Hem

LP: Trouble – Whitesnake (1978)

Lämna en kommentar

trouble front

trouble back

Sid 1: Take Me with You/Love to Keep You Warm/Lie Down (A Modern Love Song)/Day Tripper/Nighthawk (Vampire Blues)

Sid 2: The Time Is Right for Love/Trouble/Belgian Tom’s Hat Trick/Free Flight/Don’t Mess with Me

Producent: Martin (the wasp) Birch Skivbolag: Sunburst

_______________________________________________________________

Nämen titta vad jag hittade i flytten! Precis, Whitesnakes Trouble med det vita omslaget! Ha, hade inte en aning om att den fanns i samlingen. Och när jag får ut skivan ur konvolutet står det faktiskt ”David Coverdales Whitesnake” på skivetiketten. Tja, han var boss då och är boss nu, typ.

Den här skivan känns dock som en vändpunkt för hela den här bloggen. Blir barnsligt lycklig när jag nu hittade den i flyttstädningen och om sanningen ska fram så har jag faktiskt inte använt min vinylspelare på två år – det är nån vajsing med stiftet. Detta ska dock åtgärdas då jag återigen har bestämt mig för att ge plats åt vinylsvarven i hemmet. Med detta sagt; kanske blir det då nya och nygamla vinylskivor i påsar längs något skivstråk som följer med hem, och då blir det mer skivor att skriva om . Det är ju faktiskt något alldeles speciellt med vinyl, eller hur?

Till saken: har som sagt skrivit om denna tidigare. Vet inte vilket omslag som är det mest vanliga men det här vita känns lite mer retro och kanske därav lite coolare. Samma låtar ändock, och precis lika bra. Den här upplagan av bandet var riktigt vass. Ljudet är något burkigt men vilket skönt sväng.

Tycker väl att nästintill allt är bra, och titelspåret är väl ändå en underskattad klassiker så säg? Texterna pendlar i vanlig ordning mellan halvmelankoliska högstadierim till rena snusket. Det där har ju Coverdale pysslat med sedan han startade bandet.

Citatet: ”I could come home late at night and after some loving, baby, it would be alright” (Love To Keep You Warm)

Annonser

DVD: Live … In The Still of the Night – Whitesnake (2006)

Lämna en kommentar

live in the still of the night

Burn(Stormbringer)/Bad Boys/Love Ain’t No Stranger/Ready an’ Willing/Is This Love/Give Me All Your Love/Judgement Day/Blues for Mylene/Snake Dance/Crying in the Rain/Ain’t No Love in the Heart of the City/Don’t Break My Heart Again/Fool for Your Loving/Here I Go Again/Take Me With You/Still of the Night

Speltid: Bonusmaterial: dokumentär

________________________________________________________

Av alla sentida varianter av Whitesnake som David Coverdale dragit ihop är detta en av de mer lyckade konstellationerna. Första gången det spårade ur på riktigt var väl när David sparkade hela bandet och efter ytterliggare ett hjärnsläpp plockade in Steve Vai; ett alldeles galet val av gitarrist till ett i grunden bluesbaserat band. Därefter gick det upp och ner (mestadels ner) och det var inte förrän Coverdale bestämde sig för att sparka liv i bandet på 2000-talet som han hittade  en värdig samling komphundar.

Vi behöver kanske inte namndroppa bandmedlemmarna i detta inlägg, och dessutom byter herr Coverdale basister, trummisar och ibland gitarrister som andra byter kalsonger. Men visst, Tommy Aldrige lirar trummor. Så, nu har det namngetts nog!

Vi hoppar direkt på innehållet istället! Och det är bra, även om Coverdale har snudd på tantpåsiga kinder (om han skulle få för sig att släppa garden en sekund – vilket han dock aldrig gör) verkar han på det hela vara i fin fin form. Här väljer han också att närma sig materialet på ett mer klassiskt Whitesnake-vis då det inte är fullt lika vassa distortionkanter på gitarrerna som t.ex. under Vais period i bandet. Nyligen namnnämnda Aldrige är kanske lite ivrig med dubbelpedalerna bitvis men det är det lilla.

En riktigt bra konsertupptagning. En bra setlista med mix av gammalt och äldre. Allra bäst blir det mot slutet, när de dammar av två gamla guldkorn som ”Don’t Break My Heart Again” och ”Take Me With You” – det var när jag såg ett klipp med sisnämnda som jag bestämde mig för att köpa den här dvd:n. Att de sedan öppnar med Deep Purpleklassikern ”Burn”, med en inbakad ”Stormbringer”, gör det inte sämre.

Visst kan vi vara utan ”Blues for Mylene” och poserandet i ”Snake Dance”, där Coverdale lämnar scenen, samt trumsolot som avslutas med händerna. Kom igen! Det där är gammalt! Men, som helhet är det nog bästa sättningen med Whitesnake sedan Slide It In och en grymt bra dvd. Vidare,  det gäng som följer med Coverdale då han uppträder på Gröna Lund i sommar är nästan på pricken samma. Ja, bortsett basisten och keyboardisten, tror jag. Men i sammanhanget är det ju riktigt nära och på pricken, då medlemmarna i WS sällan blir långvariga. Gissa om jag kommer hänga framför stora scenen i juni.

CD: Come An’ Get It – Whitesnake (1981)

1 kommentar

come an get it

Come An’ Get It/Hot Stuff/Don’t break My Heart Again/Lonely Days, Lonely Nights/Wine, Women An’ Song/Child of Babylon/Would I Lie To You/Girl/Hit An Run/Till The Day I Die

Producent: Martin Birch Skivbolag: Atlantic

_______________________________________________________

Ha ha, det är väldigt passande att jag glömt bort den här allra mest underskattade plattan med Whitesnake. Tänk bort allt fluffigt; alla överdimensionerade videos med motorhuvar och syntetiska synthslingor som kramar musten ur dig. Come An’ Get It är pubbandet på lokala pizzerian med supersvänget, fem meter bort. Det känns liksom som om du sitter där bredvid bandet några meter bort när du lyssnar på den här plattan.

Låtarna spelar inte sådär jättestor roll. Det handlar mer om stämningen. Den här plattan har en alldeles fantastiskt start! Tänk dig supertrummisen Ian Paice i pausat läget, mitt i ett anslag, och den här skivan börjar med att du trycket på play. DISH!! och Paice drar igång världens skönaste rytmräls mitt i ett anslag (som liksom känns baktaktsavig men inte är det) och därefter faller Jon Lords (RIP) hammondmatta in tillsammans med Neil Murrays stabila basräls. Sedan skymtar vi Micky Moodys hatt innan Mr Coverdale frågar ”are you woman enough to take a man like me?”. Det är pubrökigt och bluesaktigt och svänger rakt igenom, och även om det inte handlar om de största låtarna så tror jag aldrig bandet varit bättre. Det svänger. Som. Fan!

Fast det där med låtarna är inte helt sant. ”Don’t Break My Heart Again” är en av de allra bästa låtarna Coverdale & Co någonsin gjort. Lägg sedan till svinhookiga riff som ”Hit An’ Run”, balladestetik som ”Lonely Days Lonely Nights” varvat med ”Child of Babylon” och sköna groove som ”Girl” och ”Hot Stuff” och det är självklart: Come an’ Get It håller måttet som en av de allra bästa plattorna Whitesnake släppt (and you can quote me on that!).

Citatet: ”still I want a heartbreaker, a love maker, a soul shaker, a woman who can turn me on for just a little hit an’ run” (Hit an’ Run)

CD: 1987 – Whitesnake (1987)

Lämna en kommentar

Still of the Night/Bad Boys/Give Me All Your Love/Looking for Love/Crying in the Rain/Is This Love/Straight for the Heart/Don’t Turn Away/Children of the Night/Here I Go Again/You’re Gonna Break My Heart Again

Producenter: Mike Stone & Keith Olsen Skivbolag: EMI

_________________________________________________________

Jo tack, jag är väl medveten om att att den här plattan dykt upp i ett tidigare inlägg men det var vinylversionen. Tro det eller ej, men jag har den även på CD. Vilket är aningen konstigt då 1987 inte på något sätt tillhör mina favoriter med Whitesnake. Tvärtom, här försvann någonting av charmen.

Hur som helst, minns inte riktigt vad jag skrev i förra inlägget men den här plattan sålde riktigt bra. David Coverdale ville plocka marknadsandelar i Amerika och lyckades riktigt bra. Rent kommersiellt alltså. Och många av låtarna här – inte minst balladen ”Is This Love” och nyversionen av ”Here I Go Again” – har gett herr Coverdale en skön pensionsförsäkring. Inte för att han pensionerat sig ännu, men ändå … det är nog goa stimpengar.

Bortsett några sköna riff, signerade John Sykes (vad hände med honom?), är det lite för mycket av allting. För mycket trummor, för mycket reverb, för mycket vassa gitarrer, för mycket videos där fru Coverdale ålar sig sexigt mot något trappräcke (eller slänger med håret eller dansar i högklackat) och herr Coverdale själv försöker se sexigare ut (lutad mot en vägg) i chinos och linne. Näeh, bort med den här!

Citatet: ”I steal around like a thief in the night, dancing ‘til the break of dawn” (Bad Boys)

 

DVD: Live 1974 – Deep Purple (2006)

Lämna en kommentar

Burn/Might Just Take Your Life/Mistreated/Smoke On The Water/You Fool No One/The Mule/ Truckin’

Speltid: 84 min Ljudformat: Stereo (är det alldeles säkert det?)

___________________________________________________________________

Det är söndagkväll och jag sträcker mig efter något i DVD-hyllan. Hade egentligen tänkt skriva om en annan, nyinköpt, men fick tag i fel – så det får bli den här. Men å andra sidan, lite Deep Purple är ju aldrig fel och här har du dem live från jättefestivalen California Jam, inspelad 1974. Fatta hur längesedan det är! Förutom Deep Purple spelade bland andra Black Sabbath, Eagles och Earth Wind & Fire på denna festival som drog ungefär 250 000 pers. Snacka om jam! Fast den här DVD:n släpptes först 2006.

Ljudkvalitén är dock anmärkningsvärt dålig, vilket gör att jag sällan tar fram den här. Som tidsdokument är det dock mycket roligt att se denna uppsättning av Purple med David Coverdale och Glenn Hughes i fronten. Personligen älskar jag denna version av bandet som fick ur sig klassikerna Burn och Stormbringer (ja, jag har skrivit om båda tidigare). Men när Hughes och Coverdale tog mer plats i bandet (inte minst funk-Hughes) surnade Ritchie Blackmore till och hoppade av. Purple fortsatte med Tommy Bolin som ersättare men splittrades efter en platta. Bandet återförenades sedan 1984 med klassiska Ian Gillan-sättningen, och resten vet ni ju.

Vet inte om det här är konserten i sin helhet – det är ju inte så många låtar (men en del av dem sticker iväg i över tio minuter). Majoriteten av materialet kommer självklart från Burn och så en pliktskyldig ”Smoke On The Water” mot slutet. De måste ju varit trötta på den redan då? Sedan måste jag erkänna att ”Space Truckin'” utan Ian Gillan inte är riktigt samma sak.

Annars är väl allt som det ska tror jag. Och Ian Paice är ju fan i mig världens bästa trummis. Lyssna bara på ”You Fool No One” nedan. Gosse, den snubben kan lira trummor!!

Citatet: ”We’re gonna do a song that Ritchie wrote”

Restless Heart – David Coverdale and Whitesnake (1997)

Lämna en kommentar

Don’t Fade Away/All In the Name of Love/Restless Heart/Too Many Tears/Crying/Stay with Me/Can’t Go On/You’re So Fine/Your Precious Love/Take Me Back Again/Woman Trouble Blues

Producent: David Coverdale Skivbolag: EMI

_____________________________________________________________________________

Jag blir lika besviken varje gång jag sätter på den här plattan. Det är en väldigt konstig Whitesnakehybrid, då den varken innehåller någon egentlig hårdrock eller har de där smöriga ballladerna som sätter sig som fästingar på trumhinnan. Den är något annat, något slags dåligt försökt till radiorock som ibland kommer på att det här bandet egentligen ska rocka lite hårdare och då gör ett tafatt försök till hårdrock.

Det är en jävla soppa, rent ut sagt. Men så var det tänkt som en soloplatta från början, och då skivbolag gärna ser till att platorna säljer så mycket som möjligt tvingade de David Coverdale att köra en mellanvariant, med både sångarens och bandets namn på framsidan. Därav David Coverdale & Whitesnake. Jättefånigt, eller hur?

Det spelar dock ingen roll om jag suddar ut Whitesnake från omslaget – det är lika dåligt ändå. Ett fegt melllanalternativ med låtar som inte berör det minsta. Eller berör …. Whitesnake brukar ju inte direkt beröra lyssnaren men det här rör inte ens på sig. Det får The Wallflowers att framstå som ett fartig och kreativt band. Ni förstår, det låter ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz mest hela tiden.

Men okej, ”Too Many Tears” står jag ut med. Den är okej, och kanske kan inledande ”Don’t Fade Away” komma undan med ett godkänt. Nej förresten, glöm det – den är ganska dålig. Jag letar förtvivlat bland spåren efter någonting positivt att skriva men somnar några sekunder in i ”Woman Trouble Blues”. Pust och stön – men det här är ingen Whitesnakeplatta. Tröstar mig med det. Och om du nu läst detta inlägg, ja då vet du iallafall vilken platta du ska undvika i framtiden.

Citatet: ”I’m torn and tattered, shattered and worn – I’ve had enough trying to live my life in the eye of the  storm” (Restless Heart)

Kassettband: Badlands – Badlands (1989)

Lämna en kommentar


High Wire/Dreams in the Dark/Jade’s Song/Winter’s Call/Dancing on the Edge/Streets Cry Freedom/Hard Driver/Rumblin’ Train/Devil’s Stomp/Seasons/Ball & Chain

Producent: Paul O’Neill Skivbolag: Atlantic

_______________________________________________________________________________

Hittar ett gammalt kassettband med Badlands. Ja, det är lätt att förväxla med Springsteen men det handlar faktiskt om ett gammalt hårdrocksband som inte riktigt slog igenom. Fast, om du känner igen detta band så beror det antingen på att du är en riktig hårdrocksnörd (upp till midjan i hårdrocksträsket, minst) eller för att du faktiskt hört ”Dreams In The Dark” som snurrade ganska rejält på MTV i slutet av 8o-talet.

I vilket fall, det här bandet överlevde inte riktigt utan sköljdes bort i grungevågen och är nog numera mest till för tröstlösa hårdrocksnostalgiker. Lite konstigt att de aldrig fick något brejk egentligen, då de var bättre än många andra band som lyckades under den här perioden. Förmodligen var de lite sent ute och kanske hade det något framtunga Led Zeppelin-arvet något med det hela att göra. Detta hörs inte minst i ”Winter’s Call”, fast egentligen låter det som Whitesnake – när de försöker låta som Zeppelin.  Å andra sidan är detta en av höjdpunkterna, så nu vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Laguppställningen i Badlands var dock inte illa. Vem minns inte gitarrfenomenet Jake E Lee? Han blev väl historisk bakom Ozzy i sköna ”Bark At The Moon”? På trummor hittar du Eric Singer, som spelat i fler band än du kan räkna till men som idag klär ut sig till The Cat Man i självaste Kiss. Men det var rösten jag föll för – vilket var anledningen till att jag över huvud taget bandade det här – och den tillhör Ray Gillen, som hade haft femton minuter med självaste Black Sabbath. Och det var kanske Gillens tragiska öde som punkterade bandet då han dog i en aids-relaterad sjukdom? Bandets tredje platta, Dusk,  släpptes därför postumt – så sent som 1998 (trots att plattan spelades in långt tidigare).

Men om jag tänker efter så har jag faktiskt aldrig hört bandets andra platta. Så, det var aldrig speciellt intressant eftersom det blir bra jämntjockt i längden. Men, kolla in ”Dreams In The Dark” nedan. Den har något, visst? Något med rösten! Fast det kanske är för att den påminner om David Coverdale?

Fråga: tar inte Eric Singer i lite väl mycket när han tjongar till cymbalerna i videon nedan?

Older Entries