Hem

CD: California – Mr Bungle (1999)

1 kommentar

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor DunnDanny HeifetzClinton ”Bär” McKinnonMike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

Annonser

CD: Blood Sugar Sex Magik – Red Hot Chili Peppers (1991)

2 kommentarer

Power of Equality/If You Have to Ask/Breaking The Girl/Funky Monks/Suck My Kiss/I Could Have Lied/Mellowship Slinky in B major/The Righteous & the Wicked/Give It Away/Blood Sugar Sex Magik/Under The Bridge/Naked in the Rain/Apache Rose Peacock/The Greeting Song/My Lovely Man/Sir Psycho Sexy/They’re Red Hot

Producent: Rick Rubin Skivbolag: Warner Bros

___________________________________________________________________________

Hittar nu samtliga plattor med Red Hot Chili Peppers på Spotify (tidigare fanns bara ett litet urval). Kollar igenom bloggen och ser att jag skrivit om nästan alla här på bloggen sedan tidigare. Ser också att jag konstaterat att By The Way är min favorit, vilket kanske stämmer men den här skivan är ju också riktigt bra.  Och efter den här plattan är mina skivor med RHCP slut.

Men först tänkte jag passa på att skriva några ord om bandets senaste platta I’m With You, som jag denna helg lyssnat en hel del på. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med chiligubbarna men något är det. Precis som på skivan detta inlägg ska handla om består nya plattan av väldigt många låtar stöpta i samma basfunkiga Fleaform där Anthony Kiedis artikulerar tydligt och taktfast. Men på nya skivan blir det bara monotont och upprepande. Kanske beror det på avsaknaden av gitarrfenomenet John Frusciante? För visst är det något med gitarrerna som saknas? Bortsett några grymt svängiga spår som ”Dance Dance Dance”, ”Even You Brutus” och Ethiophia” (där Flea måste spelat tummen ur led) är den stora behållningen en låt som frångår funkmallen och låter närmast grungig i sin framtoning. I ”Brendan’s Death Song” låter RHCP mer intressanta än de gjort på flera år, och man kan lätt tro att Frusciante finns med på denna. Synd bara att de inte vågar släppa sargen oftare.

Nåja, nu var det ju Blood Sugar Sex Magik det skulle handla om. En fantastisk platta där den enformiga mallen funkar riktigt bra. Trots hela sjutton spår så blir det aldrig enformigt utan känns genuint funkigt mest hela tiden, med höjdpunkter som bryter av en aning då och då. När jag nu hör den för första gången på flera år fastnar jag främst för ”Breaking The Girl”, ”Funky Monks”, ”I Could Have Lied”, ”Naked In The Rain” och det sköna riffet i  ”The Greeting Song”. Minns självklart hitsen ”Give It Away”, ”Suck My Kiss” och ”Under The Bridge” men hade glömt sköna hänget i ”My Lovely Man”.

Riktigt bra platta det här. Frågan är om inte detta är min favorit? Fast, varför välja? Hur som helst, för att få upp nördigheten i detta inlägg kommer nu lite onödig bonusinfo. Som t.ex. att plattan har sålt i runda slängar femton miljoner exemplar och att tidigare nämnde Frusciante hoppade av bandet mitt under pågående turné 1992 (han återvände några år senare men har nu hoppat av igen). Och om du verkligen vill imponera med nördig info som ingen annan lagt på minnet så kan du alltid häva ur dig ett ”visste ni att Blood Sugar Sex Magik släpptes samma dag som Nirvanas Nevermind, alltså den 24 september 1991″ nästa gång du går på fest.

Citatet: ”Deep inside the garden of Eden standing there with my hard on bleedin’ theres a devil in my dick and some demons in my semen, good God no that would be treason” (Sir Psycho Sexy)

CD: By The Way – Red Hot Chili Peppers (2002)

Lämna en kommentar

By the Way/Universally Speaking/This Is the Place/Dosed/Don’t Forget Me/The Zephyr Song/Can’t Stop/I Could Die for You/Midnight/Throw Away Your Television/Cabron/Tear/On Mercury/Minor Thing/Warm Tape/Venice Queen

Producent: Rick Rubin Skivbolag: Warner Bros.

________________________________________________________________________________

Det här är förmodligen Red Hot chili Peppers bästa skiva. Mest för att det finns viss variation – det blir lätt ganska enahanda med den här gruppen. De kör liksom rakt fram hela tiden och passar sig gärna för att vika av på småvägar utan håller sig gärna bredbent på funkrälsen.

By The Way hittar du faktiskt låtar som tar en avstickare ut på småvägarna och bryter av funkbalkarna en aning. Det är oerhört befriande. Ta bara deras senaste platta, Stadium Arcadium, som exempel. Den var så tråkig att korna gick hem. Lika samma, fyllt på två cdskivor – vad var meningen med det?

Det tog mig dock nästan ett år att uppskatta By The Way. Först kändes den splittrad, och så är det kanske lite för många låtar. Här finns givetvis den stelbenta funken i låtar som ”Can’t Stop” och Anthony Kiedis artikulerar precis lika tydligt som vanligt, och du har ju givetvis hört luftiga hitsingeln ”The Zephyr Song”. Men om du lyssnar lite mer upptäcker du en annan sida av RHCP. Tillägger också gärna att det är en perfekt bilplatta!

Gott så, det är för varmt ute och jag orkar inte skriva mer. Så då gör jag inte det!

Bonusinfo: RHCP har sedan 2009 jobbat på en ny platta, men supergitarristen John Frusciante har dock lämnat bandet sedan länge. Plattan sägs komma ut under året och bandet är bokat för ett gig på Rock In Rio i september.