Hem

DVD: Immagine in Cornice – Pearl Jam (2007)

Lämna en kommentar

Immagine_In_Cornice

Severed Hand/World Wide Suicide/Life Wasted/Corduroy/State of Love and Trust/Porch/Even Flow/Better Man/Alive/Blood/Comatose/Come Back/Rockin’ in the Free World

Speltid: 113 min

Bonusmaterial: A Quick One, While He’s Away (med My Morning Jacket)/Throw Your Arms Around Me/Yellow Ledbetter

_______________________________________________________________________________

Det här är sista DVD:n med Pearl Jam ut på bloggen. Tror faktiskt inte att jag har någonting mer med bandet alls att skriva om. Snyft!

Nåväl, det här är iallafall fantastiskt  bra! Immagine In Cornice (Picture In A Frame) dokumenterar en turné bandet gjorde i Italien 2006. PJ lär ha en särdeles engagerad fanbase just där, men jag vill ju gärna tro att vi svenskar är speciella för bandet. Här får vi iallafall låtar från ett antal olika spelningar gjorda i just Italien. Bandet är ta mig tusan bättre  än någonsin; en Eddie Vedder i högform som både ser ut och för sig som den rockstjärna han är, Matt Cameron som stomme och Mike McCreadys fantastiska solon. Med mera!

Immagine In Cornice vill vara mer en film än en konsertupptagning. Det funkar verkligen bra då man får följa bandet mellan olika spelningar och regissören har verkligen fångat upp atmosfären både på och bakom scenen, samt hur bandet förbereder sig och ändrar setlista från kväll till kväll. Fast det är också precis detta som också stör mig. Jag vill ju kunna se konserten i sin helhet, och även om detta inte är låtar inspelade från en och samma kväll bryts stämningen lite väl mycket ibland. Hade gärna sett att man även kunde spela bara låtarna, fast man kan väl inte få allt?

Låtlistan är på det hela bra. Kanske lite väl tung på självbetitlade skivan de var aktuella med för tillfället men ”World Wide Suicide” och ”Life Wasted” är ju kanonlåtar. Fast egentligen spelar inte setlistan så stor roll för när bandet står på scen är det så förbannat bra. Det spelar nästan ingen roll vilka låtar de spelar. Och om du nu tillhör de som hävdar att Pearl Jam är ett gäng föredettingar som inte gjort någonting vettigt sedan Ten, ja då borde du kolla in denna DVD. Då ändrar du förmodligen åsikt!

Citatet: ”Let me say just once that I have faced it, a life wasted. I’m never going back there again” (Life Wasted)

Bonus

Annonser

DVD: Live at the garden – Pearl Jam (2003)

Lämna en kommentar

LiveGarden

LiveGarden2

DVD 1: Love Boat Captain/Last Exit/Save You/Green Disease/In My Tree/Cropduster/Even Flow/Gimme Some Truth/I Am Mine/Low Light/Faithful/Wishlist/Lukin/Grievance/1/2 Full/Black/Spin The Black Circle/Rearviewmirror

DVD 2: You Are/Thumbing My Way/Daughter/Crown of Thorns/Breath/Betterman/Do the Evolution/Crazy Mary/Indifference/Sonic Reducer/Baba O’Riley/Yellow Ledbetter

Bonusmaterial: MattCam – där du kan följa trummisen Matt Cameron i ett par låtar samt extralåtarna ”Throw Your Arms Around Me”, ”Dead Man”, ”Bu$hleaguer”, ”Fortunate Son”, ”Down” och ”All Those Yesterdays”.

Speltid: 190 min

____________________________________________________________

En mastig dubbelDVD i snygg förpackning minsann! Favoriterna Pearl Jam här fångade på film under en spelning på Madison Square Garden i New York 2003. Det är som vanligt mycket bra då det är samma stabila sättning sedan Matt Cameron tagit över trumstolen under Yeildturnen, fast nu med tillägget Boom Gaspar på hammondorgel. Fast denne är faktiskt ganska annonym och gör knappt från eller till – tja, bortsett inledande ”Love Boat Captain” då kanske?

Hur som helst, det här är ingen favorit med Pearl Jam. Det beror kanske egentligen på en enda sak, faktiskt. Fast sedan finns det ju sådant som är bra, tja eller rent av mycket bra – vilket gör att det här inlägget avhandlas i två tydliga stycken.

Det som är mindre bra: då Pearl Jam 2003 var aktuella med sin hittintills enda dåliga platta Riot Act ligger alldeles för stor tyngdpunkt på låtarna från just denna tråkiga garagerocksmet. Det är ju detta som är det stora problemet; att låtarna inte håller måttet. ”Green Disease”, ”Cropduster” och annat ‘trams’ från Riot Act drar ner intrycket rejält. Egentligen är det nog bara ”I Am Mine” som är riktigt bra, fast i sammanhanget fungerar faktisk även (i vanliga fall ganska tråkiga) ”You Are”. Att Eddie Vedder sedan ser ut som en lärarvikarié istället för den rockstjärna han är gör det ju rent visuellt inte mer rock n roll.  Stone Gossard som medhängande shortsklädd syokonsulent på högerflanken ökar ju inte heller på rocklooken.

Det som är bättre: säga vad man vill om låtlistan men välspelat är det – hela tiden. Och Mike McCready drar iväg än det ena, än det andra fantastiska gitarrsolot och publiken är galet på – inte minst i klassiker som ”Black” och ”Better Man”. Mina favoriter heter nog ”In My Three”, ”Faithfull” och Andrew Wood-hyllningen ”Crown of Thorns”. Nämen vänta, nu glömde jag ”Crazy Mary” och den fantastiska versionen av ”Indifference”, där Ben Harper gästar.

Som sagt, det här är ingen dålig DVD utan jag stör mig bara på låtlistan. Men det är ju bara att skippa förbi de där tråkiga låtarna. Vidare, jag har aldrig riktigt greppat The Who men varje gång jag hör Pearl Jam spela ”Baba O´Riley” lovar jag mig själv att anstränga mig mer.

Citatet: ”John will be missed!”

CD: Diamonds On The Inside – Ben Harper (2003)

Lämna en kommentar

diamonds on the inside

With My Own Two Hands/When It’s Good/Diamonds On The Inside/Touch from Your Lust/When She Believes/Brown Eyed Blues/Bring the Funk/Everything/Amen Omen/Temporary Remedy/So High So Low/Blessed to Be a Witness/Picture of Jesus/She’s Only Happy in the Sun

Producent: Ben Harper Skivbolag: Virgin

_____________________________________________________________

Ben Harper debuterade som artist redan som tolvåring och spenderade tonåren som en slidespelande Robert Johnson-kopia och hann även med en runda med blueslegenden Taj Mahal innan han debuterade i eget namn 1992. Han är en multiinstrumentalist, inte minst känd som en jävel på gitarr och för sin röst.

Ben Harper har ta mig fan allt! Han har turnerat runt hela världen, sålt bra med plattor och samarbetat med The Blind Boys of Alabama men har trots sin enorma talang ännu inte lyckats få till en riktigt helgjuten platta. Och jag vet, har tjatat om detta tidigare – men det är alltid något som saknas. Fast jag kanske är kräsen?

Nåja, Diamonds On The Inside är mestadels bra. Inte minst reggaedoftande världssamvetet ”With My Own Two Hands” som jag faktiskt upptäckte när Eddie Vedder sjöng refrängen under en Pearl Jamkonsert och sedan bjöd upp Ben på scenen. Tror det var tack vare Eddie som jag upptäckte Ben Harper?

Sedan får han ju till en riktigt skön countrydoftande refräng med öppna akustiska svängdörrar i titelspåret, slänger sig med stompig ”kängan i golvet”-blues i ”When It’s Good” och går direkt på känsla i ”Amen Omen” och ”Picture of Jesus”. Och det är precis det där som får mig att sätta etiketten ‘så jävla begåvad’ på Ben Harper, men problemet är att helt plötsligt dyker det upp låtar som ”Bring The Funk” och ”Temporary Ready” och fördärvar allting. De bryter stämningen och jag tappar bort mig. Och sådär gör han ofta, tyvärr.

Men visst, ”Everything” och ”Touch From Your Lust” är visserligen bra när stämningen infinner sig men det blir aningen spretigt – som på alla andra plattor han gjort. Det är synd! Men, det som är bra överskuggar det dåliga och Ben Harper är och förblir en favorit. Hoppas bara att han får till det på riktigt någon gång. Ja, och att han kommer till Sverige – för som liveartist är jag övertygad om att han är helt lysande; då han kan välja fritt bland alla de där fantastiska låtarna han gjort, utspridda på ett tiotal album.

Citatet: ”With my own two hands I can change the world”

CD: No Code – Pearl Jam (1996)

2 kommentarer

Sometimes/Hail, Hail/Who You Are/In My Tree/Smile/Off He Goes/Habit/Red Mosquito/Lukin/Present Tense /Mankind/I’m Open/Around The Bend

Producent: Brendan O’Brien & Pearl Jam Skivbolag: Epic

______________________________________________________________

Ni har väl läst kvällstidningarnas recensioner? I så fall behöver jag inte säga mycket mer än att Pearl Jams konsert i globen i lördags var alldeles fantastiskt bra. För mig personligen handlar det om nästan tre timmars euforisk lycka som knappt går att beskriva; tolv års väntan är över och jag hoppas att jag får uppleva en liknande konsert nån mer gång i mitt liv. Nu, med några dagars perspektiv, vet jag att det är den bästa konsert jag varit på någonsin. Vidare, jag har egentligen inte så mycket att säga om låtarna de spelade i globen – då det mesta var lysande – men visst hade jag hellre hört ”Red Mosquito” istället för baktunga ”1/2 Full”. De körde dock bara ”Off He Goes” från No Code!

Nåja, nu ska vi koncentrera oss på plattan i fråga. No Code är Pearl Jams fjärde i ordningen och om jag minns rätt så fick den här plattan ett ganska ljummet mottagande och sålde inte lika bra som tidigare plattor. Det beror förmodligen på det delvis splittrade intrycket plattan ger då den stundtals är väldigt nedtonad. Den växer dock med tiden och har nu mognat till en favorit.

Om jag ska klaga på något så får det bli ”Sometimes” och ”Hail, Hail” – de två inledande låtarna. Den förstnämnda är en trevande viskning där Eddie Vedder mumlar sig fram och musikerna knappt nuddar sina instrument som sedan följs av den hårtslående och aningen stökiga ”Hail, Hail”. Kontraster som inte riktigt funkar då man som lyssnare alltid sätter hjärtat i halsgropen då bandet utan förvarning går ‘all in’ i andralåten. Det stör mig fortfarande och jag kan inte förstå vad tanken med detta ljudaber var.

Därefter finns det inget att klaga på. Har redan nämnt bluesiga ”Red Mosqito” och countrydoftande ”Off He Goes” (vilket de upprepar i avslutande ”Around The Bend”) men kanske är ”Who You Are”, ”In My Three” och ”Present Tense” ännu bättre? Sedan kan man kanske tycka att enminutaren ”Lukin” (som behandlar stalkerproblemen Eddie drogs med på 90-talet) och ”Habit” (som jag tror handlar om Mike Mccreadys alkoholism) är aningen för stökiga. Det tycker inte jag!

Det här var också första plattan med trummisen Jack Irons som bidrar med en skönt, baktungt sväng. Och så har vi själva förpackningen som är riktigt snygg. Konvolutet består av 156 polaroidbilder, som inte verkar ha någon som helst koppling. En av dessa bilder är en närbild på basketspelaren Dennis Rodmans ögonlob, en annan en bild på Vedders fot efter ett möte med en stingrocka. I konvolutet medföljer också med ett antal av dessa polaroidbilder i naturlig storlek där man hittar delar av låttexter på baksidan. Antar att det idag endast går att köpa som vanligt cdkonvolut – om någon nu köper fysiska skivor längre?

Det var nog allt. Och nu har jag inte så där jättemycket kvar med Pearl Jam att skriva om. Men lite finns det kvar – tar dock en paus från denna grupp ett tag (ja, på bloggen alltså). Och på tal om att köpa skivor så var det just detta jag gjorde då jag och ungarna var på minisemester härom veckan. Köpte en sån där skiva som jag egentligen föraktar! Och då talar jag inte om en skiva till barnen utan någonting för mitt eget nöjes skull. En samlingsplatta. Eller med ett annat ord – en riktig skämsplatta. Det kanske kan bli nästa inlägg?

Citatet: Do you see the way that tree bends? Does it inspire? Leanin’ out to catch the sun’s ray, a lesson to be applied. Are you getting something out of this?” (Present Tense)

CD: Binaural – Pearl Jam (2000)

Lämna en kommentar

Breakerfall/God’s Dice/Evacuation/Light Years/Nothing As It Seems/Thin Air/Insignificance/Of The Girl/Grievance/Rival/Sleight Of Hand/Soon Forget/Parting Ways

Producenter: Tchad Blake & Pearl Jam Skivbolag: Epic

__________________________________________________________________

Sitter här en lördagsförmiddag och lyssnar på ”Rival”. En för mig totalt bortglömd Pearl Jam-låt från ett sånt där mellanalbum. Ja, alltså en platta som nog av många anses vara sådär. Inte helt bra, inte dåligt – alltså mittemellan. Och jag kan inte annat än att hålla med, fast jag hade glömt bort ”Rival” som är en skön låt. ”Of The Girl” och ”Thin Air” också för den delen.

Till den här plattan använde de sig av producenten Tchad Blake som pysslar med en binural inspelningsteknik, därav titeln. Det handlar om att med hjälp av flera mikrofoner skapa nån slags 3D-effekt för lyssnaren men om sanningen ska fram så har jag missat den. Det låter inte speciellt annorlunda om ni frågar mig, men man kanske måste ha 3D-spelare eller nåt?

Skivan är egentligen riktigt bra jämför med det mesta, men i Pearl Jams diskografi är den alltså en mellanplatta. Något ojämnt material på det stora hela. Men ”Nothing As It Seems” (som jag tror finns som singel här någonstans), ”Light Years” och ”Grievance” sticker ut lite extra. Har dock aldrig förstått hur ”Evacuation” kom med på skivan. Än mindre när jag hörde samlingen Lost Dogs – som består av outgivet material som inte platsade på plattorna – då den innehåller grymma låtar från denna inspelningsperiod. I småmysiga ”Soon Forget” sår Eddie Vedder det första fröet till den där mindre lyckade ukeleleplattan som kom härom året.

Det är nog allt jag har att säga om Binaural. Den får mig också att minnas den där fantastiska konserten på Sjöhistoriska, men det har jag ju redan skrivit om. Och nu sitter du faktiskt och läser inlägg 499! Japp, så är det. Jag återkommer alltså strax men något slags jubileumsinlägg för att sedan återgå till mitt vanliga skivrapporterande. Är dock säker på att mina skivor inte räcker till ytterliggare 500 inlägg, men det är en hel del kvar. Men vad f-n ska man göra sedan? Hmmmmmm.

Citatet: ”Putting in, inputting in, don’t feel like methadone ….  a scratching voice all alone, there’s nothing like your baritone …. it’s nothing as it seems, the little that he needs, it’s home ….  the little that he sees, is nothing he concedes, it’s home” (Nothing As It Seems)

CD: Vs – Pearl Jam (1993)

Lämna en kommentar

Go/Animal/Daughter/Glorified G/Dissident/W.M.A./Blood/Rearviewmirror/Rats/Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town/Leash/Indifference

Producent: Brendan O’Brien & Pearl Jam Skivbolag: Epic

__________________________________________________________________________

Igår satt jag och tittade på den där dokumentären Pearl Jam Twenty som Cameron Crowe nyligen gjort. Trettio sekunder in i filmen vräker tsunamis av känslor över mig och jag kan inte sluta titta. Jag minns plöstsligt varför jag en gång dyrkade detta band och hur många timmar (tusentals?) jag ägnat åt att lyssna på texter och tolkat och tänkt. Jag har läst böcker om bandet. Jag har fler DVD-skivor med detta band än något annat. Jag har fler minnen och kan rabbla fler textrader utantill än med något annat band.

Tyvärr har jag bara sett dem en gång. Det var över elva år sedan nu.

Men det gör ingenting. Pearl Jam gör mig lycklig. Det är fantastiskt att se en ung Eddie Vedder titta bort och undvika ögonkontakt när han svarar på frågor och hur han klättrar upp i ljusriggen för att sedan stagediva ut i ett 60 000 pers stort publikhav. Eller att se en spinkig och långhårig Mike McCready fullkomligt pulverisera gitarren i ett solo. Och så vidare…

Filmen har kanske en del att önska då den kunde innehålla mer musik. Sedan hade jag redan läst om nästan allt som hände, men den här dokumentären är väl kanske inte till för nördar som mig. Fast nu var det ju inte filmen jag skulle skriva om utan bandets andra platta.

Vs är fantastiskt bra. Låt mig bara säga det! Första gången jag hörde den tyckte jag dock annorlunda. Pearl Jam slog ju igenom oerhört fort och inte minst Vedder ville hålla det hela på lite lägre nivå. Lite mer klubb, lite stökigare. Och så lät uppföljaren till Ten helt annorlunda också. Vi hade varit i Lund. Varför minns jag inte men förmodligen på någon konsert. Jag hade köpt plattan där (samma dag den kom ut) och hade vi haft något annat än kassettspelare i bilen vore den kanske förevigt förknippad med bilresan. Nu satt jag och tummade på plattan, otåligt. Vi kom hem sent men jag kunde inte gå och lägga mig. Sköt in cd:n i spelaren och blev något förvånad. Det här lät annorlunda. Inte alls som Ten. Skippade fram låt efter låt och konstaterade sedan att jag helt enkelt var för trött.

Dagen efter lyssnade jag igenom plattan i sin helhet. Och sedan en gång till. Och igen. Och igen. Den växte; blev bättre och bättre och plötsligt förstod jag att det här var minst lika bra som debuten fast med en helt annan approach. Lite mer politik förvisso, men främst en mer aggressiv framtoning. Och det kändes faktiskt bättre.

Det är inte riktigt rättvist att bara nämna enstaka låtar men detta inlägg tillåter inte någon låt för låt-analys. Det är tillräckligt långt. Men, det händer någonting med mig varenda gång jag hör Dave Abbruzzeses slå in bandet i ”Go”. I samma sekund pumpar adrenalinet i kroppen och jag gör mig redo att lyssna på denna fantastiska skiva ännu en gång. Här hittar du även vackert halvakustiska ”Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town Bar” som en stark kontrast till allt det där stökiga. Det här, mina vänner, är en klassiker!

Citatet: ”Paint Ed big …. turn Ed into …. one of his enemies…..” (Blood)

Påpekandet: Pearl Jam må ha världens bästa trummis, Matt Cameron,  bakom setet sedan länge men enligt mig så har de aldrig haft en svängigare trummis än Dave Abbruzzese. Han fick tyvärr sparken efter att bandet spelat in sin tredje platta Vitalogy. Anledningen? Tja, han var lite för mycket rockstjärna enligt Ed (sägs det). I dokumentären nämns han mer eller mindre bara i en bisats. Lite taskigt tycker jag.

CD: Live On Two Legs – Pearl Jam (1998)

Lämna en kommentar

Corduroy/Given to Fly/Hail, Hail/Daughter/Rockin’ in the Free World/W.M.A./Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town/Untitled/MFC/Go/Red Mosquito/Even Flow/Off He Goes/Nothingman/Do the Evolution/Better Man/Black/Fuckin’ Up Pearl Jam – Live On Two Legs

Procucent: Brett Eliason Skivbolag: Epic

__________________________________________________________________________

Med tanke på hur många inspelningar det finns som dokumenterar Pearl Jam live så är det här knappast en av de bättre. De har ju sedan år 2000 gett ut mer eller mindre samtliga konserter på skiva, och på senare år har man kunnat köpa dem bara timmar efter spelningen. Fast ljudet har ju varit sådär, och även om det är lite bättre på den här plattan – bandets första officiella livegiv – så kunde det ju varit aningen bättre.

Men, ni som hängt med på den här bloggen vet att Pearl Jam är världens bästa band, enligt mig, så det här kan ju inte rimligtvis vara dåligt, eller? Nej, det är inte dåligt utan jag påpekar bara att det finns så många bättre inspelningar, ja snudd på hundratals. Och då talar jag alltså inte om ljudet utan tänker främst på setlista och framförande.

Håren på armarna reser sig dock  fortfarande varenda gång jag hör ”Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town” när hela publiken skanderar ”I just wanna scream hello” tillsammans med Eddie Vedder. Annars bjuder bandet på blandade klassiker, då de på den här turnén nyligen släppt plattan Yield och lånat in förre Soundgardentrummisen  Matt Cameron (han blev senare fast medlem). Han är en av världens bästa rocktrummisar – fast jag tycker att han drar upp tempot en aning för mycket i ”Even Flow”. Slutligen, låna också ett öra åt Neil Youngspåret ”Fuckin’ Up” som de avslutar med.

Citatet: ”I just wanna scream hello”

Older Entries