Hem

CD: Run Devil Run – Paul McCartney (1999)

Lämna en kommentar

Blue Jean Bop/She Said Yeah/All Shook Up/Run Devil Run/No Other Baby/Lonesome Town/Try Not to Cry/Movie Magg/Brown Eyed Handsome Man/What It Is/Coquette/I Got Stung/Honey Hush/Shake a Hand/Party

Producent: Chris Thomas &Paul McCartney  Skivbolag: EMI

_________________________________________________________

Paul McCartneys elfte soloplatta borde vara en fantastisk platta. Vi kollar bara lite bakgrundsfakta, okej? McCartney återvänder till 50-talsmusiken han själv växte upp med. Plattan spelades in i Abbey Road-studion. David Gilmour spelar gitarr. Ian Paice spelar trummor. Det kanske räcker så?

Trots detta ligger McCartneys elfte soloplatta och skräpar i en låda under soffan hemma hos mig; vilket rimligtvis borde avslöja att den inte är någon favorit och inte heller en platta som snurrat speciellt ofta här hemma? Och visst, allt det där stämmer – det här är jag nämligen inte speciellt förtjust i.

Men lugn, felet ligger givetvis hos mig. Jag är nämligen ingen vän av 50-talsmusik (vilket nog mestadels har med min, för genren, låga ålder att göra) och det är den enkla anledningen till den något skamfilade placeringen i en låda. Vad den som kan sin 50-talsmusik säger om detta vet jag givetvis inte, men visst är det kompetent. Och i ett par spår riktigt bra. Tre egenhändigt snickrade McCartney-låtar samt gamla klassiker, som ”Blue Jean Bop” och ”All Shook Up”. Sedan står Pauls egna låtar, inte minst titelspåret, sig riktigt väl i denna samling.

Tja, det var nog allt. Nu ska jag kolla om jag inte har någon gammal hårdrocksplatta att skriva om, för det var väl ett tag sedan? Lite nitar och läder kanske? Fan det börjar bli glest nu.

Citatet: ”Run devil run, the angels having fun making winners out of sinners better leave before it’s done”

Annonser

CD: The Final Cut – Pink Floyd (1983)

Lämna en kommentar

The Post War Dream/Your Possible Pasts/One of the Few/The Hero’s Return/The Gunners Dream/Paranoid Eyes/Get Your Filthy Hands off My Desert/The Fletcher Memorial Home/Southampton Dock/The Final Cut/Not Now John/Two Suns in the Sunset

Producent: Roger Waters, James Guthrie & Michael Kamen  Skivbolag: Harvest

_____________________________________________________

Jag vet inte vad jag lider av men något är det! Trots att jag inte har tid sätter jag mig ner och hamrar ner ännu ett inlägg. Denna gång blir det dinosaurierock i form av Pink Floyd, och jag tror att detta är sista plattan (med Pink Floyd) ut på bloggen.

I vilket fall, detta var sista plattan för Roger Waters som hoppade av bandet efter The Final Cut. Vi kan ju bara gissa, men jag tror inte att stämningen var på topp i studion. Buttre basisten tillika egensinniga låtskrivaren Waters i ena ringhörnan och minst lika buttre tillika gitarrgeniet David Gilmour i den andra. Keyboardisten Richard Wright hade redan hoppat av och mitt emellan de två kombattanterna satt väl trummisen Nick Mason och gapade fisklikt medan han slog på trumman.

Och när sedan Waters hoppade av tog ju Gilmour över helt och styrde vidare runt jorden likt ett gigantisk kryssningsfartyg och fyllde arenor med enorma discokulor spektakulära lasershower, med Mason degraderad till matros. Men nu går vi händelserna i förväg, för här var det Waters som styrde mest och står som ensam låtskrivare på samtliga låtar. Ursprungligen en temaplatta om Falklandskriget som sedermera endast blev antikrigsplatta.

Och jag har egentligen ingen aning, men jag tror inte att det här är någon av Pink Floyds mest populära plattor. Vissa tyckte säkter att Waters drabbats av storhetsvansinne och försökte upprepa succén med The Wall  och de hade säkert rätt. Jag å andra sidan, som köpte plattan först på 90-talet, kan säga att den är riktigt bra. Inte lika bra som The Wall såklart men bra mycket bättre än plattorna som guppade upp i svallvågorna av Gilmours kryssningsvansinne.

Men så gillar jag Roger Waters spruckna stämma, och det finns mycket av den varan här då han sjunger på samtliga spår. Lustigt nog sjunger David Gilmour på det enda spår jag lyckats länka till på den vida webben (Floydarnas advokater är duktiga på att städa upp digitala ljudspår – så vi får se hur lång tid det tar innan det oväntat givmilda youtubeklippet nedan försvinner). Rekommenderar alltså skivan i sin helhet, men av någon anledning får jag alltid extrarysningar av ”The Fletcher Memorial Home” och ”Southampton Dock”. Ja, så är inledningen sådär underbart Watersskön.

Fast om jag sätter på den här skivan här hemma så kommer repliken direkt: ”Stäng av det där, jag pallar inte””. He he he; det gör den faktiskt ännu bättre.

Citatet: ”The Final Cut is very good but it’s not personally how I would see a Pink Floyd record going.” (David Gilmour in 1983)

2-LP: The Wall – Pink Floyd (1979)

Lämna en kommentar

Sid 1: In the Flesh?/The Thin Ice/Another Brick in the Wall (Part I)/The Happiest Days of Our Lives/Another Brick in the Wall (Part II)/Mother

Sid 2: Goodbye Blue Sky/Empty Spaces/Young Lust/One of My Turns/Don’t Leave Me Now/Another Brick in the Wall (Part III)/Goodbye Cruel World

Sid 3: Hey You/Is There Anybody Out There?/Nobody Home/Vera/Bring the Boys Back Home/Comfortably Numb

Sid 4: The Show Must Go On/In the Flesh/Run Like Hell/Waiting for the Worms/Stop/The Trial/Outside the Wall

Producenter: Bob Ezrin, David Gilmour & Roger Waters Skivbolag: EMI

_______________________________________________________________________________________

Minns fortfarande allra första gången jag upptäckte The Wall. Det var på nån förfest där någon slängde på just denna på skivtallriken. Jag höll ett krampaktigt tag om fåtöljen jag satt i och kunde knappt tro att det var sant. Wow, vilken fantastisk skiva och allt det där. Dessutom var det ju en temaplatta, vilket jag i vanliga fall sällan imponeras av – men här funkar det ju förträffligt.

När jag sedan sprang bort till skivhandlaren för att köpa mitt eget ex av denna fantastiska skiva förvånades jag av det mastiga fullpriset. Plattan hade runt femton år på nacken  men ändå hade de mage att ta ut fullpris. Men så är det ju; vissa skivor hamnar aldrig i reabackar utan håller år ut och år in – Pink Floyds The Wall är definitivt en sådan.

För den som nu inte känner till detta album kommer här en kort liten förklaring: The Wall handlar om rockartisten Pink som bygger upp en mental låtsasmur runt sig själv. Roger Waters lär ha fått idén efter att ha spottat på ett fan under en konsert. Det fick honom att tänka på distansen mellan honom och publiken. Under resans gång förlorar Pink sin far och gifter sig men allt fallerar pga av muren. I slutet gör Pink upp med sig själv och lyckas riva ner muren han byggt upp. Men pass på – f’ör i slutet av denna gigantiska rockopera kan man höra en röst som säger ”Isn’t this” vilket, om det sätts ihop med första låtens textrad ”where we came in?”, dock indikerar att Pink kanske inte är helt återställd där på slutet utan genast bygger upp en ny mur när den gamla är besegrad?  Allting börjar om igen?!

Den här gör sig självklart bäst i sin helhet. Några låtar har ju fått aningen mer uppmärksamhet, som t.ex. ”Comfortably Numb”, ”Hey You”, ”Another Brick In The Wall” och ”Run Like Hell”. Men allting är fantastiskt bra, inte minst Roger Waters spruckna och ångestfyllda stämma som dyker upp lite varstans men framför allt är det David Gilmours makalösa gitarrsolon som gör den här plattan så bra. Det finns inte en endast människa, med puls, som inte tar fram luftgitarren i ”Comfortably Numb” eller ”Hey You”. Så det så!

Bonusinfo: The Wall finns även som film med Bob Geldof i huvudrollen.

Citatet: I låten ”Empty Spaces” finns ett hemligt meddelande. Du hör det bara i vänstra högtalaren och det låter som nonsens – men om du spelar det baklänges så hör du följande:

– Hello, Luka [hunters]… Congratulations. You have just discovered the secret message. Please send your answer to Old Pink, care of the Funny Farm, Chalfont…

– Roger! Carolyne’s on the phone!

– Okay.

CD: A Momentary Lapse of Reason – Pink Floyd (1987)

Lämna en kommentar

Signs of Life/Learning to Fly/The Dogs of War/One Slip/On the Turning Away/Yet Another Movie/Round and Around/A New Machine, Pt. 1/Terminal Frost/A New Machine, Pt. 2/

Producent: Bob Ezrin & David Gilmour Skivbolag: EMI

_______________________________________________________________________________

Det står Pink Floyd på den här plattan men egentligen är det en soloplatta signerad David Gilmour, där han och medproducenten Bob Ezrin bygger upp överdrivet svullstiga ljudlandskap. Han låter visserligen trummisen Nick Mason vara med på ett hörn (vilket kanske är skälet till att kunna kalla det Pink Floyd?) men Richard Wright, som också finns med och tidigare varit medlem i bandet, står som gästmusiker tillsammans med en armé av kompetenta musiker som Tony LevinJim KeltnerSteve FormanTom ScottCarmine AppiceBill PayneMichael Landau  och en hel bataljon andra.

Roger Waters fördömde självklart skivan och grälade med Gilmour om rätten till namnet, men trots allt detta sålde A Momentary Lapse of Reason långt mer än föregångaren The Final Cut, som var mer Waters än Floyd. Efter den plattan lämnade Waters bandet och hade nog hoppats att de andra skulle lägga ner verksamheten. Men David Gilmour tog som sagt nya tag med hjälp av Ezrin.

Jag tänker inte fördöma den här plattan men kan inte heller säga att den är speciellt bra. En av anledningarna till att den sålde bra var nog låten ”Learning To Fly” där svävande ljudmattor ackompanjerat av tusentals trummaskiner gav bandet (ehhh, Gilmour) en radiohit. Och visst finns det annat som är helt okej, som t.ex. ”On The Turning Away” och kanske ”One Slip” men många gånger känns det bara som en studie av vilsna ljudarkitekter med pengar och experimentlusta. Och så har vi omslaget, som är det snyggaste omslag bandet någonsin haft. Om ni frågar mig.

Men när man öppnar konvolutet och skjuter in cd:n i spelaren är det inte speciellt njutfullt. Och en lätt jämförelse med tidigare bedrifter mer eller mindre pulveriserar intrycket till lite smuts i hörnen. Tänk att så många supermusiker och så många timmar i studion med ivriga fingrar rattandes på reglagen kan kännas så futtigt på något sätt. Ett bevis på att låtarna och framförandet alltid är viktigare än hur många kanaler mixerbordet har eller vilka som egentligen spelar.

Citatet: ”We all have a dark side, to say the least and dealing in death is the nature of the beast; One world, it’s a battleground” (Dogs of War)

LP: Flowers In The Dirt – Paul McCartney (1989)

Lämna en kommentar

Sid 1: My Brave Face/Rough Ride/You Want Her Too/Distractions/We Got Married/Put It There

Sid 2: Figure of Eight/This One/Don’t Be Careless LoveThat Day Is Done/How Many People/Motor of Love

Producent: Paul McCartney, George Martin, Elvis Costello m.fl. Skivbolag: EMI

Lyssna i KIWI här.

_____________________________________________________________________________

Riktigt skön liten popplatta signerad Paul McCartney. Faktiskt en rysk utgåva som jag fått av kompisen Olle. Den låt du känner igen mest från Flowers In The Dirt måste väl ändå vara ”My Brave Face” som snurrade en hel del på radio. Hur som helst, det här är hans åttonde soloplatta.

Merparten av de här låtarna hade jag alldeles glömt bort. Men ”Rough Ride” och Elvis Costellosamarbetet ”You Want Her Too” står sig riktigt bra fortfarande. Har lite svårt för Costello annars men en låt går ju bra. Och på ”We Got Married” dyker Pink Floyds David Gilmour upp på gitarr. Sean får jag Beatlesvibbar av ”Put It There” och ”This One” – förresten, den låten var nog också en hit.

Inte mycket mer att säga. Bra platta! Ja, och dåvarande frugan Linda McCartney var ju också med på ett hörn och så tog hon även konvolutbilden. Skivan kanske segar ner sig en aning en bit in i sida två, men helt klart en trevlig överraskning då den här skivan liksom flytt minnet totalt.

Citatet: ”Unaccustomed as I am to the luxury life I’ve been hitting the town and it didn’t hit back” (My Brave Face)

CD: Wish You Were Here – Pink Floyd (1975)

Lämna en kommentar

Shine On You Crazy Diamond, Pt. 1-5/Welcome to the Machine/Have a Cigar/Wish You Were Here/Shine on You Crazy Diamond, Pt. 6-9

Producent: Pink Floyd Skivbolag: EMI

_____________________________________________________________________________

Från ett fult omslag till ett snyggt! Pink Floyd har väl inga fula omslag på sitt samvete vad jag vet, och här är det inte bara utsidan som räknas utan detta är ju en riktig klassiker i bibliska mått inspelad i inte helt okända Abbey Road Studio i mitten av 7o-talet.

Varenda gång jag lägger upp en skiva med Pink Floyd har jag svårt att hitta någonting att skriva om. Vem har inte hört de här låtarna eller vet att mastodontstycket ”Shine On You Cray Diamond”, uppdelat på två spår, är en hyllning till då avhoppade bandkompisen Syd Barrett? Eller att Storm Thorgerson gjort omslaget och att den finns på varenda dessa skivor måste du höra innan du dör-lista som någonsin gjorts. Har du nu inte hört den så vet du vad du ska göra nu!

Vad som kanske inte är lika känt är att folksångaren Roy Harper gästsjunger på ”Have A Cigar”. En låt som handlar om den ruttna musikbranschen, och kompositören Roger Waters hade tänkt sjunga den själv men lyckades skada stämbanden då de spelade in ovan nämnda mastodontstycke. Vidare vägrade David Gilmour att sjunga på låten så de ropade in Roy som spelade in en platta i rummet brevid. I texten sjunger han ”the band is just fantastic, that is really what I think. Oh by the way, which one’s Pink?” eftersom många fått för sig att Pink Floyd i själva verket var en person och resten bara kompmusiker. Idag vet de flesta bättre.

Trots att plattan bara innehåller fyra låtar har den en speltid på runt fyrtiofem minuter. Om inte det är proggigt, då vet jag inte vad som är proggigt? Och så höll jag på att glömma bort titelspåret ”Wish You Were Here”, som kanske är den kändaste låten på hela skivan. Ni får ju inte glömma bort att lyssna på Gilmours underbara scatsång i slutet av den, klassiskt!

Citatet: ”You bought a guitar to punish your ma and you didn’t like school and you know you’re nobody’s fool,
so welcome to the machine”

CD: The Division Bell – Pink Floyd (1994)

Lämna en kommentar

Cluster One/What Do You Want from Me/Poles Apart/Marooned/A Great Day for Freedom/Wearing the Inside Out/Take It Back/Coming Back to Life/Keep Talking/Lost for Words/High Hopes

Producent: Bob Ezrin, David Gilmour Skivbolag: EMI

________________________________________________________________________________

The Division Bell är den sista Pink Floyd-plattan. Ja, alltså inte den sista jag skriver om utan den sista bandet gav ut innan de lade ner verksamheten. Och ja, jag är fullt medveten om att bandet återförenades för några år sedan men det ledde inte direkt till en ny platta, eller hur?!

Hur som helst, det är nog många som inte vill kalla det här Pink Floyd eftersom Roger Waters inte är med men jämfört med föregångaren A Momentary Lapse of Reason, där Waters inte heller deltar, är den här skivan riktigt bra. Men det är ju David Gilmour och demonproducenten Bob Ezrin som dominerar här. Det skulle kanske nästan kunna vara ett soloalbum med herr Gilmour då han skrev merparten av låtarna samt många texter tillsammans med frugan.

Nåja, det låter faktiskt Pink Floyd. Har svårt för sega inledande instrumentalaren ”Cluster One” men ”What Do You Want From Me” med den sedvanliga Gilmourgitarren sätter tonen direkt. ”A Great Day For Freedom”, ”Take It Back”, ”High Hopes” och ”Keep Talking” är också riktigt bra låtar. I den senare har de samplat självaste Stephen Hawking.

Den här skivan kommer för alltid att vara förknippad med konserten i Köpenhamn den 25 augusti 1994, så förmodligen överskattar jag den. Parken var fylld till bredden med över 50 000 entusiastiska fans. Gillar inte konserter i megaformatet men det här var någonting utöver det vanliga, och ska man gå på konsert av den här storleken så är nog Pink Floyd ett ganska bra val. Medlemmarna såg ut som små prydnadstomtar på scenen i allt ljud och ljus, där lasrar, gigantiska bildskärmar och en enorm discokula stod för underhållningen. Ja, discokulan var verkligen enorma; tänk Globen insmetad med lim och rullad i glassplitter. Minns också att de placerat ut högtalare på olika platser i arenan istället för att stapla alla på varandra vid scenen. Smart drag; för ljudet var verkligen något utöver det vanliga. Att de sedan spelade mer eller mindre hela Dark Side of The Moon, några nya låtar och andra klassiker gjorde ju inte saken sämre – och jag tror att det är främsta anledningen till att jag gillar The Division Bell; den får mig att minnas en fantastisk kväll i Köpenhamn.

Bonusinfo: Fördelat på konserter i 68 städer såg 5.5 miljoner männsikor den här turnén. Allt finns dokumenterat på live-DVD:n Pulse.