Hem

JUBILEUMSINLÄGG: inlägg nr 500

Lämna en kommentar

Så var det dags för ett stort jubileum! Tänk att jag nu skrivit 500 inlägg på denna plats, och mer eller mindre varenda kommentar har handlat om en platta i min skivback. Bloggen har snart funnits i två år – och om jag ska gissa (och håller samma takt som tidigare) så har bloggen några månader kvar att leva. Sedan är musiken slut.

Näväl, för att bryta en trend väljer jag här att publicera några rader om litteratur. Samtliga texter har jag tidigare publicerat på bloggen FRISAGA – som just nu ligger nere. Om vi splittrats eller ej vill jag inte säga, för kanske gör vi precis som Black Sabbath och återförenas om 30 år. Som sig bör handlar det mesta om musik.

5 Rockbiografier du bara måste läsa

Kiss & Make Up – Gene Simmons

Det är nog svårt att hitta en mer självgod person än Kissbasisten Gene Simmons, och det är ju precis därför det här blir så roligt att läsa. Gene mässar om uppväxten i Israel, hur han ser sig främst som affärsman och att han är hjärnan bakom fenomenet Kiss (även om han ger Paul Stanley allt ansvar för den osminkade perioden, ha). Han har aldrig testat droger och har belägrat tusentals kvinnor, om man ska tro den gode Gene. Och i ett svagt ögonblick påstår han sig ha upptäckt Van Halen – och så lägger han ner stor möda på att berätta vilka idioter Ace Frehley och Peter Criss är. Mer rockhybris går inte att hitta i bokform!

Crazy From The Heat – David Lee Roth

Van Halensångaren har kanske ett ego större än hela nordamerika men i denna biografi bjuder han verkligen på sig själv. Boken är givetvis fylld med skrönor och anekdoter om de två ”elaka” Van Halenbröderna (det här skrevs innan återföreningen) men istället för att koncentrera sig på skivinspelningar och turnérande skriver Roth underhållande om sina resor och sitt liv. Han tycks vara mer än en man i spandex på scener stora som fotbollsplaner. Underhållande!

Hammer of The Gods – Stephen Davis

Det här sägs vara en av de allra bästa rockbiografierna någonsin. Den handlar om Led Zeppelin och är verkligen i en klass för sig. Davis berättar om bandets nästan sjukliga aptit på groupies, de vilda efterfesterna, de personliga tragedierna och kanske främst trummisen John Bonhams nästan schizofrena personlighet. Bonham var snäll som en nallebjörn när han var nykter men förvandlades till ett monster efter några glas, inte minst då han, enligt sagan, drog i sig tjugo Black Russian på raken.

Jim Morrison: Life, Death and Legend – Stephen Davis

Även om den här boken är några sidor för tjock har den en ibland nästan thrillerartad intrig. Alla vet hur det slutar för The Doors-sångaren, men Davis drar fram teorier om vad som hände egentligen (huruvida Morrisons död var olycka eller mord). Tyvärr utvecklar Davis inte dessa teorier utan kommer mestadels med ganska tomma insinuationer. Det är dock oerhört fascinerande att läsa om denna sannslöst begåvade textförfattare, och den får Oliver Stones filmversion att framstå som rena Disneyversionen.

The Dirt – Neil Strauss och Motley Crue

Kanske den allra bästa rockbiografin någonsin. Häpnadsväckande är det minsta man kan säga om detta allra stoltaste Amerikanska Rock n Roll-patrask. Om hälften av historierna i denna bok är sanna så räcker det. Här finns allt: sex, droger, död och interna bråk. Boken är indelad i kapitel där de olika bandmedlemmarna och andra personer berättar sina historier, och alltsammans är hopdiktat av spökskrivarkungen Neil Strauss. Det spelar ingen som helst roll om du sett eller hört Motley Crue tidigare – det här är för alla som någonsin lyssnat på rock.

Sedan kan jag inte låta blir att ta med två gamla tips av annan karaktär – då dessa böcker är något förbisedda.

En sista riktig kyss – James Crumley

…. när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa – helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, ”den största detektivromanen som skrivits under min livstid” av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Tidsstudiemannen – Pär Thörn

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de ‘så kallade’ mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela ”jag” är ett enda stort tidtagarur. En minst sagt annorlunda läsupplevelse. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

”ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

– Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt.”

(16)

”HEDÅKER säger:

– Det viktiga är att se skillnad på visarna.

– Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

– Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

– Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom.”

SÅ DÄR JA, nu återgår vi till ordningen och bläddrar runt i backen efter nästa skiva.

Annonser

LP: Eat ‘Em and Smile – David Lee Roth (1986)

Lämna en kommentar

Sid 1: Yankee Rose/Shy Boy/I’m Easy/Ladies’ Nite In Buffalo?/Goin’ Crazy!

Sid 2: Tobacco Road/Elephant Gun/Big Trouble/Bump And Grind/That’s Life

Producent: Ted Templeman Skivbolag: Warner Bros.

 ______________________________________________________________________________________

Det sägs att Van Halen döpte sin andra skiva med Sammy Hagar till OU812 som en liten armbåge i sidan på den här skivans titel. Titeln uttalas nämligen <Oh, you ate one too>. Hur det nu är med den saken vet jag egentligen inte men Eat ‘Em and Smile är bra mycket  bättre än Van Halens platta – det är ett som är säkert.

David Lee Roth inledde solokarriären med några tillbakalutade hisslåtar, som visserligen var ganska sköna men inte i nivå med tidigare bedrifter i Van Halen. Här är han dock tillbaka i ringen igen, och får desutom hjälp av surrealistiskt överjävliga musiker som Steve Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Och de får glänsa – så klart – men aldrig så mycket att det blir tråkigt och instrumentaljävligt utan det balanserar hela tiden på gränsen. Bara det är snyggt!

Visst finns det ett och annat halvsåsigt spår men vem minns inte ”Yankee Rose”, där Steve Vai pratar med gitarren, och svängiga stänkaren ”Goin’ Crazy”? Eller dubbeltrampandet i ”Shy Boy” som låter mer Van Halen än Van Halen gjorde just då (eller har gjort sedan dess)? Sedan får du ju två såna där tillbakalutade låtar i ”I’m Easy” och ”That’s Life”, och de svänger bra båda två. Och nej, jag har inte glömt bort covern ”Tobacco Road”. Sedan kan man kanske klaga på ”Ladies Nite In Buffalo” och ”Big Trouble” som är bra sega – men på det hela taget en alldeles strålande soloplatta från the one and only Diamond Dave.

Vidare, den här skivan blev en rejäl språngbräda för medmusikanterna – inte minst för Billy Sheehan som något år senare bildade Mr Big och klarade sig så bra på det att han hoppade av Rothcirkusen. Efter ytterliggare en platta lämnade även Vai, som fortsatte med sin solokarriär och senare hamnade en runda i Whitesnake och är väl numera bara allmänt betraktad som gitarrguden. Roths karriär gick nog i en nedåtgående spiral för att totaltkrascha på 90-talet. Men nu sjunger han i Van Halen igen och om man ska tro skvallret så är de i studion för att spela in en ny platta – men det kan säkerligen ta en fem sex år, så det lär nog dröja innan vi hör något.

Bonusinfo: Tro det eller ej, men plattan finns i en spansk version. Sonrisa Salvaje innehåller precis detsamma som Eat ‘Em and Smile, med den pikanta skillnaden att Roth försöker göra om bedriften på spanska. Det låter som ett skämt! Ja,  alltså det är precis så det låter: som ett skämt. Lyssna själva om ni vågar.

LP:5150 – Van Halen (1986)

Lämna en kommentar

Sid 1: Good Enough/Why Can’t This Be Love/Get Up/Dreams/Summer Nights

Sid 2: Best of Both Worlds/Love Walks In/5150/Inside

Producenter: Mick Jones, Donn Landee m.fl. Skivbolag: Warner Bros.

__________________________________________________________________________

Okej, trummorna låter som om någon sitter och leker med en iPhone-app. Helt hysteriskt, jag vet! Låter tummarna vandra frenetiskt över en touchscreen. Det bara smattrar om skiten och känns så syntetiskt att man vill lägga ner. Men ändå, gitarrljudet! Shit – you had me at hello, som Jerry Maguires flickvän sade.

Jag fullkomligt ÄLSKAR gitarrljudet i ”Best of Both Worlds” och inte minst ”5150”. Det kanske krävdes tjugofem ljudtekniker, sexhundra stärkare och en mindre reaktor för att få till det, men det låter enkelt när det kommer ut! Snyggt!! Typ FLAT; varken bas eller diskant – bara snyggt rakt av. Det gillar jag.

Sedan är det uppenbart att låtarna inte är lika bra som förr. Sammy Hagar är en bättre sångare än David Lee Roth men faller på personligheten. Han är inte alls lika mycket party. Vad hände med alla ”whoo” och allt det roliga? Det är borta, och istället är de mer framgångsrika låtarna på den här plattan inställsamma ballader med keyboardinramning. Ja, alltså de som klättrade på listorna och surfade på radiovågorna. Ni minns kanske ”Dreams” och ”Why Can’t This Be Love”?

Och så har vi konvolutet? Har aldrig fattat det – en muskelsnubbe bärandes på en jättekula. Ehhh, okej. Vi är nya VH och vi är starka? Njae, jag vet inte. Men visst – Eddie Van Halen är helt sjukt grym på att spela gitarr. Och gitarrljudet på den här plattan är sjukt snyggt. Det är stil på det, synd bara att resten låter som en syntetiskt micrad tvåminutersmuffin!

Jag tror det är allt jag har att säga.

Citatet: ”Hello Baaaaaaaby” (Good Enough)

CD: Your Filthy Little Mouth – David Lee Roth (1994)

Lämna en kommentar

She’s My Machine/Everybody’s Got the Monkey/Big Train/Experience/A Little Luck/Cheatin’ Heart Cafe/Hey, You Never Know/No Big ‘Ting/You’re Breathin’ It/Your Filthy Little Mouth/Land’s Edge/Night Life/Sunburn/You’re Breathin’ It

Producent: Nile Rodgers Skivbolag: Warner Bros.

_______________________________________________________________________________

Den här skivan fick jag av Calle och som ni ser finns det inget omslag. Det visade sig att när han kom hem med sin nyinköpta skiva och skulle till att öppna den så upptäckte han att det låg två små plastbitar i. Ha, jag har då aldrig varit med om att det har legat två exemplar av samma skiva i ett konvolut. Fast det kanske bara var som han sade, för att bli av med den? Näeh, inte …. tack Calle!

Nu vill jag inte verka otacksam men den här skivan är inte speciellt bra. Men ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag gillar David Lee Roth, vilket gör att jag nog inte uppfattar den fullt så dålig som många andra. Men den är inte lätt att gilla, det ska ni veta!

Det stora problemet är att Roth här kastar sig likt Tarzan i lianen från ena genren till den andra. Det börjar visserligen lovande med ”She’s My Machine” och stompiga ”Big Train” står jag ut med, men nån hundradel in i ”Experience” går varningssignalen upp på rött direkt. Först tror man att han skitit på sig men inser sedan att det bara är ett intro till en sån där lunkade, pinsam Roth-ballad; där han liksom försöker pratasjunga sensuellt. Gaaah!

Sådär håller det på. Ett helt galet Late Show with David Letterman-blås inleder ”A Little Luck”, ”Hey, You Never Know” låter som nån överbliven demo och ”No Big ‘Ting” är det stora magplasket. Ska det föreställa reggae? Är det en aspackad Daddy Boastin som dyker upp där i inledningen och agerar sidekick? Nej, sånt här ska David Lee Roth inte syssla med. Och det tyckte nog inte heller skivbolaget för jag tror att de sparkade ut honom likt en trebent loppäten hund efter den här plattan. Därefter var det ganska tyst om Roth. Tills han återförenades med böderna Van Halen, såklart.

Slutsats: Alltså, de som verkligen gillar Roth står ut med ett par tre låtar. Övriga bör ignorera den här plattan. Beavis och Butthead har några kloka ord att säga om det hela nedan.

CD: II – Van Halen (1979)

Lämna en kommentar

You’re No Good/Dance the Night Away/Somebody Get Me a Doctor/Bottoms Up!/Outta Love Again/Light up the Sky/Spanish Fly/D.O.A./Women in Love/Beautiful Girls Lyssna: Van Halen – Van Halen II

Producent: Ted Templeman Skivbolag: Warner Bros.

_______________________________________________________________________________

Det är inte mycket aktivitet i Van Halen nu för tiden. De återförenades med David Lee Roth för några år sedan (och slängde i samma veva ut basisten Michael Anthony (som varit med sedan starten) och ersatte honom med Eddie Van Halens son Wolfgang) men det ledde bara till nån turné. Om du går in på bandets hemsida hittar du en nyårshälsning från 2009 som senaste nyhet.

På 70-talet var det dock annorlunda. 48 timmar efter att de avslutat turnén med första plattan gick de in i studion för att spela in uppföljaren, och man kan väl säga att de lyckades jävligt bra – för det här är ingenting annat än en riktigt klassiker. En ganska kort sådan; 32 minuters speltid – det är allt som behövs! Det svänger något enormt, och om jag inte minns fel så ska Roth ha sagt i nån intervju att hans vikigaste invändning då det gällde bandets låtar var att man skulle kunna dansa till det. Nu är inte det här nåt jävla dansband men visst går det att dansa till – bortsett kanske inledande och lite baktunga covern ”You’re No Good”.

Här låter t.o.m Alex Van Halens trummor riktigt bra – på senare skivor skulle de låta helt syntetiska. Eddie matar på med klassiska solon i vanlig ordning och David Lee Roth – ja, han är David Lee Roth. II har kanske inte riktigt lika många klassiska låtar som debuten men ”Dance The Night Away”, ”Somebody Get Me A Doctor”, ”Outta Love Again”, ”D.O.A.” och ”Beautiful Girls” är några av bandets allra bästa låtar.

Om Van Halen lyckas få till en platta med David Lee Roth återstår att se, men några högre förväntningar har jag inte. Fast det är dock ett band jag skulle kunna tänka mig att åka ganska långt för att få chansen att se live. Ja, förutsatt att de slår Michael Anthony en signal och skickar tillbaka Eddies son till skolan. Det vore liksom grymt att få se ett av de där allra största banden innan de klappar ihop och försvinner – och det går rykten om att bandet släpper ny platta och drar ut på turné under nästa år. En självklar lördagsavslutare på Sweden Rock Festival 2011 – eller vad säger ni?

Citatet: ”What a snappy little mammy gonna keep a pappy happy and accompany me, to the ends of the earth, ah yeah – Ah, that’s why I said”

LP: A Little Ain’t Enough – David Lee Roth (1991)

Lämna en kommentar

Sid 1: A Lil’ Ain’t Enough/Shoot It/Lady Luck/Hammerhead Shark/Tell the Truth

Sid 2: Baby’s on Fire/40 Below/Sensible Shoes/Last Call/The Dogtown Shuffle/It’s Showtime!/Drop in the Bucket

Producent: Bob Rock Skivbolag: Warner Bros

____________________________________________________________________________

David Lee Roths tredje soloplatta, och här har fingerfärdige bläckfisken Steve Vai lämnat skeppet och även om det inte har ett dugg med Vai att göra så är det här början till slutet på Roths solokarriär. På A Little Ain’t Enough får Jason Becker ta över i rollen som supergitarrist, men under inspelningen får han sjukdomen ALS och lyckas med nöd och näppe genomföra inspelningarna – sedan är det adjöss med gitarrhjälteplanerna, tyvärr.

Nu tror du kanske att det här är en dålig skiva, men inte! Nä då, det finns många bra låtar på den här skivan och tack vare Bob Rock har de fått till ett riktigt fläskigt ljud. Skillnaden mellan tidigare plattor och den här är att det inte briljeras lika mycket musikalist (Vai är ju borta) och på många sätt är det bland det bäst Roth har gjort. Här söker han sig tillbaka till de stabila riffen som han lutade sig emot i Van halen. Fast riktigt så bra blir det ju såklart inte!

I titelspåret är det som vanligt klackarna i taket och slipsen i pannan men sedan blir det mer tung riffdriven rock, med höjdpunkter som ”Drop In The Bucket”, ”Last Call”, ”Lady Luck”, ”Baby’s On Fire” och ”It’s Showtime”  – där de nästan får till Van Halen-sväng. Bortsett från pinsamheter som ”Tell The Truth” och ”Sensible Shoes” är det här en riktigt bra platta.

Citatet: ”Call me 40 Below cause I’m cold, one kiss of my lips and a storm begins” (40 Below)

Dubbel-CD: Live: Right Here, Right Now – Van Halen (1993)

Lämna en kommentar

Poundcake/Judgement Day/When It’s Love/Spanked/Ain’t Talkin’ ‘Bout Love/In ‘n’ Out/Dreams/Man on a Mission/Ultra Bass/Pleasure Dome/Panama/Love Walks In/Runaround/Right Now/One Way to Rock/Why Can’t This Be Love?/Give to Live/Finish What Ya Started/Best of Both Worlds/316/You Really Got Me/Cabo Wabo/Won’t Get Fooled Again/Jump/Top of the World

Producent: Van Halen, Andy Johns Skivbolag: Warner Bros

_________________________________________________________________________________

En dubbelmacka innehållandes livematerial med Van Halen, den version av bandet som skämtsamt kallats Van Hagar. Ja, med Sammy Hagar på sång istället för David Lee Roth. Jag har ingenting emot Sammy Hagar för egentligen är han en bättre sångare än Roth, men han har inte en tillstymmelse till personlighet i jämförelse med originalsångaren. Roth tillför mer energi på bandets studioplattor än vad Hagar lyckas med live.

Framförandet är dock inte problemet här. Det handlar om låtarna, som är alldeleles för många och helt fel. Det är sjukt många låtar från skivan For Unlawful Carnal Knowledge, vilken var bandets senaste vi denna turné, och den enda som håller måttet är inledande ”Poundcake”. Sedan förstår jag inte hur ett band av Van Halens storlek kan låta sångaren framför två låtar ur sin solokarriär och dessutom få med dem på plattan. Vi kör ett test, okej? Alla som kan nämna två låtar med Sammy Hagar räcker upp handen nu! Ingen? Okej, en låt då? Ingen? Ahah, du där längst bak? Ja,  just det ”I can’t Drive 55”. Hmmm, den är lyckligtvis inte med här.

Nej, den här ger jag nog bort till lokala pizzerian så att de har någonting att lägga under bordsbenet på uteserveringen för att göra matsituationen lite stabilare.

Bonusinfo: om du nu inte är övertygad om att det här är dåligt så kan jag berätta att delar av paketet finns även som DVD, dvs med 15 istället för 27 låtar. (Klippet nedan kommer dock från en senare turné.)

Older Entries