Hem

Jubileumsinlägg (600): 10 snudd på fantastiska låtar

Lämna en kommentar

Okej, firar 600 inlägg med att skriva om 10 snudd på fantastiska låtar. Det finns 1000-tals låtar värda att nämna i otaliga genres, men det här är tio som jag just i denna minut känner vara helt, snudd på, fantastiska.

1. ”Loving Cup” – The Rolling Stones

Det snygga pianointrot hjälper förstås till. Och den där efterfestaktiga körsången i inledande refrängsnutten ”I’m the man on the mountain, come on up” känns som en förebyggande brygga rakt in i låtens kärna. Det är snyggt! Fast  egentligen handlar min fascination av den här låten om det otämjda. Jag menar, lyssna bara på Charlie Watts hysteriskt okänsliga trummarkeringar när Jagger och Richards vräker ur sig refrängsnutten ”give me little drink from your loving cup, just one drink and I’ll fall down drunk”. Det blir inte mer autentiskt än så, eller hur. Möjlitvis om man är riktigt full när man lyssnar. Det låter i vilket fall lite som ett band taggat på twitter när de minst anar det, men ändå på något vis för deras bästa. Och bandet kan köra den live på hur många upptagningar som helst men det blir ALDRIG bättre än på Exile On Main Street 1972.

2. ”Warwick Avenue”- Duffy

Det här är min fredagslåt. Mest för att den sprider en behaglig känsla i kroppen efter en veckas arbete, men givetvis också för att den är sannslöst bra och snyggt producerad! Kan egentligen ingenting om artisten Duffy men, som John Cleese sade i en Monty Python-sketch – ”I don’t know much about art but I know what I like”. Så är det för mig här, typ. I don’t know much about Duffy but I know what I like. Sagolikt bra, och så gillar jag hennes röst som liksom är oldschool på ett bra sätt och får mig att tänka ”det här är så jävla retro, fast på ett nytt, lite snyggare, sätt”.

3. ”Lover, You Should’ve Come Over” – Jeff Buckley

En alldeles fantastisk låt om ett uppbrott; en kärleksrelation som tagit slut – och jag tror nog att den är autentisk, för hur kan man annars skapa något så smärtsamt och på samma gång vackert. Om Jeff Buckleys röst inte rycker tag i dig måste du nog kolla om du har puls eller ens ett dunkande hjärta kvar i kroppen. Det här är ett utmärkt exempel på en Buckleylåt där han trollbinder lyssnaren med rösten, inte minst i refrängen. Sedan är Buckleys eget öde ett tragiskt suffix till det hela. Med bara en platta i ryggen men redan geniförklarad är han på väg att spela in sin andra platta, men stannar oväntat på vägen, vadar ut fullt påklädd i en flod och försvinner i strömmen. Några dagar senare hittas kroppen. En otrolig förlust!

4. ”Raining In Baltimore” – Counting Crows

Adam Duritz är en makalöst begåvad textförfattare. I ”Raining In Baltimore” använder han metaforer och liknelser för att beskriva en trasig distansrelation. ”I need a phone call, I need a raincoat” sjunger Duritz i denna pianodrivna ballad där regnet öser ner och Duritz söker skydd. Den här låten tillhör de mindre sönderspelade spåren från succédebuten August and Everything After. Den ger mig rysningar varje gång, fortfarande.

5. ”Isis” – Bob Dylan

Det här är en fantastisk Dylanlåt utan refräng. ”Hurricane” från samma platta (Desire) har fått mer uppmärksamhet än detta andra spår på plattan, och förmodligen med rätta – men jag fastnar alltid i denna skeva och krängiga kärlekshistoria om en separation. De stompiga trummorna, svajande pianokompet och fiolen som ligger och gnäller i förgrunden hela tiden ger låten en extra boost. Här är Dylan så bra att han inte ens behöver en refräng utan håller liv i historien i nästan sju minuter.

6. ”The Needle and The Damage Done” – Neil Young

Här sätter sig Neil Young ner och minns vännerna som försvunnit in i herointräsket och hittats med en spruta i armen. En uppmaning, ”I watched the needle take another man”, och kanske var det en utsträckt hand till Crazy Horse-kollegan Danny Whitten som inte lyssnade utan dog av en överdos senare samma år. En tragisk bakgrund men ack så vacker låt.

7. ”No One Knows” – Queens of The Stone Age

Bästa riffet sedan jag vet inte när. Rakt in i handlingen bara, utan betänketid. Dave Grohls hysteriska trummande gör givetvis sitt till men styrka sitter i det stelbenta riffet; som liksom är så staccatostelt att det blir svängigt. JA, och så får vi inte glömma den pulserande basen som håller liv i allting. Jag älskar den här låten lika mycket för sin enkelhet som för att jag ofta upptäcker något nytt varje gång jag lyssnar på den. På ett sätt är den genialt producerad.

8. ”You Reallt Got Me” – The Kinks

Är det här världens första heavy metal-låt? Kanske inte, men Ray Davis var helt klart något på spåren då han och The Kinks spelade in låten redan 1964. Jag var inte ens påtänkt då men ändå sitter jag här och skriver om låten, och det spelar ingen som helst roll att Van Halen spelade in en högst kompetent cover fjorton år senare – vilken kanske fick mig att upptäcka låten – för det är ändå originalet som håller än. Originalet är hårdast och mest hardcore. Ett stenhårt riff som inget annat! Man kan riktigt höra högtalarmembranen vibrera och nästan spricka redan i första anslaget. Har vi någonsin hört ett riff som detta sedan 1964? Är inte all rockmusik idag aningen mer upphottade powerversioner av riffet Ray Davis hamrade fram redan 1964?

9. ”The Weight” – The Band

Levon Helm dog för några månader sedan. The Band-trummisen har nog aldrig varit bättre än när han sjunger ”I pulled into Nazareth, I was feelin’ about half past dead” i ”The Weight”. Den här låten ger mig rysningar varenda gång. Det kan vara världens bästa låt någonsin, om det nu går att avgöra någonting så dumt? Helms röst är såklart fantastiskt, precis som det lättsamma trumliret och gitarrplockandet som tillsammans med övriga medlemmars väna stämmor i refrängen skapar magi. Om jag fastnade i en evighetshiss (?) med bara en låt strömmande ur högtalarna så skulle tillvaron bli lite behagligare med ”The Weight” i högtalarna.

10. ”Dead Memories” – Slipknot

Har ett av- och på-förhållande till Slipknot. Ibland orkar jag liksom inte med det hysteriska smattrandet, clownerna och den enorma ljudväggen som hela tiden rusar emot lyssnaren. ”Dead Memories” är en högst sansad Slipknotlåt, och det är precis därför jag gillar den lite mer än andra låtar. Ett viss smattrande från trummorna dyker upp från och till men både vers och refräng är relativt behärskade – och jag tror att det är precis därför det blir så bra när just Slipknot gör en sån här låt. ‘Less is more’ må vara ett slitet uttryck men här är det ganska talande.

Annonser

CD: Greatest Hits – Bob Dylan (2007)

Lämna en kommentar

Blowin In The Wind/The Times They Are A-changin/Subterranean Homesick Blues/Mr. Tambourine Man/Like A Rolling Stone/ Maggies Farm/Positively 4th Street/Just Like A Woman/Rainy Day Women #12 & 35/All Along The Watchtower/Lay, Lady, Lay/Knockin On Heavens Door/Tangled Up In Blue/Hurricane/Make You Feel My Love/Things Have Changed/Someday Baby/Forever Young

Producenter: Bob Dylan, John Hammond, Daniel Lanois m.fl. Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________________

Titta, jag hittade ytterliggare en platta med Bob Dylan att skriva om. Samlingsskivor i all ära – de är väl en bra inkörsport – men jag gillar dem överlag inte. Och kom sedan inte med ett ”Nähä, varför har du då den här?” för det har jag ingen aning om. Om jag ska gissa så var väl tanken bilcd, eller något sådant.

Jag väljer dock hellre mannen studioalbum före något som helst samlingshopkok. Visst, låtarna på denna skiva är fantastiska allihop. Jag menar ”Forever Young”, ”Like A Rolling Stone”, ”Just Like A Woman” ”Lay, Lady, Lay” och alla de andra är ju ultraklassiker; klassikers klassiker och allt det där. Men plattorna funkar ändå bättre – t.ex. de jag droppade i förra inlägget.

Men jag kanske ska ta ut den i bilen, faktiskt. Tror att det kan funka utmärkt med en ”Subterranean Homesick Blues” bakom ratten. Och Bob är ju Bob – vare sig i samlat eller originalformat. Det funkar.

Så där jag; Bob Dylan – check. Ja, jag har alltså inte fler plattor att skriva om med denna man. (Är jag nästan helt bensäker på). Och nu passar jag på att springa ut i solen lite då det känns alldeles galet att sitta här och blogga när ösregnet äntligen dragit åt helvete. Jag håller ju ännu god takt på bloggandet men ju längre sommaren lider desto längre blir det nog mellan inläggen är jag rädd. Och det klart, vem fan ska läsa dessa inlägg? Ni sitter ju ändå i solen med en Mojito och nån solindränkt popplatta i lurarna.

Citatet:” Johny’s in the basement mixing up the medicine, I’m on the pavement thinking about the government” (Subterranean Homesick Blues)

CD: Blood On The Tracks – Bob Dylan (1975)

2 kommentarer

Tangled Up In Blue/Simple Twist of Fate/You’re a Big Girl Now/Idiot Wind/You’re Gonna Make Me Lonesome When You Go/Meet Me in the Morning/Lily, Rosemary and the Jack of Hearts/If You See Her, Say Hello/Shelter from the Storm/ Buckets of Rain

Producent: Bob Dylan Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________

När jag var yngre och lyssnade på tuperade hårdrockstjärnor med läppstift och mascara hade jag inte förstånd nog att uppskatta Bob Dylan. Det kom med åldern; fast jag minns inte riktigt när polletten trillade ner. Minns dock första gången jag såg honom live, och även om det förmodligen var en högst medioker konsert för Dylan själv (det såg iallafall ut så på honom och hans bandmedlemmar) upplevde jag den som mer eller mindre magisk. Låtarna gick rakt in i hjärtat.

Sedan dess har jag lyssnat MYCKET på Bob Dylan. Har väldigt många av hans plattor i datorn men då dessa ej gills som material att skriva om på bloggen (då det skulle bli alldeles för många inlägg) blir det inte mycket Dylan här på bloggen, tyvärr. Men Blood On The Tracks är ju inte illa, eller hur?

Den här skivan kallas ofta ‘en av His Bobness bästa’. Jag kan inte annat än att hålla med; den här plattan är fantastiskt bra och tillsammans med Blonde On Blonde, Highway 61 Revisited, Bring It All Back Home och Desire  tillhör den de plattor med Dylan jag lysnat allra mest på. Om Du aldrig lyssnat på Dylan så är det nog Blood On The Tracks som bör vara din språngbräda. Det här lär vara ett album fött ur det havererade äktenskapet med Sara Dylan. Sonen Jakob lär även ha kommenterar plattan med orden ”jag hör mina föräldrars gräl/diskussioner i den här skivan”. Bob själv förnekar att det skulle vara självbiografiskt och säger sig vara inspirerad av noveller av Anton Chekhov.

Allt det där spelar mindre roll. Det här är en fantastisk platta från start till slut, där det hela kanske hänger ihop på något sätt men jag uppskattar den som en samling briljanta låtar. Om du nu har ont om tid och inte hinner lyssna igenom hela plattan så tvingar jag dig att lyssna på ”Tangled Up In Blue”, ”Shelter from The Storm” och ”Buckets of Rain”. Om du då har hjärta att ignorera denna platta, ja då är du inte min vän. Okej!?

Citatet: ”She was married when we first meet soon to be divorced I helped her out of a jam I guess but I used a little too much force” (Tangled Up In Blue)

CD: Solar Fire – Manfred Mann’s Earth Band (1973)

Lämna en kommentar

Father Of Day, Father Of Night/In The Beginning, Darkness/Pluto The Dog/Solar Fire/Saturn, Lord of the Ring/Earth The Circle (part 2)/Earth The Circle (part 1)/Joybringer/Father Of Day, Father Of Night

Producent: Manfred Mann & Earth Band Skivbolag: Bronze

______________________________________________________________________

Läser en recension i DN; Manfred Mann’s Earth Band har spelat i stan. Ha! Det är jävligt lustigt då jag inte har någon som helst relation till detta band – men konstigt nog har jag Solar Fire. Tror nog dock att den version av bandet som precis lirade i stan skiljer sig en hel del från sättningen i denna version av bandet – bortsett Manfred Mann himself då, som nu fyllt sjuttio bast.

Anledningen till att den här skivan finns hemma hos mig heter ”Father of Day, Father of Night”. Då visste jag inte att det är en Bob Dylan-låt. Näeh, då visste jag inte ens att jag gillade Dylan. Fast det är ju inte därför jag gillar just den här versionen av låten, nej det är för att Manfred Mann’s Earth Band här gör om något som i original är väldigt kort till ett nästan tio minuter långt spaceproggigt epos. Jag menar, bara introt är ju magiskt – och sedan den där oregelmattan som bryter av. Och stråkarna. Och rösten! Tycker fortfarande att det är fantastiskt bra.

Resten av skivan är inte fullt så bra, även om det är lite schwung i egna kompositioner som ”In The Beginning, Darkness” och flummiga instrumentalaren ”Pluto The Dog”. Annars har jag förstått att detta bands grej varit att just göra om andra artisters låtar till sina egna. Det mest omtalade exemplet är nog Bruce Springsteens ”Blinded By The Light”.

Hur som helst, du kan jämföra originalet och den något längre ”kopian” nedan.

Citatet: ”Father of black, Father of white …. Father, who build the mountain so high”

Tillägg: ber om ursäkt för det något makabra bildspelet i video två.

 

CD: Modern Times – Bob Dylan (2006)

Lämna en kommentar

 
 
Producent: Jack Frost Skivbolag: Columbia
_______________________________________________________________________

Känner att jag inte riktigt har koll på alla Bob Dylans plattor. Men det klart, det är ju inte helt lätt att ha koll på en artist med över trettiotalet studioplattor i ryggen. En del bra, vissa riktigt bra – andra fantastiska och en hel del alldeles fantastiskt astronomiskt överjordiskt bra.

Satt hur som helst och spelade Lusen med yngsta dottern härom dan med Modern Times i bakgrunden och kom fram till att den här plattan nog tillhör den där andra kategorin – av nyss uppräknade kategorier. Den är riktigt bra, och kanske stannar den där mest bara för att det är en av Dylans senare plattor. Det går ju liksom inte att tävla med plattor som Blonde on Blonde, Blood On The Tracks och Desire – ens om man heter Bob Dylan.

Grymt skönt gung i inledande ”Thunder On The Mountain”. Baktungt så det förslår, men den sätter liksom stämningen direkt. Och varenda gång han namndroppar Alicia Keys får jag för mig att jag återigen måste kolla upp henne – trots att jag vet att hon inte är något för mig. Alldeles för mesig, även om det är tufft att nämnas i en Dylanlåt. Det är ju få förunnat.

Tycker att plattan gör sig bäst i sin helhet, men visst sticker ”Workingman’s Blues”, ”Beyond The Horizon” och ”Ain’t Talking” ut lite mer än de övriga. Iallafall denna gång. Och dottern satt kvar med mig utan att protestera, slog tärningen, fick sin tredje sexa på rad och tryckte dit det sista benet. Konstaterade nöjt att hon vunnit. Mig gjorde det dock ingenting. Jag satt där lugnt och behagligt och gungade lite förnöjsamt tillsammans med Bob, i takt med musiken.

Sämre kan man ha det.

Citatet: ”I was thinkin’ ‘bout Alicia Keys, couldn’t keep from crying/When she was born in Hell’s Kitchen, I was living down the line/I’m wondering where in the world Alicia Keys could be, I been looking for her even clear through Tennessee” (Thunder On The Mountain)

CD: The Cream of Clapton – Eric Clapton (1995)

Lämna en kommentar

 

I Feel Free/Sunshine of Your Love/White Room/Crossroads/Badge/Presence of the Lord/Blues Power/After Midnight/Let It Rain/Bell Bottom Blues/Layla/I Shot the Sheriff/Let It Grow/Knockin’ on Heaven’s Door/Hello Old Friend/Cocaine/Wonderful Tonight/Promises/I Can’t Stand It

Producent: Eric Clapton m.fl. Skivbolag: Polydor

_________________________________________________________________________________

Här fick de till en fyndig titel, eller hur? The Cream of Clapton består av ett antal djupdykningar ner i Eric Claptons karriär mellan 1966 – 1987. På det hela taget en mycket bra samling, enda nackdelen är väl kanske att man ibland vill fördjupa sig lite mer i vissa delar av karriären när man lyssnar.

Det börjar såklar med Derek & The Dominos, som väl egentligen bara var kamouflage för Clapton som ville undan rampljuset. Sedan har vi Cream, och det är ju makalöst bra – har det någonsin funnits en powertrio av samma kaliber sedan dess? Nej, det tror jag inte – och tyngst av alla är ju ”White Room”.

Det är är också anmärkningsvärt hur bra Claptons versioner av ”I Shot The Sheriff” och ”Knocking On Heaven’s Door” är, där den senare kanske är den allra bästa versionen av Dylans paradnummer någonsin. Bland de egna klassikerna hittar vi såklart ”Wonderful Tonight” och ”Let It Grow”.

Det här är en riktigt bra samling Claptonlåtar, och ska du nån gång lyssna in dig på Eric Clapton kan du nog inte få en bättre start än det här. Sedan har han ju gjort några riktigt sköna bluesplattor på senare år, men annars täcker The Cream of Clapton upp det hela ganska bra.

Citatet: ”Yellow tigers crouched in jungles in her dark eyes. She’s just dressing, goodbye windows, tired starlings” (White Room)

CD: Live at Benaroya Hall – Pearl Jam (2004)

Lämna en kommentar

CD 1: Of the Girl/Low Light/Thumbing My Way/Thin Air/Fatal/Nothing As It Seems/Man of the Hour/Immortality/Off He Goes/Around the Bend/I Believe in Miracles/Sleight of Hand/All or None/Lukin

CD 2: Parting Ways/Down/Encore Break/Can’t Keep/Dead Man/Masters of War/Black/Crazy Mary/25 Minutes to Go/Daughter/Encore Break/Yellow Ledbetter

Producent: Brett Eliason Skivbolag: BMG

_______________________________________________________________________________

Det här är kanske främst för fansen? Hur som haver, denna liveinspelning bandades (?) då Pearl Jam gjorde en välgörenhetskonsert i just Benaroya Hall i Seattle. Här lutar sig bandet tillbaka och förlitar sig en aning på unplugged-formeln. Ja, fast helt unplugged är det ju inte – för då skulle vi inte höra någonting alls. Ha ha ha.

Det kanske är dags att sluta skämta nu? Det här är inte någon fantastisk liveinspelning men det avslappnade formatet tar fram låtar som bandet inte spelar speciellt ofta. Ta t.ex. bortglömda ”Low Light” från Yield. En riktigt skön halvballad som förtjänar mer uppmärkamhet. Eller ”Fatal” som inte fick plats på Binural men sedan dök upp på samlingen Lost Dogs. ”Dead Man” kommer ni kanske ihåg? Den fanns med på soundtracket till Dead Man Walking.

Sedan får du även några covers. ”Crazy Mary” och Dylans ”Masters of War” hör ju till vanligheterna men Ramones ”I Believe In Miracles” och Johnny Cashs ”25 Minutes to Go” är desto ovanligare. Här premiärspelar de också specialskrivna låten ”Man of The Hour” som fanns med på soundtracket till Tim Burtons film Big Fish.

Older Entries