Hem

CD: Gold – Ryan Adams (2001)

Lämna en kommentar

gold

New York, New York/Firecracker/Answering Bell/La Cienega Just Smiled/The Rescue Blues/Somehow, Someday/When the Stars Go Blue/Nobody Girl/Sylvia Plath/Enemy Fire/Gonna Make You Love Me/Wild Flowers/Harder Now That It’s Over/Touch, Feel and Lose/Tina Toledo’s Street Walkin’ Blues/Goodnight, Hollywood Blvd

Producent: Ethan Johns Skivbolag: Lost Highway Records

___________________________________________________________________________________________

Det sägs att Ryan Adams kastat ut folk från sina konserter då någon överförfriskad i publiken, som en liten humoristiskt gest till att han många gånger förväxlats med en viss Bryan, ölrusigt hojtat efter ”Summer of 69”. Lite fånigt kan tyckas, men det där var nog mest när han krökade. Adams har lagt av med både droger och alkohol sedan några år tillbaka och är nog inte lika stingslig längre. (OCH: för att visa Ryan respekt struntar jag att tagga Bryan i detta inlägg.)

Nåväl, man kan säga att Gold är ett mästerverk. Det är iallafall den platta jag använder som måttstock för att bedöma om en Adamsplatta är bra eller mindre bra. Det här är definitivt min favorit med honom och jag tror inte att han har fått till en jämnare samling låtar sedan denna. Många fantastiska låtar har det blivit, men inge lika helgjutna plattor som Gold.

Tror också att denna, hans andra soloplatta, blev det stora genombrottet med låtar som ”New York, New York”, ”Firecracker”, ”Answering Bell” och ”La Cienega Just Smiled” – som också inleder plattan (just i den ordningen). På ”Answering Bell” gästar även Adam Duritz från Counting Crows med ett skönt bakgrundsmässande.

Sviten med topplåtar slutar dock inte där utan fortsätter mer eller mindre genom hela platta. Fast med några dalar såklart. Det är dock skönt att han kränger iväg ett tiominutersjam i ”Nobody Girl” och får till ett fett rocksväng i ”Enemy Fire”. Det som sticker ut här blir alltså inte udda eller dåligt.

Sedan är frågan om han inte är som allra allra bäst i avskalade nummer som ”Sylvia Plath” och ”When The Stars Go Blue”. Inte minst i den senare. Fast det klart, det ena ger ju det andra; men andra ord – en smått perfekt samling låtar i den lite mer nyodlade och moderna countryrockfåran.

Gott så!

Citatet: ”Did I slip? I know I stumbled.” (Answering Bell)

Annonser

DVD: August and Everything After: Live at Town Hall – Counting Crows (2011)

Lämna en kommentar

Round Here – Raining In Baltimore – Private Archipelago /Omaha/Mr. Jones/Introduction to Perfect Blue Buildings/Perfect Blue Buildings/Anna Begins/Time and Time Again/Rain King – Thunder Road/Introduction to Sullivan Street/Sullivan Street/Ghost Train/A Murder of One – Red Hill Mining Town – Doris Day

Lyssna på Spotify: Counting Crows – August and Everything After: Live At Town Hall

Regissör: Christian Lamb  Speltid: 119 min

___________________________________________________________________________

Den här köpte jag på postorder som julklapp till mig själv … fast den kom inte förrän i februari. Nåja, lika glad är jag för det då det här är en riktigt bra DVD. Tyvärr har jag inte hunnit se den så många gånger då ungarna gärna tar över TV-området, och så gillar de inte den här sortens vemodiga americana. Konstiga ungar, eller hur?

Det finns absolut ingenting att klaga på här. Möjligtvis kan jag önska några bonuslåtar, men det är det lilla – det är vad det är, dvs. debutplattan August and Everything After spelad live i sin helhet. Och ni som läst den här bloggen förr vet vad jag tycker om den. (Och om ni inte orkar leta upp inlägget så kan jag säga att den är ”skitbra”).

Counting Crows har släppt relativt få plattor med tanke på hur länge de existerat som band. De har dock turnerat desto flitigare, och är det inte lustigt att detta är deras första officiella live-DVD? Nåja, så är det! Sedan spelar de inte plattan som den är utan rör runt lite i låtordningen. Det är snyggt gjort. Det blir liksom bättre. För att inte tala om vissa låtar, som sväller och gömmer andra låtar inuti.

På det hela taget en fantastisk DVD – om du nu gillar plattan. Håller detta inlägg kort, tror jag! Passar bara på att tipsa om nya coverplattan som är riktigt bra. Ni hittar den här: Counting Crows – Underwater Sunshine (Or What We Did On Our Summer Vacation) .

Citatet: ”I always do this stupid thing where I say something funny right before a really depressing song” (Adam Duritz introducerar Perfect Blue Buildings)


CD: August and Everything After – Counting Crows (1993)

Lämna en kommentar

Round Here/Omaha/Mr. Jones/Perfect Blue Buildings/Anna Begins/Time and Time Again/Rain King/Sullivan Street/Ghost Train/Raining in Baltimore/A Murder of One Counting Crows – August & Everything After

Producent: T-Bone Burnett Skivbolag: Geffen

___________________________________________________________________________

Jag ska försöka fatta mig kort! Det är nämligen svårt att skriva om de där stora skivorna; de som skiljer sig från mängden och är overkligt viktiga – så viktiga nu en skiva kan bli. August and Everything After är en sådan; ett mästerverk och någonting som fortfarande berör precis lika mycket som första gången man hörde det. Det blir lätt löjligt gospeleuforiskt när man skriver som såna plattor.

Jag gör ett försök! Det handlar ju inte bara om Adam Duritz röst, men den är mycket av charmen och stora delar av Counting Crows handlar såklart om honom. Han har förmågan att skriva texter berfriade från klyschor och som växer för varje genomlyssning och helt plötsligt kan få en ny innebörd. Sedan har han ju ett fantastiskt band i ryggen.

Det började såklart med ”Mr Jones” och Counting Crows blev ett av världens största band. En enkel låt som växer och byggs upp, precis som så många andra låtar. Men varenda låt är en klassiker och det är egentligen omöjligt att välja ut favoriter. Har du däremot inte hört mer än ”hitsen” rekommenderar jag ”Raining In Baltimore”, ”Sullivan Street” och ”Perfect Blue Buildings” som komplement. Samtliga är lugna låtar, jag vet – men Adam Duritz röst gör sig oftast ännu bättre i dessa.

Tror att jag måste sluta nu. Det räcker så – ni fattar! Det här är inte bara bra, det är livsviktigt. Sitter precis och lyssnar på en nysläppt skiva där Counting Crows spelar hela denna platta live. Det lär finnas en DVD också – tror nog att jag måste skaffa den. För när jag lyssnar på det här inser jag hur stor del av mitt lyssnande Counting Crows faktiskt tagit, och handen på hjärtat – det har nog aldrig varit så bra som på den här första plattan.

Citatet: ”I want to be Bob Dylan, Mr. Jones wishes he was someone just a little more funky” (Mr Jones)

CD: Hard Candy – Counting Crows (2002)

Lämna en kommentar

Hard Candy/American Girls/Good Time/If I Could Give All My Love -or- Richard Manuel Is Dead/Goodnight L.A./Butterfly in Reverse/Miami/New Frontier/Carriage/Black and Blue/Why Should You Come When I Call?/Up All Night (Frankie Miller Goes to Hollywood)/Holiday in Spain + Big Yellow Taxi (gömt spår)

Producenter: Ethan Johns & Steve Lillywhite Skivbolag: Geffen

________________________________________________________________________________

Tänk att det är snart tio år sedan den här skivan kom. Counting Crows stressar inte fram skivor direkt. Sedan Hard Candy har de bara gett ut ytterliggare en studioplatta. Fast det betyder visserligen att de aldrig släpper riktigt dåliga skivor, men jag hade gärna ränknat till fler plattor i diskografin. He he, counting counting crows.

Nåväl, det här är en riktigt bra platta – liter mer upptempo på den här än föregångaren This Desert Life. Bortsett några pianotyngda spår och ”Goodnight L.A.” (den låten har Adam Duritz skrivit en gång för mycket) så är detta en kanonplatta. Och när jag nu kör den i bilen är det främst spår som ”Miami”***, ”New Frontier”, ”4 White Stallions” och Ryan Adams****-samarbetet ”Butterfly In Reverse” som sticker ut. Sedan gillar jag ”If I Could Give All My Love (Richard Manuel Is Dead)” * för hänget

Det finns väl inte så mycket mer att säga? Bra platta, liksom. Just det, Joni Mitchellcovern ”Big Yellow Taxi” ligger som ett undangömt spår på mitt exemplar, men då låten blev en oväntad hit finns den med i låtlistan på senare versioner. Fast då lade de till sångerskan Vanessa Carlton, men personligen föredrar jag versionen på den här skivan.

Citatet: ”Everybody’s gone they left the television screaming that the radio’s on, someone stole my shoes but there’s a couple of bananas and a bottle of booze” (Holiday In Spain)

___________________________________________________________________________

* Då jag läste om hur fotnoten vinner mark och blir populärare för var dag som går i dagens DN tyckte jag att det var läge med en sådan. ”If I Could Give All My Love (Richard Manuel Is Dead)” är en låt skriven av Adam Duritz som en gång läste om Richard Manuels död i tidningen. Han var en av de drivande krafterna i The Band och tog livet av sig, och då han brottats med depressioner en längre tid kände Adam** igen sig i Manuel – och skrev låten som en hyllning flera år senare.

** Adam, Duritz – ja, här har vi en fotnot till fotnoten. Tror bestämt att jag läst någonstans att han är på gång med en soloplatta. Tror att den heter ”All My Bloody Valentines”, men ni kan inte förutsättningslöst lita på en simpel fotnot.

*** Versionen av ”Miami” nedan skiljer sig från den på skivan, men jag tycker att den kompletterar inlägget ganska bra.

**** Känner du inte till Ryan Adams sedan tidigare kan inte en fotnot hjälpa dig – googla för böveln!

CD: Recovering The Satellites – Counting Crows (1996)

Lämna en kommentar

Catapult/Angels of the Silences/Daylight Fading/I’m Not Sleeping/Goodnight Elisabeth/Children in Bloom/Have You Seen Me Lately?/Miller’s Angels/Another Horsedreamer’s Blues/Recovering the Satellites/Monkey/Mercury/A Long December/Walkaways

Producent: Gil Norton Skivbolag: Geffen

______________________________________________________________________________

Det kan vara så att jag har lyssnat på Counting Crows mer än vad som är lämpligt för en människa. Det här bandet återkommer jämt och ständigt och Adam Duritz röst är så välbekant vid det här laget att det känns som om jag känner honom. En kompis man kan ta till närhelst det behövs!

Men så är det ju såklart inte. Adam och jag är ju inte kompisar – vi har ju inte ens träffats, men vissa artister känns lite mer som ens egna än andras och Counting Crows är definitivt mitt band. Recovering The Satellites har jag lyssnat på mer än någon annan Counting Crowsplatta då den är fantastisk och helt sannslöst bra. Och det är precis de här plattorna som är så oerhört svåra att skriva om, då man gärna tar till överord och låter superlativen spruta över tangentbordet. Ska försöka undvika detta!

Hur fortsätter man efter det där? Vet inte, men jag riktar självklart in mig på det enda som jag inte gillar. Det är ju lättast, för det handlar egentligen bara om en sak – eller en låt. Fast egentligen inte, då den är bra. Men varenda gång jag lyssnar på den här plattan stör jag mig på ”Angel of The Silences” då den bryter stämningen på ett otaktiskt sätt. Jag gillar låten, men den är felplacerad på skivan! Den stökiga, gitarrlarmande inledningen river alltid upp ett känslomässigt sår varenda gång den dyker upp efter stämningsfulla inledningen ”Catapult”. Det är egentligen bara de femton första sekunderna som stör mig, för när de sedan kommer in i första versen mår jag bra igen och är lite mer förberedd när de senare kör in i gitarrväggen igen i refrängen. Men det räcker för att störa mig.

Nu var jag petig, det håller jag med om. Även solen har sina fläckar, säger du – och visst har du rätt i det. Recovering The Satellites hade kanske varit för perfekt om det inte vore för det där lilla gitarrintrot. På det hela taget är det här lite stökigare, lite skitigare än på debuten – vilket också gör den lite bättre. Resten av låtarna har fläckar men det stör inte; de blir bara bättre och bättre med åren.

Adam Duritz kan vara en av de bästa textförfattarna. Nej, stopp! Skulle ju hålla igen med superlativen men när orden kommer ur hans mun blir de oftast bättre än de kanske egentligen är. En obotlig olycklig romantiker! Det kanske känns igen men det funkar, och i låtar som ”A Long December”, ”I’m Not Sleeping”, ”Goodnight Elisabeth”, ”Miller’s Angels” och ”Mercury” höjer han sig själv lite över alla andra snyftande pojkar som någonsin skrivit låtar ensamma vid ett piano.

Citatet: ”The smell of hospitals in winter and the feeling that it’s all a lot of oysters, but no pearls. All at once you look across a crowded room to see the way that light attaches to a girl” (A Long December)

CD: This Desert Life – Counting Crows (1999)

Lämna en kommentar

Hanginaround/Mrs. Potter’s Lullaby/Amy Hit the Atmoshere/Four Days/All My Friends/High Life/Colorblind/I Wish I Was a Girl/Speedway/St. Robinson in His Cadillac Dream

Producent: David Lowery & Dennis Herring Skivbolag: Geffen

________________________________________________________________________________

Counting Crows är ett husband här hemma. Som jag har lyssnat på detta band; fullkomligt älskar mer eller mindre allt de gjort. Fast de har ju inte gjort så många plattor, tyvärr. Med debutplattan 1993 har det bara blivit fem plattor – där Saturday Nights & Sunday Mornings från 2008 är bandets senaste. Och det är också bandets enda lågvattenmärke.

This Desert Life är bandets tredje platta och kanske inte min favorit, men helt klart den med snyggast omslag. Men det är bra – mycket bra, och så gillar jag livekänslan i vissa spår. Allra bäst är ”Mrs. Potter’s Lullaby” där Adam Duritz återigen skriker ut sin kärlek efter att ha sett skådespelerskan Monica Potter i en film. Det är fan i mig ett modernt mästerverk till låt! Lyssna på den; det är poesi och ren och skär känsla. Damn!

Här hittar du inte bandets mest välkända låtar men det är stämningen som gör det. ”Hanginaround”, ”Amy Hit The Atmosphere”, ”All My Friends”, ”Colorblind ”och ”I Wish I Was A Girl” påminner mig om varför jag älskar detta band. Det är hjärta och smärta från en frontman med världens bästa kompband i ryggen. Det låter ärligt; på riktigt – som om de menar det. Ännu en skiva inspelad i ett hus någonstans i Los Angeles, och sedan ut på turné. Det är precis det jag älskar med detta band –  de spelar för att de måste. Det känns ända in i benmärgen, och Adam Duritz texter är bäst i världen ibland. När han verkligen vill. Och mår dåligt. Då är han som bäst!

Counting Crows står högst upp på min ”vill se live”-lista. Fattar inte varför jag inte sett detta eminenta band live ännu. Men nästa gång de kommer till Sverige, då jävlar ….

Citatet: ”And the ghosts of the tilt-a-whirl will linger inside your head and the ferris wheel junkies will spin there forever instead” (Mrs Potter’s Lullaby)