Hem

DVD: Icons 15 classic tracks from the gods of rock – Eric Clapton, Gary Moore m.fl.

Lämna en kommentar

icons

The Who – Pinball Wizard/Eric Clapton – Layla/Deep Purple – Black Night/Gary Moore – Parisienne Walkways/Paul Rodgers – All Right Now/Peter Green Splinter Group – Albatross/Jethro Tull – Living In The Past/The Moody Blues – Nights In White Satin/Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale/Asia – Heat Of The Moment/Rainbow – Long Live Rock N Roll/Status Quo – Rockin All Over The World/The Stranglers – Golden Brown/Emerson Lake & Palmer – Pictures At An Exhibition (Excerpt)/Yes – Long Distance Runaround

Info: medföljande DVD till tidningen Classic Rock 117.

____________________________________________________________________

När jag nu redan tagit klivet ner i träsket och skrivit om en medföljande cdskiva till en nyligen inköpt Classic Rock-tidning så kan jag väl lika gärna hoppa ner några pinnhål till, och skriva om en medföljande DVD till en gammal Classic Rock-tidning. Ni får dock hålla till godo med DVD:n för tidningen har jag faktiskt inte kvar.

Det här är ju givetvis lite roligare, för hur ofta får man med en DVD till en tidning? Inte ofta, om vi nu ska hålla oss till musiktidningar då. Och här målar de upp med stora penslar direkt; ICONS – 15 classic tracks from the gods of rock. Va, från ”the gods”? Jo jag tackar jag! Och visst, Clapton, The Who, Rainbow, Jethro Tull och de andra sällar sig väl till skaran rockgudar men det blir en salig röra. Inte minst är det en salig röra rent tidsmässigt, då vissa filmsnuttar är inspelade långt efter att artisternas bäst före-datum gått ut. Men, en gång rockgud ….. alltid rockgud, antar jag!?

Med det sagt, den här DVD:n innehåller inte de där makalösa tolkningarna som rubriken ICONS utlovar. Här får vi Deep Purple live från Montreux 1996 utan Ritchie Blackmore, ett ålderstigert Procol Harum och ett Jethro Tull på den här sidan 2000-talet. Det är visserligen inte dåligt men långt ifrån rockgudmaterial och inte alls classic. Fast det kanske är hela grejen med det hela; nostalgitrippen blir liksom mäktigare med gudar som åldrats? Näe, det handlar nog om rättigheter och att gudarna inte riktigt vill skänka bort sina gamla guldkorn – för det är ju ändå dessa de lever på i första hand.

Men lite kul grejer finns det! The Who från 1970 och ett Rainbow med både Blackmore och Ronnie James Dio känns ju helt klart mycket roligare än de där andra klippen. Att ljudkvalitén här kanske är något sämre gör ingenting – det känns liksom mer äkta och gudalikt när dessa forna hjältar kliver fram under rubriken ICONS. Att sedan vissa grupper kanske inte riktigt platsar i kategorin rockgudar är nog snarast mitt problem; dvs en fråga om smak. Personligen har jag dock aldrig haft mycket till övers för Asia och en stelare och mer trevande liveinspelning än ”Heat of The Moment” går nog knappast att hitta, eller?

Sådär ja, precis som i vanlig ordning – både bu och bä. Vad ska jag skriva om nu? Har jag något kvar? Jo då lite finns det allt, men innan dess tror jag att jag går utanför boxen och skriver om en upplevelse istället. Vad sägs om en fet arenakonsert? Bra va? Men ni får vänta lite, den har nämligen inte varit ännu. Således, återkommer …… på lördag (tror jag).

Citatet: ”Yeeeeah …. Yeeah Yeeah ….. Yeah Yeah Yeah …. Oh oohh …. Yeeeah ….Yeah Yeah Yeah …. Ohhh! ….OHHh!! …. YEAH!” (5.50)

Annonser

CD: 24 Carat Gold – Deep Purple, Death Star Riders m.fl.

2 kommentarer

24 carat gold

Deep Purple – Hell To Pay/Black Star Riders – Bound For Glory/Big Country – The Journey/Tracer – Wolf In Cheap Clothes/Helldorado – Bones In The Closet/The Deafening – Death Rattle N’ Roll/Peanut Butter Lovesicle – Black Eyed Blues/Alice In Chains – Hollow/Reagan Browne – Still That Boy From Texas/Mother Of God – The Forest/Eureka Machines – Affluenza/Long John Laundry – Get Yo Ass In Da Air/Scorpion Child – Polygon Of Eyes/S.U.N. – I’M The One/Kadavar – Come Back Life

Info: medföljande cd till Classic Rock Magazine nr 184

___________________________________________________

Förr köpte jag tidningar som NME, Q och Uncut där den gemensamma nämnaren var någorlunda fräsch musik. Sedan blev jag äldre och när jag nu bläddrar bland tidningarna i hyllan är det banden i tidningar som Classic Rock som känns mest intressanta. Hmmm. Klassisk rock, där merparten av banden peakade för trettio år sedan.

Men lite nytt finns det också. Lite. Och då handlar det mest om gamla band som släppt nytt eller gamla musiker som startat nytt band. Eller nya band som låter gamla. Ni fattar – gammalt är den gemensamma nämnaren!

Här får du nytt med gamla och sånt som låter gammalt fast är nytt, typ. Deep Purple är ju kanske inte helt obekanta men att de släpper ny platta intresserar kanske bara 5% av fansen, om ens det. De har ett ganska taskigt utgångsläge då plattor som Machine Head och In Rock alltid kommer överskugga allting de gör nu. Och även om ”Hell To Pay” inte är tokig alls så börja man jämföra direkt, och så är det kört.

Som andra spår dyker Black Star Riders upp och tidningen informerar att detta är senaste upplagan av bandet Thin Lizzy som bytt namn. Fast den enda egentliga länken till Lizzy är gitarristen Scott Gorham. Det låter dock kusligt mycket Thin Lizzy om det här, vilket är konstigt då sångaren Ricky Warwick inte alls låter som Phil Lynott på andra skivor (med gruppen The Almighty). Här verkar han gå in för att närmast imitera Phil,  och även om det egentligen borde göra mig rasande och illamående sitter jag och stampar takten. Letar jag månne efter den där klassiska rockkänslan och vill att det ska vara bra? Låter jag mig luras bandbytarknepet? Jag vet inte – fråga igen om en några veckor!

Allra bäst är faktiskt Alice In Chains som låter precis lika mycket Alice In Chains som de alltid gjort trots att Layne Staley inte finns med i ljudbilden längre. ”Hollow” är riktigt bra. Hoppas bara att kommande plattan inte är så här baktung  hela tiden. Annars är det mesta på denna samling sådär. Det låter retro (classic rock, duh!) och de band jag tror är nyförmågor, som Tracer och The Deafening, serverar mest trötta klyschor. Scorpion Child är ju kul i nån minut men jag tror knappast att jag skulle palla med en hel platta. Detsamma gäller nog S.U.N. som till en början inte låter så dumt.

Det här är inte direkt någon ögonöppnare för ny klassisk (?) rock. Möjligen missar jag något här då jag kanske varit ivrig på skipknappen emellanåt. Vissa roliga riff och låtar förvisso, men 24 karat? Knappast. Tidningen var dock riktigt underhållande.

Citatet: ”I woukd have rebuilt Jericho for nights as good as this” (Bound For Glory)

Kassettband: Accidentally on Purpose – Gillan Glover (1988)

Lämna en kommentar

accidentally on purpose

Sid 1: Clouds and Rain/Evil Eye/She Took My Breath Away/Dislocated/Via Miami

Sid 2: I Can’t Dance to That/Can’t Believe You Wanna Leave/Lonely Avenue/Telephone Box/I Thought No

Producenter: Roger Glover & Ian Gillan Skivbolag: Virgin

__________________________________________________________

Kära bloggläsare, om du har – eller, ehhh … har haft, för vana att läsa denna blogg så kan det inte undgått dig att antalet inlägg minskat drastiskt den senaste tiden. Jag skulle kunna skylla på en nylig flytt eller att skivorna tagit slut men egentligen har jag inte riktigt hittat känslan. My mojo aint working! Även om det nu blir svårare och svårare att hitta prylar att skriva om så brukar jag kunna babbla på om det mesta men på sista tiden har det varit svårt. Därav detta glapp.

Gör dock ett försök nu, fast ångrar valet redan innan jag avslutat denna mening. Jag menar, man kan ju göra det lättare för sig, eller?  Nåja, nu är jag ändå igång så då kör vi!

Det här är precis vad det låter som, en platta med sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover. De spelar annars i inte helt okända orkestern Deep Purple, som väl hållit på i fyrtio år nu och faktiskt är aktuell med ny platta inom kort. Fast det är ju en annan historia (om nån nu bryr sig om det), för Accidentally On Purpose är inget nytt utan ett påhitt de båda herrarna fick i slutet av åttiotalet och det är pretty fxxxing far from Deep Purple.

Kan förstå varför jag har denna kassett. Tja, kanske inte just kassettformatet men då Purple snurrat mycket här hemma är ju länken ganska glasklar. Minns dock fortfarande hur grymt besviken jag blev. För det här är, ehhh …ja vad är det? Det låter nästan som ett skämt! Nån slags ihålig och grymt plastig pophistoria, med helgalna små refränger. Tror nog att båda herrarna drar fram skämskudden om någon nämner den här idag. Lyssna bara på ”Via Miami” eller ”Dislocated” och försök att hålla dig för skratt om du kan!

Vet inte hur eller varför detta projekt tog sin form men en sak är säker: det är bland det sämsta jag hört i hela mitt liv. Det finns inte en enda vettig eller ens halvbra låt, och trots att det vimlar av gästmusiker (bl.a. Dr John och Randy Brecker) låter det som vore det inspelat i nån källarstudio med billiga trumbeats och syntetiska körer. Att det var åttiotal eller att de faktiskt lyckades få med en låt på soundtracket till Rain Man räcker inte som ursäkt!

Nej, blä! Fy! Usch!! Och att vi lever i en alldeles ding ding värld får du ytterliggare bevis på om du surfar in på Amazon och söker på den här skivan. Där hittar du nämligen inlägg från människor (?) som köpt den här plattan och som vräker ur sig saker som ”you must buy this record” och ”one of my favourite albums of all-time” eller rent av får ur sig dumheter som ”the songs on this album show a great variety and the talent of Ian gillan and Roger Glover. It’s a great ”summer” album and a lot of fun”. Ha, sommarplatta! Vilken planet kommer de ifrån?

Nu var det här inte det mest positiva inlägget den här sidan jul men så får det bli. Och om du råkar gilla den här plattan så ta inte illa upp. Nej, skriv gärna ett inlägg här nedan. Det vore nämligen väldigt intressant att höra någon försvara den här plattan. Så kom igen, jag lyssnar!

Citatet: ”Who wants to live in a telephonebox?

CD: The Battle Rages On … – Deep Purple (1993)

Lämna en kommentar

The Battle Rages On/Lick It Up/Anya/Talk About Love/Time to Kill/Ramshackle Man/A Twist in the Tale/Nasty Piece of Work/Solitaire/One Man’s Meat

Producenter: Thom Panunzio & Roger Glover Skivbolag: RCA

____________________________________________________________

Passar på att skicka iväg ett R.I.P. till John Lord som gick bort härom dan. Han lämnade visserligen Deep Purple för många år sedan men var oerhört viktig för bandets sound. Lyssna bara på ”Space Truckin'” på utomordentliga plattan Machine Head.

Den här plattan har nästan tjugo år på nacken men känns som en ganska irrelevant liten sak som tillhör den senare delen av Purples diskografi. Men det klart, om man jämför den med plattan innan denna –  Slaves and Masters med Joe Lynn Turner på sång – så är det ju ett lyft. Men speciellt bra är det dock inte.

Detta är också sista plattan med gitarristen Ritchie Blackmore. Bandet hade redan påbörjat inspelningen av plattan när sångaren Ian Gillan återigen kom med i bandet (han hade ju hoppat av den första återföreningen för att satsa på en solokarriär) och när Gillan ändrade i låtarna blev Blackmore i vanlig ordning irriterad och stämningen i bandet var inte på topp när de stack ut på turné. Blackmore hoppade av bandet efter några spelningar. Faktum är att jag såg en av konserterna under denna turné precis efter att Blackmore hoppat av. Joe Satriani hoppade med kort varsel in och gjorde enligt min mening ett strålande jobb. Men visst, det hade ju varit roligare att se dem med Ritchie Blackmore – även om stämningen i bandet nog inte var på topp.

Den här skivan kändes kanske lite kul 1993, eftersom Gillan var tillbaka, men jag ska sanningsenligt säga att det här inte är mycket att hänga i ….. ehhh ….. granen (?). Titelspåret och ”Anya” är väl okej – de hade liksom funkat på Perfect Stanger – men annars låter herrarna mycket trötta. De varvar det ena slitna riffet efter det andra, och John Lord märks tyvärr inte speciellt mycket här.

Personligen tycker jag att bandet borde ha satt punkt här. Istället fortsatte de med ny gitarrist, Steve Morse, och turnerar fortfarande världen runt – mest på gamla meriter. Under dessa tjugo år har bandet släppt fyra plattor, den ena sämre än den andra. Så, om du vill lyssna på Deep Purple gör du nog bäst i att bläddra fyrtio år bak i diskografin.

Fråga: Kan det här vara det fulaste DP-omslaget någonsin?

Svar: Nej, det hittar ni här.

DVD: Live 1974 – Deep Purple (2006)

Lämna en kommentar

Burn/Might Just Take Your Life/Mistreated/Smoke On The Water/You Fool No One/The Mule/ Truckin’

Speltid: 84 min Ljudformat: Stereo (är det alldeles säkert det?)

___________________________________________________________________

Det är söndagkväll och jag sträcker mig efter något i DVD-hyllan. Hade egentligen tänkt skriva om en annan, nyinköpt, men fick tag i fel – så det får bli den här. Men å andra sidan, lite Deep Purple är ju aldrig fel och här har du dem live från jättefestivalen California Jam, inspelad 1974. Fatta hur längesedan det är! Förutom Deep Purple spelade bland andra Black Sabbath, Eagles och Earth Wind & Fire på denna festival som drog ungefär 250 000 pers. Snacka om jam! Fast den här DVD:n släpptes först 2006.

Ljudkvalitén är dock anmärkningsvärt dålig, vilket gör att jag sällan tar fram den här. Som tidsdokument är det dock mycket roligt att se denna uppsättning av Purple med David Coverdale och Glenn Hughes i fronten. Personligen älskar jag denna version av bandet som fick ur sig klassikerna Burn och Stormbringer (ja, jag har skrivit om båda tidigare). Men när Hughes och Coverdale tog mer plats i bandet (inte minst funk-Hughes) surnade Ritchie Blackmore till och hoppade av. Purple fortsatte med Tommy Bolin som ersättare men splittrades efter en platta. Bandet återförenades sedan 1984 med klassiska Ian Gillan-sättningen, och resten vet ni ju.

Vet inte om det här är konserten i sin helhet – det är ju inte så många låtar (men en del av dem sticker iväg i över tio minuter). Majoriteten av materialet kommer självklart från Burn och så en pliktskyldig ”Smoke On The Water” mot slutet. De måste ju varit trötta på den redan då? Sedan måste jag erkänna att ”Space Truckin'” utan Ian Gillan inte är riktigt samma sak.

Annars är väl allt som det ska tror jag. Och Ian Paice är ju fan i mig världens bästa trummis. Lyssna bara på ”You Fool No One” nedan. Gosse, den snubben kan lira trummor!!

Citatet: ”We’re gonna do a song that Ritchie wrote”

CD: Songs in the Key of Rock – Glenn Hughes (2003)

Lämna en kommentar

In My Blood/Lost in the Zone/Gasoline/Higher Places (Song for Bonzo)/Get You Stoned/Written All Over Your Face/Standing On The Rock/Courageous/Secret Life/Change/The Truth/Wherever You Go/Higher Places (reprise)

Producent: Glenn Hughes & Jeff Kollman Skivbolag: Frontiers

___________________________________________________________________________

Glenn Hughes är ganska underskattad. Med det menar jag att han hos gemene man är mer eller mindre okänd, och på sin höjd nämns han i samma andetag som Deep Purple eller som snubben KLF arbetade med i den där America-låten. Det är lite tragiskt för han sitter inne med en av de allra bästa rockrösterna.

Glenn har haft oerhört svårt att slå sig fri från de där plattorna han gjorde med Deep Purple på 70-talet. Att han sedan tillbringade hela 80-talet och delar av nittiotalet i ett enda stort drogrus gjorde kanske inte saken lättare. Och på ett sätt får han skylla sig själv, för när jag såg honom live så sent som 2005 utgjorde större delar av setlistan material från senaste plattan Soul Mover men vad tror ni att han avslutar med? Just det, ”Deep Purplelåten ”Burn” – och på så vis får han konsertbesökarna att nynna på ett trettio år gammalt minne när de vandrar hem i natten.

Han har dock gjort några tappra försök att gå vidare, nu senast med supergruppen Black Country Communion – fast jag tycker inte att de fått till det på någon av de två plattor bandet släppt i raskt takt. Soloplattorna är ofta något ojämna även om nämnda Soul Mover tillhör de bättre. Jag älskar dock den här rösten – även om han ibland tar i och wailar lite för mycket¨. Men det är synd att han inte lyckats skriva bättre låtar.

Songs In the Key of Rock är dock en av hans bättre soloplattor. Förmodligen hans bästa. Han sjunger som vanligt sjukt bra men här finns också ett gäng riktigt bra låtar. Det är inte minst riffrocken på första halvan av plattan som tilltalar mig, där ”Lost In The Zone” och hyllningen till Led Zeppelin-trummisen John Bonham ”Higher Places (Song for Bonzo)” är absoluta höjdpunkter. Glenn Hughes och Bonham (även kallad Bonzo) lär ha varit polare och den bastante trummisen var tydligen ett stort fan av Hughes grupp Trapeze.

Plattan tappar dock fart med överarbetade halvballaden ”Written All Over Your Face” som brer ut sig i över åtta minuter. Sånt gör ju ingen gladare. Därefter hankar han sig fram med pyspunka och det tar liksom aldrig fart igen, men trots detta är det en riktigt bra platta. Rekommenderas varmt!

Citatet: ”Moving through my system, rushing to my brain, welcome to the frontier and I am so glad you came” (In My Blood)

Dubbel-LP: Nobody’s Perfect – Deep Purple (1988)

Lämna en kommentar

Sid 1: Highway Star/Strange Kind of Woman/Perfect Strangers

Sid 2: Hard Lovin’ Woman/Bad Attitude/Knocking at Your Back Door

Sid 3: Child in Time/Lazy/Space Truckin

Sid 4: Black Night/Woman from Tokyo/Smoke on the Water/Hush

Producenter: Roger Glover & Deep Purple Skivbolag: Polydor

____________________________________________________________________

Hallå? Är det någon kvar där ute?

Har ju haft ett längre uppehåll nu så man kan aldrig riktigt veta om läsarna är kvar. Fast jag börjar lite tidigare, för ännu har jag sommarlata dagar kvar. Fast det syns ju på bilden. Jag menar; ta en grogg, dra fram ett konvolut för fotografering och säg ”smajl” och du får ett lika suddigt foto som det ovan.

Nåja, till saken! Och vad kan vara bättre att få igång en ringrostig bloggare än ett gammalt veterangäng som Deep Purple? Det må vara hänt att det inte är någon av bandets bättre stunder – en liveplatta också – men det får bli den här nu. Jag har bestämt mig! Måste dock få börja med att kommentera omslaget, för maken till fult/lustigt omslag har jag väl aldrig sett. Den här plattan är visserligen från 1988 men vilken tvååring som helst skulle kunna gör ett snyggare omslag med hjälp av en dator (eller kanske ett par kritor). Vad är tanken med det hela, förresten? ‘Beats me’, som de säger.

Den här dubbelvinylen är ju kanske ingen höjdare, fast dåligt är det ju inte då vi pratar Purple (som är husgudar här hemma). Och här är det populära sättningen med herrarna Paice, Lord, Glover, Gillan och Blackmore som efter två plattor efter återföreningen -84 har dokumenterat en turne. Det är kompetent såklart, men jämfört med liveklassiker som Made In Japan (med samma herrar) blir det bara löjligt. Det svänger inte alls lika mycket, och det finns egentligen ingen anledning till att lyssna på den här plattan (om du nu inte längtar efter att få höra Ian Gillan bryta ut i ett Jesus Christ Superstar-jam nånstans mitt i ”Strange Kind of Woman”).

Således, bra skit det här men det finns annat med Deep Purple att lägga tid på. Som sagt, Made In Japan är bättre och svängigare. Kolla in den istället; finns på ett Spotify nära dig.

Tror att det räcker så. Nog sagt, och det här borde räcka för att få igång mig inför den kommande blogghösten. Just det, glömde bort det viktigaste. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: en liveplatta ska skapa illusionen av en konsert och då kan man inte avsluta varje låt med att fada ut publikljudet som de gör här – då bryts illusionen. Punkt!

Older Entries