Hem

CD: Honkin’ On Bobo – Aerosmith (2004)

Lämna en kommentar

Road Runner/Shame, Shame, Shame/Eyesight to the Blind/Baby, Please Don’t Go/Never Loved a Girl/Back Back Train/You Gotta Move/The Grind/I’m Ready/Temperature/Stop Messin’ Around/Jesus Is on the Main Line

Producent: Jack Douglas, Steven Tyler, Joe Perry m.fl. Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________

Den här hade jag glömt bort. Aerosmiths senaste platta som kom 2004 och jag vet inte hur länge de nu arbetat med ”nya plattan” men det måste vara minst fem år. Nu är detta dock en coverplatta (med ett litet undantag) och tanken var nog att Steven Tyler och Co skulle hitta tillbaka till sina rötter med hjälp av bluesklassiker som ”I’m Ready” och ”Roadrunner”. De har till och med anlitat sin gamla producent Jack Douglas som rattade ljudet på de numera klassika 70-talsplattorna.

Det är dock själva produktionen som inte riktigt funkar. Jag menar, Steven Tyler sjunger ju som vanligt arslet av de flesta och vad det gäller övriga medlemmar så har de pillat på sina instrument i runt fyrtio år nu så det klart att de kan lira. Men som ofta med Aerosmiths senare plattor så är det aningen överproducerat, som i ”Baby, Please Don’t Go”. En låt de fullkomligt kör över och fördärvar. Andra exempel är annars så svängiga ”I’m Ready”, där luftsmedarna fullkomligt tappar huvudet.

Nu är det inte så illa hela vägen – de lyckas många gånger hålla sig på banan och får till ett hyfsat driv, men det känns inte genuint. Lite för kommersiellt. En lite skitigare och en något skevare ljudbild hade faktiskt inte skadat. Nu känns det bara som  business as usual. Lite synd att de inte vågar mer än så här kan jag tycka. Och det egenhändigt komponerade stycket ”The Grind” gör väl ingen direkt lyckligare?

Omslaget skvallrar kanske om att de spelas en del munspel på den här plattan, vilket är ett instrument jag verkligen inte tycker att Steven Tyler behärskar. Jag menar, har ni hört ”Pink”? Tror att jag skrivit det tidigare, men om någon utlyste en tävling som gick ut på att hitta historiens mest okänsliga munspelsdomptör – ja, då är det nog dött lopp mellan Tyler och Alanis Morissette. Det är mest blås in – blås ut! Fast Tyler sköter sig faktiskt hyfsat här ändå, må jag säga.

Bästa spår: ”Stop Messin’ Around”, där Joe Perry sjunger och det faktiskt svänger ganska genuint (på plattan, men inte direkt i liveklippet nedan).

Annonser

CDsingel: You Oughta Know – Alanis Morissette (1995)

Lämna en kommentar

You Oughta Know/You Oughta Know (remix)/Perfect (Acoustic)

Producent: Glenn Ballard Skivbolag: Maverick

___________________________________________________________________________________

Jag har inte många singlar. Skulle nog kunna kalla mig ”albumkille” då jag inte heller är speciellt intresserad av samlingsplattor. Möjligtvis med samma artist eller om de är riktigt jävla genomtänkta och liksom hänger ihop. Men alla de där Best of-plattorna de kränger på bensinmackarna kan jag oftast vara utan. Låtar utan något som helst sammanhang har aldrig riktigt funkat för mig.

Därav denna glesa singelskörd i min skivback.

Men Alanis Morisettes ”You Oughta Know” kunde jag inte motstå. Köpte den innan plattan kom bara för att jag inte kunde vänta; och då gick det ju inte och streama låtar hit och dit. Det vara bara att snällt ställa sig i kön hos den lokala skivhandlaren och hosta upp en femtiolapp (eller något).

På något sätt tycker jag fortfarande att det här är hennes allra bästa låt. Den första jag hörde; med all den där ilskan och frustrationen i rösten då hon vräker ur sig skit över ett stackars ex. Förstod direkt att hon hade någonting speciellt, Alanis, men att hon skulle sälja så förbaskat mycket skivor kunde jag knappast räkna ut. Men plattan som kom sedan var ju riktigt bra fast – konstigt nog köpte jag den aldrig (men dock flera av de som kom därefter).

Citatet: ”Is she perverted like me? Would she go down on you in a theatre? Does she speak eloquently and would she have your baby? I’m sure she’d make a really excellent mother.”

CD: Before These Cowded Streets – Dave Matthews Band (1998)

Lämna en kommentar

Naga Pampa/Rapunzel/The Last Stop/Don’t Drink the Water/Stay (Wasting Time)/Halloween/The Stone/Crush/The Dreaming Tree/Pig/Spoon
Producent: Steve Lillywhite Skivbolag: RCA
____________________________________________________________________________
Det var med den här skivan jag upptäckte Dave Matthews Band. Skivan hade precis kommit ut och jag såg en poster inne i den där skitstora skivaffären som låg vid plattan, Sthlm. Lyssnade på en låt: ”Rapunzel”. Det var allt som krävdes för att jag skulle knalla bort till kassan och slänga upp några skrynkliga sedlar. Det var fredag och skivköpardag; ni vet kanske hur det var? In i butiken och leta platta, och även om det ibland tog evigheter innan man hittade något (och till sist fick slå till med ett säkert kort, som nån Neil Young-klassiker) klev man ut i fredagseftermiddagen med en nyinköpt platta. Vissa gånger gick det väldigt fort.
Som den här gången.
Den här skivan är givetvis förknippad med denna stund men den är, utan att överdriva speciellt mycket, riktigt jävla bra. Det svänger inte riktigt lika mycket som på ”Rapunzel” hela tiden – vilket till en början störde mig en aning – men vem orkar lyssna på enbart sväng? Nej, det måste finnas lite variation, och de låtar jag till en början avfärdade har växt och blivit favoriter. Ibland tonar de ner det hela, som i ”Spoon” (där Alanis Morissette dyker upp).
Nu har jag inte längre några favoriter utan tycker allt är bra. Och det charmiga med DMB har ju alltid varit hur Dave Matthews själv, med en nypa singer songwriter-jag, känns lite avig gentemot supermusikerna som håller upp honom. Men de behöver givetvis varandra, för på samma sätt som de andra (Boyd Tinsley, Carter Beauford, Leroi Moore (RIP) och Stefan Lessard) håller upp honom plockar Dave ner dem och förhindrar det hela från att explodera i ett enda långt fusionjam.
Det lyckas han dock inte riktigt med live, för när jag äntligen passade på att se bandet för något år sedan då de för en gång skull tog sig över den här sidan pölen blev jag aningen besviken. Visst var det en bra konsert, inget snack om den saken, men tjugo minuter saxofonsolo är ju bara roligt första gången. Hade hellre sett att de koncentrerat sig på att spela fler låtar. Men då är jag petig, för när de väl lyckades trassla sig ur dessa solopartier var det makalöst bra – såklart.
Så, om du nu inte upptäckt Dave Matthews Band är detta kanske skivan att börja med? Det funkade för mig.
Citatet: ”It was so hot outside you could fry an egg” (Stay)

CD: So-Called Chaos – Alanis Morissette (2004)

Lämna en kommentar

 
 
Producenter: Alanis Morissette, John Shanks & Tim Thorney Skivbolag: Maverick
_________________________________________________________________________
 
Det hände något med Alanis Morissette på den här skivan. Jag tror att hon upprepade sig en gång för mycket. Fast visst, om man vill vara lustig och generalisera lite så kan man lättsamt påstå att hon faktiskt gjort samma skiva om och om igen. Jag är dock av den uppfattningen att Alanis är bra, fast den här skivan funkar inte för mig.
 
Precis som på alla andra skivor tar hon i från tårna och orden får knappt plats i verserna. Hon går ut stenhårt redan i inledande ”Eight Easy Steps” men det känns igen – lite väl mycket. Och så fortsätter det som det brukar, med den pikanta skillnaden att låtarna inte riktigt håller samma kvalité som tidigare. Du hittar visserligen en radiorefräng i ”Out Is Through” där du givetvis inte kan låta bli att låta pekfingret hålla takten på ratten på väg hem från jobbet. Men mer än så är det inte. Jo förresten, ”Everything” är en ganska bra låt. För den låter ju precis som andra ”ganska bra” låtar med Alanis Morissette.
 
Och så har vi texterna, som denna gång verkar lite mer på den ljusa sidan. Alanis verkar inte lika arg och hämndlysten längre, och det kanske är däri problemet ligger? Alanis kanske var alldeles för lycklig när hon spelade in den här plattan? Och hon verkade inte olyckligare på uppföljaren Flavors of Entanglement som kom 2008 för den var ännu sämre. Men nu har det varit tyst ett bra tag. Hon kanske sitter där ensam och olycklig och samlar kraft? Ingenting jag önskar för hennes egen skull – men för mig som lyssnare vore det faktiskt välkommet.
 
Citatet: ”I can be an asshole of the grandest kind, I can withhold like it’s going out of style” (Everything)
 
 

CD: Feast On scraps – Alanis Morissette (2002)

Lämna en kommentar

Fear of Bliss/Bent for You/Sorry to Myself/Sister Blister/Offer/Unprodigal Daughter/Simple Together/Purgatorying/Hands Clean (acoustic version)

Producent: Alanis Morissett &  Amber Cordero Skivbolag: Maverick

________________________________________________________________________________

Har precis återupptagit plöjandet av Weeds (femte säsongen) där Alanis Morissette dyker upp som barnmorskan Audra Kitson, och hon är faktiskt riktigt bra.  Nu för tiden gör hon sig faktiskt bättre som skådis än som artist!

Det här är precis vad det låter som; en cd med övergivna rester men som egentligen följde med DVD:n från hennes turné med skivan Under Rug Swept. Cd:n var en liten bonus, men jag har dock endast denna cd och alltså inte dvd:n. Nu undrar du kanske hur det kommer sig att jag har endast cd:n när den följer med dvd-utgåvan, och då får jag helt enkelt svara att du får använda din fantasi. Sluta ställa obehagliga frågor!

Nåväl, trots att hon här skrapat ihop smulorna så är det bra mycket bättre än Alanis efterföljande två skivor – inte minst senaste magplasket Flavors of Entanglement. Feast on Scraps är givetvis inte i närheten av de tre skivor hon släppte innan den här men det finns en del riktigt sköna låtar. Det börjar kanske inte så bra med ”Fear of Bliss” – det där har vi ju hört förut – men ”Bent 4 U”, ”Offer” och ”Simple Together” skulle utan vidare kunnat ersätta några låtar på Supposed Former Infatuation Junkie (fan vilka prettotitlar hon har på några av sina skivor). Sedan gillar jag verkligen den akustiska versionen av ”Hands Clean”, som återfinns i original på Under Rug Swept. Den är nog bättre här, faktiskt!

Men, det här är ingenting för den som nöjer sig med Jagged Little Pill, utan främst för dem som spelat sönder de där tre andra skivorna som kom innan. Ja, och så ska vi ju inte glömma bort Unplugged-plattan men den kommer också upp på bloggen inom kort. Kanske.

Fråga med facit: Om du lyssnar riktigt noga så hör du kanske en aningens Jane’s Addiction och Stone Temple Pilots på den här plattan? Inte? Näeh, så klart inte – men medlemmar från dessa grupper gästspelar bas respektive gitarr på några låtar.

Det var väl bra att veta?

CD: Supposed Former Infatuation Junkie – Alanis Morissette (1998)

Lämna en kommentar

Front Row/Baba/Thank U/Are You Still Mad/Sympathetic Character/That I Would Be Good/The Couch/Can’t Not/U R/I Was Hoping/One/Would Not Come/Unsent/So Pure/Joining You/Heart of the House/Your Congratulations

Producent: Glen Ballard, Alanis Morissette Skivbolag: Maverick

___________________________________________________________________________________

Vi kör ytterliggare en kvinna innan det blir bortglömd kanadensisk hårdrock i nästa inlägg. Det här är min absoluta favoritplatta med Alanis Morissette, och främst beror det kanske på att Alanis inte spelar (så mycket) munspel på den här. Hon skulle kunna bilda världens sämsta munspelsduo om hon slog sig ihop med Aerosmiths Steven Tyler. Båda har ungefär lika mycket känsla i spelandet som en tvååring; blås in – blås ut.

Vidare, den här skivan (med den konstigt pretentiösa titeln) är bättre än föregående 30 miljonerskolossen Jagged Little Pil då den växer med tiden. Det är väldigt många låtar och en del av dessa tar tid att fånga upp eftersom de inte har refränger. Sedan växer ljudlandskapet efter hand vilket gör att jag fortfarande, mer än tio år efter att plattan släpptes, inte tröttnar.

Du har ju självklart hört ”Thank U” men låna även ett öra åt ”Baba”, ”Are You Still Mad”, ”U R”, ”Unsent” och balladen ”Heart of The House” (vilken det tog flera år innan jag upptäckte). Fantastiska låtar. Äh, hela skivan är fantastisk förresten. Köp den idag! Om jag var med i Robinson så tror jag fan i mig att jag hade tagit med mig den här plattan som personlig sak, och även om jag inte hade haft tillgång till cdspelare hade det känts skönt att iallafall kunna bläddra igenom cdhäftet.

Citatet: ”do you realize guys I was born in 1974”

CD: Under Rug Swept – Alanis Morissette (2002)

Lämna en kommentar

21 Things I Want in a Lover/Narcissus/Hands Clean/Flinch/So Unsexy/Precious Illusions/That Particular Time/A Man/You Owe Me Nothing in Return/Surrendering/Utopia

Producent: Alanis Morissette  Skivbolag: Maverick

_______________________________________________________________________________________

Jaha, då går vi vidare till Alanis Morissette! Det här är en något underskattad platta, som inte sålde lika många miljoner som tidigare album. Det har visserligen gått käpprätt åt h-vete med resten av plattorna (efter denna) men här har hon fortfarande koll på prylarna.

Gillar verkligen Alanis, så räkna med fler inlägg. Hon liksom stoppar in alldeles för många ord i verserna så att de knappt får plats, och ju argare hon är dessto bättre. Här är hon inte lika arg som på Jagged Little Pill – men det räcker gott. Främst länkar jag balladen ”That Particular Time” med min första dotters födelse, så kanske överskattar jag den här lilla sivan en aning.  Näväl, Alanis is the man, eller jag menar…. äh…?

Citatet: ”If it weren’t for my attention you wouldn’t have been successful and if it weren’t for me you would never have amounted to very much”