Hem

CD: David Bowie och Mando Diao

Lämna en kommentar

IMG_3114

Space Oddity/Space Oddity/Life On Mars?/Starman/Ziggy Stardust/Mr Moon

_____________________________________________

Jodå, det här är en högst märklig skiva. En hembränd sak som jag fått av någon, det kan ha varit Christian (fast han kanske är  oskyldig?). Hittar den iallafall längst ner i en skrivbordslåda på jobbet. Ha, och trots sin avvikelse far den upp på bloggen  – jag skriver som sagt om allt jag har.

Trodde först att det var en hembränd kopia av David Bowies Hours och jag börjar nynna på ”Thursday’s Child” innan jag skjuter in skivan i datorn. Men tji fick jag för ett burkigt ”ground control to major Tom” inleder det hela, och det där känns bekant. Fast ändå inte. När fick jag den här?

Vet inte riktigt vad jag ska säga? Här har vi alltså en skiva med endast sex låtar, fast de två första är samma. Ha!? Den första versionen av ”Space Oddity” är lite längre än den andra då introt är lite längre – annars är det liksom samma låt. Resten av låtarna är ju också klassiker, samtliga hämtade från The Rise and Fall of Ziggy Stardust and The Spiders from Mars som är en alldeles fantastisk platta. Gott så, men de är tagna ur sitt sammanhang. Varför?

Tja, fråga inte mig och jag har dessutom egentligen ingen relation till David Bowie. Jag menar, visst … nämnda skiva är alldeles fantastiskt och visst har jag lyssnat på Bowie genom åren men han känns mer som en avlägsen släkting . Ni vet, jag förstår storheten men orkar inte bekanta mig – det blir säkert bara jobbigt, typ. Och ni som följt den här bloggen vet att mina superlativ då det gäller David Bowie främst handlar om Tin Machine – den där utskällda och stökiga rockgruppen han bildade i slutet av 80-talet som resulterade i två riktigt bra plattor som ingen verkar vilja minnas idag (eller ens då).

Fast visst, det är bra skit! Men det är liksom inte detta som är konstigt. Nej, och det är inte heller det faktum att denna samling är ett alldeles förskräckligt slöseri med cdr-skiva. Jag menar, varför bemöda sig med att bränna en helt osammanhängande samling låtar när man inte ens utnyttjar en tredjedel av utrymmet? En cdrskiva av detta slag rymmer minst en timmes musik men här får vi bara sex låtar – och två av samma dessutom. Tja, det kanske kan tyckas konstigt men håll i dig, det blir konstigare. Jo då, sista låten kommer från ingenstans. Det är ingen Bowielåt! Det är en Mando Diao-låt!! Ha, vad kom den ifrån och hör det ihop? ”Mr Moon” och ”Ziggy Stardust”? Finns det ett tema där? Hör de ihop? Är det en gåta? Ett budskap? Tja, fan vet (inget ont om Mando Diao men hur pusslar jag ihop det här?).

Nåja, om det är en gåta så bemödar jag mig inte med att lösa den. Det kan inte vara värt det! Och det här kan tyckas vara ett alldeles meningslöst inlägg men vaddå, jag skriver om mina skivor och kämpar besinningslöst vidare med att hålla detta löfte – så lev med det!

Men något positivt ska väl ändå detta inlägg leda till? Tja, det ska kanske vara att den gode Bowie i dagarna gjort comeback och helt utan förvarning meddelat att han snart släpper ny platta – efter tio år tystnad. Det har spekulerats om sjukdom och elände och så kanske det varit, men han bryter iallafall denna tystnad med en ny låt. Och det kanske är åldersnoja, men ”Where Are We Now” känns som en fantastiskt skön och laidback comeback. Så det så!

Gott så, nu letar jag upp nån DVD och gömmer undan denna plastbit.

Citatet: ”I want to love you but I’m growing old ten little soldiers screaming in my soul” (Mr Moon)

Annonser

CD: Razor Sharp – The Earl Slick Band (1976)

Lämna en kommentar

razor sharp

It’s All Right/Post Yourself Home/Waiting/Cheap Shot/Dead Man’s Ransom/Leaving Town/Such A Doll/Razor Sharp/Games

Producent: John Alcock Skivbolag: Capitol

__________________________________________________________________

Nej, jag kan inte förklara den här skivan. Har tänkt och tänkt och tänkt men vet fortfarande inte varför jag har den här skivan. Det finns ingen koppling alls! Ingen given parallell eller annat som kan ha attraherat undertecknad att köpa den här. Kanske såg jag något tilltalande när jag i skivaffären såg min egen spegelbild i konvolutets glättiga ytskikt? Nej. Så var det ju inte!?

Det är så här: allt jag här skriver om Earl Slick har jag tagit reda på i efterhand. Vilket också är anledningen till att jag inte på något sätt kan koppla den här skivan till mig själv. Det finns inga referenser – och ni vet, musik bygger ju till stor del på referenser.

Earl Slick är iallafall mest känd för att han ersatte Mick Ronson i David Bowies band och senare fick han själv sparken men återvände sedan många år senare (runt år 2000). Men visst, han har lirat med Yoko Ono, Ian Hunter, John Lennon med flera och det kanske kan imponera – men det gör ju inte direkt den här skivan bättre. Och det allra värsta är att det där hade jag ingen aning om förrän jag (nyss) googlade det. Det innebär alltså att jag köpte en skiva med ett galet fult omslag och ett helt sjukt artistnamn (jamen, Earl Slick …. ehhh?) utan dessa referenser. Det ligger något perverst i det, eller hur?

Du kanske undrar hur det låter? Tja, pubrock är väl den mest träffande beskrivningen. Den där sortens pubrock man inte ens omfamnar efter fjortonde ölen på lokala pizzerian; ni vet – klockan är halv tre och man pissar ner sig i närmsta snödriva på väg hem och har ingen aning om vilket håll man ska gå. Nähä, det känner ni inte igen!? Hur som helst, inte ens då hummar man nostalgiskt på en av låtarna från plattan. Och då, mina vänner, är det inte speciellt bra.

Citatet: Ha, du skulle må då va?

LP: Starman – David Bowie (1989)

Lämna en kommentar

Sid A: Space Oddity/God Knows I’m Good/All The Madmen/ Black Country Rock 

Sid B: Five Years/Soul Love/Moonage Daydream/Starman/Lady Stardust

Skivbolag: Melodia Lyssna på David BowieDavid Bowie – The Singles Collection

____________________________________________________________________________________________

Här har vi då en långt ifrån komplett samling med David Bowie som jag fick av min kompis Olle. Bara nio låtar, men visst … de är väl klassiker allihop. Men, vad mer ska jag svamla om? Du har ju hört ”Space Oddity”, ”Starman”, ”Lady Stardust” och alla de andra, eller hur? Den här plattan är förmodligen något sällsynt. Såg att någon försöker kränga ett ex via webben, med ett utgångspris på strax under 200 kr. Inga bud dock, men ändå …..

Jag är som bekant inget stort Bowiefan. Tycker att hans något utskällda band Tin Machine är bättre än många av hans soloplattor. Har ju skrivit om detta band tidigare. Och så tror jag att detta blir sista Bowierelaterade plattan här på bloggen. Kanske finns det nån långsökt koppling i ett framtida inlägg men då det gäller Bowieplattor så tror jag att det här är den sista.

Det är faktiskt inte speciellt många vinylplattor kvar att skriva om nu. Kanske bara ett tiotal? Får ta och göra en liten inventering. Men, det finns en hel del cdplattor kvar.

Citatet: ”take your protein pills and put your helmet on” (Space Oddity)

3-CD: Bowie at the Beeb – David Bowie (2000)

Lämna en kommentar

Cd 1: In the Heat of the Morning/London Bye Ta Ta/Karma Man/Silly Boy Blue/Let Me Sleep Beside You/Janine/Amsterdam/God Knows I’m Good/The Width of a Circle/Unwashed and Somewhat Slightly Dazed/Cygnet Committee/Memory of a Free Festival/Wild Eyed Boy from Freecloud/Bombers/Looking for a Friend/Almost Grown/Kooks/It Ain’t Easy

CD 2: The Supermen/Eight Line Poem/Hang on to Yourself/Ziggy Stardust/Queen Bitch/I’m Waiting for the Man/Five Years/White Light/White Heat/Moonage Daydream/Hang on to Yourself/Suffragette City/Ziggy Stardust/Starman/Space Oddity/Changes/Oh! You Pretty Things/Andy Warhol/Lady Stardust/Rock ‘n’ Roll Suicide

CD 3: Wild Is the Wind/Ashes to Ashes/Seven/Is Not America/Absolute Beginners/Always Crashing in the Same Car/Survive/Little Wonder/The Man Who Sold the World/Fame/Stay/Hallo Spaceboy/Cracked Actor/I’m Afraid of Americans/Let’s Dance

Producent: Bernie Andrews, Paul williams, Jeff Griffin m.fl. Skivbolag: EMI/Virgin

___________________________________________________________________________________

Det här är väl egentligen en dubbelplatta med en bonuscd, men hur vi än vänder och vrider på det argumentet så blir det en trippelcd likt förbannat, eller hur?

Nåja, trots att den här plattan innehåller fler klassiker än du kan räkna till så har jag lyssnat ganska lite på Bowie at the Beeb. Tar fram den från och till och försöker, men det vill sig inte. Har ju aldrig varit något jättefan av David Bowie men är väl begåvad nog att inse hans storhet, tror jag? Och visst har han gjort låtar värd en plats i nån Hall of Fame-historia men då lyssnar jag nog hellre på studioplattorna.

För, det här är ju en samling radioinspelningar Bowie gjorde på BBC – och då det handlar om en ”best of”-samling och består av över ett trettiotal låtar inspelade under en femårsperiod så förstår man att han gjort en hel del besök i BBC-studion. Och visst, ibland är det riktigt  bra och är säkert ett utmärkt tidstypiskt dokument. För Bowiefantasten! Men jag är inte fantasten, tyärr – så det tilltalar mig inte riktigt. Minns att jag tvekade när jag köpte den, för den var j-ligt dyr, och med facit i hand skulle jag nog satsat på en ‘greatest hits’ istället.

Har faktiskt lyssnat mer på den där bonuscd:n, som är en liveinspelning David Bowie gjorde på BBC samma år som plattan släpptes. Denna konsertupptagning dignar inte av samma klassikerkvalitét men här finns låtar som ”Ashes To Ashes”, ”Absolute Beginners”, ”Fame” och ”Let’s Dance” och så känns den mer sammanhängande än de två andra plattorna – som egentligan bara är väl valda utdrag ur BBC-arkivet, med fokus på åren 1968 – 72.

Jag tror att det var allt jag hade att säga, folks!

Citatet: ”My heart’s in the basement, my weekend’s at an all time low” (Queen Bitch)

CD: Tin Machine II – Tin Machine (1991)

Lämna en kommentar

Baby Universal/One Shot/You Belong in Rock n’ Roll/If There Is Something/Amlapura/Betty Wrong/You Can’t Talk/Stateside/Shopping for Girls/A Big Hurt/Sorry/Goodbye Mr. Ed

Producent: Tin Machine, Tim Palmer & Hugh Padgham Skivbolag: Victory Music

____________________________________________________________________

Nu blev jag sugen på den där andra Tin Machine-plattan, kort och gott döpt II. Inte riktigt lika bra som den första men det börjar onekligen mycket bra med översvängiga ”Baby Universal”. Sedan är nog ”You Belong In Rock n Roll” en av bandets skönaste låtar. Släpig och luftig!

Annars inte mycket att säga. Bra skit det här med. Ibland låter Bowie trummisen Hunt Sales ta över sjungandet, och jag tycker att han gör ett utmärkt jobb. Av någon konstig anledning finns inte den här plattan på Spotify, men då finns ju alltid Grooveshark.

Det blev bara ytterliggare en platta. Tja, alltså en liveplatta som jag inte ens har hört. Härefter gick David Bowie vidare med sin solokarriär. Några år senare dök återigen gitarristen Reeves Gabrels upp vid hans sida, och tillsammans gjorde de plattor där det experimenterades en hel del. Då tyckte väl varenda popsnöre att Bowie var het och gjorde rätt – men vem fan skulle få för sig att lyssna på Earthling idag?

Nej, då sitter jag hellre här och lyssnar på Tin Machine II.

Citatet: ”Like Jimmy Dean he don’t talk back to me” (Baby Universal)

CD: Tin Machine – Tin Machine (1989)

Lämna en kommentar

 

Heaven’s in Here/Tin Machine/Prisoner of Love/Crack City/I Can’t Read/Under the God/Amazing/Working Class Hero/Bus Stop/Pretty Thing/Video Crime/Baby Can Dance

Producent: Tin Machine & Tim Palmer Skivbolag: EMI

___________________________________________________________________________

Den här plattan är väl ganska utskälld? En platta med David Bowie, men inte som soloartist utan som medlem i ett stökigt och relativt otyglat rockband. De flesta skakade kanske på huvudet och muttrade ”sånt här ska Bowie inte hålla på med, han ska ju vara stilikon och inte slänga sig med simpelt rockröj”. Personligen måste jag opponera mig där, för det här var precis vad Bowie skulle hålla på med. Det behövde han säkerligen! Och, den här plattan är ju fantastiskt bra!

Jag gillar en del av Bowies plattor men har nog aldrig varit något stort fan. Tin Machine gillar jag dock förutsättningslöst, kanske inte så mycket för att David Bowie är en av medlemmarna – men visst spelar det roll. Hans röst skär sig fint och oväntat med råstyrkan i detta band.

Förutom Bowie har vi här en stenhård rytmsektion i bröderna Tony och Hunt Sales som påminner om självaste Led Zeppelin. Som krydda på moset ser den sistnämnda, trummisen, ut att ha blivit snuvad en roll i Sopranos av den enkla anledningen att han ser för jävla elak ut. Den andra brorsan ser dock lite mer proper ut och hade säker fått en roll, men egentligen är det väl han som är den farliga killen. Så är det väl alltid?

Hur som helst, tillsammans med ljudkonstnären och gitarristen Reeves Gabrels får de till ett osedvanligt skitigt och trovärdigt sväng. Lyssna bara på inledande ”Heaven’s In Here” med sitt baktunga gung, svävande gitarrer och Bowies väna stämma som bryter av så fint. Tror att det är själva nyckelspåret! Men sedan levererar de raka, rostiga halvpunkiga rocklåtar – de liksom avlöser varandra. Och det baktunga kompet som bröderna Sales står för är själva grundbulten som tillåter Gabrels att fylla ut med  fantastiska gitarroljud och snygga melodier. Han blandar och ger, om vartannat. Och Bowie bara vräker ur sig textrader, utan att tänka så förbannat mycket!

Har lyssnat oerhört mycket på den här plattan. Älskar slamret i titelspåret, det svävande Bowiesvamlet i ”Prisoner of Love”, släpandet och de lååååååånga trumfillen i ”Crack City”, det stressade svänget och skinheadsvibbarna i ”Under The God”, det dysfunktionella drivet i ”Video Crime” och den totalt respektlösa manglande versionen av John Lennons ”Working Class Hero”. (Green Day – lyssna och lär!)

Det här är en platta att komma i stämning till. Den gör fortfarande jobbet; varenda gång jag lyssnar på den framkallar den rysningar och jag undrar vad fan de där bröderna gör nu för tiden. För, det blev bara ytterliggare en platta. Den är inte riktigt lika bra men ändock omistlig i din skivsamling – och den dyker givetvis upp på din favoritblogg någon gång i framtiden.

Ta nu och lyssna igenom det här, och om du inte gillar vad du hör så kan du iallafall konstatera att Hunt Sales är en galet tuff trummis. Kolla bara in klippen nedan!

Citatet: ”This is the west, get used to it they put a swastika over the door” (Under The God)

CD: 1. Outside – David Bowie (1995)

Lämna en kommentar

Leon Takes Us Outside/Outside/The Hearts Filthy Lesson/A Small Plot of Land/(Segue) – Baby Grace (A Horrid Cassette)/Hallo Spaceboy/The Motel/I Have Not Been to Oxford Town/No Control/(Segue) – Algeria Touchshriek/The Voyeur of Utter Destruction (as Beauty)/(Segue) – Ramona A. Stone/I Am With Name(Wishful Beginnings/We Prick You/(Segue) – Nathan Adler/I’m Deranged/Thru’ These Architects Eyes/(Segue) – Nathan Adler/Strangers When We Meet

Producent: David Bowie & Brian Eno Skivbolag: Arista

_____________________________________________________________________________________

Jaha, David Bowie! Legend och allt vad det innebär. Det är väl en artist man bör ha några klassiska plattor med? Jag har några stycken – inte många – men de är tyvärr inga klassiker. Den här sticker dock ut en aning, men det är tyvärr ingenting positivt.

Här har Bowie och ljudkonstnären Brian Eno verkligen trasslat in sig i ljudbordsreglagen och irrar omkring i en osammanhängande och konstig konceptplatta. Den lilla ettan i titeln skvallrar om att fler skivor skulle komma men vad jag vet så blev det bara en.

Vet egentligen inte vad det går ut på eller vad det handlar om. I texthäftet kan man läsa en liten novell, ”The Diary of Nathan Adler”, och även om jag nån gång satt mig in i historien har jag glömt bort den nu. Tänker inte ödsla tid på att förfriska minnet – det är inte värt besväret.

Det är dock inte en helt usel platta men trots koncepttanken känns den ovanligt porös i kanterna. Det är sjukt många spår på den här skivan – där en del är små snuttar med en talande Bowie (zzzzzzzzzz) – och bland alla dessa ljudkollage bubblar det ibland upp riktigt sköna låtidéer, men det blir aldrig riktigt bra. Bortsett ett par spår som håller ihop (”The Heart’s Filthy Lesson”,  ”Hello Spaceboy”, ”We Prick You” och ”Stranger When We Meet”) är det här ingenting du bör ödsla tid på.

Citatet: ”It’s a diary within the diary. The narrative and the stories are not the content—the content is the spaces in between the linear bits” (David Bowie kommenterar plattan. Blev ni något klokare? Nej, tänkte väl det!)