Hem

CD: St Anger – Metallica (2003)

Lämna en kommentar

Frantic/St. Anger/Some Kind of Monster/Dirty Window/Invisible Kid/My World/Shoot Me Again/Sweet Amber/The Unnamed Feeling/Purify/All Within My Hands

Producenter: Bob Rock & Metallica Skivbolag: Elektra

______________________________________________________________________

Okej, vet att jag nyligen skrev om Metallica och jag försöker verkligen sprida ut inläggen en aning; men det var någonting härsket som låg och pyrde under soffan och då jag trodde det var kattskit eller en gammal banan som ungarna kastat dit föste jag undan soffan och hittade den här. Så klart, det borde jag förstått! Det var ju bara St Anger som hamnat under soffan – och jag tänker att innan jag slänger ut skiten (för den stinker verkligen) drar jag iväg ett inlägg.

St Anger är Metallicas i särklass sämsta skiva. Jag kör hellre ett tvåveckorsmaraton med Load-plattorna och den där förbannade symfoniplattan om jag bara slipper lyssna på den här igen. Till och med omslaget är fult som stryk!

De flesta recensenter tappade dock huvudet då de recenserade St Anger och gav den alldeles för höga betyg. Antagligen stirrade de sig blinda på den råa ljudbilden – som om det skulle vara metal nog? Men det klart, efter en mastig symfoniplatta kändes det kanske befriande i stundens hetta? För visst, rått är nog ordet. Tror att någon – det kan ha varit jag själv (?) – beskrivit trumljudet (och dess framförande) som någonting en rasande tvååring kunnat åstakomma med en diskborste i diskhon. Det låter förfärligt och släpigt som fan!

Låtarna är inte heller mycket att hänga i den berömda granen. Inte ens de bästa, som t.ex. ”Frantic”, är bra nog utan känns mest som skit under fotsulan efter en lång vandring – då skorna stått i varma tvättstugan ett dygn eller två. Hetfield sjunger gräsligt och så finns det inga gitarrsolon. Va, har ni hört något så dumt? Kanske inte ska ösa mer tändvätska på brasan, men då basisten Jason Newstedt fått nog och sagt upp sig något år tidigare lämnade de över basen till producenten Bob Rock. Ha!

Det finns kanske något positivt att säga om den här skivan? Hm, får se nu …… näpp! Den går tvärbort! Fast å andra sidan, utan den här skivan ingen dokumentär om inspelningen – och då Some Kind of Monster är något av det roligaste i rockumentärväg jag sett så har St Anger plötsligt ett existensberättigande. Fast jag slänger ut den iallafall, står inte ut med stanken. Dokumentären, som jag skrivit om tidigare, behåller jag dock.

Citatet: ”I wanna cry, I wanna scream, I rage, I glaze, I hurt, I hate, I wanna hate it all away” (The Unnamed Feeling)

Annonser

CD: Funk -o- Metal Carpet Ride – Electric Boys (1990)

Lämna en kommentar

Psycedelic Eyes/All Lips ‘n’ Hips/The Change/If I Had A Car/Captain Of My Soul/Rags To Riches/Cheek To Cheek/Electrified/Who Are You/Into The Woods

Producent: Bob Rock, Electric Boys Skivbolag: ATCO

_________________________________________________________________________

Detta är alltså den där internationella versionen av Funk -o- Metal Carpet Ride som jag nämnt tidigare. Här valde de att behålla några av låtarna från originalet, sedan tog de sig över Atlanten där superproducenten Bob Rock fick ta hand som resten. Varför de inte spelade in en helt ny platta med Rock vet jag inte, men förmodligen handlade det om pengar.

Hur som helst, det hörs vilka låtar  Bob Rock producerat – klart och tydligt! Det är viss skillnad mellan demoljudet på originalet och Rocks monstersound. Bara trumljudet är så gigantiskt stort och fett att det förmodligen inte fick plats på planet hem. Men det betyder ju inte att de ‘nya’ låtarna är de bästa. Åh nej, det är fortfarande ”Electrified”, ”Psychedelic Eyes” och de andra som är allra bäst men några av de nya låtarna håller måttet.  ”Rags To Riches” och ”Captain of My Soul” är riktigt bra och bland det tyngsta bandet spelat in, och sedan är jag svag för ”The Change”. ”If I Had A Car” är dock bara ett fånigt försök att funka till det och om jag ska vara snäll så är ”In To The Woods” en missbildad kusin till Led Zeppelins ”The Ocean”. Men det är förmodligen att ta i å det grövsta!?

Således, jag föredrar originalet!

Nej, nu pallar jag inte med mer Electric Boys. Tre inlägg i rad får räcka – och sedan har jag ju inte fler plattor. Tror att jag får slita fram en singel nu. Nämen, vad är det där som ligger och skräpar i hörnet? Ha! Den blir bra!!

Citatet: ”Na na na na, na na na na na” (The Change)

CD: Metallica – Metallica (1991)

Lämna en kommentar

Enter Sandman/Sad But True/Holier Than Thou/The Unforgiven/Wherever I May Roam/Don’t Tread on Me/Through the Never/Nothing Else Matters/Of Wolf and Man/The God That Failed/My Friend of Misery/The Struggle Within

Producent: Bob Rock Skivbolag: Elektra

________________________________________________________________________________

Kör den här i bilen just nu, och det är ett riktigt monster! Låtarna har ni ju hört, så om dem finns inte mycket att säga. Och ni vet såklart att det här var bandets första platta med producenten Bob Rock och att plattan även går under namnet ”The Black Album”. Ni vet ju såklart att den här plattan skeppats iväg i över 15 miljoner exemplar bara i USA och att det här var bandets femte platta. Ni kan låtarna utan och innan och har kanske lyssnat på den mer än vad jag har?

Men visste ni att nån snubbe under inspelningen ska ha sagt att ”den här plattan kommer sälja mer än tio miljoner exemplar” varpå medlemmarna skrattat och sagt ”då ska du få en Porsche” – vilket han senare fick, när plattan väl sprängde tiomiljonerstrecket. Eller att bandet svor på att aldrig mer jobba med Bob Rock efter inspeningen, eftersom han körde så hårt med dem (tyvärr bröt de detta löfte och fick ur sig trista Load –  men det kanske inte var Rocks fel?).

Jaha, det visste ni. Nåja – vi kan väl enas om att det här är en förbannat bra platta. Om det är deras bästa låter jag vara osagt – varför begränsa sig – men nog är det helt sannslöst sjukt och så in i bängen tungt att man nästintill kör omvägar bara för att få höra det där brutala basintrot en gång till.

Citatet: ”And the road becomes my bride I have stripped of all but pride, so in her I do confide and she keeps me satisfied …. gives me all I need” (Wherever I May Roam)

LP: Dr Feelgood – Motley Crue (1989)

Lämna en kommentar

 

Sid 1: T. N. T. (Terror ‘N Tinseltown)/Dr. Feelgood/Slice of Your Pie/Rattlesnake Shake/Kickstart My Heart/Without You

Sid 2: Same Ol’ Situation (S.O.S.)/Sticky Sweet/She Goes Down/Don’t Go Away Mad (Just Go Away)/Time for Change

Producent: Bob Rock Skivbolag: Elektra

__________________________________________________________________________

Så, då var det dags för en fet rockmacka! Dr Feelgood är Motley Crues allra bästa platta, utan tvekan. Producenten Bob Rock föste in sångaren Vince Neil i sångbåset och lät honom stanna där i några månader och sedan lyckades han ratta till ett snortungt och snyggt ljud. Tänk att detta band var nere för räkning med föregångaren Girls Girls Girls, men här lyckades de verkligen resa sig och ta några rejäla kliv framåt. Det kan de med säkerhet tacka Bob Rock för. Och när Lars Ulrich sedan hörde resultatet fick Rock även äran att producera Metallica – och det gick ju riktigt bra det också.

Det här fick fart på Crues karriär och de försvann iväg på en maratonturné (jag såg en av spelningarna i Stockholm). Efter den här skivan kom 90-talet och bandet gick närapå under i grungevågen – de finns ju dock fortfarande men Dr Feelgood var den sista riktigt stora plattan. Jag gillar verkligen den självbetitlade plattan de släppte efter denna, där de ersatte Neil med John Corabi – men den floppade dock rejält. 

Det stora texttemat på den här plattan handlar såklart om droger. Bandet gick närapå under pga alla droger de stoppade i sig och vid den här tiden ryckte de upp sig och blev – kanske inte nykterister – men iallafall nyktrare. Annars handlar det som vanligt om brudar och sex. Här finns iallafall fler bra låtar än på andra Crueplattor. Det är stabilt rakt igenom, bortsett avslutande ”Time For Change” som är lite för mycket. Personliga favoriterna heter dock ”Dr Feelgood”, ”Kickstart My Heart”, ”Slice of Your Pie” och ”Don’t Go Away Mad (Just Go Away)”.

Citatet: ”My friends called today, down from L.A. They were shooting pool all night sleeping half of the day” (Don’t Go Away Mad (Just Go Away))

CD: Subhuman Race – Skid Row (1995)

Lämna en kommentar

My Enemy/Firesign/Bonehead/Beat Yourself Blind/Eileen/Remains to Be Seen/Subhuman Race/Frozen/Into Another/Face Against My Soul/Medicine Jar/Breakin’ Down/Ironwill

Producent: Bob Rock Skivbolag: Atlantic

_________________________________________________________________________

Det är lätt hänt att man tror att grungen dödade Skid Row. Men så var det såklart inte, det tog livet av sig själva! Trots att de anlitade superproducenten Bob Rock låter det här som om någon lagt en blöt nerpissad filt över högtalarna. Kanske såddes här första idén till Metallicas lika nerpissade skitplatta St Anger? Bob Rock producerade som bekant även den några år senare.

Om jag fattar mig kort; det låter riktigt jävla illa! Kanske ville de låta lika skitiga som Nirvana på 90-talet men problemet är att de inte har några låtar. Det här var sista skivan med sångaren Sebastian Bach, och jag vet inte om han slutade självmant eller fick sparken men en sak står klart: de använder honom inte särskilt väl. Bach sitter på en sannslös jävla extralunga till hårdrocksröst och då lämpar det sig liksom inte att harva på med grötiga riff och oformlig sång. Det är inte ens stolpe ut, den är långt uppe på läktaren.

Möjligtvis står jag ut med ”My Enemy”, ”Beat Yourself Blind” och röjiga titelspåret ”Subhuman Race”, men då ligger det jävligt mycket vilja bakom. Bilden ovan avslöjar att den kostade mig tjugo riksdaler men det är den ta mig fan inte värd! Jag säljer den för fyra och femtio, vilken dag som helst! Och så rear jag ut den med hjälp av klippet nedan!

Citatet: ”Jesus knows my story, he knows the position that I’m in; a hooker knows the feeling to get fucked the way I’ve been” (Subhuman Race)

LP: A Little Ain’t Enough – David Lee Roth (1991)

Lämna en kommentar

Sid 1: A Lil’ Ain’t Enough/Shoot It/Lady Luck/Hammerhead Shark/Tell the Truth

Sid 2: Baby’s on Fire/40 Below/Sensible Shoes/Last Call/The Dogtown Shuffle/It’s Showtime!/Drop in the Bucket

Producent: Bob Rock Skivbolag: Warner Bros

____________________________________________________________________________

David Lee Roths tredje soloplatta, och här har fingerfärdige bläckfisken Steve Vai lämnat skeppet och även om det inte har ett dugg med Vai att göra så är det här början till slutet på Roths solokarriär. På A Little Ain’t Enough får Jason Becker ta över i rollen som supergitarrist, men under inspelningen får han sjukdomen ALS och lyckas med nöd och näppe genomföra inspelningarna – sedan är det adjöss med gitarrhjälteplanerna, tyvärr.

Nu tror du kanske att det här är en dålig skiva, men inte! Nä då, det finns många bra låtar på den här skivan och tack vare Bob Rock har de fått till ett riktigt fläskigt ljud. Skillnaden mellan tidigare plattor och den här är att det inte briljeras lika mycket musikalist (Vai är ju borta) och på många sätt är det bland det bäst Roth har gjort. Här söker han sig tillbaka till de stabila riffen som han lutade sig emot i Van halen. Fast riktigt så bra blir det ju såklart inte!

I titelspåret är det som vanligt klackarna i taket och slipsen i pannan men sedan blir det mer tung riffdriven rock, med höjdpunkter som ”Drop In The Bucket”, ”Last Call”, ”Lady Luck”, ”Baby’s On Fire” och ”It’s Showtime”  – där de nästan får till Van Halen-sväng. Bortsett från pinsamheter som ”Tell The Truth” och ”Sensible Shoes” är det här en riktigt bra platta.

Citatet: ”Call me 40 Below cause I’m cold, one kiss of my lips and a storm begins” (40 Below)

LP: Blue Murder – Blue Murder (1989)

Lämna en kommentar

Sid 1: Riot/Sex Child/Valley of the Kings/Jelly Roll

Sid 2: Blue Murder/Out of Love/Billy/Ptolemy/Black-Hearted Woman

Producent: BobRock Skivbolag: Geffen

_____________________________________________________________________

När John Sykes fick sparken eller slutade i Whitesnake, beroende på vem man frågar, hade Whitesnake en jättesucce i den självbetitlade skivan, även kallad 1987, i ryggen vilket ledde till att skivbolaget gav Sykes ett nytt skivkontrakt. Han bildade Blue Murder och efter några turer med olika musiker blev det en trio med Sykes på sång och gitarr samt supermusikerna Carmine Appice på trummor och Tony Franklin på bas.

Trion gick in i studion tillsammans med den tidens hetaste rockproducent Bob Rock och kom ut med en fläskig kusin till just Whitesnake. Det låter ruskigt mycket Whitesnake om det här, fast på något sätt bättre än just den där 1987-upplagan av bandet. Det beror nog till stor del på producenten Rock som fått till en fläskig men snygg produkt. Det är rysligt välspelat och Sykes sjunger riktigt bra, fast kanske vill låta lite mycket Coverdale ibland. Det låter ju inte som nån trio direkt utan här snackar vi tusen gitarrpålägg, körer och hundratals trummor. Men det är å andra sidan lite därför jag gillar den – Carmine Appices snabba dubbelslag på virveln och Tony Franklins bandlösa bas är ju mer än halva nöjet.

Låtarna är kanske lite second hand Whitesnake, inte minst ”Black HeartedWoman” som är ett patetiskt plagiat. Det var kanske därför plattan floppade? Men med tanke på att den kom ut 1989 borde den ändå sålt aningen mer. David Coverdale lär ha sagt att han hade stämt Sykes om plattan blivit en succé. När intresset för Blue Murder inte visade sig vara så stort försvann rytmsektionen och det hela föll ihop likt ett korthus. Sykes fortsatte visserligen med andra musiker men det blev bara ytterliggare en platta – som jag inte ens har hört. Idag roar sig Sykes med att turnera som Thin Lizzy – trots att Phil Lynott gick bort för hundra år sedan. Så kan det gå!

Citatet: ”They called him public enemy number one but they don’t know what’s going on” (Billy)