Hem

LP: The Razor’s Edge – AC/DC (1990)

Lämna en kommentar

Sid 1: Thunderstruck/Fire Your Guns/Moneytalks/The Razors Edge/Mistress for Christmas/Rock Your Heart Out

Sid 2: Are You Ready/Got You by the Balls/Shot of Love/Let’s Make It/Goodbye & Good Riddance to Bad Luck/If You Dare

Producent: Bruce Fairbairn Skivbolag: Atco

_____________________________________________________________________

Trodde att jag hade skrivit om denna, men tydligen inte. Nåväl, vad är det här då – förutom bandets elfte platta? Tja, man kan väl säga att The Razor’s Edge var lite av en comebackplatta för gubbarna i AC/DC. Efter dundersuccén med Back In Black (med nytillskottet Brian Johnson) hade bandet gått på slentrian i nära tio år. Skivorna lät som de brukar, fast lite tråkigare. Den här skivan innehåller främst en låt som fick bandet på banan igen.

Ja precis, den heter ”Thunderstruck” och är är nog en av AC/DCs mest populära låtar någonsin. Förmodligen ett måste på varenda konsert sedan 90-talet; och visst är det svårt att motstå det där inledande gitarrpillandet och den myndiga hockeykören som skanderar ”thunder”. Det får mig också att tänka på hur jag satt i bilen med min dotter när denna låt dök upp på radion, och hon efter en stund utbrast: ”Pappa, de sjunger Fanta”. Jag antar att det funkar även i detta fall, för hon såg ut att digga låten.

Sedan har ni kanske hört ”Moneytalks” och ”Are You Ready” som jag tror släpptes som singlar (om AC/DC nu släpper singlar?). Texterna är ju också i många fall ett nödvändigt ont. Jag menar, vem lyssnar på AC/DC för texternas skull? Kan inte bestämma mig för om jag tycker att ”Mistress For Christmas” är ett roligt rim eller bara corny.

När jag nu lyssnar på The Razor’s Edge för första gången på flera år upptäcker jag hur stelt det låter. Kanske är det främst det kliniskt osvängiga trumljudet som förstör mest, men visst brukar det låta aningen varmare om AC/DC? En hel del bra låtar på den här platta dock, synd bara på den tråkiga ljudbilden.

Citatet: ”Fanta ayee ayee ayee ayee ayeeh ayeeh”

Annonser

CD: Stiff Upper Lip – AC/DC (2000)

Lämna en kommentar

Stiff Upper Lip/Meltdown/House of Jazz/Hold Me Back/Safe in New York City/Can’t Stand Still/Can’t Stop Rock ‘n’ Roll/Satellite Blues/Damned/Come and Get It/All Screwed Up/Give It Up

Producent: George Young Skivbolag: East West

_____________________________________________________________________________________________

När den här plattan kom ut i början av år 2000 tyckte jag att det var den bästa plattan AC/DC gjort med Brian Johnson. Ja, jag hade hört Back In Black, For Those About To Rock och alla andra plattor med Johnsson men tyckte trots detta att Stiff Upper Lip var någonting alldeles extra. Ja, ni kan börja skratta nu. Det är okej, för jag hade självklart fel.

Men okej, det är inte riktigt den sämsta plattan AC/DC fått ur sig men det är bra nära (de har ju några riktiga lågvattenmärken med just herr Johnson sedan tidigare). Bortsett sjukt svängiga ”Meltdown” och möjligtvis lite småroliga ”House of Jazz” så är den här plattan fylld till bredden med, som de säger på rock n roll-språket, ”pedestrian riffs”. Jösses vad det tuggas på i idisslande låtbyggen som ”Stiff Upper Lip” och ”Safe In New York City”. I den sistnämnda driver de med dåvarande borgmästaren Rudy Giuliani som menade att han hade rensat upp och gjort Manhattan säkrare. När sedan planen kom svävande in över Manhattan och kraschade i tvillingtornen ett år och några månader senare fick ju låten en helt annan innebörd.

Kort efter attacken offentliggjordes givetvis en lista över låtar som var olämpliga att spela i radio pga av texternas innehåll. ”Safe In New York City” finns mycket riktigt med på denna lista, men även ytterliggare sex AC/DC-låtar. På det stora hela är det en fascinerande lista, då även harmlösa alster som Lenny Kravitz ”Fly Away”, Queens ”Another One Bites The Dust”, Van Halens ”Jump” med flera har hamnat på denna lista. Du hittar hela listan här.

Fast nu gled vi visst ifrån ämnet. Det här är alltså en av de sämre AC/DC-plattorna. Och jag har ingen aning varför jag hävdade att det var Brian Johnsons stora stund i bandet för en si sådär tio år sedan. Det är det ju inte, för den hade han ju redan 1980 då han debuterade som sångare i bandet med orden ”I’m rolling thunder, pouring rain/I’m coming on like a hurricane/My lightning’s flashing across the sky/You’re only young but you’re gonna die” i en låt som också finns med på den där listan.

Citatet: ”Runnin’ all over like a jumpin’ bean take a look at that thing in the tight assed jeans” (Safe In New York City)

CD: High Voltage – AC/DC (1976)

Lämna en kommentar

It’s a Long Way to the Top (If You Wanna Rock ‘n’ Roll)/Rock ‘n’ Roll Singer/The Jack/Live Wire/T.N.T./Can I Sit Next to You Girl/”Little Lover/She’s Got Balls/High Voltage

Producent: Harry Vanda & George Young Skivbolag:ATCO

____________________________________________________________________

AC/DCs tredje platta, eller deras debut internationellt om du så vill eftersom de två tidigare plattorna T.N.T. och High Voltage endast kom ut i Australien. Denna version av High Voltage innehåller låtar från båda, men mest från T.N.T. Och som en extra bonus slänger jag in att producenten George Young är en äldre bror till Malcom och Angus Young. Om ni nu inte visste det!

Här finns ingenting att klaga på. Den här skivan är mer eller mindre perfekt och innehåller nästan bara klassiker, som t.ex. ”T.N.T.”, ”The Jack”, ”Can I Sit Next To You Girl” och ”It’s A Long Way To The Top (If You Wanna Rock n Roll)” för att nämna några. Sångaren Bon Scott håller hov och i låtar som ”Rock n Roll Singer” är han i sitt esse. Charmigare frontman är svårt att hitta, och han kan liksom få de mest banala textrader att låta helt självklara och mer rock n roll än något annat.

Hur någon kritiker på Rolling Stone kunde avskriva denna platta med orden ”an all-time low for the hard rock genre” undgår mitt förstånd, men kanske tog det några år innan polletten trillade ner – för jag kan ju inte påstå att jag lyssnade på den här plattan när den kom ut (även om det är fullt möjligt). Fast nämnda tidning vänder ju gärna kappan efter vinden så det kanske inte är så underligt iallafall?

Hur som helst, det som gör den här plattan så förbaskat bra är, som alltid i AC/DC-sammanhang, de vattentäta riffen som får boggie woggie-knäna att rulla i takt men kanske allra mest Bon Scotts närvaro. Han utgör  minst 70% av svänget och charmen. Så, den här plattan hade inte funkat med Brian Johnson. Det handlar alltså inte bara om låtarna utan om bandet och närvaron – och jag skulle ge vad som helst för att få sitta i en liten pub och se detta band på scen.

Citatet:”I’m gonna be a rock n roll star, a rock n roll star – yes I are” (Rock n Roll Singer)

LP: Fly On The Wall – AC/DC (1985)

Lämna en kommentar

Sid 1: Fly on the Wall/Shake Your Foundations/First Blood/Danger/Sink The Pink

Sid 2: Playing With Girls/Stand Up/Hell Or High Water/Back In Business/Send For The Man

Producenter: Angus & Malcom Young Skivbolag: Atlantic

_________________________________________________________________________

Det känns som om det var längesedan jag skrev om en riktig höjdarplatta. Måste nog välja mina inlägg lite mer omsorgsfullt nästa gång, för nu kommer inte heller någon klassiker eller ens en bra platta. Tyvärr, men så får det bli.

Fly On The Wall är nog AC/DCs allra sämsta platta. Och det beror inte på det råa soundet eller att bröderna Angus och Malcom Young producerat sjäva utan på att låtarna helt enkelt är för dåliga. Här finns inga medryckande riff där boggiewoggie-knäna automatiskt börjar rulla i takt med musiken och där luftgitarren och den obligatoriska ‘näven i luften’-gesten åker fram. Det är stendött. Till och med texterna känns lite sämre och lite fånigare.

Vad mer ska jag säga? Den här skivan är den andra i en rejäl treskivorssvacka i bandets karriär. Den började med Flick of The Switch, fortsatte med Fly On The Wall och avslutades med något mindre ojämna Blow Up Your Video. Bandet fick sedan styrfart igen med The Razors Edge. Stackars trummisen Simon Wright, som ersatte Phil Rudd då denne fick sparken efter att han satt sina trumspår på Flick of The Switch. Wright fick bara spela på riktigt dåliga AC/DC-skivor, för på The Razors Edge var han utbytt. Fast det var väl knappast hans fel att skivorna lät illa?

Behöver jag ens kommentera låtarna? Egentligen inte. Det är bara mediokert och dåligt. Ja, och då menar jag på AC/DC-vis, för om du nu inte gillar bandet kanske du avskriver bandets bästa skivor på samma sätt. Det här bandet ska låta så här fast med bättre låtar. Det ska svänga mer, helt enkelt, och när sångaren Brian Johnson stundtals låter som en överkörd kraxande kråka – ja, då låter det särskilt illa. 

Citatet: ”Highball women that are hot to touch, legs do the talkin’ spellin’ out lust” (Playing With Girls)

DVD: No Bull (The Director’s Cut) – AC/DC (1996)

Lämna en kommentar

Back In Black/Shot Down in Flames/Thunderstruck/Girls Got Rhythm/Hard as a Rock/Shoot to Thrill/Boogie Man/Hail Caesar/Hells Bells/Dog Eat Dog/The Jack/Ballbreaker/Rock and Roll Ain’t Noise Pollution/Dirty Deeds Done Dirt Cheap/You Shook Me All Night Long/Whole Lotta Rosie/T.N.T./Let There Be Rock/Highway to Hell

Producent: Rocky Oldhamn Speltid: 120 min

_____________________________________________________________________________

Det blir ytterliggare en dvd innan jag faktiskt skriver om någonting nyinköpt. Det här bandet känner alla till, och om du vill leta fel och brister så ska du inte sätta på No Bull. Nej, AC/DC sysslar inte med sånt utan de slänger sig med felfri arenarock. Det kanske blir lite tråkigt ibland men det finns inte en antydan till anslag på gitarren som träffar fel eller ens nån bortglömd golvpuka som faller snett i kulissen. 

Det här är ett rock n roll-facit, typ. Fast visst, lite stelt är det nog? Sångaren Brian Johnson värmde säkert upp med lite tavelkrita och en liter bensin, på rock n roll-vis. Gillar dock AC/DC för deras envisa stelhet och för att gesterna är så förbannat stora. Det handlar om enkel rock och kortvuxna män som inte ser mycket ut för världen, men scenen är så stor att små samhällen skulle kunna bildas mellan bastrumman och närmsta medhörningslåda. 

Det här är, som sagt, en felfri AC/DC-konsert. Och så öppnar de med ”Back In Black”. Ha ha, jag menar – de flesta band har inte ens en sån låt att avsluta med. ”Thunderstruck” som tredjelåt, ja ni förstår. De levererar. Fast ibland trampar de vatten (för att använda ett konstigt uttryck) och det är ju självklart i de låtar som kommer från skivan som var ny vid tillfället. ”Hard As A Rock” håller väl måttet men ”Hail Ceasar”, ”Ballbreaker”och ”Boggie Man” är inte riktigt värdiga en plats i låtlistan, så här i efterhand.

Den här dvd:n är dock grymt bra som bakgrund en fredagseftermiddag då man är ensam i huset. En bärs i handen och lite sol från baksidan – ja, då stampar jag till och med takten till ”Boggie Man”. Och om du är på hurmör så kan du ställa in ”Angus-cam” där du kan följa minsta steg den skolpojksbeklädde gitarrhjälten tar. Bara en sån sak. Bonusmaterialet, som t.ex. ”Cover You In Oil” live från Göteborg, är dock inte mycket att hänga i den berömda granen.

Bonusinfo: glömde nämna det, men kanoner, en gigantiskt uppblåsbar ”Rosie” samt en jättelik kran ingår i konceptet. Då vet ni!

Dubbel-CD: Live – AC/DC (1992)

Lämna en kommentar

CD 1: Thunderstruck/Shoot to Thrill/Back in Black/Sin City/Who Made Who/Heatseeker/Fire Your Guns/Jailbreak/The Jack/The Razor’s Edge/Dirty Deeds Done Dirt Cheap/Moneytalks

CD 2: Hells Bells/Are You Ready/That’s the Way I Wanna Rock ‘N’ Roll/High Voltage/You Shook Me All Night Long/Whole Lotta Rosie/Let There Be Rock/Bonny/Highway to Hell/T.N.T./For Those About to Rock (We Salute You)

Producent: Bruce Fairbairn Skivbolag: Albert

______________________________________________________________________________

En liveplatta  med växelström/likström måste ju självklart vara bra, eller hur. Nej – inte i detta fall, för det här är ingen bra liveplatta. Det är inget fel på framförandet, det är det ju aldrig då det gäller detta band. Det är inte heller främst det faktum att ljudet är så sjukt polerat att det lika gärna kunde varit inspelat i en studio eller att trumljudet är lika osexigt som Brian Johnsons keps – nej, det har med stämningen att göra!

Hela poängen med en liveplatta är ju att återskapa någonting, och om man då fadar ut publikljudet efter varje låt för att sedan låta ljudet komma tillbaka i nästa låt bryts ju illusionen helt. Det spelar ingen roll att detta är ett hopkok av upptagningar från en 18-månadersturné – bryt inte regel nummer ett: få det att framstå som en och samma konsert.

Av denna anledning kan jag inte lyssna på det här. Det går inte, och det kanske finns höjdpunkter att ta upp men jag orkar inte lyssna igenom det igen. Det finns även en lightvariant (endast en cdskiva) och den är nog att rekommendera – det blir aningen många låtar. Nej, nu glömmer jag den här förfärliga liveplattan och går vidare till nästa – då blir det nostalgi; oj oj oj!