Hem

CD: 24 Carat Gold – Deep Purple, Death Star Riders m.fl.

2 kommentarer

24 carat gold

Deep Purple – Hell To Pay/Black Star Riders – Bound For Glory/Big Country – The Journey/Tracer – Wolf In Cheap Clothes/Helldorado – Bones In The Closet/The Deafening – Death Rattle N’ Roll/Peanut Butter Lovesicle – Black Eyed Blues/Alice In Chains – Hollow/Reagan Browne – Still That Boy From Texas/Mother Of God – The Forest/Eureka Machines – Affluenza/Long John Laundry – Get Yo Ass In Da Air/Scorpion Child – Polygon Of Eyes/S.U.N. – I’M The One/Kadavar – Come Back Life

Info: medföljande cd till Classic Rock Magazine nr 184

___________________________________________________

Förr köpte jag tidningar som NME, Q och Uncut där den gemensamma nämnaren var någorlunda fräsch musik. Sedan blev jag äldre och när jag nu bläddrar bland tidningarna i hyllan är det banden i tidningar som Classic Rock som känns mest intressanta. Hmmm. Klassisk rock, där merparten av banden peakade för trettio år sedan.

Men lite nytt finns det också. Lite. Och då handlar det mest om gamla band som släppt nytt eller gamla musiker som startat nytt band. Eller nya band som låter gamla. Ni fattar – gammalt är den gemensamma nämnaren!

Här får du nytt med gamla och sånt som låter gammalt fast är nytt, typ. Deep Purple är ju kanske inte helt obekanta men att de släpper ny platta intresserar kanske bara 5% av fansen, om ens det. De har ett ganska taskigt utgångsläge då plattor som Machine Head och In Rock alltid kommer överskugga allting de gör nu. Och även om ”Hell To Pay” inte är tokig alls så börja man jämföra direkt, och så är det kört.

Som andra spår dyker Black Star Riders upp och tidningen informerar att detta är senaste upplagan av bandet Thin Lizzy som bytt namn. Fast den enda egentliga länken till Lizzy är gitarristen Scott Gorham. Det låter dock kusligt mycket Thin Lizzy om det här, vilket är konstigt då sångaren Ricky Warwick inte alls låter som Phil Lynott på andra skivor (med gruppen The Almighty). Här verkar han gå in för att närmast imitera Phil,  och även om det egentligen borde göra mig rasande och illamående sitter jag och stampar takten. Letar jag månne efter den där klassiska rockkänslan och vill att det ska vara bra? Låter jag mig luras bandbytarknepet? Jag vet inte – fråga igen om en några veckor!

Allra bäst är faktiskt Alice In Chains som låter precis lika mycket Alice In Chains som de alltid gjort trots att Layne Staley inte finns med i ljudbilden längre. ”Hollow” är riktigt bra. Hoppas bara att kommande plattan inte är så här baktung  hela tiden. Annars är det mesta på denna samling sådär. Det låter retro (classic rock, duh!) och de band jag tror är nyförmågor, som Tracer och The Deafening, serverar mest trötta klyschor. Scorpion Child är ju kul i nån minut men jag tror knappast att jag skulle palla med en hel platta. Detsamma gäller nog S.U.N. som till en början inte låter så dumt.

Det här är inte direkt någon ögonöppnare för ny klassisk (?) rock. Möjligen missar jag något här då jag kanske varit ivrig på skipknappen emellanåt. Vissa roliga riff och låtar förvisso, men 24 karat? Knappast. Tidningen var dock riktigt underhållande.

Citatet: ”I woukd have rebuilt Jericho for nights as good as this” (Bound For Glory)

Annonser

CD/DVD: Unplugged – Alice In Chains (1996)

Lämna en kommentar

Nutshell/Brother/No Excuses/Sludge Factory/Down in a Hole/Angry Chair/Rooster/Got Me Wrong/Heaven Beside You/Would?/Frogs/Over Now/Killer Is Me

Producenter: Toby Wright, Alice In Chains m.fl. Skivbolag: Columbia

___________________________________________________________________

Det är väl lika bra att jag tar tag och skriver om det här. Ett slags dubbelinlägg som avhandlar både CD- och DVD-formatet. Det här var en av de allra första skivorna som dök upp i min skalle när jag bestämde mig för att börja blogga om mina skivor men först nu – ca 550 inlägg senare – tar jag tag i saken.

Det är svår att skriva om vissa skivor. De som berör på ett speciellt sätt är alltid svårare då man i blogginlägget vill förmedla känslan de ger; vilket i sig innebär ett jävla arbete och varje gång en skiva av detta slag dyker upp knuffar jag bort den och tar något annat. Och sedan kommer jag på att, liksom …. Mäh!, det här är bara en sketen blogg bland andra – Get On With It! Typ. Och så skriver jag ett inlägg där hälften är ursäkter för hur jag egentligen känner men inte-, ja …. ni fattar!?

Den här plattan har snurrat otroligt mycket hemma hos mig. Helt klart den platta med Alice In Chains som jag värderar högst. Först köpte jag den på cd (90-tal) och för några år sedan (2000-tal) kom jag på att den faktiskt finns som DVD då detta är en upptagning av före detta musikkanalen MTV (som nu mestadels gör töntig reality-TV). Nu klarar jag mig inte utan någon av dem; behöver dem båda – trots att de mer eller mindre är identiska.

För att göra ett ursäktande inlägg något kortare kan  jag säga att AIC visserligen funkar bra som nedstämd mullrande bulldozer på studioplattorna men i det här mer avskalade formatet blir de bättre än någonsin. Det passar dem som handen i handsken, så att säga. Layne Staleys och Jerry Cantrells röster blir ännu bättre tillsammans med en trevande fondvägg av akustiska gitarrer och taffligt trumkomp. Tänk Nivanas Unpluggedspelning gånger hundra, typ.

Det finns inga höjdpunkter. Allt – precis allt – är bra. Om du måste välja format så blir det givetvis DVD då du får både ljud och bild (duh!). Fast de två är mer eller mindre identiska, bortsett lite längre mellansnack och en omstart av ”Sludge Factory” då Layne av misstag inleder med vers två på DVD-versionen (se nedan). Fast det klart, det är inte lätt att se Layne Staley när han kämpar sig igenom setlistan. Han sköter sig bra men har här verkligen tappat fotfästet och ligger mer eller mindre hjälplös i knarkträsket. Med facit i hand är det såklart smärtsamt att se den flackande blicken, den långärmade tröjan som förmodligen döljer sönderstuckna armar och en frisyr som bara anstår en riktig knarkare.

Bortsett denna sista lilla detalj är detta galet bra. Det är nog allt jag kan säga just nu. Man kan säga vad man vill om alla töntiga unpluggedvarianter som finns där ute, men de är alla förlåtna pga av den här – den allra bästa och mest magiska av alla så kallade opluggade varianter därute. Om du inte upptäckt detta – ja då är jag verkligen avundsjuk. Sätt dig ner och njut, min vän.

Citatet: ”There’s no pressure besides brilliance let’s say by day 9 … FUCK!” (Sludge Factory)

CD: Dirt – Alice In Chains (1992)

Lämna en kommentar

Them Bones/Damn That River/Rain When I Die/Down in a Hole/Sickman/Rooster/Junkhead/Dirt/God Smack/Untitled /Hate to Feel/Angry Chair/Would?

Producenter: Dave Jerden & Alice In Chains Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________

Det verkar ju faktiskt som om grungen är på väg tillbaka. Eller, det där är kanske att ta i men band som Soundgarden har ju återförenats och Pearl Jam säljer ut globen på några minuter (har förresten fått tag i biljetter nu; så jag är inte alls bitter). Foo Fighters (som aldrig varit grunge  men har en frontman som spelade trummor i Nirvana) återförenades med producent Butch Vig (Nevermind) och spelade lite grungeaktigt in plattan i frontmannens garage. Alice In Chains har också, Layne Staleys bortgång till trots, gått vidare och släppte en platta för några år sedan. Det finns säkert ännu fler exempel på denna trend men jag väljer att stanna här.

Och så är det ju; när tiden går kommer vissa stilar tillbaka. Grungen kommer nog dock aldrig tillbaka lika hårt som t.ex. 80-talshårdrock, då det liksom inte ligger i genrens natur att återpaketera och sälja igen. Men en del skulle nog hävda att Alice In Chains inte riktigt faller in i grungefacket. Personligen tycker jag att det är grunge. Fast egentligen spelar det ingen roll – det är tvärbra, och så länge vi är överens om detta är allt lungt.

Dirt innebar stort genombrott för AIC. För Layne Staley innebar det några steg djupare ner i knakträsket. Som studioplatta håller jag denna högt, helt klart deras bästa – men det allra bästa de har givit ut är ändå en liveinspelning med det lilla prefixet ”Unplugged”. Men mer om denna platta senare.

Dirt innhåller stenhårda hits som ”Would?”, ”Them Bones”, ”Angry Chair”, ”Rooster” och ”Down in a Hole” och har du inte hört dessa så är du nog ingen vän av nämnda musikgenre. De är klassiker helt enkelt. Mer eller mindre allt handlar om depressioner eller droger, och så lite krig här och där. Det är alltså inga muntergökar vi har att göra med. Men vilken platta, där fokus ofta ligger på just Laynes och gitarristen Jerry Cantrells stämmor.

Sedan var det ju inte bara Layne Staley som hade problem med droger, det gällde nog mer eller mindre hela bandet, och basisten Mike Starr fick mycket riktigt kicken från bandet efter denna platta – pga av drogproblem. Om man får kicken ur AIC pga drogproblem, ja då har det nog gått långt. Och Starr återhämtade sig aldrig och det sägs att han även befann sig i Laynes lägenhet någon dag innan denne hittades död 2002. Starr dök visserligen upp i tevesåpan  Celebrity Rehab with Dr. Drew år 2010, där han kämpade för att bli drogfri – men året efter förlorade han kampen mot beroendet och hittades död i sitt hem (precis som Staley) i mars 2011.

Ja, nu blev det ett ganska deppigt inlägg. Fast å andra sidan, det är en jävligt nedstämd (i dubbel bemärkelse) och ganska tung platta. Fast jag blir ganska glad av den, hur nu det är möjligt? Kort och gott; en riktigt bra platta. Så jag säger det igen: Grungeklassiker!

Citatet: ”What the hell am I? Thousand eyes, a fly. Lucky then I’d be in one day deceased (Sickman)

CD: Alice In Chains – Alice In Chains (1995)

Lämna en kommentar

Grind/Brush Away/Sludge Factory/Heaven Beside You/Head Creeps/Again/Shame in You/God Am/So Close/Nothin’ Song/Frogs/Over Now

Producenter: Toby Wright & Alice In Chains Skivbolag: Columbia

_____________________________________________________________________________

Den här plattan är kanske inte fullt så lyckad som föregångaren och mästerverket Dirt men Alice In Chains var förbannat bra. Så även här. Nedstämt och baktungt manglar de på likt en brinnande asfaltvält på väg till helvetet. Det hörs ju inte minst i öppningsspåret ”Grind”, och gillar du inte det då är nog inte AIC din kopp kolsvart kaffe. Då får du ta nåt annat, en utblandad kaffe slatte, kanske?

När bandet spelade in denna platta hade Layne Staleys heroinmissbruk blivit värre än någonsin. De lyckades hur som helst spela in en platta men någon turné var det inte tal om – det gick liksom inte när sångaren var ett vrak. Ja, och stackars Layne kunde inte sluta upp med drogerna förrän 2002, då de hittade honom död i en lägenhet i Seattle. Han hade legat där en vecka innan de hittade honom. Fast, jag tror att jag återkommer till denna tragiska händelse i ett annat inlägg.

Det här är tungt och bra, men kanske med ett och annat spår som ångar på tomgång. Allra bäst är de i låtar som påminner om de på föregångaren, som ”Grind”, ”Sludge Factory, ”Again” och ”God Am” men får också till två riktigt sköna halvballader i ”Over Now” och ”Heaven Beside You” – den senare tror jag blev en mindre hit. Vidare tar gitarristen Jerry Cantrell mer plats här och sjunger mer än tidigare – inte minst på de två sistnämnda. Och det funkar riktigt bra!

Riktigt skönt retrolyssning det här. Sitter och blir lite nostalgisk och saknar stackars Layne. Jag är fullt medveten om att bandet återförenats med ny sångare och även släppt en platta. Den var inte alls dålig, det lät nästan för bra – men det blir inte samma sak utan Layne.

Citatet: ”In the darkest hole you’d be well advised not to plan my funeral before the body dies” (Grind)

EP: Jar of Flies – Alice In Chains (1994)

Lämna en kommentar

Rotten Apple/Nutshell/I Stay Away/No Excuses/Whale & Wasp/Don’t Follow/Swing on This

Producent: Alice In Chains Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________

Ni kanske har läst att The Big Four kommer till Sverige i sommar, med Metallica i spetsen. Det blir säkert trevligt men om jag hade fått välja laguppställning i det konceptet så hade ju Pearl Jam, Soundgarden, Nirvana och Alice In Chains varit något mer intressant. Men med tanke på vad som hänt med de två sistnämndas frontmän så är det nog inte möjligt, även om AIC numera tunerar och släppt skiva med ny snubbe vi mikrofonen.

Det här är iallafall en riktigt bra EP. Alice In Chains var ju bra på att mangla över allt motstånd med nedstämda riff och mullrande bas, men de blev ännu bättre när de tog ett steg tillbaka och tonade ner det hela. Jar of Flies är ett utmärkt exempel på detta. Två år senare visade de verkligen att bandets musik passade väl in i det mer akustiska konceptet då de genomförde den hittills överlägset bästa MTVUnpluggedspelningen någonsin.

Jar of Flies består mestadels av halvakustiska ballader. Det är vackert och stämningsfullt och Layne Staley tänjer ibland ut stavelserna så att de snudd på brister. Tillsammans med gitarristen Jerry Cantrells andrastämma gör han grovjobbet. Allra bäst är nog ”Nutshell”, ”I Stay Away”, ”Don’t Follow” och något mer upptempo ”No Excuses”. Fantastiskt bra skiva men alldeles för kort. Fast å andra sidan är det kanske EP-formatet som gör att det funkar; ingenting känns skåpmat här. Om ingen krystat ur sig ordet grungeklassiker innan så gör jag det: grungeklassiker.

Citatet: ”Why you act crazy? Not an act maybe, so close a lady shifty eyes, shady” (I Stay Away)

EP: Rock Power Magazine presents (1991)

Lämna en kommentar

Sid A: Love/Hate Tumbleweed Mind Funk Sugar Ain’t So Sweet

Sid B: Alice In Chains Sunshine Tipsy Wit Listen

_________________________________________________________________________________

Ni minns att jag tidigare nämnt en låda som min far kom upp med, där jag hittade kassettband och en bunt vinylsinglar? Nu kommer iallafall några av dessa singlar!

Vi börjar visserligen med en EP men formatet är ju samma som en singel. Det här är en gratis-EP som följde med tidningen Rock Power – vilken jag tydligen köpte 1991. Här får vi ta del av fyra ”heta” hårdrocksband, och med facit i hand vet vi att ett av dem blev lite större än de andra.

Först ut är Love/Hate som jag aldrig lyssnat på men som fick fina recensioner. Tyvärr uteblev det där stora genombrottet. Och när jag lyssnar på ”Tumbleweed” så kan jag inte säga att jag unnade dem en miljonpublik, även om riffet är skönt och rösten raspig. Det fanns bättre band 1991. (Och nej, jag vet inte varför någon (jag?) lagt till ”-ri” i bandnamnet på konvolutet.)

Mind Funk minns jag inte alls. Vet inte vad funket i ”Sugar Ain’t So Sweet” ligger för jag hör bara ett stelbent och osexigt komp. En trött koskälla försöker visserligen råda bot på problemet men det här går bort. De hittade förmodligen refrängen på andrahandssorteringen och plockade upp ett bortglömt gitarrsolo på gårdsplanen utanför.

Nästa band känner ni till. Alice In Chains behöver ingen introduktion och ni blir nog inte heller förvånade när jag säger att detta är absolut bäst på den här lilla EP:n. En viss klasskillnad, om man säger så. 

Allra mest bortglömda är nog franska Tipsy Wit. Jag är dålig på fransk hårdrock men det här behöver ni inte lägga på minnet. Problemet är främst att det inte svänger alls – trots försök till rock n roll-riff och koskälla. Jag skulle kunna ta reda på vad som hände med Tipsy Wit; om de finns fortfarande och är franska nationalhjältar, men känner att det inte är värt besväret.

Vi lämnar det hela här.

Dubbel-cd: Lost Dogs – Pearl Jam (2003)

Lämna en kommentar

CD1: All Night/Sad/Down/Hitchhiker/Don’t Gimme No Lip/Alone/In the Moonlight/Education/Black, Red, Yellow/U/Leaving Here/Gremmie Out of Control/Whale Song/Undone/Hold On/Yellow Ledbetter

CD2: Fatal/Other Side/Hard to Imagine/Footsteps/Wash/Dead Man/Strangest Tribe/Drifting/Let Me Sleep/Last Kiss/Sweet Lew/Dirty Frank/Brother/Bee Girl+hidden track

Producent: Tchad Blake, Brendan O’Brien, Rick Parashar m.fl. Skivbolag:  Epic

_____________________________________________________________________________________

En mycket bra samlingsplatta med världens bästa Pearl Jam. Fast det här är inte någon ‘greatest hits’ utan består av tidigare outgivet, b-sidor och andra tidigare utgivna låtar. Kort och gott låtar som inte hamnade på plattorna, men till skillnad från andra liknande samlingar är de här låtarna riktigt bra – mer eller mindra allihop. Ibland är det svårt att förstå hur låtar som ”Alone”, ”Hold On”, ”Education”, ”Fatal” och ”Hard To Imagine” inte lyckades kvalificera sig en albumplats.

Den mest kända av dessa är nog ”Yellow Ledbetter”, som var b-sida till singeln ”Jeremy” men som trots detta börjades spela på radio. Låtens text och innehåll har också diskuterats flitigt eftersom det är stört omöjligt att höra vad Eddie Vedder sjunger. Det sägs dock att låten en anitkrigssång som handlar om en kompis till Vedder, Tim Ledbetter, som via ett gult kuvert med posten meddelats att hans bror dött i Kuwaitkriget.

Hur som helst, om du gillar Pearl Jam men missat denna lilla pärla så är det bara att klicka på låtlistan ovan och njuta. Fantastiskt hög nivå på dessa ratade låtar och förutom tidigare nämnda alster så tycker jag även att ”All Night”, ”Down”, ”Whale Song”, ”Footsteps” och ”Brother” höjer sig en aning över de övriga. Om du har tillgång till cdhäftet hittar du korta kommentarer om låtarna från medlemmarna samt från vilken period (skiva) de spelades in. Den gömda hyllningslåten ”4/20/02”, som Vedder spelade in i samma stund som han fått budskapet om att Layne Staley (Alice In Chains) hittats död, är dock ingenting att ha några högre förväntningar på – fast dock en skön liten gest.

Citatet: ”A whale’s heart is as big as a car” (Whale Song)