LP: Achtung Baby – U2 (1991)

Sid A: Zoo Station/Even Better Than The Real Thing/One/Until The End Of The World/Who’s Gonna Ride Your Wild Horses/So Cruel

Sid B: The Fly/Mysterious Ways/Tryin’ To Throw Your Arms Around The World/Ultra Violet (Light My Way)/Acrobat/Love Is Blindness

Producenter: Daniel Lanois & Brian Eno Skivbolag: Island Records

Den här har jag skrivit om tidigare fast på CD. Men det är egentligen (eller faktiskt) ingen skillnad, men vissa plattor kan man babbla om mer än en gång. Achtung Baby är en sådan.

Jag vill minnas att jag såg nån dokumentär om inspelningen av den här plattan för några år sedan där bandmedlemmarna vittnade om att de totalt kört fast och inte fick till någonting i studion men att det var låten ”One” som var startskottet. Ja, och resten känner vi ju till.

Personligen är det här min favoritplatta med U2. Visst, The Joshua Tree har ju alla de där klassiska låtarna och den är fantastisk och allt det där, men där var det mer stå i hörnet och spela. På den här omvandlar sig bandet till ett monster med fläskiga storbildskärmar och storhetsvansinne – som i förstasingeln ”The Fly”. Minns fortfarande första gången jag hörde den.

Precis allting på den här plattan har åldrats bra! Och det är mer än man kan säga om dagens U2 som kuskar runt på vägarna på gamla meriter och släpper muzakdoftande hotellfoajeversioner av sina gamla örhängen. Tror att de peakade här, även om en och annan klassisk låt letat sig ur diskografin sedan 1991.

Från ”I’m ready for the laughing gas” i inledande ”Zoo Station” via ett alldeles för långt intro i ”Who’s Gonna Ride Your Wild Horses” och ett sanslöst ”Johnny, take a walk with your sister the moon”-sväng till The Edges blödande gitarr i ”Love is Blindness” så är det här ren och skär magi. Funkar lika bra på CD som vinyl!

Citatet: ”And you can dream so dream out loud, you know that your time is coming ‘round so don’t let the bastards grind you down”

Bonusinfo: Achtung Baby spelades in i Hansastudion på Köthener Strasse 38 i Berlin. Numera huserar svenska producenten och ljudteknikern Michael Ilbert i denna studio. En studio där David Bowie spelade in Low och Heroes, Iggy Pop gastade Lust for Life och Depeche Mode spelat in låtar. Ja, till och med Kent spelade in stora delar av sin platta Röd där.

CD: 1. Outside – David Bowie (1995)

Leon Takes Us Outside/Outside/The Hearts Filthy Lesson/A Small Plot of Land/(Segue) – Baby Grace (A Horrid Cassette)/Hallo Spaceboy/The Motel/I Have Not Been to Oxford Town/No Control/(Segue) – Algeria Touchshriek/The Voyeur of Utter Destruction (as Beauty)/(Segue) – Ramona A. Stone/I Am With Name(Wishful Beginnings/We Prick You/(Segue) – Nathan Adler/I’m Deranged/Thru’ These Architects Eyes/(Segue) – Nathan Adler/Strangers When We Meet

Producent: David Bowie & Brian Eno Skivbolag: Arista

_____________________________________________________________________________________

Jaha, David Bowie! Legend och allt vad det innebär. Det är väl en artist man bör ha några klassiska plattor med? Jag har några stycken – inte många – men de är tyvärr inga klassiker. Den här sticker dock ut en aning, men det är tyvärr ingenting positivt.

Här har Bowie och ljudkonstnären Brian Eno verkligen trasslat in sig i ljudbordsreglagen och irrar omkring i en osammanhängande och konstig konceptplatta. Den lilla ettan i titeln skvallrar om att fler skivor skulle komma men vad jag vet så blev det bara en.

Vet egentligen inte vad det går ut på eller vad det handlar om. I texthäftet kan man läsa en liten novell, ”The Diary of Nathan Adler”, och även om jag nån gång satt mig in i historien har jag glömt bort den nu. Tänker inte ödsla tid på att förfriska minnet – det är inte värt besväret.

Det är dock inte en helt usel platta men trots koncepttanken känns den ovanligt porös i kanterna. Det är sjukt många spår på den här skivan – där en del är små snuttar med en talande Bowie (zzzzzzzzzz) – och bland alla dessa ljudkollage bubblar det ibland upp riktigt sköna låtidéer, men det blir aldrig riktigt bra. Bortsett ett par spår som håller ihop (”The Heart’s Filthy Lesson”,  ”Hello Spaceboy”, ”We Prick You” och ”Stranger When We Meet”) är det här ingenting du bör ödsla tid på.

Citatet: ”It’s a diary within the diary. The narrative and the stories are not the content—the content is the spaces in between the linear bits” (David Bowie kommenterar plattan. Blev ni något klokare? Nej, tänkte väl det!)

CD: Achtung Baby – U2 (1991)

 

Zoo Station/Even Better Than the Real Thing/One/Until the End of the World/Who’s Gonna Ride Your Wild Horses/So Cruel/The Fly/Mysterious Ways/Tryin’ to Throw Your Arms Around the World/Ultraviolet (Light My Way)/Acrobat/Love Is Blindness

Producent: Daniel Lanois, Brian Eno Skivbolag: Island

____________________________________________________________________________________

Jag är inte sådär överförtjust i U2 men på Achtung Baby stämmer fan i mig precis allt!

Det är nog snudd på en perfekt skiva. Ibland gillar man en skiva för låtarna men tycker att produktionen är mindre bra och andra gånger är det världens skönaste trumljud eller gitarrpålägg men låtkvalitén håller inte samma klass. På Achtung Baby håller allt; det är rätt låtar och rätt producenter – och även om U2 vid den här perioden på utsidan fått storhetsvansinne med insektsglasögon och arenagester så är det här utan tvekan bandets bästa platta.

Det låter snudd på smutsigt och industrimanglande med de stenhårda trummorna som inleder hela kalaset. ”Zoo Station” är ett statement där U2 går vidare som band. En låt som jag inte alls tror skulle låta lika fantastisk om inte producenterna Brian Eno och Daniel Lanois satt vid ljudspakarna. Någonstans vid första refrängen lyfter den och blir U2 som vi är vana vid, för att sedan dyka ner i den smutsiga underjorden igen. Samma sak i lysande ”The Fly”!

Sedan finns det också låtar som bara är U2, som ”Acrobat”, ”One” och ”Even Better Than The Real Thing”. Och i ”So Cruel” och ”Mysterious Ways” blir det plötsligt återhållsamt; där mindre blir mer effektfullt. Ett skönt knackande mot mikrofonen skapar stämning i ”So Cruel”. Alldeles lysande!

Jag skrev snudd på perfekt skiva. Tja, det enda jag kan klaga på och som jag stört mig på sedan jag hörde skivan allra första gången är det onödigt långa introt till ”Who’s Gonna Ride Your Wild Horses”. Den låten förtjänar ett bättre intro. Att basisten Adam Clayton sedan bestämde sig för att posera naken på omslaget kan kanske ses både som någonting fantastiskt eller något som drar ner helhetsintrycket. Själv är jag ganska likgiltig.

Citatet: ”I’m ready, I’m ready for the laughing gas” (Zoo Station)