Hem

Konsert: Bon Jovi – Stockholms stadion 24 maj 2013

Lämna en kommentar

BJ

That’s What the Water Made Me/You Give Love a Bad Name/Born to Be My Baby/Blood on Blood/Raise Your Hands/Captain Crash & the Beauty Queen From Mars/It’s My Life/Because We Can/What About Now/We Got It Goin’ On/Keep the Faith/(You Want to) Make a Memory/Someday I’ll Be Saturday Night/Army of One/We Weren’t Born to Follow/Who Says You Can’t Go Home/I’ll Sleep When I’m Dead (Rockin’ All Over The World)/Bad Medicine  (Start Me Up) Extranummer: Dry County/Wanted Dead or Alive/Have a Nice Day/Livin’ on a Prayer / In These Arms

Längd: ca 2 tim 20 min Spelplats: Stockholms stadion

___________________________________________________________________

Tänkte bjuda på någonting utöver det vanliga. Lite utanför (skiv)backen så att säga, och jag vet inte om det är en recension eller en observation? Kalla det vad ni vill!

Hur som helst, jag blev bjuden på arenarock! Det tackar man inte nej till, för även om jag aldrig varit speciellt förtjust i detta upplåsta konsertformat var det ändå med ett av världens största band – vars fem första skivor jag verkligen spelat sönder och samman. Det gick en nostalgisk rysning längs ryggraden av bara tanken att återförenas med Bon Jovi. Och det började verkligen bra, för sällan har jag haft sån enorm tajming inför en konsert! Vi körde nämligen en förfest med grill på balkongen, öl och spotifylista och lyckades med konststycket att sent omsider lomma iväg mot arenan och anlända med precis exakt supertajming! För, i samma sekund som vi stegat in på arenan med varsin öl i hand drog spektaklet igång. Vi kunde utan större ansträngning armbåga oss fram hyfsat lång i publikhavet för att avnjuta konserten, utan att behöva lyssna på förbandet. Två låtar senare var det knökfullt på hela innerplanen.

Och där, framför oss, stod bandet på scen i grillen på en gigantisk Biuck. Ett alldeles galet och pompöst scenbygge såklart men tämligen effektivt. En robust jänkare passar liksom bandet ganska bra.

Så, bra eller dåligt? Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska svara på detta. Låtlistan lämnar ju en hel del önskemål (från första två plattorna till exempel) men som den musiknörd jag är hade jag ju redan innan surfat in på bandets hemsida där de uppdaterar låtlistor från sina konserter, och där upptäckt att själva ryggraden i denna är densamma men att delar byts ut från kväll till kväll. Och det kunde ju faktiskt varit värre! Jag menar, de kör visserligen fyra låtar från senaste plattan (där den ena är sämre än den andra – eller nej, allra sämst är mässandet i ”Army of One” som nästan får mig att vilja vända om och gå hem) men när bandet varit på scen i fyrtio minuter  har de redan levererat fler klassiker än de flesta band klarar av under en hel konsert.

Det börjar alltså bra, över förväntan, men när de sedan glider in i 00-talets låtskörd börjar gäspandet. Fast Buicken fullkomligt vibrerar och kränger av ljuseffekter så hjälper det inte. För mig. Jag gillar inte låtarna, kan inte relatera till dem – och det är ju därför jag är där! Det blixtar visserligen till här och där (även utan Biuckens hjäp) och kanske allra mest i ”Keep The Faith”, trots att Jon kämpar sig lilablå i ansiktet under refrängerna, och lustigt nog i bilåkarpopsnöret tillika ‘låt-jag-inte-kan-relatera-till’ ”Who Says You Can’t Go Home”. Fast där beror det på att Jon plötsligt får in en duettpartner (en kvinna jag inte minns namnet på) och då händer något med både honom och bandet: det uppstår nån slags stämning på scen! Och det behövs, för i övrigt är det JBJs soloshow som ler konstlat med kritvita New Jerseytänder kvällen igenom. Jon låtsas bli till sig av publikens jubel och glider in i en Rolling Stonescover. Jon knackar på micken och frågar ”is this thing on” varpå publiken förväntas vråla högra.

Ja ja, nu kanske jag är cynisk och bitter. Men: En. Viktig. Sak: Richie Sambora är inte där! Nej, han hoppade ju av turnén innan Sverigespelningen (orsak: okänd) och har ersatts av en man vid namn Phil X. (Ha, Phil X!? Känns nästan som en ironisk pseudonym.) Denne man är högst kompetent och han sätter solopartierna som sig bör men för att publiken inte ska påminnas allt för mycket om Samboras frånvaro zoomar storbildsskärmen bara in gitarren under solona. Men när den stålsträngade gitarren åker fram och Jon frågar om det finns några cowboys i publiken blir Richie Samboras frånvaro alldeles för uppenbar. Det är ju mannen i hatten som ska stå där bredvid och vråla ”waaaaaannnteeeed” innan han försvinner in i det där snygga solot. Det tar udden av allt. Precis samma känsla uppstår i ”Living On A Prayer” och jag förstår helt plötsligt att jag saknat honom hela tiden. Han är ju motpolen Jon behöver, som Jagger behöver Richards, Lennon behövde McCartney. Annars blir det bara glättig underhållning. Proffsigt men tråkigt!

Mitt slutgiltiga omdöme blir därför inte speciellt positivt. Jag har varit på en jävla massa konserter under årens lopp och den som påstår att den här spelningen var bra kan inte ha sett många. Det krävs nämligen närvaro för att det ska funka. Det är ännu viktigare när man spelar inför 30 000 personer! Ett samspel och nån slags spänning mellan personerna på scen är liksom förutsättningen. Bon Jovi årgång 2013 saknar detta. Frontmannen valsar runt som nån slags Robbie Williams och övriga medlemmar har degraderats till kompmusiker. Och så kanske det alltid varit? Jag har inte sett bandet tidigare så jag vet inte men en sak är jag fullkomligt övertygad om: Richie Samboras frånvaro sänkte den här konserten rejält.

Jag trodde kanske inte att jag skulle skriva det men jag saknar Richie Sambora – så till den grad att jag nyligen lyssnade igenom hans första soloskiva Stranger In Town med ett leende på läpparna.

Citatet: ”Is this thing on?”

Annonser

Kassettband: Keep The Faith – Bon Jovi (1992)

Lämna en kommentar

I Believe/Keep the Faith/I’ll Sleep When I’m Dead/In These Arms/Bed of Roses/If I Was Your Mother/Dry County/Woman in Love/Fear/I Want You/Blame It on the Love of Rock & Roll/Little Bit of Soul

Producent: Bob Rock Skivbolag: Mercury

_____________________________________________________________________________

Jaha, jag har trots allt några gamla kassettband kvar att skriva om. Det här bandet gick varmt i min bajsbruna Saab 99:a. Den bilen körde jag verkligen slut på, och inte hade jag någon fantastisk ljudanläggning i den utan istället för att t.ex. köpa kabelsko till högtalarsladdarna hängde jag bara fast dem som krokar – vilket visade sig vara mindre bra i skarpa kurvor. Ljudet försvann lätt i dessa.

Nåväl, här har vi Bon Jovis Keep The Faith inklämd på ett kassettband (och lite Atomic Swing för att fylla ut tomrummet som uppstod på sida B). Det här är faktiskt en riktigt bra Bon Jovi-platta! Istället för att som många andra band i genren gå under i grungevågen så ändrade de stilen en aning (men bara lite) och lyckades inte bara överleva utan sälja miljontals med plattor ….. igen.

Här hittar du hits som ”Keep The Faith”, ”Bed of Roses” och ”In these Arms”. Det där inledande försöket att låta som U2Achtung Baby i ”I Belive” är ju dock ganska onödigt. Och sedan kan jag leva utan ”Fear” och lite skitnödiga Springsteenaktiga ”Dry County”. Men annars ganska bra skit det här. Vilka låtar med Atomic Swing jag lyckats fylla ut med minns jag inte riktigt – och det känns inte som om det är värt att ta reda på det. Ni får leva i den ovissheten. Okej?

Citatet: ”It feels so good that it ought to be illegal I got my vaccination from a phonograph needle” (Blame It On The Love of Rock & Roll)

CD: Cross Road – Bon Jovi (1994)

Lämna en kommentar

Livin’ on a Prayer/Keep the Faith/Someday I’ll be Saturday Night/Always/Wanted Dead or Alive/Lay Your Hands on Me/You Give Love a Bad Name/Bed of Roses/Blaze of Glory´/In These Arms/Bad Medicine/I’ll Be There For You/In and Out of Love/Runaway

Producent: Tony Bongiovi, Bob Rock, Peter Collins m.fl.  Skivbolag: Polygram

_________________________________________________________________________

Jag har redan tidigare skrivit om exakt när jag slutade lyssna på Bon Jovi. Idag är de nog ett av de mest ocreddiga alternativ du kan välja; ett menlöst radioalternativ du kan trycka i dig helt utan tuggmostånd – i bästa fall. Risken att det åker upp igen är dock påtagligt stor.

Men på 80-talet (en en liten bit av 90-talet) var Bon Jovi något helt annat. De var riktigt bra! För trots att de var kommersiella och låg på var och varannan lista kändes musiken på riktigt under denna period. På skivor som Slippery When Wet och New Jersey hittar du den bästa tänkbara 80-talsrocken. Så, när Bon Jovi 1994 släpper sin första samlingsplatta blir det givetvis försäljningssuccé. De lyckas också få till en av sina största hits med nyinspelade balladen ”Always” – en låt som höll på att gå mig på nerverna då den spelades överallt hela tiden.

Med små justeringar tror jag att det är exakt så här en samlingsskiva med Bon Jovi bör se ut även 2011. Jag har visserligen ingen större koll på bandets senaste femton år (har hör låtar här och där) men ingenting av det jag hört platsar på denna samling. Ska kanske vara den där vedervärdiga hitten ”It’s My Life” då? Jag tror förresten att det var där bandets trampade snett på riktigt allra första gången.

Fast det är sällan jag lyssnar på Bon Jovi nu för tiden. Det känns imperfekt. Men om jag nu gör det sätter jag hellre på en av nämnda plattor. Där finns nämligen de inte fullt lika uttjatade låtarna; de där som man liksom känner ‘aha’ och ‘just det’ när man hör. För det finns faktiskt låtar även med Bon Jovi som är något bortglömda.

Citatet: ”My foster daddy went, took my innocence away the street life ain’t much better, but at least I get paid” (Someday I’ll Be Saturday Night)

CD: These Days – Bon Jovi (1995)

Lämna en kommentar

Hey God/Something For The Pain/This Ain’t A Love Song/These Days/Lie To Me/Damned/My Guitar Lies Bleeding In My Arms/(It’s Hard) Letting You Go/Hearts Breaking Even/Something To Believe In/If That’s What It Takes/Diamond Ring

Producenter: Peter Collins, Jon Bon Jovi & Ritchie Sambora Skivbolag: Mercury

_______________________________________________________________________________

Minns att jag satt hemma hos en polare 1995. Slöade i soffan framför teven. MTv hade Bon Jovi-weekend eftersom bandet skulle släppa sin nya skiva inom några dagar. Och det här var när Bon Jovi kommit tillbaka med Keep The Faith-plattan och faktiskt fortfarande var ganska heta. Plötsligt  dök nån MTv-snubbe upp och började prata om  Bon Jovi och precis innan nästa låt drog igång sade han ”and this aint a love song” – och vi trodde givetvis att låten ifråga skulle vara något som INTE var en fånig kärleksballad. Men HA, …. inte, utan istället kommer världens smörigaste intro och Jon Bon Jovi som sjöng ”should have seen it coming when the roses died”, sedan drar de igång 90-talets smörigaste skitlåt (med den uppenbart fåniga titeln ”This Aint A Love Song”).

Jag tror att det var exakt där och då som jag slutade lyssna på Bon Jovi. Fråga mig inte varför jag har den här plattan. Jag förstår det verkligen inte – den är totalt värdelös! Här staplar de rockklyschor på varandra och försöker dessutom leka Bruce Springsteen i titelspåret. Sedan gör de en skitfånig Simple Mindsdoftande låt i überfåniga ”Something to Believe In” – vaddå ”hey hey hey hey”. Jag skulle kunna fortsätta men orkar inte.

Det räcker så! Att över elva miljoner människor köpt plattan spelar ingen roll – de har fel!

Citatet: ”if I don’t belive in Jesus, how can I believe in the pope”

Vinylsingel: Blaze of Glory – Jon Bon Jovi (1990)

Lämna en kommentar

Sid A: Blaze of Glory

Sid B: You Really Got Me

Producent: Danny Kortchmar & Jon Bon Jovi Skivbolag: Vertigo

_______________________________________________________________________________

Var det inte så att Jon Bon Jovi blev tillfrågad om de kunde använda ”Wanted Dead or Alive” i uppföljaren till Young Guns men att Jon själv föreslog att han skulle skriva något nytt. Och sedan kom han tillbaka med en hel drös låtar, bl.a. med den här westernrökaren i samma anda som tidigare nämnda Bon Jovi-låt.  Han hade så många låtar att han fick spela in en hel platta, som blev soundtrack till filmen.

Plattan köpte jag dock inte – nån måtta fick det var. Har ju en del Bon Jovi-plattor, som ni vet, men en soloplatta med Jon himself är väl att ta i. Men, jag köpte tydligen singeln ”Blaze of Glory” – och den skulle ju passat på vilken Bon Jovi-platta som helst (och fanns väl även med på samlingen Crossroads?).

Således, stöpt i samma cowboyanda och med samma simpla liknelser som tidigare låtar är detta en ganska förutsägbar liten låt men ibland funkar det ju riktigt bra – vilket det gör här. Den där plattan som kom senare var ju inte speciellt bra; en ganska luftig historia fylld med mesiga låtar och en och annan rockig variant – allt ackompanjerat av stelbenta studiomusiker (och låt dig inte luras av denna singels släpiga b-sida, den är nämligen ett undantag).

Citatet: ”I’m a colt through your stable, I’m what Cain was to Abel mister catch me if you can”

Jubileumsinlägg: musik på VHS

Lämna en kommentar

Jaha, då är vi redan framme vid inlägg nummer tvåhundra. Tänka sig vad tiden går fort! Då krävs det någonting extra; ett jubileumsinlägg – eller hur?!

VHS – Video Home System – känns hyfsat förlegat, och jag ska inte säga att jag har speciellt mycket musik i detta format men innan jag nu slänger ut kartongen så hyllar jag mina kassetter med ett inlägg. Här finns prylar som sträcker sig tillbaka till Bagen 1984 med Cia Berg och det är ju en häftig nostalgitripp i sig. Denna gång tänker jag dock låta musiken tala, så håll till godo – ett urval ur mitt VHS-bibliotek:

(Tico Torres är en något underskattad trummis)

LP: Bon Jovi – Bon Jovi (1984)

Lämna en kommentar

Sid 1: Runaway/Roulette/She Don’t Know Me/Shot Through The Heart/Love Lies

Sid 2: Breakout/Burning For Love/Come Back/Get Ready

Producent: Tony Bongiovi, Lance Quinn Skivbolag: Mercury

_______________________________________________________________________________

Vad säger man om detta? Bon Jovis debutplatta, och även om den inte stinker som bandets andra platta är detta inte speciellt bra – mest lite nördigt roligt. ”Runaway” har du självklart hört eftersom det blev en stor hit när plattan kom ut, men sedan är det inte mycket mer.

Om vi ändå försöker singla ut guldkornen här så är väl ”She Don’t Know Me” (som faktiskt är en cover), ”Roulette” och ”Shot Through The Heart” de bästa låtarna, och den senare textraden återanvände de ju som bekant på tredje plattans ”You Give Love A Bad Name”. Annars är det mest skåpmat.

Bonusinfo: låten ”Runaway” spelades in första gången redan 1982 med bl.a. Dave ”The Snake” Sabo på gitarr samt Hugh McDonald på bas – den senare ersatte ju basisten Alec John Such många år senare. Och Dave The Snake kanske är bekant? Han bildade senare det inte helt okända bandet Skid Row.

Older Entries