IMG_2962

Tragedy Girl/The Dumbest Story/Tom Driver/Greedy/All Hail the Alien Queen/Back to Loving Arms/Life After You/That’s How It Works/Hoping They’ll Be Open/First Man on the Sun/Two Cars Collide/Don’t Believe in Hollywood/Lost and Found and Lost Again

Producent: Gary Clark Skivbolag: Circa

______________________________________________________

Den här skivan har jag sparat länge, det ska ni veta! Har inte riktigt hittat någon lämplig ingång eller en rimlig ursäkt att skriva om den (så det får bli en stolpig ingång där jag påtalar att jag inte har någon ingång). Ska alltså göra mitt bästa för att få till något om denna platta!

Jag tror att vi börjar med att namndroppa några mer kända artister: Natalie Imbruglia, Lloyd Cole, Skin (från Skunk Anansie), Melanie C, Emma Bunton (båda från Spice Girls), Nick Carter (Backstreet Boys) och Mark Owen (Take That). Fast man kanske inte är tvärkänd om det finns ett behov av en efterföljande, förklarande, parentes? Det finns väl ingen som skulle skriva Bono (U2)? Struntsamma – samtliga artister nämnda (minus Bono (från, ehhh U2)) har arbetat med Gary Clark (King L).  Ni fattar kanske således länken?

Gary Clark är alltså nåt slags popsnöre bosatt i USA som numera verkar var mer aktiv som låtskrivare och producent än som artist, men det började ju någonstans – nämligen i Skottland där han som medlem i bandet Danny Wilson (efter Sinatrafilmen Meet Danny Wilson) fick en hyfsad hit med ”Mary’s Prayer”. När bandet sedan efter några plattor splittrades försökte sig Clark på en solokarriär men lyckades inte få till några hits, och då bildade han alltså bandet King L. Puh, ett himla namndroppande här!

Och det är nu problemen börjar (för mig). Jag har nämligen inte mycket att säga om detta album. Det har legat här hemma och skräpat och jag har liksom helt tappat uppfattningen om innehållet. Fick för mig att det var något progressivt. Vet inte om en sorgsen clown är progg? Nåväl, progg är det inte utan ganska harmlös popmusik (lyssna nedan). Varken bra eller riktigt dåligt. Kan inte riktigt sätta fingret på det hela. Men jag tycker nog att rösten lämnar en del att önska! Känns inte som en platta jag återkommer till.

Det var nog allt. Har inte mer att säga helt enkelt, men om du är ett Gary Clark-fan och läser detta; känn din hedrad att fylla kommentarsfältet med matnyttig information om Gary Clark.

Bonusinfo: vidare tycks denna skiva var helt bortglömd då det knappt finns någon information om varken bandet eller skivan på det där vi kallar Internet. Ganska ovanligt nu för tiden; vilket gör den här plattan mer spännande än den borde vara. Faktiskt!

Annonser