CD: 1987 – Whitesnake (1987)

Still of the Night/Bad Boys/Give Me All Your Love/Looking for Love/Crying in the Rain/Is This Love/Straight for the Heart/Don’t Turn Away/Children of the Night/Here I Go Again/You’re Gonna Break My Heart Again

Producenter: Mike Stone & Keith Olsen Skivbolag: EMI

_________________________________________________________

Jo tack, jag är väl medveten om att att den här plattan dykt upp i ett tidigare inlägg men det var vinylversionen. Tro det eller ej, men jag har den även på CD. Vilket är aningen konstigt då 1987 inte på något sätt tillhör mina favoriter med Whitesnake. Tvärtom, här försvann någonting av charmen.

Hur som helst, minns inte riktigt vad jag skrev i förra inlägget men den här plattan sålde riktigt bra. David Coverdale ville plocka marknadsandelar i Amerika och lyckades riktigt bra. Rent kommersiellt alltså. Och många av låtarna här – inte minst balladen ”Is This Love” och nyversionen av ”Here I Go Again” – har gett herr Coverdale en skön pensionsförsäkring. Inte för att han pensionerat sig ännu, men ändå … det är nog goa stimpengar.

Bortsett några sköna riff, signerade John Sykes (vad hände med honom?), är det lite för mycket av allting. För mycket trummor, för mycket reverb, för mycket vassa gitarrer, för mycket videos där fru Coverdale ålar sig sexigt mot något trappräcke (eller slänger med håret eller dansar i högklackat) och herr Coverdale själv försöker se sexigare ut (lutad mot en vägg) i chinos och linne. Näeh, bort med den här!

Citatet: ”I steal around like a thief in the night, dancing ‘til the break of dawn” (Bad Boys)

 

LP: 1987 – Whitesnake (1987)

Sid 1: Still Of The Night/Bad Boys/Give Me All Your Love/Looking For Love/Here I Go Again 87

Sid 2: Crying In The Rain/Is This Love/Straight For The Heart/Don’t Turn Away/Children Of The Night

Producenter: Mike Stone & Keith Olsen Skivbolag: EMI

________________________________________________________________________________

Jag minns det som igår. Det var jag och Kristian, vi satt i farmor och farfars gula hus och väntade framför teven. Den där klockan på väggen som tickade och de mönstrade tapeterna. Vi stirrade på tvklockan. Det fanns bara två kanaler och Whitesnakes nya video skulle premiärvisas på en av dem.

Tror mest att det var en slump att vi satt där och väntade. Fast visst, Kristian var ett stort Whitesnakefan och hade fler plattor än jag så han kanske hade planerat det hela i veckor, vad vet jag? Och sedan när klockan räknat ner kom den, videon till ”Still of The Night” och vi satt där framför tjockteven och översköljdes av rockklyschor. Det var stort! Allt var stort; håren; scenen; gesterna och så spelade gitarristen med stråke i solot. Skithäftigt tyckte vi, för vi visste inte bättre och hade inga referenser som kunde tala om för oss att detta var en enda stor Led Zeppelin-stöld.

Men det funkade, och David Coverdale lyckades erövra Amerika då mer än åtta miljoner amerikaner sprang till skivaffären och köpte den här. Här återanvänder han ”Crying In The Rain” och ”Here I Go Again”, fast i nyare och mer överproducerade versioner. På det hela taget känns hela plattan just överproducerad. Gitarrerna är för vassa och trummorna för mycket. Det är för mycket av allting.

Och redan innan plattan kommit ut så hade Coverdale sparkat hela bandet och i den där videon som jag och min kusin satt och väntade på fanns ingen av dem som spelade på plattan med, utan Coverdale hyrde bara in nytt folk. Och så har han gjort sedan dess.

Tycker på det hela taget inte om den här plattan. Som jag sade tidigare; det är lite för mycket av allting och jag har oerhört svårt för  de sylvassa gitarrerna och det smattrande dubbeltrampet på baskaggarna. Det här är inte riktigt Whitesnake, det är något annat. Men John Sykes – som spelar på plattan – är ju en gudabenådad gitarrist och visst tycker jag att riff som de i ”Bad Boys” och ”Children of The Night” är alldeles lysande. Det blir dock lite för mycket av det goda, tyvärr.

Citatet: ”Now I just wanna get close to you and taste your love so sweet”