Hem

The Good, The Bad and The Queen – The Good, The Bad and The Queen (2007)

Lämna en kommentar

History Song/80’s Life/Northern Whale/Kingdom of Doom/Herculean/Behind the Sun/The Bunting Song/Nature Springs/A Soldier’s Tale/Three Changes/Green Fields/The Good, the Bad & the Queen

Producent: Danger Mouse Skivbolag: Parlophone

____________________________________________________________

Damon Albarn spenderade 80- och 90-talen med att skriva klistriga hits som frontman i Oasisrivalerna Blur. Därefter skapade han ett tecknat band (Gorillaz) för att få ut sina låtar. Och i båda fallen kan man väl säga att det mer eller mindre varit succé nästan hela tiden. Ja, och så på senare år han han återförenats med Blur.

Men däremellan kom The Good, The Bad and The Queen som är en slags supergrupp med ex-medlemmar ut The clash och The Verve. Men dessa band ger ingen hint om hur det låter, för det här påminner varken om dem eller någonting Albarn gjort tidigare.

På sin höjd är det lågmält och avslappnat. En släpig akustisk gitarr inleder plattan, och så Albarns smått diffusa stämma på det, som redan inledningsvis blir tristessen personifierad. Det låter som om han sjunger i sömnen! En temaplatta om livet i London men för mig grötar det bara ihop sig till ett antiklimax. Svävande orgelmattor och småputtriga rytmmönster ligger och skaver här och där. Inte ens en titel som ”8o’s Life” blir speciellt medryckande. Det låter som om en uttråkad för detta Britpopstjärna gått vilse i sovrummet.

”Herculean” är kanske lite småkul men på det hela är detta projekt någonting jag kan leva utan. Det känns inte heller som en grupp utan som någonting ur Albarns huvud, som växt och inkluderat fler musiker. Jag tror dock att Damon Albarn kom på bättre tankar då detta projekt blev ganska kortlivat.

Citatet: ”Come the day you see the sun, hit the arch a history song” (History Song)

Annonser

CD: The best of 97 – Radiohead, The Chemical Brothers, Depeche Mode m.fl. (1997)

Lämna en kommentar

The Chemical Brothers – Block Rockin’ Beats/U2 – Wake Up Dead Man/Texas – Black Eyed Boy/Erykah Badu – On and On/Bush – Swallowed/The Prodigy – Diesel Power/Supergrass – Tonight/Portishead – Cowboys/Depeche Mode – Barrel of a Gun/Blur – Country Sad Ballad Man/Mansun – Mansun’s Only Love Song/Primal Scream – Burning Wheel/Roni Size & Reprazent – Heroes/Oasis – Fade In-Out/Radiohead – The Tourist

Info: medföljande cd i tidningen Q 1997

______________________________________________________________

Det här är en högst märklig skiva! En skiva jag av någon anledning lyssnat på mer än andra. Och det kanske inte är någonting konstigt i sig om det inte vore för att det är en sån där medföljande gratiscd. Ja, en medföljande gratiscd till en brittisk musiktidning. Och inte nog med det utan en medföljande gratiscd till tidningen Q. Ni förstår paradoxen – precis, i tio fall av tio innehåller dessa skivor mer eller mindre skräp. Kanske särskilt de från Q?

Men så finns det tydligen undantag.

Den här – the best of the best 97 – är ett sådant. Tydligen.

Den här skivan har nämligen snurrat galet mycket, inte minst i min numera stendöda discman –  som följt mig på många resor. Blir alldeles nostalgisk när jag hittar den här och hör låtarna igen (i just detta sammanhang). Trots att de egentligen bara är del i en hastigt ihopsatt tidningssamling med en enda gemensam nämnare: nittonhundranittiosju.

Den här samlingen fick mig nämligen att lyssna på grupper jag inte annars skulle ha ägnat minsta lilla tanke. Som BushThe Chemical Brothers, SupergrassTexas och Mansun. Och de är fortfarande grupper jag inte ägnar minsta lilla tanke – bortsett minuterna på denna samlingscd. För här låter de fantastiskt bra, av någon anledning.

Och när jag nu lyssnar igenom den känns ”Fade In-Out” återigen som den allra bästa Oasislåten någonsin, med det där perfekta Gallagherraspet i rösten. Till och med ”Barrel of A Gun” känns bra. Fast visst, U2s ”Wake Up Dead Man” är kanske inte bra.

Sedan har jag ju givetvis ytterliggare uppskattat Erykah, Radiohead, Blur och Primal Scream (och inte minst skivan Vanishing Point) men på något konstigt sätt känns det som om övriga låtar på denna samling endast funkar tillsammans med de andra. Skulle liksom aldrig få för mig att lyssna på dem i andra sammanhang.

Visst är det en ganska underlig (men välkommen) form av nostalgi?

Citatet: ”So get on the helter skelter, bowl into the fray y’gotta be bad-enough to beat the brave” (Fade In-Out)

 

CD: The Best of – Blur (2000)

Lämna en kommentar

Beetlebum/Song 2/There’s No Other Way/The Universal/Coffee & TV/Parklife/End of a Century/No Distance Left to Run/Tender/Girls & Boys/Charmless Man/She’s So High/Country House/To the End/On Your Own/This Is a Low/For Tomorrow/Music Is My Radar

Producenter: Stephen Street, William Orbit m.fl. Skivbolag: Virgin

_____________________________________________

För att verkligen vara inkontinent, ehhh förlåt inkonsistent, drar jag ner brallorna och flashar ytterliggare en samlingsplatta. Men innan du hinner säga Doh! sträcker jag upp ett finger i vädret och säger ”finns det något band med fler hitsinglar och är inte detta det ultimata bandet att ha på samlingsplatta, så säg?”. Okej, jag vet vad du svarar: ”jo, det finns många band med fler hitsinglar” och ”okej, jag vet” men du fattar kanske grejen. Blur är ju ett singelband. Så en samling med dessa fyra herrar måste ju vara perfekt, eller hur?

Det var precis därför jag köpte den, men nu kommer den där inkontinen, ehhhh jag menar inkvisitionen …. äh, ni fattar vad jag menar? Jag menar att det är motsägelsefullt, det jag säger. Jag har bara ytterliggare en platta med Blur – 13, som jag skrivit om tidigare – och jag lyssnar mycket hellre på den. Konstigt va, eftersom Blur är ett singelband och borde funka i detta format? Jag tror att det blir lite för mycket refränger; lite väl mycket socker på munkarna och upprepning (precis som i detta inlägg, doh!).

Nu är det här ganska bra ändå men jag saknar faktiskt de halvsunkiga albumspåren. En låt som ”Country Sad Ballad Man” (från självbetitlade plattan Blur) hade faktiskt suttit fint som kontrast till allt det glättiga här. Allra bäst är ”Tender” som jag hyllat i ett tidigare inlägg och sedan föredrar jag faktiskt låtarna ur den senare hälften av diskografin. Ja, låtar som ”No Distance Left To Run”, ”Beetlebum”, ”Song 2” och ”On Your Own” – vilket inte alls är låtar stöpta i den där britpopfåran de slog igenom med. Och det förklarar kanske varför jag föredrar den där andra plattan?

Men visst, ”The Universal” är en fantastiskt snygg ballad och ”There’s No Other Way”, ”She’s So High” och ”Girls and Boys” är grymt snygga popsinglar, inget snack om den saken. ”Country House” och ”Charming Man” är fortfarande enerverande britpop med en lite för uppenbar vilja att låta som PaulRingoJohn&George.  Dessa har i-n-t-e åldrats speciellt väl!

Och härom månaden spelade ett återförenat Blur på Way out West. Fast jag tror inte att de menar allvar med denna återförening. Mest en kul grej verkar det som, och all respekt åt pojkarna i Blur. Damon Albarn har ju lyckats gömma sig snyggt bakom animerade figurer och sålt miljontals plattor. Gitarristen har fortsatt göra stökiga indieplattor, trummisen har blivit politiker och den fjärde har flyttat ut på landet (i ett stort country house’) och producerar ost i matchande tweedkavaj. Alternativa karriärer, allihop!

Och som en liten avslutning, vad den där Blur vs Oasis-fajten som det skrevs om på 90-talet anbelangar så är det väl ganska uppenbart att Blur vann den med typ 10 mot 1. De gjorde nämligen någonting som bröderna Gallagher aldrig vågade – de bytte ackord och testade något nytt.

Citatet: Whoohoo!

CD: 13 – Blur (1999)

Lämna en kommentar

Tender/Bugman/Coffee & TV/Swamp Song/1992/B.L.U.R.E.M./IBattle/Mellow Song/Trailerpark/Caramel/Trimm Trabb/No Distance Left to Run/Optigan 1

Producent: William Orbit & Blur Skivbolag: Parlophone

___________________________________________________________________________

Blur har aldrig varit bättre än en minut och tjugo sekunder in i den här skivan. Där förvandlas de nämligen till ett gospeleuforsikt kärlekstörstande monster – och när sedan gitarristen Graham Coxons brustna stämma bryter av med ett ”oh my baby” i slutet av refrängen når de ett sällan skådat klimax. Knappt två minuter in i första låten! Trots detta håller 13 mer eller mindre hela vägen i mål.

Jag fattade aldrig riktigt grejen med Blurs första plattor. Visst hade de några riktigt snygga popsinglar men varför tyckte varenda popsnöre att The Great Escape var så jävla bra? Fattar det fortfarande inte. På den här skivan höjer de sig ett snäpp och lyckas på kuppen vara både svårt otillgängliga och popsnärtigt inställsamma på en och samma gång. Det är ju inte lätt.

Jag fastnar dock lätt i just förstaspåret ”Tender” när jag ska prata om den här skivan. Minns att jag såg en intervju med Damon Albarn som berättade att han skrev låtarna precis efter en jobbig separation. Han sade att skivan mer eller mindre var en dagbok. Och mer olycklig gospelångest än i ”Tender” är svårt att tänka sig, och det var precis den låten som fick mig att köpa en Blurskiva. Fast det finns mer av den där ångestfyllda varan, lyssna bara på ”No Distance Left To Run”.

Det här är alltså en riktigt bra platta. Kanske utan riktiga hitsinglar (undantaget ”Coffee and TV”). Den stökiga ljudbilden både ger och tar, men visst – ibland blir det kanske lite påfrestande till en början (som i ”Bugman) men som oftast är det ju dessa låtar som till slut växer och mognar med åren. Rekommenderar såldes 13 å det allra varmaste.

Bonusinfo: Att Blurs sjätte skiva heter 13 kan ju givetvis bero på att den innehåller tretton låtar, fast andra menar att siffran står för Blur då då ettan och trean målats så att de bildar ett B på framsidan. Vad som dock talar emot den första teorin är att det finns fem gömda instrumentalspår utspridda på plattan – vilket alltså ökar låtantalet till arton.

CD: Demon Days – Gorillaz (2005)

Lämna en kommentar

Intro/Last Living Souls/Kids with Guns/O Green World/Dirty Harry/Feel Good Inc./El Mañana/Every Planet We Reach Is Dead/November Has Come/All Alone/White Light/Dare/Fire Coming Out of the Monkey’s Head/Don’t Get Lost in Heaven/Demon Days

Producent: Gorillaz, Danger Mouse,  Jason Cox & James Dring Skivbolag: Parlophone

______________________________________________________________________________

Jaha, här har vi då Gorillaz, som består av sångaren och keybordisten 2D, basisten Murdoc Niccals, gitarristen Noodle och trummisen Russel Hobbs. Fast de är ju animerade, tecknade av Jamie Hewlett, och någonstans i bakgrunden sitter Damon Albarn och rattar alla spakarna. Och Albarn hade ju tidigare en karriär som frontman i inte helt okända Blur. Fast det där visste ni ju redan!

Demon Days är bandets (?) andra platta och även om jag lyssnade en del på succédebuten så är det den här som jag lyssnat på allra mest. Det är fantastiskt bra popmusik – animerat eller inte. Du hittar inga dåliga låtar på den här plattan; jag vill nog hävda att det är ett litet mästerverk! Ska vi nu lyfta fram några nyckelspår så får det bli ”Kids With Guns”, ”O Green World”, ”Dirty Harry”, ”Feel Good Inc”, ”El Mañana”, ”DARE” och skönt knarkiga titelspåret ”Demon Days”.

Den här plattan är fylld till bredden med sköna beats och små melodisnuttar som liksom ibland går in i varandra. Det går inte riktigt att genrebestämma Gorillaz, om du nu inte nöjer dig med animerat? Varenda gång jag lyssnar på den upptäcker jag något nytt. Den är makalöst bra. Upptäckt Demon Days du också – om du nu inte redan gjort det, och med tanke på att den sålts i över tio miljoner exemplar så har du väl redan gjort det?

Bonusinfo: det dyker upp en hel del gästartister på den här plattan. Några av de mer kända heter Shaun Ryder, De La Soul, Neneh Cherry, Ike Turner och Dennis Hopper. Och om du tycker att omslaget påminner om något så stämmer det ju på pricken, för det är ju en ganska tydlig blinkning till The Beatles Let It Be

CD: Drawn from Memory – Embrace (2000)

Lämna en kommentar

The Love It Takes/You’re Not Alone/Save Me/Drawn from Memory/Bunker Song/New Adam New Eve/Hooligan/Yeah You/Liars Tears/I Wouldn’t Wanna Happen to You/I Had a Time

Producent: Hugoth Nicolson, Tristin Norwell, Richard McNamara m.fl Skivbolag: Hut

____________________________________________________________________________

Ytterliggare en såndär platta som inte känns speciellt het längre. Fast det gjorde den nog aldrig, men när den där Britpopen erövrade världen så kunde man få för sig att köpa de mest konstiga skivorna av de mest känsliga brittiska killarna. Om vi bara stannar upp och funderar över bandnamnet en liten stund: Embrace. Ahhh, mysigt och lite arty eller hur. Inte? Nej, det har ni rätt i – men fånigt är det i vilket fall.

Det här låter lite som ett Blursubstitut eller ett Verve light, och om jag minns rätt så var det låtar som ”You’re Not Alone” (med blås = extrapoäng) och lite rockigare ”Save me” samt ”Hooligan” som fick mig att köpa det här. Det är faktiskt inte så dåligt som jag minns det (när jag hittade konvolutet i hyllan tänkte jag; åh nej) utan det är faktiskt lite charmigt. Lite för mesig bara.

Det funkar faktiskt en aning; som lite skön nostalgi – men om några minuter är plattan borta och det lär nog dröja år innan jag tar fram den igen. Och på något lustigt sätt gillar jag fortfarande det pretentiösa titelspåret.

Citatet: ”Don’t be a fool again, just a bunch of hooligans”