Hem

CD: Greatest Hits – The Doors (1996)

Lämna en kommentar

Bild

Hello, I Love You/Light My Fire/People Are Strange/Love Me Two Times/Riders On The Storm/Break On Through/Roadhouse Blues (live)/Touch Me/L.A. Woman/Love Her Madly/The Ghost Song/The End (From Apocalypse Now)

Producent: Paul A Rotchild Skivbolag: Elektra

___________________________________________________________________

Ja ja ja, jag vet att jag skrev att jag skulle gå utanför boxen i nästa inlägg men nu öppnades en ny dörr (ursäkta ordvitsen) och då kunde jag inte låta bli att skriva om den här. Slog nämligen upp tidningen och såg att Ray Manzarek gått bort. Och Ray var snubben bakom orgeln i The Doors och således hyfsat viktig för bandets sound. Hen blev 78 år. Men hur som helst, detta ledde också till att jag tog en titt i samlingen och upptäckte den här. Då kan jag ju inte låta bli att skriva några rader om den, eller hur?

Fast det finns nog en anledning till att jag ‘glömt bort’ det här! Det står ‘greatest hits’ på omslaget (som är ohyggligt anskrämligt by the way) men det här är en makalöst tunnsådd samling. The Doors hade visserligen en ganska kort men intensiv karriär fast jag skulle kunna fylla detta inlägg med låt efter låt som saknas på denna samling. Exempel? Okej: ”Moonlight Drive”, ”When The Music’s Over”, Soul Kitchen” och en hel hoper andra.

Mest intressant på den den här samlingen är kanske ”The Ghost Song”, för att den sticker ut. Låten återfinns på plattan An American Poet, som bandet släpptes sju år efter att sångaren Jim Morrison gått bort. Paul A Rotchild, som producerat de flesta av bandets plattor, kallar den dock ”a rape of Jim Morrison” då han menar att dikterna inte alls framförs som Morrison hade velat.  Plattan består alltså av tonsatta dikter som Morrison lämnade efter sig. Överlevande Doors-medlemmar snodde dem helt enkelt för att skapad ny musik . Det låter makabert, och det är det ju. Så här i efterhand tror jag nog att samtliga inblandade ångrar detta tilltag då det inte direkt  gör The Doors arv rättvisa, snarare tvärtom. 

Förresten, när det gäller The Doors kommer jag på att jag är en periodare. Lyssnar på dem med jämna mellanrum men tröttnar ALLTID efter ett tag. Det är den där förbannade orgeln som både ger och tar, och om man lyssnar för länge på The Doors tar den över och det känns som om man käkat både svarta och vita tangenter till frukost, lunch och middag.

Citatet: ”Ninety percent of the time, when he was drunk, he was impossible to deal with. The other ten percent, he transcended himself, and was brilliant. The ten percent is on his records. The other ninety percent is garbage.” (Paul A Rotchild om hur det var att arbeta med Jim Morrison)

Annonser

2-CD: The Greatest Hits (1966-1992) – Neil Diamond (1992)

Lämna en kommentar

CD 1: Solitary Man/Cherry, Cherry/I Got the Feelin’ (Oh No, No)/Girl, You’ll Be a Woman Soon/Kentucky Woman/Shilo/You Got to Me/Brooklyn Roads/Red, Red Wine/I’m a Believer/Sweet Caroline/Soolaimon/Cracklin’ Rosie/Song Sung Blue/Play Me/Holly Holy/Morningside/Crunchy Granola Suite

 CD 2: Brother Love’s Traveling Salvation Show/I Am…I Said/Be/Longfellow Serenade/Beautiful Noise/If You Know What I Mean/Desirée/September Morn/You Don’t Bring Me Flowers” (duet with Barbra Streisand)/Forever in Blue Jeans/Hello Again/America/Love on the Rocks/Yesterday’s Songs/Heartlight/Headed for the Future/Heartbreak Hotel” (duet with Kim Carnes)/All I Really Need Is You

Producenter: Jeff Barry m.fl. Skivbolag: Columbia

_________________________________________________________________________________

Måste bara säga att säga att snart är jag uppe i 500 inlägg och bjuder då på ett litet jubileumsinlägg. Och nu, på fyrahundranittio-nånting, så dyker Neil Diamond upp. Den killen har sålt skivor (runt 115 miljoner) och räknas som en av de mest framgångsrika artisterna någonsin – fast ändå har jag bara en platta med honom. En samling såklart! (Motsägelsefullt och inom parentes kan jag ju säga att jag inte har en enda med Barbara Streisand, som sålt ännu mer, så det kanske inte är så konstigt iallafall?)

Man kanske inte får säga såhär om en artist som sålt så många skivor och uppenbarligen berört många, men det är lite väl mycket öppen landsväg med armbågen hängande utmed sidodörren. Det trallas på mest hela tiden, liksom. Och ibland tycker jag mig höra häshovarna där i bakgrunden – som i dålig country framfört kompetent och med respekt. Typ. Ehh, fattar ni inte? Okej, vi skiter i den liknelsen.

Hur som helst, du känner garanterat igen ”Girl, You’ll Be a Woman Soon” från Quentin Tarantinos Pulp Fiction (fast där gjordes den nog av nån annan) och så minns du säkert ”Red, Red Wine” som UB40 gjorde i en plastigt smörig topplisteversion.  Men som helhet känns den här samlingen lite kantstött och något enahanda – och så är det ju en rejäl samling låtar också med lite under fyrtio låtar.  Att en del av dem är liveversioner piggar faktiskt upp en del och så tycker jag att ”Thank the Lord for the Night Time” sticker ut en aning.

Neil Diamond må ha skrivit fler klassiker än de flesta och sålt ofantligt mycket mer skivor än nästan alla men jag kan utan problem räkna upp minst ett tiotal amerikanska singer songwriters som berört mig mer. Så är det bara! Förresten, tio känns lågt räknat – borde väl komma upp i bra mycket mer?  Anyways, detta innebär att felet självfallet ligger hos mig – om någon nu far illa och tycker att jag borde respektera denna man med ett värdigare inlägg. Jag förstår inte att uppskatta denne man då jag värderar andra, lite mindre killar som försäljningsmässigt ännu inte brakat igenom det där kniviga taket med över hundra miljoner sålda skivor.

Citatet: ”You know it wasn’t that long ago when a group named UB40 recorded one of my songs. Went all away to number one! We’re gonna do that reggae feel for you now …. it’s fine …. red, red wine…” (Liveversionen av Red, Red Wine)

LP: Greatest Hits – Aerosmith (1980)

2 kommentarer

Sid 1: Dream On/Same Old Song and Dance/Sweet Emotion/Walk This Way/Last Child

Sid 2: Back in the Saddle/Draw the Line/”Kings and Queens/Come Together/Remember (Walking in the Sand)

Producent: Jack Douglas, George Martin m.fl. Skivbolag: Columbia

______________________________________________________________________________

Aerosmith spelade väl rock redan på grottmänniskornas tid? Kanske inte, men det känns som om bandet funnits i evigheter. Nyligen läste jag att Steven Tyler ska vara med i American Idol, och då inte bara som gäst utan som en av medlemmarna i juryn. Bandkollegan Joe Perry lär inte ha gillat det hela och avfärdat programet som trams. Han tycker att Aerosmith ska spela in en ny platta istället. Tyler tycker att de kan göra två saker samtidigt. Hur som helst, Tylers blotta medverkan i programet har lett till att Aerosmiths gamla samling Big Ones seglat upp på försäljningslistorna och några av bandets låtar laddas ner flitigt på itunes.

Tänk att det kan vara så lätt ibland!

Den här samlingen är dock något äldre. Vet inte om den ens finns i tryck längre, då den liksom inte innehåller några av bandets hits från 80-talet och framåt. Men, det här är en bra samling – och man glömmer lätt bort att de tidiga Aerosmithlåtarna har sjukt sköna riff. Allt på denna vinyl är ju klassikt, men visst saknar jag ett helt gäng gamla låtar – som ”Nobody’s Fault”, ”Uncle Salty”, ”Toys In The Attic”, ”Make It”, ”Lord of The Thighs”, ”No Surprise” och ja …. en drös andra. Men de få’la duga för nu!

Citatet: ”Oh, heads I win, tails you lose, to the never mind where to draw the line”