Hem

CD: Magical Mystery Tour – The Beatles (1967)

Lämna en kommentar

magical_mystery_tour

Magical Mystery Tour/The Fool On The Hill/Flying/Blue Jay Way/Your Mother Should Know/I Am The Walrus/Hello Goodbye/Strawberry Fields Forever/Penny Lane/Baby You’re A Rich Man/All You Need Is Love

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

_____________________________________________________________

Sedär, en Beatlesklassiker kvar att skriva om! Den här gavs ju ursprungligen ut som ett slags soundtrack i EP-format men har på den här CD-utgåvan utvidgats med ytterliggare spår. Sex av låtarna finns med i filmen Magical Mystery Tour och de resterande fem är tidigare singlar. Filmen har jag dock bara sett valda delar av och när den kom fick den varken publik eller kritiker att jubla. Det var mer ris än ros, så att säga.

Som album betraktat funkar det bättre. Ingen favorit med pojkarna från Liverpool men ändock ganska lysande stundtals. Inte minst är ju de sista fem låtarna rejält superkända men ”The Fool On The Hill” och ”Baby You’re A Rich Man” är ju riktigt sköna. Fast George Harrisons ”Blue Jay Way” känns ju mest flummigt och distanserad. Som ett rymdskepp vilse någonstans i yttre rymden.

Den mest omdiskuterade av dessa låtar är nog ändå ”I Am The Walrus”, där John Lennon liksom satte ihop fragment av tidigare låtidéer. Det låter som en efterhandskonstruktion men det är ändå precis såhär geniala vi vill att Beatlarna ska framstå. Detta första fragment var iallafall frasen ”Mister City Policeman” till vilken Lennon tidigare skapat en låtidé baserad på en polissiren han hört utanför sin bostad. Han satte sedan ihop detta med bl.a. ”sitting in an English garden…”, som var en kort dikt om, ehhhhh, hur han satt i sin trädgård samt ”sitting on a cornflake” som sägs vara en annan nonsensdikt Lennon klottrat ner i sitt skrivhäfte. Sedan slängde han in valrossen då den syftar på ”The Walrus and The Carpenter” som återfinns i Alice i underlandet.  Allt detta nonsens sägs ha sporrat  Lennon extra då han fått reda på att hans gamla lärare lät sina elever analysera Beatlestexter.

Och jag är ju oftast den förste att skriva under på att texterna är minst lika viktiga som musiken men det här bevisar nog motsatsen.  Ja, och att musiknördar som undertecknad mer än fyrtio år senare sitter och bloggar om allt detta nonsens – och förmodligen är inte en siffra rätt. Då ler han nog i sin himmel den  gode Lennon.

Citatet: ”Roll up (and that’s an invitation), roll up for the mystery tour”

Annonser

CD: Demolotion – Umajets (1997)

4 kommentarer

Half Man Half Wrecking Ball/Fly/The Wannabees/Mother/No Mattress/The Middle Of Monday/The Halls You Walk Throug/Girl Named God/American Pipe/Daphne Disease/Mathdor/Skydiving/Union Umbrella/My Heary Eyes/La Dia Muertos Lyssna på några låtar.

Producenter: Rob Aldridge, Tim Smith m.fl. Skivbolag: Clearspot

____________________________________________________________________________________

Umajets är ett totalt bortglömt band. Det är helt otroligt att de inte gjort ett större intryck, faktiskt. Det finns ju gamla hårdrocksband som var grymt dåliga men ändå lever kvar i form av hyllningssidor på nätet. Det kanske är hårdrockarna som är envetna? Umajets spelade pop; de släppte två plattor (tror jag) på 90-talet men har inte ens en egen sida på Wikipedia. Det känns som om alla som någonsin tänkt tanken att släppa en singel finns med på Wikipedia  – men inte Umajets.

Du kanske undrar hur det kommer sig att jag då hittade denna grupp? Det beror på min ivriga jakt efter Jellyfishrelaterade plattor. En av killarna, eller kanske båda (?) var med i Jellyfish – minns inte riktigt, och jag har inget wikipedia som hjälper mig nu. Ni kanske minns Jellyfish? Inte? De spelade också pop; ganska storslagen sådan med medlemmar som irrat vilse i Beatles Sgt Pepper’s-omslag bärandes på Queens A Night At The Opera. Storslagen och på gränsen till pompös musik, men aldrig över gränsen – alltid mer eller mindre lysande. Tror att de fick epitet powerpop.

Umajets är långt ifrån storslaget. Inga stora körslag ala ”Bohemian Rhapsody” här inte utan mer lågmält. Snygg och enkel popmusik, där stämmorna och harmonierna oftast gör jobbet. Jag är iallafall galet fötjust i den här plattan och kan egentligen inte riktigt singla ut guldkornen. Tycker att allting har någonting; och så sjunger de oftast ruskigt snygg. Det är lite som att lalla runt på en äng och strö vackra blommor omkring sig i en fånig dans. Det kan tyckas enfaldigt, men handen på hjärtat – välj rätt dag och du kan lätt se dig själv valsa runt där med ett lyckligt leende på läpparna.

Det här är alltså en bortglömd poppärla som fler människor borde känna till.

Citatet: ”The president’s getting high, for peculiar reasons why?” (American Pipe)

CD: The Very Best of – The Jeff Healey Band (1998)

Lämna en kommentar

It could all get blown away/Communication breakdown/Yer blues/Stop breakin’ down/run through the jungle/cruel little number/shapes of things/badge/confidence man/angel/house that love built/River of no return/See the light/Don’t let your chance go by/Nice problem to have/While my guitar gently weeps

Producent: Ed Stasium m.fl. Skivbolag: BMG

_______________________________________________________________________________

Jeff Healey gick tyvärr bort 2008 men om ni inte har hört talas om honom kan jag tala om att han var känd för sitt gitarrspel, men kanske ännu mer för att han var blind och gärna satt ner och lirade med gitarren i knät. (Ja, han kunde spela med tänderna också – kolla in klippet nedan.) Tycker också att han hade en röst värd att nämna, då han även sjöng på sina plattor.

Jag har inte full koll på Jeff Healeys diskografi men det här är en högst märklig best of-samling då den består av väldigt många covers. Och visst, Healey hade alltid med många covers på sina plattor men av det material jag hört så fattas det en hel del egna låtar för att kunna kalla detta en very best of. Saknar t.ex. sköna baktunga duetten med Mark Knopfler ”I Think I Love You Too Much”, som visserligen var skriven av Knopfler men som fick mig att köpa hans andra platta Hell To Pay. Det finns fler låtar från den plattan som borde finna med här.

Och på senare år rörde sig Jeff Healey mot blusen men dess låtar finns ju inte med här, så klart. Så vad har vi kvar? En jävla massa covers där en del är okej och andra är mer eller mindre sådant han borde gett fan i. Ett exempel på det senare är Led Zeppelins ”Communication Breakdown” som är grymt osvängigt instrumentalnonsens. Tycker inte heller att han lyckas göra någonting speciellt av Creedence ”Run Through The Jungle” eller The Beatles ”Yer Blues”.  Det låter bara tråkigt coverband.

Konstigt nog funkar Creams ”Badge” något bättre vilket kanske beror på att de får till det där baktunga svänget. Men man ska nog inte jämföra den alltför mycket med originalet för då bleknar den lätt. Allra bäst lyckas han dock med George Harrisons ”While My Guitar Gently Weeps” och om jag inte minns fel lyckades han få med George på inspelningen. De egna låtarna glöms lätt bort i denna samling men ”See The Light” står sig tämligen väl bland dessa klassiker.

Om du är intresserad av Jeff Healey är jag helt övertygad om att det finns bättre samlingar än den här. Jag kan hur som helst rekommendera hans två första plattor – See The Light och Hell To Pay. På den tredje tappade han greppet en aning, och senare års bluesplattor har jag inte hört. Hur som helst, R.I.P. Jeff – och förhoppningsvis sitter han på ett moln och lirar tillsammans med Robert Johnson, John Lennon, George Harrison och några till i denna stund.

Citatet: ”Well, you know I need you baby and I sure ain’t gonna tell you no lie – can you see the light,  can you see the light of want shinin’ on my face?” (See The Light)

LP: XI – Chicago (1977)

Lämna en kommentar

Sid 1: Mississippi Delta City Blues/Baby, What A Big Surprise/’Till The End Of Time/Policeman/Take Me Back To Chicago

Sid 2: Vote For Me/Takin’ It On Uptown/This Time/The Inner Struggles Of A Man/Prelude (Little One)/Little One

Producent: James William Guercio Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________

Om du bläddrar igenom din farsas skivsamling så är det kanske inte helt osannolikt att du stöter på nån samlingsplatta med Chicago. Kanske hittar du där ”Baby, What A Big Surprise” men sedan tror jag att det tar stopp, faktiskt. Det samlingsplattorna bjuder på är sällan något som finns med på den här elfte plattan från västkustveteranerna Chicago.

Det är både rättvist och något taskigt. Ja, taskigt för att låtar som ”Policeman”, ”Take Me Back To Chicago” och ”Takin’It On Uptown” faktiskt är bra nog att iallafall hamna på en trippel-cd med best of-material. Eller? Jag kanske överdriver?? Tja, när jag tänker efter så är dessa låta mest undanskymda smaragder och bör kanske vara just detta. Något för den skygge Chicagokällarnörden. Om denne nu finns?

Vad mer? Det här är sista plattan med sångaren och gitarristen Terry Kath. Tror nog bestämt att jag skrivit om Kaths så kallade unintentional suicide, dvs hur han skämtsamt satte en pistolmynning i tinningen och tryckte av i tron att den var oladdad. Det gick som det gick, men det hittar du i ett annat inlägg.

Hur som helst, Chicago är en svag punkt för mig. Och det beror mer eller mindre på de tre första skivornas briljans. På de första skivorna lät de som ett The Beatles med blås. Ruskigt bra, och jag tror att de kan vara ett av världens mest underskattade band pga den hemska västkustvågen som Peter Cetera lät bandet surfa på senare i karriären. Men vi glömmer det och lyssnar på ”Little One” istället. Där hittar ni soulen i rösten, som hette Terry Kath.

Konstaterandet: Peter Cetera = djävulen

LP: Flowers In The Dirt – Paul McCartney (1989)

Lämna en kommentar

Sid 1: My Brave Face/Rough Ride/You Want Her Too/Distractions/We Got Married/Put It There

Sid 2: Figure of Eight/This One/Don’t Be Careless LoveThat Day Is Done/How Many People/Motor of Love

Producent: Paul McCartney, George Martin, Elvis Costello m.fl. Skivbolag: EMI

Lyssna i KIWI här.

_____________________________________________________________________________

Riktigt skön liten popplatta signerad Paul McCartney. Faktiskt en rysk utgåva som jag fått av kompisen Olle. Den låt du känner igen mest från Flowers In The Dirt måste väl ändå vara ”My Brave Face” som snurrade en hel del på radio. Hur som helst, det här är hans åttonde soloplatta.

Merparten av de här låtarna hade jag alldeles glömt bort. Men ”Rough Ride” och Elvis Costellosamarbetet ”You Want Her Too” står sig riktigt bra fortfarande. Har lite svårt för Costello annars men en låt går ju bra. Och på ”We Got Married” dyker Pink Floyds David Gilmour upp på gitarr. Sean får jag Beatlesvibbar av ”Put It There” och ”This One” – förresten, den låten var nog också en hit.

Inte mycket mer att säga. Bra platta! Ja, och dåvarande frugan Linda McCartney var ju också med på ett hörn och så tog hon även konvolutbilden. Skivan kanske segar ner sig en aning en bit in i sida två, men helt klart en trevlig överraskning då den här skivan liksom flytt minnet totalt.

Citatet: ”Unaccustomed as I am to the luxury life I’ve been hitting the town and it didn’t hit back” (My Brave Face)

LP: Shout at The Devil – Motley Crue (1983)

Lämna en kommentar

Sid 1: In the Beginning/Shout at the Devil/Looks That Kill/Bastard/God Bless the Children of the Beast/Helter Skelter

Sid 2: Red Hot/Too Young to Fall in Love/nock ‘Em Dead, Kid/Ten Seconds to Love/Danger

Producent: Tom Werman Skivbolag: Elektra

_________________________________________________________________________

Grymt bra platta från Los Angelespojkarna i Motley Crue. Det här, mina vänner, är anledningen till att Motley inte kan buntas ihop med andra totalt värdelösa hårband som t.ex. Poison. Det här är mycket tyngre och bättre – förmodligen bandets tyngsta och kanske bästa skiva (sett till låtkvalitet).

Efter ett stentufft intro får de till en av sina svängigaste och tyngsta låtar någonsin i ”Shout At The Devil”. Sedan skäms inte heller ”Looks That Kill” eller ”Too Young To Fall In Love” för sig heller.  Eller det smattrande trumspelet i ”Bastard” eller dubbeltrampet i ”Red Hot”. Klassiker, helt klart! Fast visst, den där Beatlescovern är kanske inte så smidig och Mick Mars lilla instrumentalare ”God Bless The Children of The Beast” kan jag kanske leva utan.

Annars helt grymt – och den första platta jag köpte med Mötley Crue. Minns fortfarande besvikelsen när jag slet upp paketet till den inpaketerade uppföljaren som jag beställt på postorder. Det omslaget var ju någonting helt annat. Men det är ju som bekant en annan historia.

Citatet: ”He’ll be the love in your eyes, he’ll be the blood between your thighs and then have you crying for more” (Shout At The Devil)

CD: Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band – The Beatles (1967)

Lämna en kommentar

Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band/With a Little Help From My Friends/Lucy in the Sky with Diamonds/Getting Better/Fixing a Hole/She’s Leaving Home/Being for the Benefit of Mr. Kite!/Within You Without You/When I’m Sixty-Four/Lovely Rita/Good Morning Good Morning/Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (reprise)/A Day in the Life

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

____________________________________________________________________________________

Oj oj oj oj, superklassiker! Vad kan man säga om den här som inte redan är sagt? Förmodligen inte någonting, men när jag var liten så trodde jag att det här var The Beatles sista platta. Ingen aning varför jag fick för mig det, kanske för att det skulle varit en snygg sorti? Eller för att de hade slutat turnéra? Hur som helst, jag har gillat The Beatles sedan det där grupparbetet i mellanstadiet då vi rotade igenom klasskompisens farsas Beatlesplattor och lånade porträttfotona som följde med The White Album till vår redovisning.

Sgt Pepper växlar de friskt mellan olika stilar och en del låtar går in i varandra, och när den här skivan kom var den nyskapande – ett litet tekniskt vidunder med 60-talsmått mätt, antar jag. Men den står sig riktigt bra fortfarande och här hittar du såklart några av de mest klassiska Beatleslåtarna.

Lennon-McCartney sprutar i vanlig ordning ur sig låtar, mest sönderspelade av dessa är nog ”When I’m Sixty-Four”, ”With A Little Help from My Friends”, ”Lucy in the Sky with Diamonds” (LSD, någon?) samt ”A Day In The Life”. Andra sköna spår är ”Fixing A Hole”, ”Getting Better” och så är det väl bara Paul McCartney som kan komma undan med att skriva en låt om en lapplisa. Tydligen ska McCartney ha fått böter utanför Abbey Road Studios och isället för att svära och ryta som alla andra skrev han ”Lovely Rita” istället, som en liten hyllning till lapplisan som, enligt honom, ”såg ut som en Rita”.

Bonusinfo: När Rolling Stone Magazine gjorde en lista över de 500 mest betydelsefulla plattorna någonsin hamnade Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band på första plats.

Citatet: ”Woke up, fell out of bed dragged a comb across my head! (A Day In The Life)

Older Entries