar tålmodigt. För de visste hur bra han var. Och han skulle förmodligen blivit större och bättre om han nu inte vadat ut i den där floden och försvunnit för gott.

Jeff Buckley hann bara släppa en platta. Det kom visserligen en skiva med skisser och låtidéer färdigställda efter hans död som vittnar om att Buckley förmodligen hade många fantastiska plattor framför sig. Nu blev det inte så, tyvärr. Men trots det tunna utbudet har skivbolaget vräkt ut deluxutgåvor, samlingar och dussintals livespelningar. Han är således väldokumenterad. Det är dock aningen sorgligt att titta på den här dvd:n då den påminner om vilken enorm förlust Jeff Buckley var. 

Citatet: ”I feel afraid and I call your name , I love your voice and your dance insane, I hear your words and I know your pain with your head in your hands and her kiss on the lips of another” (Dream Brother)

2-CD: The Story So Far (The Very Best Of) – Rod Stewart (2001)

Lämna en kommentar

RS

Disc 1 A Night Out: Maggie May/Every Picture Tells a Story/Some Guys Have All the Luck/Young Turks/Do Ya Think I’m Sexy?/What Am I Gonna Do (I’m So in Love With You)/Hot Legs/You Wear It Well/Rhythm of My Heart/Downtown Train/The Motown Song/This Old Heart of Mine (Is Weak for You)/Tonight I’m Yours/Ooh La La/I Can’t Deny It/It Takes Two/Stay with Me

Disc 2 A Night In: Sailing/I Don’t Want to Talk About It/Have I Told You Lately/The First Cut Is the Deepest/You’re in My Heart (The Final Acclaim)/All for Love/Tonight’s the Night (Gonna Be Alright)/Every Beat of My Heart/Tom Traubert’s Blues (Waltzing Matilda)/Don’t Come Around Here/The Killing of Georgie (Part I and II)/Love Touch/I Was Only Joking/Ruby Tuesday/In a Broken Dream/Reason to Believe/In My Life

Lyssna: Rod Stewart

Producenter: Rod Stewart, Patrick Leonard, Trevor Horn m.fl. Skivbolag: Warner Bros.

_____________________________________________________

Den här hittar jag i min dotters rum. Fast jag tror inte att hon lyssnar på den, nej hon är mer inne på Kiss just nu. Hur som helst, det är ju en trevlig liten upptäckt. Rod Stewart är ju aldrig fel, eller tja … nästan aldrig fel!

På den här samlingen – som ska vara karriäromfattande fram till 2001 (the story so far, duh!?) – får du galet många låtar uppdelade på två cdskivor; som i sin tur delar in karriären i två underrubriker. Det är A Night Out och A Night In, och precis som du förmodligen redan räknat ut så är låtarna på den förstnämnda något fartigare än de på den sistnämnda. Och det är ju inte helt fel att dela upp en samling på detta vis, faktiskt.

Fast helt komplett är den ju nu inte. Nej, det fattas en del och allra mest uppenbar är ju ”Handbags and Gladrags”. Läser mig till att just den och andra fått stryka på foten på grund av kontraktsskäl. Många av Stewarts gamla klassiker ligger på skivbolaget Mercury, den här skivan är utgiven av Warner Bros. Tja, vad gör man åt det?

Fast om vi nu struntar i skivbolagstjafs så är det här en riktigt trevlig samling, men visst har jag andra och bättre samlingar med Rod Stewart (som jag även skrivit om tidigare). Sedan är ju det nyare materialet inte alls lika bra som det äldre – så är det bara. Fast det finns inte mycket jag avskyr här men jag har alltid haft svårt för ”The Motown Song” och sedan känns Stoneslåten ”Ruby Tuesday” ganska onödig. Han är ju annars riktigt bra på att göra andras låtar till sina egna, men där går han bet. Vidare känns ”All For Love”, som han gjorde tillsammans med två andra inte helt okända herrar, som ett ganska onödvändigt inslag i denna samling. Jag hade glömt den! Nu är den tillbaka!! Tack så j-la mycket för det!!!

Fast det som är bra räcker och blir över, och på det hela en påminnelse om att Roddan är grymt bra, när han är på det humöret. Gott så!

Citatet: ”If I stand all alone, will the shadow hide the color of my heart?” (I Dont Wanna Talk About It)

 

LP: Black Sabbath – Black Sabbath (1989)

Lämna en kommentar

black sabbath

Sid 1: Black Sabbath/N.I.B./ Behind The Wall Of Sleep/Planet Caravan

Sid 2: Paranoid/Electric Funeral/Fairies Wear Boots/Iron Man

Skivbolag: Melodiya

________________________________________________________________________________

När jag var yngre fick jag för mig att jag växt ur alla de hårdrocksskivor som varit soundtracket till mitt liv under mellan- och högstadiet, så jag knallade in till den enda skivhandlaren som sålde och köpte begagnat i vår lilla stad. Tror att jag hade med mig två kassar vinylskivor och när jag slängt upp dem på disken och mannen bakom den ögnat igenom högen skakade han bara på huvudet. ”Du kommer ångra dig”, sade han. ”Dessutom kan jag inte sälja det här. Möjligtvis den här!” Han höll upp denna ryska Black Sabbath-utgåva. Så, jag knallade hem med böjt huvud och svansen mellan benen, något skamsen. Men mannen bakom disken hade rätt, jag hade verkligen ångrat mig.

Det gäller inte bara denna – i min samling – något ovanliga skiva utan  alla de skivor jag släpade på just den dagen. Jag tror nämligen att den här bloggen hade blivit tråkigare utan dem. Tror dock inte att den här plattan är speciellt värdefull, för även om den sticker ut här så kan jag tänka mig att det trycktes upp en ansenlig mängd plattor precis som den här. Lite kul dock att nästan all text är på ryska förutom låttitlarna som även står på engelska – problemet är bara att de använt ett typsnitt som är omöjligt att läsa. Man får nästan gissa sig till vad det står!

Det här är iallafall en samlingsplatta med några av Black Sabbaths mer kända låtar. Fast ”Behind The Wall of Sleep” och ”Planet Caravan”  är nog ändå lite otippade. Eller kanske inte? Hur som helst, det här är ju en riktigt schysst samling låtar. Kul att lyssna på då dessa påminner om hur fantastiskt bra Black Sabbath var! Ja, jag skriver var för om de fortfarande är bra återstår att se då de återförenats och släpper sin första skiva med Ozzy sedan Never Say Die (1978) senare i år. Plattan, som heter 13, släpps i juni men kan förbeställas på bandets hemsida redan nu. Och då trummisen Bill Ward hoppade av bandet förra året är det ju inte tal om en helgjuten återförening, men Brad Wilk (Rage Against The Machine, Audioslave) har tagit Wards plats i studion – och det var nog inget dumt val.

Du kan även lyssna på ett första smakprov från plattan redan nu: Black Sabbath – God Is Dead?

Citatet: ”make a joke and I will sigh and you will laugh and I will cry” (Paranoid)

Older Entries Newer Entries