Hem

Bluray: Live from The Royal Albert Hall – Joe Bonamassa (2009)

Lämna en kommentar

The Road to the Royal Albert Hall/Django/The Ballad of John Henry/So It’s Like That/Last Kiss/So Many Roads/Stop!/Introducing Eric Clapton/Further On Up the Road/High Water Everywhere/Sloe Gin/I First Met B.B. King/Lonesome Road Blues/Happier Times/Introducing Paul Jones/Your Funeral My Trial/Blues Deluxe/Story of a Quarryman/The Great Flood/Just Got Paid/Mountain Time/Asking Around for You

Extramaterial: Woke Up Dreaming/Intervju med Joe LyssnaJoe Bonamassa – Joe Bonamassa Live From The Royal Albert Hall

Producent: Kevin Shirley Speltid: 165 min

____________________________________________________________________________

Jaha, nu ska jag alltså skriva om en DVD som jag inte har sett. JA, ni läste rätt!! Det här var nämligen ett felköp och när jag trodde att jag äntligen gjort ett klipp och slet ut fodralet ur kuvertet såg jag att det var en bluray. DOH!  Jag har ingen blurayspelare och har inte orkat med besväret att skicka tillbaka och byta. Tanken att köpa en spelare har funnits där men inte blivit av.

Så, den här är alltså ospelad – men jag har ju faktiskt hört plattan på Spotify så ett och annat kan jag väl ändå säga?

Om ni nu mot all förmodan inte vet vem Joe Bonamassa är så bör ni ge honom en chans. Ja, förutsatt att ni diggar blues då, för det här är väl ändå en av de största stjärnorna på blueshimmelen just nu? Visst är det något rockigt emellanåt men inte alls sådär okänsligt som ett skenande godståg alá Gary Moore – när han släppte sin första bluesplatta. Bra mycket mer feeling om ni frågar mig. Och här firar han nu en hyfsat lång karriär med ett utsålt gig på Royal Albert Hall, där bl.a. Eric Clapton gör ett gästinhopp. Inget konstigt med det kan man tycka, men den här snubben föddes 1977 och har sedan år 2000 släppt över ett tiotal plattor i eget namn och med supergruppen Black Country Communion. Ganska imponerande för en 30-nånting.

Här blandar han valda låtar ur karriären där ”Sloe Gin” och ”Blues Deluxe” är sköna höjdpunkter (enligt spotifylistan). Och visst blir det en hel del covers, men den egna prylar som ”The Ballad of John Henry” är inte fy skam. När jag bläddrar igenom medföljande häftet ser jag också att han har två trummisar, och att den ene heter Anton Fig (ni vet snubben i Lettermans husband, tja och så spelade han på en och annan Kissplatta också). Det är ju coolt om något!

När jag tänker efter så är det kanske läge att inhandla en blurayspelare iallafall. I väntan på det tröstar jag mig med klippet nedan.

Citatet: ”Oh, you’d better stop before you tear me all apart” (Stop)

Annonser

LP: Tilt – Cozy Powell (1981)

Lämna en kommentar

 

Sid A: The Right Side/Jekyll & Hyde/Sooner or Later/Living a Lie

Sid B: Cat Moves/Sunset/The Blister/Hot Rock

Producenter: Cozy Powell & Guy Bidmead Skivbolag: Polydor

________________________________________________________________________

Gary Moore, Jack Bruce, Bernie Marsden, Don Airey, Jeff Beck och några till hjälper supertrummisen Cozy Powell på den här plattan. Du vet väl vem Cozy är? Inte? Nåväl, han spelade med alla, och några till. Resten får du googla. Och visst svänger det – nåt så in i helvete – men det hjäper inte plattan i sin helhet. Nej, tyvärr så hamnar den i det där tråkiga ‘trummis gör konturlös och tämligen onödig soloplatta’-facket. (Jo, det finns ett sådant fack, jag lovar)

Fast nu var jag hård. ”The Right Side” är grymt skön, med saxofonsolo – och jag som hatar saxofon. Ha, det svänger ju riktigt bra. Sedan kör de en stenhård ballad som avslutare på sida ett. Den är ganska hårdrocksvokal, om man säger så. B-sidan består av instrumentala nummer signerade Beck, Moore och Hammer. Ja, jag glömde ju nämna Jan Hammer – han finns också med här.

Ni fattar; det här är charmigt om ni gillar Cozy Powell eller den här typen av engelska pubrockstjärnor. Det luktar lite utspilld Stöl om den här plattan dock. Som en rökig kväll på lokala pizzerian med alldeles för många bärs. Ibland är det helt okej, men oftast inte alls.

Ungefär så känns Tilt. Fast all heder och respekt åt Cozy. Du var grym, och det är tragiskt att du körde utan bälte och pratade i mobiltelefon den där kvällen i april 1998. Det gick liksom åt helvete. RIP!

Citatet: ”He’s a record breaker” (se klippet nedan) 

Jubileumsinlägg: Om Gary Moore, fast ändå inte …

1 kommentar

Jaha, vi har alltså kommit fram till inlägg nummer 300. Visst är det fantastiskt; 300 inlägg och jag tror inte ens att denna blogg funnits ett år! Bortsett från två andra jubileumsinlägg (100, 200), soloplattorna med Kiss (som blev ett inlägg) samt några singlar och kassettband har samtliga inlägg handlat om en skiva i min samling. Har ingen aning om hur många plattor jag har kvar men nog ska det räcka ett år till i den här takten.

Då det är jubileum hade jag tänkt ta och skriva ett litet hyllningsinlägg till Gary Moore som tragiskt hängde av sig gitarren för gott härom dan. En sann, lite butter, gitarrhjälte som jag lyssnat väldigt mycket på – och detta trots att jag inte har en enda platta med honom. Det har funnits kassettband såklart, men de är borta nu.

Men, när jag nu satte mig ner för att skriva detta inlägg inser jag att mitt band till Gary inte alls är så starkt som jag först trodde. Visst har han gjort många fantastiska låtar och visst har jag lyssnat och lyssnat och lyssnat på hans enorma solon och samtidigt studerat det karismatiska minspelet som utspelat sig i ansiktet samtidigt, men mer är det inte. Det är ju bara tragiskt att han inte längre finns, men om sanningen ska fram så minns jag inte när jag sist hörde något nytt med Gary Moore.

Sedan är det bluesen vs hårdrocken. Vilket är bäst? Tja, hårdrocken såklart – men det fattade jag ju inte när han kom ut med Still Got The Blues 1990. Missförstå mig inte nu, det är en bra platta! Jag kan bara inte sluta tänka på vad blueslegenden Albert Collins sade i en intervju: ”He’s got the blues alright, but you don’t have to play that many notes”. Och jag förstod det inte då men nu fattar jag; Gary var en sjusärdeles gitarrist men som bluesartist gick han på som en ångvält och körde över allt motstånd. Det är ju inte riktigt så det är tänkt.

Fast nu sitter jag häroch kritiserar Gary när tanken var att hylla honom. Det blev fel, förlåt! Solot i ”Still Got The Blues” är magiskt, det vet jag, men när han går loss i ”Pretty Woman” och bara manglar på så inser jag att den Gary Moore jag föredrar är killen som sjunger ” Into the verbal arena armed with the lies that they tell. They’re fighting for world domination, backed by the weapons of hell. Is there no end to all this madness? Is there no hope for us at all?”.

Och så får vi ju inte glömma bort att det här bara är en vanliga sketen blogg bland miljontals andra, så nån måtta får det vara med jubileum. Nu slutar jag upp med detta uppblåsta jubileumsinlägg, det blir ju ändå ingenting. Nej, jag stretar vidare och ser mig omkring efter nästa skiva.

LP: Long Cold Winter – Cinderella (1988)

Lämna en kommentar

Sid 1: Bad Seamstress Blues/Fallin’ Apart at the Seams/Gypsy Road/Don’t Know What You Got (Till It’s Gone)/The Last Mile/Second Wind

Sid 2: Long Cold Winter/If You Don’t Like It/Coming Home/Fire and Ice/Take Me Back

Producent: Andy Johns Skivbolag: Mercury

______________________________________________________________________________

Cinderella har kanske lite felaktigt buntats ihop med hårband som Poison, men det kanske inte är som underligt eftersom de såg ut som nämnda bands okända kusiner på debutplattan Night Songs. När det sedan var dags för uppföljaren Long Cold Winter kammade de ut hårmanen en aning, tvättade bort det värsta sminket och lutade sig musikaliskt mot en trygg bluesig bakgrund.

Fast det bli ju inte fullt så bluesdoftande som inledande ”Bad Seamstress Blues” lovar och Cinderellas ”blues” kan i så fall mest jämföras med ett skenande godståg som kör över allt motstånd. Inte så mycket feeling alltså, förutom kanske i Gary Moore-bluesen i titelspåret. Sedan är det faktiskt den stabila riffrälsen de lägger ut i spår som ”Gypsy Road” och ”Last Mile” som är bandets charm. Ja, och så rönte de viss framgång med balladerna – såklart.

Jag gillade verkligen Cinderella, trots det fåniga namnet. Hur tänkte de där? ”Grabbar, vad sägs om Askungen? Det är väl ett bra namn på ett rockband!?” Fan, Rapunzel låter ju dödsmetall i jämförelse. Att sångaren Tom Kiefer låter som om någon sågar honom i foten samtidigt som han sjunger blir ju aningen påfrestande i längden. Det blir lite väl raspigt, och ibland gör han en antydan till att faktiskt sjunga ut och då låter det genast bättre. Men några låtar som nostalgi så här på lördagen funkar utmärkt.

Citatet: ”Lookin’ on back when I was young I tried to sing it but my song had been sung” (Bad Seamstress Blues)

LP: Hands of Time – Kingdom Come (1991)

Lämna en kommentar

I’ve Been Trying/Should I/You’ll Never Know/Both of Us/Stay/Blood on the Land/Shot Down/You’re not the Only… I Know”/Do I Belong/Can’t Deny/Hands of Time

Producent: Lenny Wolf Skivbolag: Polydor

_______________________________________________________________________________________

Nu halkar vi in på riktigt dåliga skivor igen. Kingdom Come fick ta mycket skit för att de försökte låta som Led Zeppelin. Gary Moore skrev till och med en låt, ”Led Clones” (lyssna här), som bland annat syftade på just KC.

Detta är skrattretande dåligt och pretentiöst wanna be-skit! Inledande ”I’ve Been Trying” är rent av vidrig med sitt flöjtflörtande och ”Should I” är nån slags poor man’s ”Kashmir” med, ve och fasa, trummaskin.

Jag borde stampa på den här skivan, bryta den i bitar, köra den i hushållsassistenten, hälla upp den i en bägare och köra lite till med stavmixern och sedan gräva 666 gropar som jag fyller med flisorna från denna vinyl. Sedan fyller jag igen hålen och skonar mänskligheten från ett vidrigt osvängigt spektakel till skiva. Men om du inte är övertygad kan du ju klicka på låtlistan ovan eller kolla in videon nedan.

Fråga: Varför, varför?