Hem

CD: Carry On – Chris Cornell (2007)

Lämna en kommentar

No Such Thing/Poison Eye/Arms Around Your Love/Safe and Sound/She’ll Never Be Your Man/Ghosts/Killing Birds/Billie Jean/Scar on the Sky/Your Soul Today/Finally Forever/Silence the Voices/Disappearing Act/You Know My Name

Producent: Steve Lillywhite Skivbolag: Interscope

________________________________________________________

Om man nu ska ge sig på att försöka bedöma Chris Cornells tredje soloplatta kan man säga att det är relativt. Jag vet, det låter klyschigt men tänk så här: du radar upp Cornells tre soloplattor i  i kronologisk ordning. Då hittar du Carry On i mitten.

Ponera nu att du först använder plattan till höger, Scream, som referensram och du kommer upptäcka att det här är en riktigt skön rockplatta där Cornell sysslar med det han ska. Det beror å andra sidan på att Scream är en helt galet dålig platta fylld med något som skulle kunna kallas elektronisk pop-blaha och tillika ingenting Chris Cornell ska syssla med.

Men om du börjar från vänster och använder mannens första soloplatta Euphoria Morning som mall finner du att Carry On är en något splittrad upplevelse, där Cornell sysslar med det han inte ska göra, dvs lägga sig i det bekväma ‘vuxenrock på radio’-facket.

Sådär, då har jag liksom rett ut det där. Ni förstår – det är relativt, och med det så menar jag nog relativt dåligt. Tror att Cornell var desperat här och ville bort från det hårdare rockfacket när han lämnade Audioslave och gick solo. Men det blir en högst splittrad upplevelse där han förvisso gör riktigt snitsiga radiorocklåtar som ”Arms Around Your Love” och ballader som ”Scar On The Sky” men annars blir det lätt småtråkigt. Jag menar, vad vill han med popplåster som ”She’ll Never Be Your Man” eller sömnpiller som ”Killing Birds”?

Mot slutet lyfter det en aning med den där Bondlåten och en smårolig och något oväntad Michael Jackson-cover, men om sanningen ska fram så gör sig Chris Cornell bättre i bandet han slog igenom med och som han nu återförenats med – Soundgarden. Så istället för att rekommendera denna splittrade soloplatta kastar jag in en mer relevant länk: Soundgardens färska återföreningsplatta King Animal. Lyssna på den istället – den är nämligen riktigt bra, och Cornell har väl aldrig varit bättre än i ”Bones of Birds”?

Citatet: ”She was more like a beauty queen from a movie scene” (Billie Jean)

Annonser

DVD: Live In Cuba – Audioslave (2005)

Lämna en kommentar


Set It Off/Your Time Has Come/Like a Stone/Spoonman/The Worm/Gasoline/Heaven’s Dead/Doesn’t Remind Me/Be Yourself/Bulls on Parade/Sleep Now in the Fire/Out of Exile/Outshined/Shadow on the Sun/Black Hole Sun/I Am the Highway/Show Me How to Live/Cochise

Skivbolag: Epic Speltid: 130 min

_________________________________________________________

Okej, jag omfamnade verkligen supergruppen Audioslave där Chris Cornell och grabbarna från Rage Against The Machine levde ut sina Zeppelindrömmar och tog ett rejält nacksving på 70-talet. Bandets debutplatta från 2002 står sig fortfarande riktigt bra!

Den här liveinspelningen från Kuba – där bandet gör en gratisspelning inför 70 000 personer – kan jag dock vara utan. Ibland undrar jag varför de över huvud taget släppte den på DVD. Det kan inte vara speciellt smickrande (eller kul) för Cornell att se den här. Bandet sköter sig väl relativ bra men Cornell kraxar på som en skottskadad stadskråka. Det låter stundtals för jävligt när han tar i från tårna men bara får fram ett hest väsljud!

Många av låtarna är dessutom nya för publiken då konserten spelades in innan bandet hunnit släppa sin andra platta Out of Exile. Blev också oerhört irriterad då några av de låtar som utlovades då jag beställde DVD:n inte finns med på mitt exemplar, som t.ex. ”Black Hole Sun” och ”Spoonman”.

Nåja, de borttappade låtarna hade ändå inte räddat detta. En riktigt dålig liveupptagning, förmodligen den allra sämsta i min DVD-samling. Bandet kämpar på och Cornell kraxar vidare i låt efter låt, och även om det bitvis blir bättre under konsertens gång så är det inte förrän under de två sista låtarna (”Show Me How to Live” och ”Cochise”) som det låter okej.

Sedan jag hörde den här DVD:n har jag omvärderat Cornells plats i raden av fantastiska rockröster. Det låter alltid bra på skiva men live … aj aj aj. Fast nu nu har jag inte hört honom live på riktigt (skulle sett honom på Cirkus då han turnerade med Euphoria Morning men den spelningen ställdes in en timme innan han skulle på scen; pga ‘matförgiftning’ som det hette …. he he)  så jag har inte riktigt fog för det där. Han kanske bara hade en dålig dag, och då råkade de vara på Kuba för att spela in en historisk konsert. Så kan det gå!

Citatet: ”I like gospel music and canned applause cause it doesn’t remind me of anything” (Doesn’t Remind Me)

CD: Out of Exile – Audioslave (2005)

Lämna en kommentar

Your Time Has Come/Out of Exile/Be Yourself/Doesn’t Remind Me/Drown Me Slowly/Heaven’s Dead/The Worm/Man or Animal/Yesterday to Tomorrow/Dandelion/#1 Zero/The Curse

Producent: Rick Rubin & Audioslave Skivbolag: Epic

_________________________________________________________________________

Det är väl lika bra att vi går vidare med platta nummer två från supercombon Audioslave. Och ni undrar såklart; är det nu projektet craschlandar och det där sedvanliga supergruppsproblemet uppstår? Jag får nog svara nej på det, även om det är långt ifrån lika bra som på den första plattan.

Sanningsenligt kan jag säga att Out of Exile lät bättre när den kom ut. Nu har jag lite perspektiv, och såhär i bakspegeln är det inte helt lyckat. De ska ha en eloge för att de försöker gå vidare och inte fortsätter med Rage Against The Machine-röjet. Fast det blir allt för mycket trött och lite bluesig Zeppelinrock. Man somnar lätt.

Således, vad som lät aningen mer varierat då låter ganska tröttsam retrorock idag. Hitten ”Be Yourself” sticker såklart ut och är nog den stora behållningen tillsammans med svängiga titelspåret ”Out of Exile”. Men resten glömmer man lätt bort. Möjligtvis smyger jag in ett utropstecken efter ”Heaven’s Dead” (!) för sin luftiga djärvhet som ballad. Men det är nog allt.

Citatet: ”Be yourself is all that you can do”

CD: Audioslave – Audioslave (2002)

Lämna en kommentar

Cochise/Show Me How To Live/Gasoline/What You Are/Like A Stone/Set It Off/Shadow Of The Sun/I Am The Highway/Exploder/Hypnotize/Bring Em Back Alive/Light My Way/Getaway Car/The Last Remaining Light

Producent: Rick Rubin & Audioslave Skivbolag: Epic

__________________________________________________________________________

Jösses, tänk att det är tio år sedan den här plattan kom ut. Gaaaah, tiden går – det känns fan som igår. Hur som helst, Audioslave må vara ett av de dummaste bandnamnen någonsin men det här är ett särdeles lyckat projekt som hamnar i kategorin supergrupp. Ja ni vet, själva konceptet supergrupp innebär en grupp bestående av personer som redan tidigare rönt framgång och nu bestämt sig för att förena sina karriärer och göra någonting större, och bättre. I nio fall av tio går det åt helvete. Här lyckas de dock få till något utöver det vanliga.

Ni kan ju historien, eller? Tre delar Rage Against The Machine och en del Soundgarden – närmare bestämt Chris Cornell. En jävligt lyckad kombination, iallafall på den här första plattan. För på debutplattan låter det precis som på papperet – Chris Cornell med Rage Against The Machine. Stenhårt men med nån slags melodikänsla. Rockklyschorna må stå som animerad hårdrockstecken i scengolvet men det funkar. Och jag älskar det!

Rick Rubins torra och diskant luftkomprimerade ljudbild gör ju sitt till, men i grund och botten har de låtarna. Bandet har drivet och Cornell har rösten. Vad mer kan jag säga? Inledande ”Cochise” är retroångvälten jag längtat efter. En kaskad av Zeppelinriff garnerat med Sabbath regnar över mig. Den kör över mig totalt och jag älskar det. Jag skulle kunna sluta där, för det räcker.

Men jag älskar de stenhårda och pumpande riffen i ”Show Me How To Live”. Jag omfamnar väggdunkshårda ”Gasoline” och skriker mig hes i ”What You Are”. Och så fortsätter det, stundtals aningen mer nedtonat i låtar som ”Like A Stone” och ”I Am The Highway” men mestadels med en obarmhärtigt taktfast känga i stengolvet som bastant markör. Här finns inte mycket nyanser utan det är stenhårt mest hela tiden, som om producenten Rubin bett dem banka skiten ur sina instrument oavsett om de spelar en ballad eller rockstänkare. Han drar bara ner reglagen på mixerbordet när han vill ha nyans. Och det är precis det där om jag ibland hatar med rockmusiken – men här funkar det alldeles utmärkt.

Mitt enda klagomål ligger hos gitarristen Tom Morello. Visst, han vevar fram fantastiskt sköna riff hela skivan igenom men när han ska till att sola så förvandlas han till en hybrid av Run DMC och George Lucas. Låt mig förklara! En del av han(s) solo(n) låter som en lasersvärdsfajtande Luke Skywalker på en 45-varvare. Ja, alltså som nån förbaskad scratchare. Och det är fan i mig alldeles för mycket science fiction för mig. Dessutom tycker jag att Star Wars är barnsligt överskattat, precis som Lego.

Fast förutom detta så är det galet bra! Men omslaget – hur tänkte de där?

Citatet: ”Go on and save yourself and take it out on me” (Cochise)

CD: Superunknown – Soundgarden (1994)

Lämna en kommentar

Let Me Drown/My Wave/Fell on Black Days/Mailman/Superunknown/Head Down/Black Hole Sun/Spoonman/Limo Wreck/The Day I Tried to Live/Kickstand/Fresh Tendrils/4th of July/Half/Like Suicide/She Likes Surprises

Producent: Michael Beinhorn Skivbolag: A&M

___________________________________________________________________________

Här snackar vi klassiker! En alldeles superultramegabra platta med Soundgarden, och om bandet tidigare harvat i bakvattnet gjorde den här fjärde plattan dem till superknown, typ (eh?). (Okej, jag slutar upp med sådana ordlekar.)

Från Chris Cornells ”stretch the bones over my skin”-mässande i inledande ”Let Me Drown” via fläskfeta riffen (med extra allt) i ”My Wave” och ”Mailman” till skedakompanjerade ”Spoonman”, pingispårökta ”Head Down”, halvpunkiga ”Kickstand” och psykosjammet ”Half” till avslutande ”She Likes Surprises” är det rakt igenom tvärbra.

En liten eloge till producenten Michael Beinhorn som serverar en skönt rostigt otämjd ljudbild med nedstämda riff och skramlande trummor. Inte ens slow motion-manglet i ”4th of July” drar ner helhetsintrycket (trots att den låter som en singel spelad på 33 varv). Och så har vi hitsen; nämnda ”Spoonman”, ”Fell On Black Days”, ”The Day I Tried To Live” och ”Black Hole Sun” – där den senare spelades sönder och samman på MTV, radio och alla andra tänkbara mediekanaler till den grad att jag fortfarande är trött på den (fast visst är den genialt producerad?).

Soundgarden blev aldrig bättre än såhär! De gjorde visserligen ett gott försök med uppföljaren Down On The Upside innan de lade ner verksamheten 1997. Nu har de ju återförenats för några spelningar och jag skulle inte bli förvånad om de släpper en ny platta, men frågan är om de inte ska ge fan i det. De kanske river ner mer än de skapar?

Just det,  Matt Cameron är förmodligen världens bästa rocktrummis – och nu för tiden är han medlem i världens bästa Pearl Jam. Således en ganska bra kombination.

Citatet: ”all my friends are skeletons, they beat the rhythm with their bones” (Spoonman)

CD: Euphoria Morning – Chris Cornell (1999)

Lämna en kommentar

Can’t Change Me/Flutter Girl/Preaching the End of the World/Follow My Way/When I’m Down/Mission/Wave Goodbye/Moonchild/Sweet Euphoria/Disappearing One/Pillow of Your Bones/Steel Rain

Producent: Chris Cornell, Alain Johannes & Natascha Shneider Skivbolag: Interscope

_____________________________________________________________________________

Det var ruskigt längesedan jag lyssnade på den här plattan, och när jag nu låter den snurra några varv upptäcker jag att jag överskattat den en aning. Den är inte så bra som jag minns den! Missförstå mig inte nu, Chris Cornell finns representerad i form av många skivor här hemma och när den här skivan kom ut tyckte jag att den var fantastiskt bra. Mest kanske för att det inte alls lät Soundgarden om den. Jag gillade verkligen Soundgardens två sista plattor (de tidiga plattorna har alldeles för många sega Sabbath-riff för min smak) men vad är poängen med en soloplatta om det låter likadant som bandet man just lagt ner? 

Det är kul att han går vidare, och det hörs en aning i ”Preaching The End of The World” men mest i spår som ”Follow My Way”, ”When I’m Down”, ”Wave Goodbye” och ”Sweet Euphoria”. Fast han vill vara Jeff Buckley lite för mycket ibland, inte minst i sistnämnda låten. Men nu ska jag inte vara så förbannat negativ för det här är Cornells första och bästa soloplatta. Den andra, som kom många år senare efter några plattor med Audioslave, var i spretigaste laget och den senaste, Scream, måste vara 2000-talets hittills sämsta och mest pinsamma platta.

Trots att det blir lite baktungt ibland (”Disappearing One”, ”Pillow of Your Bones”) är det här ändå en ganska jämn platta, fast lika bra som den var 1999 blir den nog aldrig. Det jag minns mest när jag lyssnar på Euphoria Morning är hur jag en kall kväll satt på bussen ut till Djurgården med höga förväntningar inför konserten med Cornell. Människorna på bussen pratade Pearl Jam– och Soundgardenminnen och jag minns fortfarande hur besviken jag blev då jag såg den handskrivna lappen på enrédörren: ”Inställt på grund av sjukdom”. Då var det tungt att vandra hem i natten. Tror nog att jag nynnande lite bittert på ”Steel Rain” när jag gick hem i kylan.

Bonusinfo: Låten ”Mission” dök upp något år senare på soundtracket till Mission Impossible – fast då i en nyversion under namnet ”Mission 2000”.