Hem

CD: Nine Lives – Aerosmith (1997)

Lämna en kommentar

Nine Lives

Nine Lives/Falling in Love (Is Hard on the Knees)/Hole in My Soul/Taste of India/Full Circle/Something’s Gotta Give/Ain’t That a Bitch/The Farm/Crash/Kiss Your Past Good-Bye/Pink/Attitude Adjustment/Fallen Angels

Producent: Kevin Shirley & Aerosmith Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________

Under de år jag vräkt ur mig åsikter på den här bloggen har jag dissat och hyllat, taggat inlägg ”skitplatta”, försökt beskriva känslan när man hör en fantastiskt platta och överskattat plattor å det grövsta. Mer eller mindre samtliga inlägg skrivna som av en impuls; vad jag just för stunden känner och tycker.

Ibland har jag läst dessa inlägg månader senare och tänkt ”hur tänkte jag där” men aldrig har jag ångrat något – för det var stundens ingivelse. Fast nu kom det sig att jag faktiskt ångrar ett utav alla dessa (över 666) inlägg här på bloggen, och det är just den här skivan. Jag avfärdade den nämligen med en enda mening, vilket jag ångrar – då det inte alls är rättvist.

Så, jag gör ett undantag: skriver om ett inlägg (men det är första och sista gången – dessutom låter jag det gamla ligga kvar). Och det är inte så att jag plötsligt tänker ändra åsikt! Nej, jag tycker fortfarande inte att det här är en av Aerosmiths bättre plattor men allting är relativt, eller hur? Om vi t.ex. delar in bandets livslängd i tre delar, ja då har vi ett 70-tal med sjukt sega och beroendeframkallande riff, ett 80-tal där bandet gled in i MTV-generationens vardagsrum och en slags klimaterieperiod där inte mycket spännande händer. Jag är osäker på om Nine Lives utgör slutet på mellanperioden eller starten på den sistnämnda, men i vilket fall står den sig ganska bra jämfört med allt bandet producerat under just den där sista perioden.

Allt detta slår mig nämligen när jag gör ett försök att lyssna på bandets senaste platta Music From Another Dimension, där allting låter daterat på ett dåligt sätt. Både låtarna, titlarna, och ljudbilden låter syntetiskt oinspirerade och osvängiga (vilket även omslaget skvallrar om). På Nine Lives är kanske inte låtmaterialet (eller omslaget) det bästa men visst är det skönt med en maffig ljudbild? Och det har producenten Kevin Shirley verkligen lyckats ratta fram.

Även om ljudbilden inte blir fullt lika stökig som inledande titelspåret lovar så är det på något sätt skönt att höra de feta pukrullningarna i ”Hole In My Soul”. Och gitarrerna sitter där de ska, måhända är det smörigt men det görs inte såna här plattor längre. Iallafall väldig sällan, för det säljs väl mindre plattor och man spelar in skiten så snabbt som möjligt. Och jag vet att det är motsägelsefullt och kanske låter dumt, men jag lyssnar mer på ljudbilden än på låtarna – ett påstående jag verkligen inte riktigt känner att jag bottnar i då det gäller musik, för oftast är det ju precis tvärt om.

Nåväl, ville liksom bara få fram det! För den intresserade kan tilläggas att detta är bandets tolfte platta och under de år som följt sedan dess har bandet bara släppt tre plattor (varav en är en coverplatta). Nine Lives var (vad jag minns) inte den succé bandet hoppats på men visst får de skylla sig själva med låtar som ”Aint That A Bitch” och ”Kiss Your Past Goodbye”? Fast de fick till en rejäl hit med nonsenslåten ”Pink”, och så tror jag nog att ”Falling in Love (Is Hard on the Knees)” överlevt och hamnat på en del samlingsplattor de senaste åren.

Citatet: ”Pink, it’s not even a question”

Annonser

CD: Honkin’ On Bobo – Aerosmith (2004)

Lämna en kommentar

Road Runner/Shame, Shame, Shame/Eyesight to the Blind/Baby, Please Don’t Go/Never Loved a Girl/Back Back Train/You Gotta Move/The Grind/I’m Ready/Temperature/Stop Messin’ Around/Jesus Is on the Main Line

Producent: Jack Douglas, Steven Tyler, Joe Perry m.fl. Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________

Den här hade jag glömt bort. Aerosmiths senaste platta som kom 2004 och jag vet inte hur länge de nu arbetat med ”nya plattan” men det måste vara minst fem år. Nu är detta dock en coverplatta (med ett litet undantag) och tanken var nog att Steven Tyler och Co skulle hitta tillbaka till sina rötter med hjälp av bluesklassiker som ”I’m Ready” och ”Roadrunner”. De har till och med anlitat sin gamla producent Jack Douglas som rattade ljudet på de numera klassika 70-talsplattorna.

Det är dock själva produktionen som inte riktigt funkar. Jag menar, Steven Tyler sjunger ju som vanligt arslet av de flesta och vad det gäller övriga medlemmar så har de pillat på sina instrument i runt fyrtio år nu så det klart att de kan lira. Men som ofta med Aerosmiths senare plattor så är det aningen överproducerat, som i ”Baby, Please Don’t Go”. En låt de fullkomligt kör över och fördärvar. Andra exempel är annars så svängiga ”I’m Ready”, där luftsmedarna fullkomligt tappar huvudet.

Nu är det inte så illa hela vägen – de lyckas många gånger hålla sig på banan och får till ett hyfsat driv, men det känns inte genuint. Lite för kommersiellt. En lite skitigare och en något skevare ljudbild hade faktiskt inte skadat. Nu känns det bara som  business as usual. Lite synd att de inte vågar mer än så här kan jag tycka. Och det egenhändigt komponerade stycket ”The Grind” gör väl ingen direkt lyckligare?

Omslaget skvallrar kanske om att de spelas en del munspel på den här plattan, vilket är ett instrument jag verkligen inte tycker att Steven Tyler behärskar. Jag menar, har ni hört ”Pink”? Tror att jag skrivit det tidigare, men om någon utlyste en tävling som gick ut på att hitta historiens mest okänsliga munspelsdomptör – ja, då är det nog dött lopp mellan Tyler och Alanis Morissette. Det är mest blås in – blås ut! Fast Tyler sköter sig faktiskt hyfsat här ändå, må jag säga.

Bästa spår: ”Stop Messin’ Around”, där Joe Perry sjunger och det faktiskt svänger ganska genuint (på plattan, men inte direkt i liveklippet nedan).

LP: Greatest Hits – Aerosmith (1980)

2 kommentarer

Sid 1: Dream On/Same Old Song and Dance/Sweet Emotion/Walk This Way/Last Child

Sid 2: Back in the Saddle/Draw the Line/”Kings and Queens/Come Together/Remember (Walking in the Sand)

Producent: Jack Douglas, George Martin m.fl. Skivbolag: Columbia

______________________________________________________________________________

Aerosmith spelade väl rock redan på grottmänniskornas tid? Kanske inte, men det känns som om bandet funnits i evigheter. Nyligen läste jag att Steven Tyler ska vara med i American Idol, och då inte bara som gäst utan som en av medlemmarna i juryn. Bandkollegan Joe Perry lär inte ha gillat det hela och avfärdat programet som trams. Han tycker att Aerosmith ska spela in en ny platta istället. Tyler tycker att de kan göra två saker samtidigt. Hur som helst, Tylers blotta medverkan i programet har lett till att Aerosmiths gamla samling Big Ones seglat upp på försäljningslistorna och några av bandets låtar laddas ner flitigt på itunes.

Tänk att det kan vara så lätt ibland!

Den här samlingen är dock något äldre. Vet inte om den ens finns i tryck längre, då den liksom inte innehåller några av bandets hits från 80-talet och framåt. Men, det här är en bra samling – och man glömmer lätt bort att de tidiga Aerosmithlåtarna har sjukt sköna riff. Allt på denna vinyl är ju klassikt, men visst saknar jag ett helt gäng gamla låtar – som ”Nobody’s Fault”, ”Uncle Salty”, ”Toys In The Attic”, ”Make It”, ”Lord of The Thighs”, ”No Surprise” och ja …. en drös andra. Men de få’la duga för nu!

Citatet: ”Oh, heads I win, tails you lose, to the never mind where to draw the line”

Kassettband: Pump – Aerosmith(1989) /Heartbreak Station – Cinderella (1990)

Lämna en kommentar

Sida A: Pump – Aerosmith

Sid B: Heartbreak Station – Cinderella

____________________________________________________________________________________

Ännu ett kärt litet kassettband där jag lyckats baka in två sköna hårdrocksplattor, förmodligen på bekostnad av ett par låtar för vad jag minns så fick man aldrig in två plattor på ett 90-band. Nåja, vi tar sidorna i tur och ordning!

På sida A hittar vi Aerosmiths Pump från -89, bandets tredje sedan återföreningen på 80-talet. Det är helt klart bandets bästa platta i modern tid, även om efterföljande kovändningen (ha!) Get A Grip förmodligen sålde mer och skedmatade MTV-generationen med videos. Här hittar du dock hits som ”Love In An Elevator” och ”Janie’s Got A Gun” men här finns mer än så. Det känns nästan som en arbetsseger för bandet spelar för glatta livet. Sångaren Steven Tyler finns i vanlig ordning lite varstans uttspridd på skivan (så fort han får chansen så hör man honom där i bakgrunden) och Joey Kramer bankar bokstavligen skiten ur sina trummor. Om du missat den här bör du genast kolla upp låtar som ”Young Lust”, ”Monkey On My Back” och ”My Girl” som samtliga är bortglömda pärlor!

Vi vänder sida och hittar bandet med det allra fånigaste bandnamnet: Cinderella. Fast den här skivan är faktisk ganska bra – något överproducerad kanske, men stundtals blir det riktigt bra. Bäst blir det när de gnatar på, lite i Aerosmithstil, i låtar som ”The More Things Change” och ”Shelter Me” (där självaste Little Richard hjälper till på ett hörn). Inget nytt under solen men om du gillar din hårdrock traditionellt inbunden i bluestolvan så har du hittat rätt.

Sedan känns titelspåret som ett extrasmörigt försök till hitballad – men det kan vi ju bortsett från. Hur som helst, problemet och anledningen till att Cinderella numera är en fotnot i rockhistorien är ju helt enkelt sångaren Tom Keifer. Har sagt det förr, men den mannen har en någont påträngande röst – han låter lite som någon som precis tömt ett helrör T-röd och försöker ta ton på första utandningen. Det blir lätt ansträngt efter ett par minuter och man får lust att gömma lättantändliga föremål – och då försvinner liksom en del av rockcharmen, tyvärr.

Bonusinfo: efter turnén med Heartbreak Station tappade Cinderellasångaren Tom Keifer lustigt nog rösten. När han hittade den igen spelade de in plattan Still Climbing 1994, som dock inte gjorde några större avtryck. Bandet lade ner verksamheten ett år senare men har återförenats sedan dess – och spelade faktiskt på Sweden Rock Festival i somras. Och då klagade recensenterna mycket riktigt på Toms röstresurser.

CD: Get A Grip – Aerosmith (1993)

Lämna en kommentar

Intro/Eat the Rich/Get a Grip/Fever/Livin’ on the Edge/Flesh/Walk on Down/Shut Up and Dance/Cryin’/Gotta Love It/Crazy/Line Up/Can’t Stop Messin’/Amazing/Boogie Man

Producent: Bruce Fairbairn Skivbolag: Geffen

______________________________________________________________________________________

Har ni hört historien om två snubbar som åkte tåg upp till Stockholm iklädda komönstrade byxor och på allvar faktiskt funderade på att smycka ut sig med gummijuver – egenhändigt tillverkade av plastfotboll och diskhandskar. Det senare gick dock om intet pga att materialet liksom sprack. Fast den där historien kan vi kanske ta vid ett senare tillfälle.?!

Hur som helst, det är detta jag tänker på när jag lyssnar på Get A Grip – och så konserten i Globen såklart. Där spelade de kompetent, för de var ju veteraner redan då. Och så var det trummisen Joey Kramer som måste ha gått förbi skylten ”Är du medveten om hur du ser ut när du lirar, om inte – gå med i vårt tiostegsprogram för en coolare spelstil” för maken till utstuderad cool spelstil har jag aldrig sett. Fast det var ju grädde på moset, så att säga. Sedan minns jag att de körde den där meningslösa instrumentalaren ”Boogie Man” även live.

När Aerosmith återförenades 1984 med skivan Done With Mirrors sålde varje skiva därefeter lite mer och med Get A Grip nådde de toppen med ca 20 miljoner sålda skivor. Det gick inte många minuter utan en Aerosmithvideo på MTv runt 93-94. Bandet hittade en ny publik. Och det här är faktiskt riktigt bra, även om det är aningen överproducerat med Steven Tyler all over the place. Han hörs waila och skrika om musiken ger honom minsta tillfälle och drar av verbala trumsolon när andan faller på. Inte samma sköna riff som på 70-talet, men jag gillar det för energin och de fläskiga refrängerna.

Citatet: ”If chicken little tells you that the sky is fallin’ even if it wasn’t would you still come crawlin’ back again?” (Living On The Edge)

CD: Nine Lives – Aerosmith (1997)

Lämna en kommentar

Nine Lives/Falling in Love (Is Hard on the Knees)/Hole in My Soul/Taste of India/Full Circle/Something’s Gotta Give/Ain’t That a Bitch/The Farm/Crash/Kiss Your Past Good-Bye/Pink/Attitude Adjustment/Fallen Angels

Producent: Kevin Shirley Skivbolag: Columbia

_____________________________________________________________________________________

Aerosmith har gjort många bra skivor.

Detta är tyvärr inte en av dem!

Citatet: ”I would start with love, tell ol’ Beelzeebub to get outta town  ‘cause you just lost your job”