Hem

DVD: Live 1974 – Deep Purple (2006)

Lämna en kommentar

Burn/Might Just Take Your Life/Mistreated/Smoke On The Water/You Fool No One/The Mule/ Truckin’

Speltid: 84 min Ljudformat: Stereo (är det alldeles säkert det?)

___________________________________________________________________

Det är söndagkväll och jag sträcker mig efter något i DVD-hyllan. Hade egentligen tänkt skriva om en annan, nyinköpt, men fick tag i fel – så det får bli den här. Men å andra sidan, lite Deep Purple är ju aldrig fel och här har du dem live från jättefestivalen California Jam, inspelad 1974. Fatta hur längesedan det är! Förutom Deep Purple spelade bland andra Black Sabbath, Eagles och Earth Wind & Fire på denna festival som drog ungefär 250 000 pers. Snacka om jam! Fast den här DVD:n släpptes först 2006.

Ljudkvalitén är dock anmärkningsvärt dålig, vilket gör att jag sällan tar fram den här. Som tidsdokument är det dock mycket roligt att se denna uppsättning av Purple med David Coverdale och Glenn Hughes i fronten. Personligen älskar jag denna version av bandet som fick ur sig klassikerna Burn och Stormbringer (ja, jag har skrivit om båda tidigare). Men när Hughes och Coverdale tog mer plats i bandet (inte minst funk-Hughes) surnade Ritchie Blackmore till och hoppade av. Purple fortsatte med Tommy Bolin som ersättare men splittrades efter en platta. Bandet återförenades sedan 1984 med klassiska Ian Gillan-sättningen, och resten vet ni ju.

Vet inte om det här är konserten i sin helhet – det är ju inte så många låtar (men en del av dem sticker iväg i över tio minuter). Majoriteten av materialet kommer självklart från Burn och så en pliktskyldig ”Smoke On The Water” mot slutet. De måste ju varit trötta på den redan då? Sedan måste jag erkänna att ”Space Truckin'” utan Ian Gillan inte är riktigt samma sak.

Annars är väl allt som det ska tror jag. Och Ian Paice är ju fan i mig världens bästa trummis. Lyssna bara på ”You Fool No One” nedan. Gosse, den snubben kan lira trummor!!

Citatet: ”We’re gonna do a song that Ritchie wrote”

Annonser

CD: Songs in the Key of Rock – Glenn Hughes (2003)

Lämna en kommentar

In My Blood/Lost in the Zone/Gasoline/Higher Places (Song for Bonzo)/Get You Stoned/Written All Over Your Face/Standing On The Rock/Courageous/Secret Life/Change/The Truth/Wherever You Go/Higher Places (reprise)

Producent: Glenn Hughes & Jeff Kollman Skivbolag: Frontiers

___________________________________________________________________________

Glenn Hughes är ganska underskattad. Med det menar jag att han hos gemene man är mer eller mindre okänd, och på sin höjd nämns han i samma andetag som Deep Purple eller som snubben KLF arbetade med i den där America-låten. Det är lite tragiskt för han sitter inne med en av de allra bästa rockrösterna.

Glenn har haft oerhört svårt att slå sig fri från de där plattorna han gjorde med Deep Purple på 70-talet. Att han sedan tillbringade hela 80-talet och delar av nittiotalet i ett enda stort drogrus gjorde kanske inte saken lättare. Och på ett sätt får han skylla sig själv, för när jag såg honom live så sent som 2005 utgjorde större delar av setlistan material från senaste plattan Soul Mover men vad tror ni att han avslutar med? Just det, ”Deep Purplelåten ”Burn” – och på så vis får han konsertbesökarna att nynna på ett trettio år gammalt minne när de vandrar hem i natten.

Han har dock gjort några tappra försök att gå vidare, nu senast med supergruppen Black Country Communion – fast jag tycker inte att de fått till det på någon av de två plattor bandet släppt i raskt takt. Soloplattorna är ofta något ojämna även om nämnda Soul Mover tillhör de bättre. Jag älskar dock den här rösten – även om han ibland tar i och wailar lite för mycket¨. Men det är synd att han inte lyckats skriva bättre låtar.

Songs In the Key of Rock är dock en av hans bättre soloplattor. Förmodligen hans bästa. Han sjunger som vanligt sjukt bra men här finns också ett gäng riktigt bra låtar. Det är inte minst riffrocken på första halvan av plattan som tilltalar mig, där ”Lost In The Zone” och hyllningen till Led Zeppelin-trummisen John Bonham ”Higher Places (Song for Bonzo)” är absoluta höjdpunkter. Glenn Hughes och Bonham (även kallad Bonzo) lär ha varit polare och den bastante trummisen var tydligen ett stort fan av Hughes grupp Trapeze.

Plattan tappar dock fart med överarbetade halvballaden ”Written All Over Your Face” som brer ut sig i över åtta minuter. Sånt gör ju ingen gladare. Därefter hankar han sig fram med pyspunka och det tar liksom aldrig fart igen, men trots detta är det en riktigt bra platta. Rekommenderas varmt!

Citatet: ”Moving through my system, rushing to my brain, welcome to the frontier and I am so glad you came” (In My Blood)

LP: Seventh Star – Black Sabbath featuring Tony Iommi (1986)

Lämna en kommentar

Sid 1: In for the Kill/No Stranger to Love/Turn to Stone/Sphinx (The Guardian)/Seventh Star

Sid 2: Danger Zone/Heart Like a Wheel/Angry Heart/In Memory…

Producent: Jeff Glixman Skivbolag: Vertigo

_______________________________________________________________________________

Den här plattan kallas ofta underskattad, vilket är något märkligt eftersom den som Black Sabbath-platta betraktad är helt jävla värdelös. Det var egentligen tänkt som ett soloprojekt när Tony Iommi samlade ihop ett gäng musiker han ville jobba med – däribland superlungan och favoriten Glenn Hughes – men när någon slipsgubbe på skivbolaget föreslog att Black Sabbath nog genererar mer uppmärksamhet än Iommis namn – inte minst om de ger sig ut på turné – så gav han konstigt nog med sig. Fast visst, han  kallar bandet Black Sabbath featuring Tony Iommi. Ha, som om någon skulle se det som något annat än att just rida på ett framgångsrikt bandnamn?

Och den där turnén blev det inte mycket av. Eller jo, den blev av men fem dagar in i turnérandet fick Glenn Hughes sparken och ersattes av Ray Gillen. Varför vet jag inte men förmodligen krökade (läs knarkade) Glenn ganska friskt runt -86.

Men, jag gillar som sagt Hughes och betraktar inte detta som Black Sabbath – och då är det inte alls tokigt (bara lite). Inledande ”In For The Kill” och baktunga titelspåret är inte alls dumma, och även om balladen ”No Stranger To Love” är en ganska fånig bagatell så bär Glenns röst upp den mer än väl. Resten är väl sådär, men jag minns hur besviken jag blev när jag köpte den och när jag nu (i denna stund) lyssnar på den så känns det som om den är värd lite upprättelse. Så jag skjuter mig själv i foten och drar till med ett”underskattad” iallafall. Doh!

Bonusinfo: Hughes och Iommi gjorde faktiskt en platta tillsammans så sent som 2005, fast då utan att kalla sig Black Sabbath. Den är faktiskt ganska bra. Du kan lyssna på plattan Fused här.

CD: Burn – Deep Purple (1974)

Lämna en kommentar

Burn/Might Just Take Your Life/Lay Down, Stay Down/Sail Away/You Fool No One/What’s Goin’ on Here/Mistreated/”A” 200

Producent: Deep Purple Skivbolag: EMI

_________________________________________________________________________

Ni kan historien: Ian Gillan och Roger Glover ut, David Coverdale och Glenn Hughes in. De ville att Hughes skulle spela bas men han ville sjunga ockå – och då han sjöng så förbannat bra lät de honom hållas. Det sägs också att Coverdale var så fantastiskt ful att de (purple) fixade  (läs: betalade) plastikoperation innan han fick kliva in i rampljuset – men det där är nog bara en gammal skröna. Coverdale lär också ha tvingats bantat ner sig ett par kilo och sluta upp med alla kladdiga chokladkakor.

Nåväl, musiken är ju det viktiga och 1974 var ju ett riktigt guldår för Deep Purple. De släppte två fantastiska plattor detta år: Burn och Stormbringer (och den sistnämnda har jag skrivit om tidigare). Burn kom först och är nog den som är mest hårdrock.

I inledande ”Burn” skolar Ian Paice världens alla rocktrummisar och visar hur man bucklar till pukorna på bästa möjliga sätt. Ritchie Blackmore passar på att leverera ett av sina bästa solon i samma låt – och Coverdale/Hughes sjunger arslet av sig. ”Sail Away” har det funkigaste riffet du kan hitta på en Deep Purple-platta och ”You Fool No One” visar hur koskällan ska slås. Ultramegasuperklassiker – som du bara måste höra innan du dör, såklart. Ian paice är ett trummande geni, har jag sagt det? Gaaaaaah, fy fan vad bra den här plattan är. Nu blir jag sittandes här hela kvällen. Jag som har så mycket annat att göra. Hmmm!

Citatet: ”I’ve been mistreated, I’ve been abuuuuuuuused – I’ve been struck downhearted, baby, I’ve been confuuuuuuuuuuuuused” (Mistreated)

CD: Stormbringer – Deep Purple (1974)

Lämna en kommentar

 

Stormbringer/Love Don’t Mean a Thing/Holy Man/Hold On/Lady Double Dealer/You Can’t Do It Right/High Ball Shooter/The Gypsy/Soldier of Fortune

Producent: Martin Birch & Deep Purple Skivbolag: EMI

_______________________________________________________________________________

Jag minns fortfarande allra första gången jag hörde talas om Stormbringer. Jag satt i baksätet när föraren och medpassageraren i framsätet inledde en diskussion om Deep Purple och plattan Stormbringer. Själv var jag ett barn av Perfect Strangers-eran och hade ingen aning om vad de pratade om. Minns fragment ur diskussionen:

Föraren, som var ett mycket inbitet Purple-fan, sade” jag älskar David Coverdales raspiga röst” och medpassageraren fylle i ”och Glenn Hughes sköna skolpojksstämma”. Båda enades om att rösterna tillsammans förenades i en fantastiskt symbios av rockhistoria. Och där satt jag jag i baksätet med ”Knocking At Your Backdoor” pumpandes i huvudet och undrade vad fan jag missat.

Det första jag gjorde när jag klivit ur bilen var iallafall att kolla upp plattan – blev minst sagt nyfiken, och jag hade väl struntat i Stormbringer då omslaget ser ut som något taget ur en dålig fantasyberättelse.

Och det stämmer lite; omslaget skiljer sig från övriga plattor men det gör även musiken, för här är det mer avslappnat och ledigt med betoning på svänget – ibland får jag t.om. soulvibbar. Kan utan tvekan säga att Stormbringer är en av mina absoluta favoritplattor – i alla kategorier. Varenda gång jag lyssnar på den påminns jag om hur mycket den betyder för mig. Tror faktiskt inte att jag kan leva utan att få en Stormbringerinjektion med jämna mellanrum.

Det är just rösterna, Coverdale och Hughes, som är den största behållningen, och detta märks inte minst i spår som ”Love Don’t Mean A Thing” och ”You Can’t Do It Right”. Glenn Hughes anlitades främst som basist men ville sjunga, och eftersom han visade sig ha en av rockvärldens allra bästa röster så var det ingen som sade emot. Coverdale och Hughes turas om enligt varannan vers-metodiken, och det fungerar utmärkt. Hughes lite mer pojkaktiga stämma bryter av skönt mot Coverdales Marlborotärda och lite mer djupa stämma. Sedan får de också varsitt solonummer, ”Holy Man” och ”Soldier of Fortune”.

Du som är van att höra Ian Gillan vid mikrofonen i Purple blir nog en aning förvånad, för det här är någonting helt annat. Här finns inga muskelriff alá ”Smoke On The Water” utan merparten förlitar sig på en halvfunkig rytmmatta – fast det hindrar inte Ritchie Blackmore från att leverera klassiska solon – och hela bandet spelar på något vis lite lättsammare. Och det svänger något enormt! Låt dig inte heller luras av John Lords orgelmatta i inledande titelspåret, det blir bättre än så!

Deep Purple spelade in ytterliggare två plattor med Hughes och Coverdale men Blackmore hoppade av bandet innan den tredje och ersattes av Tommy Bolin. Den där tredje skivan är inte speciellt bra men Burn, som jag vill minnas kom ut samma år som just Stormbringer, är ytterliggare en klassiker. Och hur Ritchie Blackmore kan se tillbaka på denna era av Deep Purple och kalla det ”shoe shine music” övergår mitt förstånd. Jag älskar visserligen Machine Head och Ian Gillans röst men det här är någonting annat – och det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Så, om du nu inte hört Stormbringer så säger jag ”GRATTIS” – du har en fantastiskt eftermiddag framför dig.

Citatet: ”You were always playing my records when I was after making some love, but I need more than the music to keep myself together – although it makes me feel so good” (You Can’t Do It Right)

Vinylsingel: We Will Be Strong – John Norum featuring Joey Tempest (1992)

Lämna en kommentar

Sid A: We Will Be strong

Sid B: Free Birds In Flight (Instrumental)

Producent: John Norum, Wyn Davis Skivbolag: Epic

______________________________________________________________________________

Sitter och slölyssnar på en ny platta med John Norum och kommer på att jag faktisk har en singel med John Norum. Ha, trodde aldrig att jag skulle skriva följande rader någonsin: jag har köpt en singel med John Norum. Ha!

Det var ju så att Joey Tempest återförenades i en duett med Norum då denna hoppat av Europe några år tidigare. Låten blev kanske en mindre hit men om sanningen ska fram, och det ska den ju, så är detta ingenting ni kommer att lägga till i era Spotifylistor. Skivan som den här låten är med på, Face The Truth,  är dock något bättre, kanske främst för att den store Glenn Hughes sjunger på resten av låtarna – och då gör det inte så mycket att låtarna haltar för Glenn har ju rösten.

Ingen skugga över Tempest dock, men låten ….. näe!

Gott så – som sagt, allt ska ut på bloggen! Och jag kan rekommendera Norums senaste soloplatta Play Yard Blues.

Citatet: ”Oh is it true, it’s down to me and you”

CD: First Underground Nuclear Kitchen – Glenn Hughes (2008)

Lämna en kommentar

 Crave/First Underground Nuclear Kitchen/Satellite/Love Communion/We shall be free/Imperfection/Never say never/We go 2 War/Oil and Water/Too late to save the World/Where there´s a Will   

Lyssna på snuttar: http://www.glennhughes.com/funk.html

Producent: Glenn Hughes  Skivbolag: Frontiers

________________________________________________________________________________________

Har precis målat om vardagsrummet, och i ena hörnet bakom en fåtölj hittar jag ytterliggare två skivlådor; fyllda till bredden med gott & blandat. Då hittar jag denna skiva inpressad i lådan. Glenn Hughes är en riktigt hustomte här hemma, och han kommer att dyka upp titt som tätt – i alla dess former.

Glenn Hughes har en gudabenådad röst; han är förmodligen världens bästa rocksångare men problemet är att han inte besitter någon större talang som låtskrivare. På First Underground Nuclear Kitchen (F.U.N.K.) märks detta väldigt tydligt, och jag tror nog att det finns en anledning till placeringen i lådan. Men visst, det är funky as hell och Hughes sjunger så att brallorna spricker och Chad Smith från Red Hot Chili Peppers spelar trummor men det räcker inte. Man måste ju ha lite låtar också.

Men okej, ”Love Communion” och ”Satellite” är ganska sköna. Pressar dock tillbaka denna platta i lådan brevid Monikas Eskobarplatta igen . Ha! Men, det blir annat med Glenn framöver dock!

Svaret: Nej, han är inte från Göteborg (trots att han heter Glenn).