Hem

CD: Sketches for My Sweetheart The Drunk – Jeff Buckley (1998)

Lämna en kommentar

Sketches_for_My_Sweetheart_the_Drunk

CD 1: The Sky Is a Landfill/Everybody Here Wants You/Opened Once/Nightmares by the Sea/Yard of Blonde Girls/Witches’ Rave/New Year’s Prayer/Morning Theft/Vancouver/You and I

CD2: Nightmares by the Sea/New Year’s Prayer/Haven’t You Heard/I Know We Could Be So Happy Baby/Murder Suicide Meteor Slave/Back in N.Y.C./Demon John/Your Flesh Is So Nice/Jewel Box/Satisfied Mind

Producent: Nicholas Hill & Tom Verlaine Skivbolag: Columbia

___________________________________________________________

”The sky is a landfill” mässar Jeff Buckley inledningsvis och vi påminns återigen om vilken fantastiskt röst han hade och vidare kunde han få vilken fjantig högstadiefras som helst att låta alldeles fantastisk. Den här dubbelmackan är långt ifrån helt fantastisk men här finns fantastiska konturer som vittnar om något som hade kunnat bli riktigt riktigt galet bra.

Sedan är det ju ingen slump att det står just ”sketches for” framför skivtiteln My Sweetheart The Drunk då detta är en samling demoinspelningar som gavs ut postumt – efter att Jeff vadat ut i Mississipifloden och försvunnit för gott. Det lär faktiskt varit hans mamma som såg till att dessa inspelningar gavs ut, och de kommer i olika förpackningar. En del av dem är något bearbetade – där bandmedlemmarna i efterhand lagt pålägg och producenter sagt sitt – medan andra verkar vara helt orörda inspelningar från Buckleys portastudio. Och det spelar egentligen ingen roll i vilken förpackning de kommer; om det är bra så är det, redan från början. En del av låtarna känns dock halvklara – och då spelar det ingen roll att de putsat till ytskiktet lite i efterhand, som i ”Everybody Here Wants You”.

Men som sagt, delar av den här samlingen är fantastisk. Inte minst versionen av ”Satisfied Mind”, ”You and I” och sköna och orörda ”Jewel Box”. Sedan finns det – precis som titeln avslöjar – en hel del vackra skisser som, om de fått chansen att färdigställas som Jeff hade velat, förmodligen varit klassiker idag. Låtar som ”Opened Once”, ”Witche’s Rave” och ”Morning Theft”. Men eftersom Jeff Buckley var så oerhört begåvad funkar det faktiskt riktigt bra ändå, och det är nog bara ”Your Flesh Is So Nice” som känns riktigt onödig.

Personligen lyckas jag alltid fastna i ”I Know We Could Be So Happy Baby (If We Wanted to Be)”, släpiga men sköna ”Yard of Blonde Girls” och (av någon konstig anledning) Genesiscovern ”Back In N.Y.C.” trots att de är långt ifrån bäst. Kanske påminner de om Jeffs storhet – i all sin nakenhet? Och jag är tämligen övertygad om att den förstnämda varit en Buckleyklassiker om han bara fått chansen att slutföra den.

Synd, det där som hände. Blir alltid lite deppig när jag lyssna på ‘sketches’ då den liksom återigen bekräftar vilken fruktansvärd förlust denna man var. Tänk om han fått chansen att utvecklas, vad hade hänt då? Kanske blev han då större än Dylan? Nej – ‘don’t go there’ tänker ni. Och ni har ju självklart rätt, lägger ner här.

Citatet: ”Fear, we may come” (Yard of Blonde Girls)

CD: We Can’t Dance – Genesis (1991)

2 kommentarer

No Son of Mine/Jesus He Knows Me/Driving the Last Spike/I Can’t Dance/Never a Time/Dreaming While You Sleep/Tell Me Why/Living Forever/Hold on My Heart/Way of the World/Since I Lost You/Fading Lights

Producenter: Genesis & Nick Davis Skivbolag: Atlantic

______________________________________________________________________________ 

Den här skivan är inte min, jag bara lånade den en gång men då det var för över 17 år sedan tror jag inte att den är speciellt saknad. Minns inte riktigt vem den egentligen tillhör. Hur som helst, tror att jag skriver några rader om den här på bloggen.

Det här låter ju mer Phil Collins än Genesis. Phil hoppade ju sedan av för att fokusera på sin solokarriär – och härom dan lät han meddela att han nu slutar som artist. Inget illa om Phil, men det det var kanske dags? Fast den där soulplattan han släppte härom året var faktiskt ganska bra.

Nåja, nu skulle vi inte bara prata Phil Collins. Genesis var det! Tycker inte speciellt mycket om den här skivan men det som slår mig är att det inte är hitsen som är bra – det är de bortglömda låtarna som håller. ”No Son of Mine”, ”I Can’t Dance” och ”Jesus He knows Me” drar bara ner intrycket. Istället är det de längre låtarna – ”Driving The Last Spike”, ”Dreaming While You Sleep” och ”Fading Lights” – som tillför något. Där bygger de upp någonting och kommer till sin rätt. Känns som om de ligger mitt emellan popådran och det där flummiga rymdskeppet där Peter Gabriel stod i fören och såg ut som en jycklare med tamburin och bastrumma. Eller? Kanske inte, men  …. äh … ni fattar kanske? Inte? Okej, jag lägger ner.

Men, resten av låtarna är egentligen bara irriterande popdängor som skulle passa in på valfri Phil Collinsplatta. Och det är väl bra om man gillar Phil Collins – men om man sätter på en Genesisplatta förväntar man sig liksom någonting annat. Hade det inte varit för de tre längre låtarna hade detta inlägg taggats som ”skitplatta” – nu klarar den sig precis.

Bonusinfo: Phil Collins skrev låten ”Since I Lost You” till vännen Eric Clapton som nylig sett sin fyraåriga son falla från 53:e våningen i en skyskrapa. Clapton skrev ju som bekant också en låt om det hela – ”Tears In Heaven”.

LP: So – Peter Gabriel (1986)

Lämna en kommentar

Sid A: Red Rain/Sledgehammer/Don’t Give Up/That Voice Again

Sid B: In Your Eyes/Mercy Street/Big Time/We Do What We’re Told (Milgram’s 37)

Producent: Daniel Lanois & Peter Gabriel Skivbolag: Virgin

_____________________________________________________________________________

Jag har kanske inte nån superkoll på Peter Gabriel och har inte lyssnat speciellt mycket på den version av Genesis där Gabriel sminkade sig som en utomjording och stod med bastrumma och tamburin, som en an annan gycklare, i fören av något som mest liknade ett teaterskepp från rymden. Har ju skrivit om en av dessa Genesisskivor tidigare.

Föredrar alltså Peter Gabriel som soloartist, och om jag häller ut allt jag hört med denna artist  i en stor hög på golvet så kan jag utan tvekan konstatera att So är bland det bättre han gjort. Fast visst, de där första soloplattorna är ju riktigt bra och jag undrar varför jag inte har dem?

Här hittar du iallafall moderna klassiker (?) som ”Sledgehammer”, ”Red Rain”, ”In Your Eyes”, Kate Bushduetten ”Don’t Give Up” och ”Mercy Street”. Ja, som du ser är nästan alla klassiker –  och 80-tal är väl ändå så pass nytt att vi bör använda prefixet ”moderna”, eller? ”Big Time” var väl också en hit men att kalla den klassiker är nog att ta i en aning. Har du ingen platta med herr Gabriel så rekommenderar jag So å det allra varmaste. Bilden ovan avslöjar ju också att detta är ett riktigt reafynd!

Såg honom live i Globen när han turnerade med plattan Growing Up. Bortsett det dåliga ljudet i den där bollen så var konserten riktigt bra. Världspremiär och allt, men globen var inte i närheten av fullsatt. Lite konstigt tycker jag. Om jag fick chansen att se honom igen så skulle jag ta den – det borde du också göra. En gentleman ut i fingertopparna som artigt kom in och presenterade förbandet innan detta satte igång (men konstigt nog minns jag inte vilka eller vem det var). Kolla in ett klipp från just den turnén nedan.

Citatet: ”Show me round your fruitcage ‘cos I will be your honey bee, open up your fruitcage where the fruit is as sweet as can be” (Sledgehammer)

CD: Still – Tony Banks (1991)

Lämna en kommentar

Red Day on Blue Street/Angel Face/The Gift/Still It Takes Me By Surprise/Hero For an Hour/I Wanna Change the Score/Water Out of Wine/Another Murder of a Day/Back to Back/The Final Curtain

Producent: Tony Banks, Nick Davis Skivbolag: Virgin

__________________________________________________________________________________________

Jag tycker lite synd om Tony Banks. Jag menar, alla andra i Genesis – som Peter Gabriel, Phil Collins och t.om. ranglige gitarristen Mike Rutherford – har fått igång hyfsade eller riktigt framgångsrika solokarriärer. Men inte Tony, nej för honom vill det sig inte. Fast det är lite konstigt för den här platta låter som om den borde varit en hit, iallafall lika mycket som nån med Phil Collins. Problemet är väl att den kom ut på nittiotalet istället för åttiotalet.

Här samlar Tony ihop röster som Nik Kershaw, Fish (från Marillion), Andy Taylor och Jayney Klimek, och det är inte alls så illa som det ser ut. Det finns några sköna låtar, om man nu gärna stampar takten till den här typen av klistrig pop. Och så försöker Tony sig på att göra lite större låtar tillsammans med Fish men det funkar alls, det blir bara pinsamma kopior av annat som är bättre och större.

Förklaring: anledningen till att jag har den här plattan hittar ni i skivans vänstra övre hörn (se bilden). Ni vet det där hacket som de gjorde i skivor till nedsatt pris. Gav nog inte mer än en tia för den här, därav det givmilda omdömet!

LP: Trespass – Genesis (1970)

Lämna en kommentar

Sid A: Looking for Someone/White Mountain/Visions of Angels

Sid B: Stagnation/Dusk/The Knife

Producent: John Anthony Skivbolag: Charisma

________________________________________________________________________________________

Jag har inte speciellt många skivor med Genesis. Det är dock ganska konstigt att jag har bandets andra platta här hemma.  Och visst, Peter Gabriel har ju en fantastisk röst men det här är alldeles för proggigt för mig. Det låter som ett packat Jethro Tull på nån efterfest och blir till sist ett enda långt, luddigt jam. Och om det inte är långa flummiga jam så förvandlas det till cirkusmusik. Har försökt att lyssna igenom hela plattan flera gånger men inte lyckats. Så även denna gång!

Bästa spår: ”The Knife”