Hem

DVD: Icons 15 classic tracks from the gods of rock – Eric Clapton, Gary Moore m.fl.

Lämna en kommentar

icons

The Who – Pinball Wizard/Eric Clapton – Layla/Deep Purple – Black Night/Gary Moore – Parisienne Walkways/Paul Rodgers – All Right Now/Peter Green Splinter Group – Albatross/Jethro Tull – Living In The Past/The Moody Blues – Nights In White Satin/Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale/Asia – Heat Of The Moment/Rainbow – Long Live Rock N Roll/Status Quo – Rockin All Over The World/The Stranglers – Golden Brown/Emerson Lake & Palmer – Pictures At An Exhibition (Excerpt)/Yes – Long Distance Runaround

Info: medföljande DVD till tidningen Classic Rock 117.

____________________________________________________________________

När jag nu redan tagit klivet ner i träsket och skrivit om en medföljande cdskiva till en nyligen inköpt Classic Rock-tidning så kan jag väl lika gärna hoppa ner några pinnhål till, och skriva om en medföljande DVD till en gammal Classic Rock-tidning. Ni får dock hålla till godo med DVD:n för tidningen har jag faktiskt inte kvar.

Det här är ju givetvis lite roligare, för hur ofta får man med en DVD till en tidning? Inte ofta, om vi nu ska hålla oss till musiktidningar då. Och här målar de upp med stora penslar direkt; ICONS – 15 classic tracks from the gods of rock. Va, från ”the gods”? Jo jag tackar jag! Och visst, Clapton, The Who, Rainbow, Jethro Tull och de andra sällar sig väl till skaran rockgudar men det blir en salig röra. Inte minst är det en salig röra rent tidsmässigt, då vissa filmsnuttar är inspelade långt efter att artisternas bäst före-datum gått ut. Men, en gång rockgud ….. alltid rockgud, antar jag!?

Med det sagt, den här DVD:n innehåller inte de där makalösa tolkningarna som rubriken ICONS utlovar. Här får vi Deep Purple live från Montreux 1996 utan Ritchie Blackmore, ett ålderstigert Procol Harum och ett Jethro Tull på den här sidan 2000-talet. Det är visserligen inte dåligt men långt ifrån rockgudmaterial och inte alls classic. Fast det kanske är hela grejen med det hela; nostalgitrippen blir liksom mäktigare med gudar som åldrats? Näe, det handlar nog om rättigheter och att gudarna inte riktigt vill skänka bort sina gamla guldkorn – för det är ju ändå dessa de lever på i första hand.

Men lite kul grejer finns det! The Who från 1970 och ett Rainbow med både Blackmore och Ronnie James Dio känns ju helt klart mycket roligare än de där andra klippen. Att ljudkvalitén här kanske är något sämre gör ingenting – det känns liksom mer äkta och gudalikt när dessa forna hjältar kliver fram under rubriken ICONS. Att sedan vissa grupper kanske inte riktigt platsar i kategorin rockgudar är nog snarast mitt problem; dvs en fråga om smak. Personligen har jag dock aldrig haft mycket till övers för Asia och en stelare och mer trevande liveinspelning än ”Heat of The Moment” går nog knappast att hitta, eller?

Sådär ja, precis som i vanlig ordning – både bu och bä. Vad ska jag skriva om nu? Har jag något kvar? Jo då lite finns det allt, men innan dess tror jag att jag går utanför boxen och skriver om en upplevelse istället. Vad sägs om en fet arenakonsert? Bra va? Men ni får vänta lite, den har nämligen inte varit ännu. Således, återkommer …… på lördag (tror jag).

Citatet: ”Yeeeeah …. Yeeah Yeeah ….. Yeah Yeah Yeah …. Oh oohh …. Yeeeah ….Yeah Yeah Yeah …. Ohhh! ….OHHh!! …. YEAH!” (5.50)

Annonser

CD: 24 Carat Gold – Deep Purple, Death Star Riders m.fl.

2 kommentarer

24 carat gold

Deep Purple – Hell To Pay/Black Star Riders – Bound For Glory/Big Country – The Journey/Tracer – Wolf In Cheap Clothes/Helldorado – Bones In The Closet/The Deafening – Death Rattle N’ Roll/Peanut Butter Lovesicle – Black Eyed Blues/Alice In Chains – Hollow/Reagan Browne – Still That Boy From Texas/Mother Of God – The Forest/Eureka Machines – Affluenza/Long John Laundry – Get Yo Ass In Da Air/Scorpion Child – Polygon Of Eyes/S.U.N. – I’M The One/Kadavar – Come Back Life

Info: medföljande cd till Classic Rock Magazine nr 184

___________________________________________________

Förr köpte jag tidningar som NME, Q och Uncut där den gemensamma nämnaren var någorlunda fräsch musik. Sedan blev jag äldre och när jag nu bläddrar bland tidningarna i hyllan är det banden i tidningar som Classic Rock som känns mest intressanta. Hmmm. Klassisk rock, där merparten av banden peakade för trettio år sedan.

Men lite nytt finns det också. Lite. Och då handlar det mest om gamla band som släppt nytt eller gamla musiker som startat nytt band. Eller nya band som låter gamla. Ni fattar – gammalt är den gemensamma nämnaren!

Här får du nytt med gamla och sånt som låter gammalt fast är nytt, typ. Deep Purple är ju kanske inte helt obekanta men att de släpper ny platta intresserar kanske bara 5% av fansen, om ens det. De har ett ganska taskigt utgångsläge då plattor som Machine Head och In Rock alltid kommer överskugga allting de gör nu. Och även om ”Hell To Pay” inte är tokig alls så börja man jämföra direkt, och så är det kört.

Som andra spår dyker Black Star Riders upp och tidningen informerar att detta är senaste upplagan av bandet Thin Lizzy som bytt namn. Fast den enda egentliga länken till Lizzy är gitarristen Scott Gorham. Det låter dock kusligt mycket Thin Lizzy om det här, vilket är konstigt då sångaren Ricky Warwick inte alls låter som Phil Lynott på andra skivor (med gruppen The Almighty). Här verkar han gå in för att närmast imitera Phil,  och även om det egentligen borde göra mig rasande och illamående sitter jag och stampar takten. Letar jag månne efter den där klassiska rockkänslan och vill att det ska vara bra? Låter jag mig luras bandbytarknepet? Jag vet inte – fråga igen om en några veckor!

Allra bäst är faktiskt Alice In Chains som låter precis lika mycket Alice In Chains som de alltid gjort trots att Layne Staley inte finns med i ljudbilden längre. ”Hollow” är riktigt bra. Hoppas bara att kommande plattan inte är så här baktung  hela tiden. Annars är det mesta på denna samling sådär. Det låter retro (classic rock, duh!) och de band jag tror är nyförmågor, som Tracer och The Deafening, serverar mest trötta klyschor. Scorpion Child är ju kul i nån minut men jag tror knappast att jag skulle palla med en hel platta. Detsamma gäller nog S.U.N. som till en början inte låter så dumt.

Det här är inte direkt någon ögonöppnare för ny klassisk (?) rock. Möjligen missar jag något här då jag kanske varit ivrig på skipknappen emellanåt. Vissa roliga riff och låtar förvisso, men 24 karat? Knappast. Tidningen var dock riktigt underhållande.

Citatet: ”I woukd have rebuilt Jericho for nights as good as this” (Bound For Glory)

CD: Free As A Bird – Lynyrd Skynyrd, Shooter Jennings, Buffalo Killers m.fl. (2012)

Lämna en kommentar

Lynyrd Skynyrd – Last of a Dyin’ Breed/Shooter Jennings – Southern Family Anthem/Gary Clark Jr – Don’t Owe You a Thang/The Sheepdogs – The Way It Is/Buffalo Killers – Blood on Your Hands/The Reverend Peyton’s Big Damn Band – Devils Look Like Angels/Ana Egge – Bad Blood/Andre Williams & The Sadies – I Gotta Get Shorty Out of Jail/Fifth on the Floor – Distant Memory Lane/Blitzen Trapper – Taking It Easy Too Long/Blackberry Smoke – Ain’t Much Left of Me/Royal Southern Brotherhood – Left My Heart in Memphis/Lydia Loveless – More Like Them/Gravelroad – Keep on Movin’/Lera Lynn – You & Me Alone

Medföljande skiva till Classic Rock Magazine (”The producers of this CD have paid the composers and publishers for the use of their music”).

__________________________________________________________

Damn! Jag kanske ska bli en southern man trots allt. Det satt en klisterlapp med texten ”pressat pris” på tidningens framsida, så det var därför jag köpte Classic Rock Magazine. Och det passar sig kanske då jag lyssnar mer på gammalt än nytt. Men nygammalt, är det något för mig?

Den här plattan följde med tidningen, och då den på omslaget lockar med Lynyrd Skynyrds nya singel känns den inte tvärhet. Jag har aldrig lyssnat på Skynyrd och tycker inte heller att den nya singeln är speciellt bra; tvärtom är den tråkig och precis så släpig som jag trodde att de andra låtarna på denna platta skulle vara. Så, ”bu” för nya Lynyrd Skynyrdsingeln. Jag hade dock fel om resten.

Jag är inte helt såld på den där southernrocken men här hittade jag några riktigt sköna guldkorn. Främst är det första halvan av plattan som känns bäst. Och visst, stjärnskottet Shooter Jennings i all ära – hans ”Southern Family Anthem” är ganska skön – men jag har svårare att motstå Gary Clark Jr, med sitt bluesiga sväng, och The Sheepdogs gungande riffsväng som känns perfekt jeansreklam. Fast på ett bra sätt.

Det kanske är lite för mycket fredagkväll, och det påverkar förmodligen omdömet – men jag sitter här och småmyser. ”Don’t you put it on me you got blood on your hands” sjunger Buffalo Killers och jag kan inte sluta stampa takten. Ha, konstigt nog är det mesta på denna samling – fylld med southern fried rock, blues and boogie – riktigt bra. Och frågan är om inte Andre Williams & The Sadies är allra bäst? Vilken fantastiskt skön röst och en galet skön låt. He he! En fredag-efter-jobbet-låt, indeeeeed.

Citatet: ”I gotta get shorty out of jail, I got to get the money for his bail”