Fields of Joy/Always on the Run/Stand by My Woman/It Ain’t Over ‘Til It’s Over/More Than Anything in This World/What Goes Around Comes Around/The Difference Is Why/Stop Draggin’ Around/Flowers for Zoë/Fields of Joy (Reprise)/All I Ever Wanted/When the Morning Turns to Night/What the Fuck Are We Saying?/Butterfly

Producent: Lenny Kravitz Skivbolag: Virgin

_______________________________________________________________

Lenny Kravitz andra platta är nog en av hans bättre, men konstigt nog har jag inte hans första – Let Love Rule – som nog till och med är ännu bättre. Fast visst, aningen ojämnt är det nog trots allt – fast det är ju så med Kravitz. Det dyker alltid upp halvmediokra spår, vilket kanske beror på att han envisas med att producera och spela nästan alla instrument själv. Det finns ingen som kan bromsa och ropa ”stopp”.

Vidare, mer eller mindre allt Lenny Kravitz spelat in låter som om det vore inspelat under 60- eller 70-talen vilket får en del att likna honom med en hopplös posör. Personligen gillar jag retrostuket och i ”Always On The Run” får han till sitt svängigaste retroriff någonsin. Och så hänget i basliret och det enorma trycket i blåset! Det blev ju självklart en hit, inte minst då han får lite draghjälp av Slash som just då var gitarrist i världens största Guns n Roses. Fast den hattprydde rockstjärnans insats gör nog varken till eller från egentligen, utan största effekten av stjärnans närvaro uppnås när Kravitz slänger ur sig ett ”Slash” innan solot.

Bortsett några halvtråkiga spår (”More Then Anything In This World”, ”All I Ever Wanted” m.fl.) är det här riktigt bra. Inte minst i stråkbeklädda smörpaketet ”It Aint Over ‘Til It’s Over”, ”Fields of Joy” och Hendrixdoftande ”Stop Dragging Around”.  Och visst får han till ett släpigt sväng i ”The Difference Is Why”?

Fråga: när ska Lenny Kravitz sluta fåna sig på vita duken och istället få till en bra platta igen?

Annonser