Hem

CD: Inferno: last In Live – Dio (1998)

Lämna en kommentar

CD 1: Intro/Jesus, Mary & the Holy Ghost/Straight Through the Heart/Don’t Talk to Strangers/Holy Diver/Drum Solo/Heaven and Hell/Double Monday/Stand Up and Shout/Hunter of the Heart

CD 2: Mistreated”/Catch the Rainbow/Guitar Solo/The Last in Line/Rainbow in the Dark/The Mob Rules/Man on the Silver Mountain/Long Live Rock and Roll/We Rock

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Mayhem Records

____________________________________________________________

Den lille mannen i nätbrynja återförenades med Black Sabbath, släppte en mindre lyckad platta (Dehumanizer) och kunde väl återigen inte riktigt dra jämnt med Sabbathveteranerna Geezer och Iommi utan repriserade sin avgång och tog ännu en gång trummisen Vinny Appice med sig och återförenade sitt eget band Dio. Efter två ännu mindre lyckade plattor (Strange Highways och Angry Machines) ger bandet ut en liveplatta som dokumenterar turnésvängen de gjorde i och med den sistnämnda plattan.

Tja, Ronnie James Dio var inte riktigt på topp på 90-talet, sett till låtkvalité – men han skulle ju senare gaska upp sig och lyckas uppnå kultstatus innan han tyvärr gick bort för drygt två år sedan. Fast som liveplatta är det här inte direkt dåligt, bara lite tråkigt. Att låtarna från tidigare nämnda plattor drar ner intrycket är ju ganska självklart men annars blandar Ronnie i vanlig ordning låtar från karriären. Det blir Dioklassiker, lite Rainbowgodis och så ”Heaven and Hell”, såklart.

Är inte helt på det klara med vad som gör det tråkigt. Det låter lite baktung. Eller det kanske beror på den där gitarristen, Tracy G? Jag vet inte riktigt, men jag lyssnar sällan på den här. Känner att intensivt korta och allmänt nerskrivna liveplattan Intermisson från 1986 ger mer än det här. På 36 minuter lyckas de liksom skapa mer än på detta dubbelalbum.

Men vad vet jag? Nu kanske jag är onödigt hård? Dio var ett grymt band och jag lyssnade mer eller mindre sönder bandets tre första plattor. Så, jag kanske bara är dumnostalgisk nu – men vaddå? Kan man begära mer av en sliten bloggskribent en sketen måndagkväll?

Citatet: ”Well if you liked the last one you probably really like this one”

Annonser

CD: Master of the Moon – Dio (2004)

Lämna en kommentar

One More for the Road/Master of the Moon/The End of the World/Shivers/The Man Who Would Be King/The Eyes/Living the Lie/I Am/Death by Love/In Dreams

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Sanctuary

_____________________________________________________________

Höjer ett par förvånade ögonbryn över det faktum att jag har den här, tionde och sista, plattan med Dio. Kanske inte minst då jag faktiskt slutade lyssna på Dio i och med ganska tråkiga Dream Evil. Master of the Moon blev gruppens sista även om Ronnie James spenderade de sista åren i livet tillsammans med sin gamla Black Sabbath-kollegor, fast under namnet Heaven and Hell. Men det där känner du väl redan till?’

Nu undrar du om jag ska såga det här? Inte alls, men akta er för inledande ”One More For The Road”, för maken till tråkigt gitarrljud och klonkiga trummor går knappt att hitta. Hemskt! Men därefter bevisar den gode Ronnie att han fortfarande gjorde lungmos av konkurrenterna 2004 – lyssna inte minst på titelspåret och skönt storslagna ”The Man Who Would Be King”. Det är bara synd att det låter well papp-klädd hemmastudio om hela inspelningen. Några av dessa låtar är värda ett bättre öde.

Sedan finns det ju självklart småtråkiga låtar med trötta gamla riff men jag har även svårt att värja mig mot saker som ”The Eyes”, ”The End of The World” och lite småroliga ”I Am” – med sedvanliga Dioliknelser. Nu är jag kanske lite söndagssnäll i min bedömning men om Ronnie hade ringt upp nån hyfsat meriterad producent så tror jag nog att den här plattan hade varit en vändpunkt i gruppen Dios nedåtgående popularitetsspiral. Sedan kan du ju inte jämföra den här plattan med de där två första  från tidigt 80-tal då det är helt andra musiker. Det vore inte rättvist.

Citatet: ”In my invisible dreams when no one is watching I’d make the whole world blind and I’d be free” (The Eyes)

LP: Holy Diver – Dio (1983)

Lämna en kommentar

Sid A: Stand up and Shout/Holy Diver/Gypsy/Caught in the Middle/Don’t Talk to Strangers

Sid B: Straight Through the Heart/Invisible/Rainbow in the Dark/Shame on the Night

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Vertigo

____________________________________________________________________________

Det här är banne mig en riktig klassiker – inte minst för mig. Jag var ju faktiskt med och minns, även om jag kanske inte var så gammal. Precis som dina äldre syskon minns Led Zeppelin eller hur farsan din minns The Beatles eller farfar kanske stampar takten till ”Rock Around The Clock” och minns en klassiker. Jag älskar också det där men kan inte riktigt minnas tillbaka, för jag var ju inte med då det begav sig. 

Dio minns jag dock klart och tydligt första gången jag hörde. Skivan var nyss utkommen och jag minns det där långa introt och hur låten sedan drog igång med ett stenhårt fast medryckande riff. Och trummorna sedan? Var det Animal från Mupparna som satt bakom pukarna för jävlar vad det smattrade på, mest hela tiden. Sedan rösten. Lite större, lite mäktigare än allt annat jag hört. Senare såg jag en bild på sångaren Ronnie James Dio och fick inte ihop det. Hur kunde man vara en tvärhand hög men ändå låta så fasansfullt mäktig? Jag hade väntat mig något i stil med besten som svingar kedjan på omslaget.

Ja, kanske ska nämna något om konvolutet också. Det är klassiskt; elakt, brutalt och vad man skulle kunna kalla ‘pure evil’. En djävulsliknande demon med lysande ögon som stiger upp mot en askgrå horisont och svingar piskan runt den stackars prästen som försvinner ner i havet. Han var mycket för den där symboliken, Ronnie. Det var himmel eller helvete, eld och vatten, ängel och lögnare – fast ”angel and liar” låter förstås mycket tuffare.

Varenda låt är en klassiker. Redan efter inledande energiknippet ”Stand Up and Shout” och redan nämna rockklassiker ”Holy Diver” är man ju helt slut av att behöva spela gitarr och lufttrummor. Fast de lugnar ner sig och blir snudd på melodiösa i ”Gypsy” och ”Caught In The Middle” för att sedan dra upp tempot någon minut in  i ”Don’t Talk To Strangers”. Och sådär håller det på – och visst känner du igen slingan i ”Rainbow In The Dark”?

Ni ser ju redan på låttitlarna att de är fyllda med symboliska budskap, ofta snudd på clichéartade. Eller vänta nu; de är clichéartade och fyllda till bredden med klyschor. Men, till skillnad från när t.ex. Lenny Kravitz vräker ur sig rockklyschor, så funkar det. Det gör det på något sätt lite bättre. Och så rösten, den är stor. Ja, eller var stor – Ronnie försvann ju tyvärr i magcancer förra året. Men, som många andra stora rockröster blev hans omfång inte mindre med åren utan han sjöng ta mej fan bättre sextioårsåldern.

Jag tror inte att jag kan vräka ur mig mer nu. Det här är så fruktansvärt bra och jag har lyssnat så mycket på den här plattan att jag är tämligen övertygad om att jag skulle kunna nynna hela plattan för dig och då få med varenda pukslag och varenda solo – om du bara bad mig.

Citatet: ”Ride the tiger, you can see his stripes but you know he’s clean … Oh don’t you see what I mean” (ehhh, njae… är inte helt hundra på vad du egentligen menar Ronnie, om jag ska vara ärlig)

CD: Diamonds (The Best of) – Dio (1992)

Lämna en kommentar

Holy Diver/Rainbow In The Dark/Dont Talk To Strangers/We Rock/The Last In Line/Evil Eyes/Rock ‘N’ Roll Children/Sacred Heart/Hungry For Heaven/Hide In The Rainbow/Dream Evil/Wild One/Lock Up The Wolves

Producent: ronnie James Dio & Tony Platt  Skivbolag: Vertigo

________________________________________________________________________________

Härom året spretade den lille mannen med pek- och lillfinger och hytte med näven för sista gången då han var tvungen att ge upp kampen mot magcancer. RIP Ronnie James Dio.

Den här samlingsplattan har ingenting med detta att göra då den gavs ut redan 1992 men om du letar efter en bra samling med bandet Dio, ja då är nog det här den bästa. Han gav ut ytterliggare några plattor efter den här men jag tror inte att något av detta platsar på denna samling. Personligen rekommenderar jag de två första plattorna – allt det bästa finns liksom på dem. Men visst, här finns en och annan låt som förtjänar sin plats i en ‘best of’-samling.

”Sacred Heart” är ju grymt tung – tagen från tredje plattan med samma namn – och så diggar jag det stela riffet i ”Dream Evil”. Dio var grymt bra fram till den tredje plattan. Därefter tog nån tänkande skivbolagssnubbe och keyboardmattorna över. Det blev inte lika roligt efter det. Men visst, ”Lock Up The Wolves” är ju tung som en hel dumper – fast visst saknar man drivet från de tidigare låtarna?

Inte så mycket mer att säga! Ronnie James Dio var en jävel på att sjunga och målade upp George Lucasliknande Drakar och Demoner-landskap i sina texter. Det var sån han var, varken mer eller mindre – och så råkade han sitta på en av de bästa rösterna också. Han älskade motssättningar; gott mot ont och så vidare. I ”Rock n Roll Children” hittar du fler rockklyschor än du klarar av. Du kan citera och samla en container men ändå ha över.

Så är det!

Citatet: ”They were paper and fire, angel and liar – the devil of one another”

LP: Sacred Heart – Dio (1985)

Lämna en kommentar

King of Rock and Roll/Sacred Heart/Another Lie/Rock ‘N’ Roll Children/Hungry for Heaven/Like the Beat of a Heart/Just Another Day/Fallen Angels/Shoot Shoot

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Warner Bros

________________________________________________________

Läste att Ronnie James Dio gick bort härom dagen. Cancer.

Förfärligt tråkigt, trodde inte att han var så sjuk. Vi hade biljetter till Diospelningen på Debaser som ställdes in. Fick aldrig chansen att se bandet Dio men Ronnie dök upp på en Deep Purplespelning som jag fått friplåt till. Det var nåt jubileum där DP framförde pretentiösa Concerto for Group and Orchestra tillsammans med en symfoniorkester. Den ohyfsade publiken skanderade ”purple purple, we want purple” varenda gång orkestern spelade men när Ronnie James Dio gled in på scen blev det fart på dem. Han räckte Ian Gillan till midjan och denne klappade Ronnie på huvudet och sade skämtsamt ”this is my son”. Men när Ronnie började sjunga såg Gillan plötsligt inte lika lång ut längre.

Ronnie hade en fantastiskt röst, men på Sacred Heart gick någonting fel. Det där hysteriska trumspelet och de fingerfärdiga gitarrsolona som fanns på de två tidigare plattorna är som bortblåst. Här är det plötsligt mer kontrollerat och faktiskt ganska tråkigt. Bortsett från titelspåret och ”King of Rock n Roll” (med fejkat publikljud för livekänsla) hittar du inget minnesvärt på den här plattan. ”Rock n Roll Children” var kanske en mindre hit, men den funkar inte riktigt för mig.

De övertydliga texterna som vimlar av drakar, eld och andra symboler är dock alldeles underbara, och det där tecknet när man håller upp näven och spretar med pek- och lillfinger; det var väl mer eller mindre hans.

Citatet: ”They’re like paper and fire, angel and liar”