Hem

Jubileumsinlägg (600): 10 snudd på fantastiska låtar

Lämna en kommentar

Okej, firar 600 inlägg med att skriva om 10 snudd på fantastiska låtar. Det finns 1000-tals låtar värda att nämna i otaliga genres, men det här är tio som jag just i denna minut känner vara helt, snudd på, fantastiska.

1. ”Loving Cup” – The Rolling Stones

Det snygga pianointrot hjälper förstås till. Och den där efterfestaktiga körsången i inledande refrängsnutten ”I’m the man on the mountain, come on up” känns som en förebyggande brygga rakt in i låtens kärna. Det är snyggt! Fast  egentligen handlar min fascination av den här låten om det otämjda. Jag menar, lyssna bara på Charlie Watts hysteriskt okänsliga trummarkeringar när Jagger och Richards vräker ur sig refrängsnutten ”give me little drink from your loving cup, just one drink and I’ll fall down drunk”. Det blir inte mer autentiskt än så, eller hur. Möjlitvis om man är riktigt full när man lyssnar. Det låter i vilket fall lite som ett band taggat på twitter när de minst anar det, men ändå på något vis för deras bästa. Och bandet kan köra den live på hur många upptagningar som helst men det blir ALDRIG bättre än på Exile On Main Street 1972.

2. ”Warwick Avenue”- Duffy

Det här är min fredagslåt. Mest för att den sprider en behaglig känsla i kroppen efter en veckas arbete, men givetvis också för att den är sannslöst bra och snyggt producerad! Kan egentligen ingenting om artisten Duffy men, som John Cleese sade i en Monty Python-sketch – ”I don’t know much about art but I know what I like”. Så är det för mig här, typ. I don’t know much about Duffy but I know what I like. Sagolikt bra, och så gillar jag hennes röst som liksom är oldschool på ett bra sätt och får mig att tänka ”det här är så jävla retro, fast på ett nytt, lite snyggare, sätt”.

3. ”Lover, You Should’ve Come Over” – Jeff Buckley

En alldeles fantastisk låt om ett uppbrott; en kärleksrelation som tagit slut – och jag tror nog att den är autentisk, för hur kan man annars skapa något så smärtsamt och på samma gång vackert. Om Jeff Buckleys röst inte rycker tag i dig måste du nog kolla om du har puls eller ens ett dunkande hjärta kvar i kroppen. Det här är ett utmärkt exempel på en Buckleylåt där han trollbinder lyssnaren med rösten, inte minst i refrängen. Sedan är Buckleys eget öde ett tragiskt suffix till det hela. Med bara en platta i ryggen men redan geniförklarad är han på väg att spela in sin andra platta, men stannar oväntat på vägen, vadar ut fullt påklädd i en flod och försvinner i strömmen. Några dagar senare hittas kroppen. En otrolig förlust!

4. ”Raining In Baltimore” – Counting Crows

Adam Duritz är en makalöst begåvad textförfattare. I ”Raining In Baltimore” använder han metaforer och liknelser för att beskriva en trasig distansrelation. ”I need a phone call, I need a raincoat” sjunger Duritz i denna pianodrivna ballad där regnet öser ner och Duritz söker skydd. Den här låten tillhör de mindre sönderspelade spåren från succédebuten August and Everything After. Den ger mig rysningar varje gång, fortfarande.

5. ”Isis” – Bob Dylan

Det här är en fantastisk Dylanlåt utan refräng. ”Hurricane” från samma platta (Desire) har fått mer uppmärksamhet än detta andra spår på plattan, och förmodligen med rätta – men jag fastnar alltid i denna skeva och krängiga kärlekshistoria om en separation. De stompiga trummorna, svajande pianokompet och fiolen som ligger och gnäller i förgrunden hela tiden ger låten en extra boost. Här är Dylan så bra att han inte ens behöver en refräng utan håller liv i historien i nästan sju minuter.

6. ”The Needle and The Damage Done” – Neil Young

Här sätter sig Neil Young ner och minns vännerna som försvunnit in i herointräsket och hittats med en spruta i armen. En uppmaning, ”I watched the needle take another man”, och kanske var det en utsträckt hand till Crazy Horse-kollegan Danny Whitten som inte lyssnade utan dog av en överdos senare samma år. En tragisk bakgrund men ack så vacker låt.

7. ”No One Knows” – Queens of The Stone Age

Bästa riffet sedan jag vet inte när. Rakt in i handlingen bara, utan betänketid. Dave Grohls hysteriska trummande gör givetvis sitt till men styrka sitter i det stelbenta riffet; som liksom är så staccatostelt att det blir svängigt. JA, och så får vi inte glömma den pulserande basen som håller liv i allting. Jag älskar den här låten lika mycket för sin enkelhet som för att jag ofta upptäcker något nytt varje gång jag lyssnar på den. På ett sätt är den genialt producerad.

8. ”You Reallt Got Me” – The Kinks

Är det här världens första heavy metal-låt? Kanske inte, men Ray Davis var helt klart något på spåren då han och The Kinks spelade in låten redan 1964. Jag var inte ens påtänkt då men ändå sitter jag här och skriver om låten, och det spelar ingen som helst roll att Van Halen spelade in en högst kompetent cover fjorton år senare – vilken kanske fick mig att upptäcka låten – för det är ändå originalet som håller än. Originalet är hårdast och mest hardcore. Ett stenhårt riff som inget annat! Man kan riktigt höra högtalarmembranen vibrera och nästan spricka redan i första anslaget. Har vi någonsin hört ett riff som detta sedan 1964? Är inte all rockmusik idag aningen mer upphottade powerversioner av riffet Ray Davis hamrade fram redan 1964?

9. ”The Weight” – The Band

Levon Helm dog för några månader sedan. The Band-trummisen har nog aldrig varit bättre än när han sjunger ”I pulled into Nazareth, I was feelin’ about half past dead” i ”The Weight”. Den här låten ger mig rysningar varenda gång. Det kan vara världens bästa låt någonsin, om det nu går att avgöra någonting så dumt? Helms röst är såklart fantastiskt, precis som det lättsamma trumliret och gitarrplockandet som tillsammans med övriga medlemmars väna stämmor i refrängen skapar magi. Om jag fastnade i en evighetshiss (?) med bara en låt strömmande ur högtalarna så skulle tillvaron bli lite behagligare med ”The Weight” i högtalarna.

10. ”Dead Memories” – Slipknot

Har ett av- och på-förhållande till Slipknot. Ibland orkar jag liksom inte med det hysteriska smattrandet, clownerna och den enorma ljudväggen som hela tiden rusar emot lyssnaren. ”Dead Memories” är en högst sansad Slipknotlåt, och det är precis därför jag gillar den lite mer än andra låtar. Ett viss smattrande från trummorna dyker upp från och till men både vers och refräng är relativt behärskade – och jag tror att det är precis därför det blir så bra när just Slipknot gör en sån här låt. ‘Less is more’ må vara ett slitet uttryck men här är det ganska talande.

Annonser

CD: August and Everything After – Counting Crows (1993)

Lämna en kommentar

Round Here/Omaha/Mr. Jones/Perfect Blue Buildings/Anna Begins/Time and Time Again/Rain King/Sullivan Street/Ghost Train/Raining in Baltimore/A Murder of One Counting Crows – August & Everything After

Producent: T-Bone Burnett Skivbolag: Geffen

___________________________________________________________________________

Jag ska försöka fatta mig kort! Det är nämligen svårt att skriva om de där stora skivorna; de som skiljer sig från mängden och är overkligt viktiga – så viktiga nu en skiva kan bli. August and Everything After är en sådan; ett mästerverk och någonting som fortfarande berör precis lika mycket som första gången man hörde det. Det blir lätt löjligt gospeleuforiskt när man skriver som såna plattor.

Jag gör ett försök! Det handlar ju inte bara om Adam Duritz röst, men den är mycket av charmen och stora delar av Counting Crows handlar såklart om honom. Han har förmågan att skriva texter berfriade från klyschor och som växer för varje genomlyssning och helt plötsligt kan få en ny innebörd. Sedan har han ju ett fantastiskt band i ryggen.

Det började såklart med ”Mr Jones” och Counting Crows blev ett av världens största band. En enkel låt som växer och byggs upp, precis som så många andra låtar. Men varenda låt är en klassiker och det är egentligen omöjligt att välja ut favoriter. Har du däremot inte hört mer än ”hitsen” rekommenderar jag ”Raining In Baltimore”, ”Sullivan Street” och ”Perfect Blue Buildings” som komplement. Samtliga är lugna låtar, jag vet – men Adam Duritz röst gör sig oftast ännu bättre i dessa.

Tror att jag måste sluta nu. Det räcker så – ni fattar! Det här är inte bara bra, det är livsviktigt. Sitter precis och lyssnar på en nysläppt skiva där Counting Crows spelar hela denna platta live. Det lär finnas en DVD också – tror nog att jag måste skaffa den. För när jag lyssnar på det här inser jag hur stor del av mitt lyssnande Counting Crows faktiskt tagit, och handen på hjärtat – det har nog aldrig varit så bra som på den här första plattan.

Citatet: ”I want to be Bob Dylan, Mr. Jones wishes he was someone just a little more funky” (Mr Jones)

MD: Listen Without Prejudice – George Michael (1990)/Across A Wire – Counting Crows (1998)

Lämna en kommentar

Praying For Time/Freedom 90/They Won’t Go When I Go/Something To Save/Cowboys And Angels/Waiting For That Day/Mothers Pride/Heal The Pain/Soul Free/Waiting

Round Here/Have You Seen Me Lately?/Angels of the Silences/Catapult/Mr. Jones/Rain King/Mercury/Ghost Train/Anna Begins/Chelsea/Recovering the Satellites/Angels of the Silences/Rain King/Sullivan Street/Children in Bloom/Have You Seen Me Lately?/Raining in Baltimore/Round Here/I’m Not Sleeping/A Murder of One/A Long December/Walkaways

______________________________________________________________________________

Ännu en minidisc som ligger här hemma och skräpar, som jag inte kan spela då MD-spelaren lagt av sedan länge. Men då finns ju Spotify! Här har jag tryckt in två kanonplattor – vi tar dem i turordning.

George Michael har jag inte mycket att säga om, förutom att hans platta Listen Without Prejudice är fantastiskt bra. Jävlar vilken platta – ett riktigt mästerverk. Skrev om den här skivan i ett annat bloggliv och vet inte om jag orkar tömma superlativ på det sättet igen. Jag älskar den här plattan, okej? Lyssnar inte på den speciellt ofta med varenda gång den åker fram så känns det som  ….. himmelriket, typ. Det är pop, soul, jazz, gospel och ja, you name it! Den här skivan är vad den heter! Tänk bort alla fördomar, toalettbesök och Wham-äventyr.

Counting Crows är ju också förbaskat bra. Och Across A Wire är inte bara en utan två konserter – dubbelt upp alltså. Första delen är en mer avskalad spelning från VH1 Storytellers medan del två är konsertupptagning med fullt ställ. Båda är ju ruskigt bra men jag föredrar den första, mer avskalade spelningen. Mest för att den bryter av och ger mig något nytt – har ju lyssnat sönder plattorna. Ja, och så blir ”Have You Seen Me Lately” så mycket bättre i den avskalade versionen – det är liksom bara att jämföra, för den finns med på båda konserterna.

Citatet: ”Heaven knows I was just a young boy didn’t know what I wanted to be, I was every little hungry schoolgirl’s pride and joy and I guess it was enough for me. To win the race? A prettier face! Brand new clothes and a big fat place on your rock and roll TV, but today the way I play the game is not the same – no way” (Freedom 90)

CD: Hard Candy – Counting Crows (2002)

Lämna en kommentar

Hard Candy/American Girls/Good Time/If I Could Give All My Love -or- Richard Manuel Is Dead/Goodnight L.A./Butterfly in Reverse/Miami/New Frontier/Carriage/Black and Blue/Why Should You Come When I Call?/Up All Night (Frankie Miller Goes to Hollywood)/Holiday in Spain + Big Yellow Taxi (gömt spår)

Producenter: Ethan Johns & Steve Lillywhite Skivbolag: Geffen

________________________________________________________________________________

Tänk att det är snart tio år sedan den här skivan kom. Counting Crows stressar inte fram skivor direkt. Sedan Hard Candy har de bara gett ut ytterliggare en studioplatta. Fast det betyder visserligen att de aldrig släpper riktigt dåliga skivor, men jag hade gärna ränknat till fler plattor i diskografin. He he, counting counting crows.

Nåväl, det här är en riktigt bra platta – liter mer upptempo på den här än föregångaren This Desert Life. Bortsett några pianotyngda spår och ”Goodnight L.A.” (den låten har Adam Duritz skrivit en gång för mycket) så är detta en kanonplatta. Och när jag nu kör den i bilen är det främst spår som ”Miami”***, ”New Frontier”, ”4 White Stallions” och Ryan Adams****-samarbetet ”Butterfly In Reverse” som sticker ut. Sedan gillar jag ”If I Could Give All My Love (Richard Manuel Is Dead)” * för hänget

Det finns väl inte så mycket mer att säga? Bra platta, liksom. Just det, Joni Mitchellcovern ”Big Yellow Taxi” ligger som ett undangömt spår på mitt exemplar, men då låten blev en oväntad hit finns den med i låtlistan på senare versioner. Fast då lade de till sångerskan Vanessa Carlton, men personligen föredrar jag versionen på den här skivan.

Citatet: ”Everybody’s gone they left the television screaming that the radio’s on, someone stole my shoes but there’s a couple of bananas and a bottle of booze” (Holiday In Spain)

___________________________________________________________________________

* Då jag läste om hur fotnoten vinner mark och blir populärare för var dag som går i dagens DN tyckte jag att det var läge med en sådan. ”If I Could Give All My Love (Richard Manuel Is Dead)” är en låt skriven av Adam Duritz som en gång läste om Richard Manuels död i tidningen. Han var en av de drivande krafterna i The Band och tog livet av sig, och då han brottats med depressioner en längre tid kände Adam** igen sig i Manuel – och skrev låten som en hyllning flera år senare.

** Adam, Duritz – ja, här har vi en fotnot till fotnoten. Tror bestämt att jag läst någonstans att han är på gång med en soloplatta. Tror att den heter ”All My Bloody Valentines”, men ni kan inte förutsättningslöst lita på en simpel fotnot.

*** Versionen av ”Miami” nedan skiljer sig från den på skivan, men jag tycker att den kompletterar inlägget ganska bra.

**** Känner du inte till Ryan Adams sedan tidigare kan inte en fotnot hjälpa dig – googla för böveln!

CD: Recovering The Satellites – Counting Crows (1996)

Lämna en kommentar

Catapult/Angels of the Silences/Daylight Fading/I’m Not Sleeping/Goodnight Elisabeth/Children in Bloom/Have You Seen Me Lately?/Miller’s Angels/Another Horsedreamer’s Blues/Recovering the Satellites/Monkey/Mercury/A Long December/Walkaways

Producent: Gil Norton Skivbolag: Geffen

______________________________________________________________________________

Det kan vara så att jag har lyssnat på Counting Crows mer än vad som är lämpligt för en människa. Det här bandet återkommer jämt och ständigt och Adam Duritz röst är så välbekant vid det här laget att det känns som om jag känner honom. En kompis man kan ta till närhelst det behövs!

Men så är det ju såklart inte. Adam och jag är ju inte kompisar – vi har ju inte ens träffats, men vissa artister känns lite mer som ens egna än andras och Counting Crows är definitivt mitt band. Recovering The Satellites har jag lyssnat på mer än någon annan Counting Crowsplatta då den är fantastisk och helt sannslöst bra. Och det är precis de här plattorna som är så oerhört svåra att skriva om, då man gärna tar till överord och låter superlativen spruta över tangentbordet. Ska försöka undvika detta!

Hur fortsätter man efter det där? Vet inte, men jag riktar självklart in mig på det enda som jag inte gillar. Det är ju lättast, för det handlar egentligen bara om en sak – eller en låt. Fast egentligen inte, då den är bra. Men varenda gång jag lyssnar på den här plattan stör jag mig på ”Angel of The Silences” då den bryter stämningen på ett otaktiskt sätt. Jag gillar låten, men den är felplacerad på skivan! Den stökiga, gitarrlarmande inledningen river alltid upp ett känslomässigt sår varenda gång den dyker upp efter stämningsfulla inledningen ”Catapult”. Det är egentligen bara de femton första sekunderna som stör mig, för när de sedan kommer in i första versen mår jag bra igen och är lite mer förberedd när de senare kör in i gitarrväggen igen i refrängen. Men det räcker för att störa mig.

Nu var jag petig, det håller jag med om. Även solen har sina fläckar, säger du – och visst har du rätt i det. Recovering The Satellites hade kanske varit för perfekt om det inte vore för det där lilla gitarrintrot. På det hela taget är det här lite stökigare, lite skitigare än på debuten – vilket också gör den lite bättre. Resten av låtarna har fläckar men det stör inte; de blir bara bättre och bättre med åren.

Adam Duritz kan vara en av de bästa textförfattarna. Nej, stopp! Skulle ju hålla igen med superlativen men när orden kommer ur hans mun blir de oftast bättre än de kanske egentligen är. En obotlig olycklig romantiker! Det kanske känns igen men det funkar, och i låtar som ”A Long December”, ”I’m Not Sleeping”, ”Goodnight Elisabeth”, ”Miller’s Angels” och ”Mercury” höjer han sig själv lite över alla andra snyftande pojkar som någonsin skrivit låtar ensamma vid ett piano.

Citatet: ”The smell of hospitals in winter and the feeling that it’s all a lot of oysters, but no pearls. All at once you look across a crowded room to see the way that light attaches to a girl” (A Long December)

CD: This Desert Life – Counting Crows (1999)

Lämna en kommentar

Hanginaround/Mrs. Potter’s Lullaby/Amy Hit the Atmoshere/Four Days/All My Friends/High Life/Colorblind/I Wish I Was a Girl/Speedway/St. Robinson in His Cadillac Dream

Producent: David Lowery & Dennis Herring Skivbolag: Geffen

________________________________________________________________________________

Counting Crows är ett husband här hemma. Som jag har lyssnat på detta band; fullkomligt älskar mer eller mindre allt de gjort. Fast de har ju inte gjort så många plattor, tyvärr. Med debutplattan 1993 har det bara blivit fem plattor – där Saturday Nights & Sunday Mornings från 2008 är bandets senaste. Och det är också bandets enda lågvattenmärke.

This Desert Life är bandets tredje platta och kanske inte min favorit, men helt klart den med snyggast omslag. Men det är bra – mycket bra, och så gillar jag livekänslan i vissa spår. Allra bäst är ”Mrs. Potter’s Lullaby” där Adam Duritz återigen skriker ut sin kärlek efter att ha sett skådespelerskan Monica Potter i en film. Det är fan i mig ett modernt mästerverk till låt! Lyssna på den; det är poesi och ren och skär känsla. Damn!

Här hittar du inte bandets mest välkända låtar men det är stämningen som gör det. ”Hanginaround”, ”Amy Hit The Atmosphere”, ”All My Friends”, ”Colorblind ”och ”I Wish I Was A Girl” påminner mig om varför jag älskar detta band. Det är hjärta och smärta från en frontman med världens bästa kompband i ryggen. Det låter ärligt; på riktigt – som om de menar det. Ännu en skiva inspelad i ett hus någonstans i Los Angeles, och sedan ut på turné. Det är precis det jag älskar med detta band –  de spelar för att de måste. Det känns ända in i benmärgen, och Adam Duritz texter är bäst i världen ibland. När han verkligen vill. Och mår dåligt. Då är han som bäst!

Counting Crows står högst upp på min ”vill se live”-lista. Fattar inte varför jag inte sett detta eminenta band live ännu. Men nästa gång de kommer till Sverige, då jävlar ….

Citatet: ”And the ghosts of the tilt-a-whirl will linger inside your head and the ferris wheel junkies will spin there forever instead” (Mrs Potter’s Lullaby)