Hem

CD: Tonight’s The Night – Neil Young (1975)

1 kommentar

Tonight’s the Night/Speakin’ Out/World on a String/Borrowed Tune/Come on Baby Let’s Go Downtown/Mellow My Mind/Roll Another Number (For the Road)/Albuquerque/New Mama/Lookout Joe/Tired Eyes/Tonight’s the Night, Part 2

Producent: David Briggs, Elliot Mazer m.fl. Skivbolag: Reprise

_______________________________________________________________

Sitter i en bil med några kollegor när NeilYoungs ”Heart of Gold” dyker upp på radion. Det räcker för att jag ska komma in i en Youngperiod, och då jag redan skrivit om plattan med nämnda låt så får det bli någonting annat. Det är inte speciellt svårt då Neil Young har en riktigt lång karriär med galet många plattor att välja bland. Jag har långt ifrån alla; förmodligen inte ens en fjärdedel.

Kollar upp hur det ligger till med Youngs diskografi på nätet. Slutar räkna vid trettiofyra officiella plattor, och då har jag inte ens sneglat på samlingsplattor, liveutgåvor eller andra projekt (som t.ex. Crosby Stills Nash & Young eller alla dessa archive-plattor han släppt under åren). Ni förstår, många skivor blir det – och av dessa är lång ifrån de jag har hört bra men majoriteten håller helt klart måttet. Och ännu fler låtar blir det! Neil Young sitter på en låtskatt jämförbar med självaste Bob Dylan.

Tonight’s The Night är hans sjätte soloplatta, inspelad 1973 men inte utgiven förrän två år senare. Det här är mycket riktigt en bra skiva. Fast inget uppåttjack direkt då den i mångt och mycket växte fram i sorgarbetet efter vännerna Danny Whitten och Bruce Berry. Den ena kompgitarrist i bandet Crazy Horse, den andre roddare – båda dog i överdoser. Whitten hyllas på denna platta i och med ”Come on Baby Let’s Go Downtown”, vilket är en liveinspelning gjord redan 1970 där han spelar gitarr. Titelspåret (som är uppdelat i två delar) handlar om Berry.

Trots dessa omständigheter så är Tonight’s The Night riktigt bra. Kanske inte den mest lättillgängliga Youngplattan men visst har du hört klassiker som ”Albuquerque” och ”World On A String”?  Som brukligt när det gäller Neil så är det den inte helt polerade ljudbilden som gör jobbet och får låtarna att växa efter ett tag. Något ojämn kanske men helt klart en av hans, ehhhhh…. ska vi säga …. femton bästa (studioalbum)?

Citatet: ”Bruce Berry was a working man he used to load that Econoline van. A sparkle was in his eye but his life was in his hands. Well, late at night when the people were gone he used to pick up my guitar and sing a song in a shaky voice that was real as the day was long” (Tonight’s The Night)

Annonser

CD: Mirror Ball – Neil Young (med Pearl Jam) (1995)

Lämna en kommentar

Song X/Act of Love/I’m the Ocean/Big Green Country/Truth Be Known/Downtown/What Happened Yesterday/Peace and Love/Throw Your Hatred Down/Scenery/Fallen Angel

Producent: Brendan O´Brien Skivbolag: Reprise

_________________________________________________________________________

Här har vi en Neil Young-platta där han istället för att låta ordinarie komphundarna i Crazy Horse stå för stämningen lånat Pearl Jam. Och trots att detta var på 90-talet, när inte minst Pearl Jam stod på topp, så blir det inte alls så bra som det borde. Det låter inte alls Pearl Jam om detta – vilket kanske inte är så konstigt då det är en platta med Neil Young, men man önskar att de påverkat soundet något mer. Här låter de bara som ett aningen piggare Crazy Horse.

Det är inte dåligt men jag hade givetvis hoppats på något bättre. Det låter garagerock om det hela och det är förmodligen meningen. Det mesta dränks i massiva gitarrväggar. Eddie Vedder var dock inte närvarande speciellt mycket under inspelningen men ibland dyker han upp, inte minst i utmärkta ”Peace and Love”. Andra låtar som sticker ut en aning är ”Act of Love”, ”Big Green Country” och ”Downtown”.

Även om Pearl Jam inte står med på omslaget så släppte de senare tvålåtars-EP:n Merkinball i eget namn med överblivna låtar från denna inspelning – med Eddie på sång. Och om ni frågar mig så är dessa det bästa de någonsin spelade in tillsammans och Mirror Ball hade blivit så mycket bättre om de istället utforskat den vägen. Och ja, den dyker upp här på bloggen nån gång i framtiden.

Citatet: ”Jimi’s playin’ in the back room, Led Zeppelin on stage …. there’s a mirror ball twirlin’ and a note from Page … like a water-washed diamond in a river of sin … goin’ down like a whirlpool when you get sucked in…”

Jubileumsinlägg: musik på VHS

Lämna en kommentar

Jaha, då är vi redan framme vid inlägg nummer tvåhundra. Tänka sig vad tiden går fort! Då krävs det någonting extra; ett jubileumsinlägg – eller hur?!

VHS – Video Home System – känns hyfsat förlegat, och jag ska inte säga att jag har speciellt mycket musik i detta format men innan jag nu slänger ut kartongen så hyllar jag mina kassetter med ett inlägg. Här finns prylar som sträcker sig tillbaka till Bagen 1984 med Cia Berg och det är ju en häftig nostalgitripp i sig. Denna gång tänker jag dock låta musiken tala, så håll till godo – ett urval ur mitt VHS-bibliotek:

(Tico Torres är en något underskattad trummis)

CD:Sleeps With Angels – Neil Young and Crazy Horse (1994)

Lämna en kommentar

My Heart/Prime of Life/Driveby/Sleeps With Angels/Western Hero/Change Your Mind/Blue Eden/Safeway Cart/Train of Love/Trans Am/Piece of Crap/A Dream That Can Last

Producent: David Briggs & Neil Young Skivbolag: Reprise

__________________________________________________________________________

Det sägs att denna platta är tillägnad Kurt Cobain men jag hittar ingenting i cd-häftet som säger någonting om detta. Men visst, det är ju fullt möjligt för det här är nittiotal och Cobain har skjutit skallen av sig och i det avskedsbrev han lämnade efter sig citerade han just Neil Young.

Hur som helst, den här skivan är nog ganska underskattad. De tjatas mycket om Youngs tidiga skivor men det här är banne mig också en klassiker. Den skiljer sig också från övriga skivor Young gjort med Crazy Horse eftersom merparten av låtarna håller sig kring fyra fem minuter. Det drar ju oftast ut kring tio minuter när han spelar tillsammans med Crazy Horse, vilket också är charmen med denna konstellation eftersom det ändlösa harvandet efter en stund övergår till en skönt gungande känsla. Men här funkar det ändå, och kanske främst för att låtarna inte breder ut sig så fasligt.

Inledande ”My Heart” påminner nästan om en vaggvisa, ”Prime of Life” har en refräng som etsar sig fast och i titelspåret målar Young med breda penslar i form av skitiga gitarrer. Det mullrar och kränger, för att sedan bli riktigt vackert och stämningsfullt i låtar som ”Western Hero”, ”Driveby” och ”Train of Love”. Det är först mot slutet som de får till det där gunget vi är vana vid i ”Piece of Crap”.

Det här är en riktigt bra platta, och nu är jag glad att jag tog fram den för det var bra längesedan jag lyssnade på Sleeps With Angels.  Till tonerna av avslutande ”A Dream That Can Last” vänder jag om och tittar på högen med Neil Young-plattor och undrar vilken jag nu ska välja. Kanske den där med det svart vita fotografiet på?

 Citatet: ”Tried to save the trees bought a plastic bag, the bottom fell out – piece of crap” (Piece of Crap)