Hem

JUBILEUMSINLÄGG: inlägg nr 500

Lämna en kommentar

Så var det dags för ett stort jubileum! Tänk att jag nu skrivit 500 inlägg på denna plats, och mer eller mindre varenda kommentar har handlat om en platta i min skivback. Bloggen har snart funnits i två år – och om jag ska gissa (och håller samma takt som tidigare) så har bloggen några månader kvar att leva. Sedan är musiken slut.

Näväl, för att bryta en trend väljer jag här att publicera några rader om litteratur. Samtliga texter har jag tidigare publicerat på bloggen FRISAGA – som just nu ligger nere. Om vi splittrats eller ej vill jag inte säga, för kanske gör vi precis som Black Sabbath och återförenas om 30 år. Som sig bör handlar det mesta om musik.

5 Rockbiografier du bara måste läsa

Kiss & Make Up – Gene Simmons

Det är nog svårt att hitta en mer självgod person än Kissbasisten Gene Simmons, och det är ju precis därför det här blir så roligt att läsa. Gene mässar om uppväxten i Israel, hur han ser sig främst som affärsman och att han är hjärnan bakom fenomenet Kiss (även om han ger Paul Stanley allt ansvar för den osminkade perioden, ha). Han har aldrig testat droger och har belägrat tusentals kvinnor, om man ska tro den gode Gene. Och i ett svagt ögonblick påstår han sig ha upptäckt Van Halen – och så lägger han ner stor möda på att berätta vilka idioter Ace Frehley och Peter Criss är. Mer rockhybris går inte att hitta i bokform!

Crazy From The Heat – David Lee Roth

Van Halensångaren har kanske ett ego större än hela nordamerika men i denna biografi bjuder han verkligen på sig själv. Boken är givetvis fylld med skrönor och anekdoter om de två ”elaka” Van Halenbröderna (det här skrevs innan återföreningen) men istället för att koncentrera sig på skivinspelningar och turnérande skriver Roth underhållande om sina resor och sitt liv. Han tycks vara mer än en man i spandex på scener stora som fotbollsplaner. Underhållande!

Hammer of The Gods – Stephen Davis

Det här sägs vara en av de allra bästa rockbiografierna någonsin. Den handlar om Led Zeppelin och är verkligen i en klass för sig. Davis berättar om bandets nästan sjukliga aptit på groupies, de vilda efterfesterna, de personliga tragedierna och kanske främst trummisen John Bonhams nästan schizofrena personlighet. Bonham var snäll som en nallebjörn när han var nykter men förvandlades till ett monster efter några glas, inte minst då han, enligt sagan, drog i sig tjugo Black Russian på raken.

Jim Morrison: Life, Death and Legend – Stephen Davis

Även om den här boken är några sidor för tjock har den en ibland nästan thrillerartad intrig. Alla vet hur det slutar för The Doors-sångaren, men Davis drar fram teorier om vad som hände egentligen (huruvida Morrisons död var olycka eller mord). Tyvärr utvecklar Davis inte dessa teorier utan kommer mestadels med ganska tomma insinuationer. Det är dock oerhört fascinerande att läsa om denna sannslöst begåvade textförfattare, och den får Oliver Stones filmversion att framstå som rena Disneyversionen.

The Dirt – Neil Strauss och Motley Crue

Kanske den allra bästa rockbiografin någonsin. Häpnadsväckande är det minsta man kan säga om detta allra stoltaste Amerikanska Rock n Roll-patrask. Om hälften av historierna i denna bok är sanna så räcker det. Här finns allt: sex, droger, död och interna bråk. Boken är indelad i kapitel där de olika bandmedlemmarna och andra personer berättar sina historier, och alltsammans är hopdiktat av spökskrivarkungen Neil Strauss. Det spelar ingen som helst roll om du sett eller hört Motley Crue tidigare – det här är för alla som någonsin lyssnat på rock.

Sedan kan jag inte låta blir att ta med två gamla tips av annan karaktär – då dessa böcker är något förbisedda.

En sista riktig kyss – James Crumley

…. när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.

Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa – helt enkelt lysande.

Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, ”den största detektivromanen som skrivits under min livstid” av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?

Tidsstudiemannen – Pär Thörn

Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!

Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de ‘så kallade’ mikropauserna på arbetsplatsen.

Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela ”jag” är ett enda stort tidtagarur. En minst sagt annorlunda läsupplevelse. Läs kapitel 14 och 16 nedan:

(14)

”ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:

– Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.

Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt.”

(16)

”HEDÅKER säger:

– Det viktiga är att se skillnad på visarna.

– Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.

– Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.

– Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom.”

SÅ DÄR JA, nu återgår vi till ordningen och bläddrar runt i backen efter nästa skiva.

Annonser

LP: Creatures of The Night – Kiss (1982)

1 kommentar

 

Sid 1: Creatures of the Night/Saint And Sinner/Keep Me Comin’/Rock and Roll Hell/Danger

Sida 2: I Love It Loud/I Still Love You/Killer/War Machine

______________________________________________________________________________

Skit på dig John Bonham! Nämen förlåt, det där kom ut fel men trumljudet på den här plattan är helt jävla fantastiskt. Den felande länken mellan soptunnorna utanför replokalen och studion. Jösses vilket brutalt ”in your face”-ljud de fick till här då. Var det meningen eller bara en slump? Fan vet! Det låter som om någon spöar skiten ur dig samtidigt som du förlorar medvetandet – fast du är med hela vägen och känner och tar emot varje slag. I solarplexus!

Inledande låten ”Creatures of The Night” är den första serien stenhårda knytnävslag rakt i ansiktet, ”Saints and Sinners” är några småfula armbågar i  sidan, ”Keep Me Comin'” och ”Rock n Roll Hell” är småjabbar med bra fotarbete och i ”Danger” dras tempot upp för att sedan gå på knock out i ”I Love It Loud”. Där är du totalt golvad men reser dig upp på nio i ”I Still Love You” och går en sista rond på darrande ben i ”Killer” men känner smärtan och hur det svartnar för ögonen några sekunder in i ”War Machine” och innan Gene Simmons avslutat inledande textraden ”Wanna bite the hand that feeds me” ligger du medvetslös på golvet.

Creatures of The Night går på knock! Och som den gör det! Helt uppenbart inte de bästa låtarna men med det fetaste, råaste och fläskigaste ljudet så kommer de längre än väntat. Ett band som mer eller mindre varit uträknat – med två nya medlemmar – reser sig upp på nio och går på knock: LOVE IT LOUD!

Det blir inte bättre än så. Eller förlåt; det blev inte bättre än så! Senaste Sonic Boom var ju bättre än väntat men kom igen; det här är nog den sista käftsmällen företaget Kiss bjuder på. Och när jag nu ändå håller på med hyllandet – RIP Eric Carr. Creatures of The Night var helt klart din största stund här på jorden!

Citatet:¨”Stand up you don’t have to be afraid” (I Love It Loud)

LP: Love Gun – Kiss (1977)

3 kommentarer

Sid 1: I Stole Your Love/Christine Sixteen/Got Love For Sale/Shock Me/Tomorrow And Tonight

Sid 2: Love Gun/Hooligan/Almost Human/Plaster Caster/Then She Kissed Me

Producenter: Kiss & Eddie Kramer Skivbolag: Casablanca

______________________________________________________________________

Frågan är om Love Gun inte är den allra bästa Kissplattan? Njae, kanske inte – men jag håller den högre än överskattade Destroyer, och om vi tänker efter lite: hur många plattor som Love Gun har Kiss släppt sedan 1977? Precis, inte en enda.

Det börjar med en av de svängigaste Kisslåtarna någonsin, ”I Stole Your Love”, och på den här skivan får samtliga medlemmar turas om att sjunga. T.om. Peter Criss får pröva sin hesa stämma i något annat än en halvunken countrylåt,  ”Hooligan” är faktiskt riktigt bra. Fast allra bäst är Ace Frehleys ”Shook Me”; med ett riff att dö för och Criss spelar för livet. Har han fått till ett svängigare beat sedan dess?

Texterna kan ju vara ganska krystade – i vanlig ordning – men sådant kan man inte bry sig om. Jag menar, tänk om vi skulle ta och direktöversätta ”Love Gun”. Ha, det ska vi kanske strunta i. Gene Simmons ser sig i vanlig ordning som något annat än mänsklig i ”Almost Human” och ”Christine Sixteen” är aningen stolpig.  Och så är det vär bara Kiss som kan komma på tanken att byta ut ”he” mot ”she” i ett gammalt Phil Spectorörhänge och göra en totalt osvängig liten sak av ”Then She Kissed Me”, men det är liksom lite charmigt. Men ”Tomorrow and Tonight” är en grymt underskattad låt.

Den här skivan har du ju såklart!

Bonusinfo: Love Gun är den sista plattan där samtliga Kissmedlemmar medverkar och spelar sina respektive intrument.  På nästa skiva, Dynasty, ersattes Criss delvis av Anton Fig – men på omslaget stod det bara Peter Criss.

CD: Revenge – Kiss (1992)

1 kommentar

 

Unholy/Take It Off /Tough Love/Spit/God Gave Rock ‘N’ Roll To You II/Domino/Heart Of Chrome/Thou Shalt Not/Every Time I Look At You/Paralyzed/I Just Wanna/Carr Jam 1981

Producent: Bob Ezrin Skivbolag: Mercury

____________________________________________________________________

Jag ser mig inte som någon kisskille. Eller vänta, det där kom ut fel. Jag menar givetvis att jag aldrig varit något jättefan av Kiss (även om jag lyssnat på dem en hel del) men trots detta har det blivit en hel del plattor här på bloggen. Inte minst ett par rejält pinsamma singlar där Paul Stanley poserat i bar överkropp och stentvättade jeans. Hugah!

 Med Revenge var nog tanken att de skulle tvätta bort den där luddiga och pösiga imagen – de ser iallafall tuffare ut på bandfotot. Här återförenas de med Bob Ezrin (som tydligen lyfte bandet med plattan Destroyer men personligen har jag aldrig gillat den plattan) och försöker göra något mer seriöst, jämfört med de poppiga spektakel de fört sig med några år tidigare. Fast de lyckas ju inte helt, om man säger så.

Det som är tragiskt med hela den här skivan är att trummisen Eric Carr blir sjuk kort efter att de återförenats med Ezrin. Carr hamnar på sjukhus och får beskedet att han har cancer. Paul och Gene tar in en ersättare, Eric Singer, som får sköta trummandet när Eric Carr är på sjukhus. Carr blir dock sämre och går bort i november 1991. I december tar Singer över trummandet på heltid, de spelar in resten av skivan och släpper den några månader senare.

Visst, de hyllar Eric Carr i avslutande ”Carr Jam 81” men är det inte lite magstarkt att gå vidare så fort? The show must go on, typ. Fast det blev inte så där tvärbra. Du har ju självklart hört ”God Gave Rock n Roll To You II” men den är ju inte speciellt bra. Visst, det låter ju bättre än föregångaren Hot In The Shade men inga stora stunder här. Allra bäst är ”Domino”, och så tycker jag att ”Unholy” är värd att nämnas. Men sedan är det inte mycket mer. Jo en sak, det låter bra; stort och rockfläskigt på ett bra sätt – och det är ju Ezrins förtjänst.

Bonusinfo: Han är inte med och spelar, men Paul och Gene återförenades här med gamla gitarristen Vinnie Vincent för en liten låtskrivarsession. Tillsammans skrev de ”Unholy”, ”Heart of Chrome” och ”I Just Wanna”.

Fotnot (he he): ca sju månader efter att detta klipp spelats in somnade Eric Carr in för gott. RIP!

Vinylsingel: Heaven’s On Fire – Kiss (1984)

3 kommentarer

Sid A: Heaven’s On Fire

Sid B: Lonely Is The Hunter

Producent: Paul Stanley Skivbolag: Mercury

____________________________________________________________________

Jag skäms lite över alla dessa singlar med Kiss. Och så är det ju inte direkt den coolaste perioden i kisstoryn. Men, den här skyller jag på syrran för jag är nästan säker på att den här är hennes – och då den nu hamnat hemma hos mig så har jag inget annat val än att skriva om den. Vidare, jag har av någon konstig anledning även två exemplar av plattan Animalize, som jag skrivit om tidigare. Ha, så … nu har jag verkligen dragir ner brallorna! (Funderar också på om jag då måste skriva ytterliggare ett inlägg om den platta då jag har två? Tål att tänkas på!)

”Heaven’s On Fire” har iallafall ett skönt medryckande riff, och för att vara osminkade Kiss så är det riktigt bra. Faktiskt! Men det finns ju bättre låtar på plattan, som B-sidan t.e.x. ”Lonely Is The Hunter” är en Simmonslåt med ett av de segaste, skönaste riffen bandet någonsin fått ur sig. Älskar hur de liksom glider in i baktakt emellanåt. Syggt!!

Så, lyssna på B-sidan mina vänner.

Citatet: ”Baby don’t stop, take it to the top – eat it like a piece of cake”

Vinylsingel: Crazy Crazy nights – Kiss (1987)

1 kommentar

 

Sid A: Crazy Crazy Nights

Sid B: No, No, No

Producent: Ron Nevison Skivbolag: Mercury

_________________________________________________________________________________

Ha ha ha, vad säger man om det här? Kanske inte den mest creddiga Kissperioden direkt och av någon anledning har en singel från denna bespottade era i Kisstoryn hittat hem till mig. Jag har iallafall inte skivan, men det är nästa värre att äga singeln. Eller? Minns inte att jag köpte den; så förmodligen band någon en sten runt den och kastade in genom mitt fönster – och sedan dess har den liksom blivit kvar.

Konstigt nog blev det här en jättehit i England och har varit populär allsångslåt på bandets konsertet. Tydligen ska Kiss ha återinfört denna låt i setlistan under senaste Sonic Boom-turnén då många fans önskat just denna låt. Ha, det är ju nästan komiskt. Och ännu värre; när den här låten var som mest populär i England ska tidningen Cirkus ha kläckt ur sig att detta är den bästa Kisslåten någonsin.

B-sidan ”No, No,No” är en lite fartigare sak med Gene Simmons i fören – och så inleds den med klassisk gitarronani. Den är ju inte speciellt bra men fan i mig bättre än A-sidans popiga glitterstofft. Eller? Nja, jag vet inte – men nu tror jag att vi avslutar detta inlägg.

Citatet: ”This is my music, it makes me proud, these are my people and this is my crowd”

LPs: Peter Criss, Ace Frehley, Gene Simmons, Paul Stanley – Kiss (1978)

Lämna en kommentar

 

Peter Criss: I’m Gonna Love You/You Matter To Me/Tossin’ And Turnin’ /Don’t You Let Me Down/That’s The Kind Of Sugar Papa Likes/Easy Thing/Rock Me, Baby/Kiss The Girl Goodbye/Hooked On Rock And Roll/I Can’t Stop The Rain

Producent: Vini Poncia Skivbolag: Casablanca

AceFrehley: Rip It Out/Speedin’ Back to My Baby/Snow Blind/Ozone/What’s on Your Mind?/New York Groove/I’m in Need of Love/Wiped-Out/Fractured Mirror

Producent: Eddie Kramer & Ace Frehley Skivbolag: Casablanca

Gene Simmons: Radioactive/Burning Up With Fever/See You Tonite/Tunnel Of Love/True Confessions/Living In Sin/Always Near You/Nowhere To Hide/Man Of 1,000 Faces /Mr. Make Believe/See You In Your Dreams/When You Wish Upon A Star

Producent: Sean Delaney & Gene Simmons Skivbolag: Casablanca

Paul Stanley: Tonight You Belong to Me/Move On/Ain’t Quite Right/Wouldn’t You Like to Know Me/Take Me Away (Together as One)/It’s Alright/Hold Me, Touch Me/Love in Chains/Goodbye

Producent: Paul Stanley Skivbolag: Casablanca

_______________________________________________________________________________

Tro nu inte att jag är ett så stort Kissfan att jag orkar ge kisspojkarnas soloplattor varsitt inlägg. Nej, dessa buntar vi ihop i ett enda inlägg. De här räddade jag också undan en säker källardöd i Mölndal (om ni minns mina tidigare inlägg om Magnus som faktiskt tänkte slänga en massa plattor). Det går ju inte, och jag måste medge att själva idén att låta varje medlem ge ut varsin soloplatta samtidigt är riktigt cool – och när gjordes detta sist? Fast sedan blev det ju inte sådär tvärbra! Jag tar och snabbar på lite, för det här inlägget känns inget kul.

Peter Criss var trummisen och det var just hans platta som sålde sämst. Fast det betyder inte att det är sämst! Men dåligt, det är det. Den här plattan är fylld med söliga halvballader och rostiga bluesrockiga låtar som ingen blir lyckligare av. Fast jag gillar ju Criss röst, men det här orkar jag bara lyssna på i några minuter. Bästa låt: ””Tossin’ and Turnin'” (som givetvis är en cover).

Ace Frehley lyckades helt klart bäst! Hans platta är stundtals riktigt bra, mest då kanske för att när det är bra låter det som Kiss med aningen mer betoning på gitarren. Här finns flera bortglömda höjdare som ”Rip It Out”, ”SnowBllind” och inte minst ”Speeding Back To My Baby”. Sedan fick han en hit med ”New York Groove” (som givetvis är en cover), vilket ingen av de övriga lyckades med. Bästa spår: ”Speeding Back To My Baby”.

Gene Simmons platta är snudd på vidrig. Ja, jösses … här hittar du pop, rock, funk, disco och smetiga körer och stråkarrangemang. Helt klart den sämsta skivan. Mest känd är väl kanske ”See You Tonite”, vilken känns som en sån där övergiven halvballad från helvetet som inte ens Smokey skulle göra en cover på. Sämsta spår: ”When You Wish Upon A Star” – Simmons goes Disney i Bengt Feldreich-klassikern ”Ser du stjärnan i det blå”. Hur f-n tänkte Gene där?

Paul Stanley låter mest Kiss av dem alla. Det låter som en Kissplatta, fast utan Gene. Och Ace. Och Peter! Och då är det ju inte Kiss, och man ställer sig frågan: ”What’s The Point?”. Det blir liksom för mycket av de där powerrefrängerna och i vanlig ordning bygger han upp melodier och ta ner dem, för att bygga upp dem och sedan ta ner dem igen – för att sedan bygga upp och, ja … ni fattar! De blir lite tjatigt. I vanliga fall (då det gäller Kissplattor) så sjunger ju inte Paul på samtliga låtar – och jag tror inte att det finns många som pallar med en platta med bara Paul Stanley. Bästa spår: Det är alldeles för jämntjockt för att avgöra.

Så där ja! Nu går vi vidare! Nej vänta lite; lägger in två videoklipp också. Puh!

Older Entries