Hem

CD: Mama Said – Lenny Kravitz (1991)

Lämna en kommentar

Fields of Joy/Always on the Run/Stand by My Woman/It Ain’t Over ‘Til It’s Over/More Than Anything in This World/What Goes Around Comes Around/The Difference Is Why/Stop Draggin’ Around/Flowers for Zoë/Fields of Joy (Reprise)/All I Ever Wanted/When the Morning Turns to Night/What the Fuck Are We Saying?/Butterfly

Producent: Lenny Kravitz Skivbolag: Virgin

_______________________________________________________________

Lenny Kravitz andra platta är nog en av hans bättre, men konstigt nog har jag inte hans första – Let Love Rule – som nog till och med är ännu bättre. Fast visst, aningen ojämnt är det nog trots allt – fast det är ju så med Kravitz. Det dyker alltid upp halvmediokra spår, vilket kanske beror på att han envisas med att producera och spela nästan alla instrument själv. Det finns ingen som kan bromsa och ropa ”stopp”.

Vidare, mer eller mindre allt Lenny Kravitz spelat in låter som om det vore inspelat under 60- eller 70-talen vilket får en del att likna honom med en hopplös posör. Personligen gillar jag retrostuket och i ”Always On The Run” får han till sitt svängigaste retroriff någonsin. Och så hänget i basliret och det enorma trycket i blåset! Det blev ju självklart en hit, inte minst då han får lite draghjälp av Slash som just då var gitarrist i världens största Guns n Roses. Fast den hattprydde rockstjärnans insats gör nog varken till eller från egentligen, utan största effekten av stjärnans närvaro uppnås när Kravitz slänger ur sig ett ”Slash” innan solot.

Bortsett några halvtråkiga spår (”More Then Anything In This World”, ”All I Ever Wanted” m.fl.) är det här riktigt bra. Inte minst i stråkbeklädda smörpaketet ”It Aint Over ‘Til It’s Over”, ”Fields of Joy” och Hendrixdoftande ”Stop Dragging Around”.  Och visst får han till ett släpigt sväng i ”The Difference Is Why”?

Fråga: när ska Lenny Kravitz sluta fåna sig på vita duken och istället få till en bra platta igen?

Annonser

CD: Contraband – Velvet Revolver (2004)

Lämna en kommentar

Sucker Train Blues/Do It For the Kids/Big Machine/Illegal I Song/Spectacle/Fall to Pieces/Headspace/Superhuman/Set Me Free/You Got No Right/Slither/Dirty Little Thing/Loving the Alien

Producent: Josh Abraham Skivbolag: RCA

________________________________________________________________________

Om du tar tre delar Guns n Roses, strör över lite Stone Temple Pilots och blandar in en femte snubbe i degen – vad får du då? Ja precis, Velvet Revolver. Och då övervägande delar kommer från GnR låter det inte helt konstigt mer GnR än STP – eller? Jag tycker kanske att det finns riktigt tydliga influenser från båda (och en del annat) men visst vill de låta precis sådär svängigt och rockigt som på Appetite For Destruction?

Detta lyckas det ju givetvis inte med, och nu skulle jag lätt kunna förklara det hela med avsaknaden av Axl Rose men vi som har hört Chinese Democracy vet ju att det inte är så enkelt. En ensam Axl betyder inte samma sak som GnR, det blir något annat. Skulle tro att ålder och feta gröna sedelbuntar nog gjort en hel del för att ändra det där rasande Welcome to the jungle-perspektivet.

Nåja, jag ska försöka komma till kärnan. Tror att jag blir nostalgisk, för jag gillar det här. Redan tio sekunder in i ”Sucker Train Blues” avslöjar de sig i sin iver att skapa ett sound från förr men jag köper det och blir än mer övertygad i ”Do It For The Kids”. Det funkar, och då jag även lyssnat sönder några Stone Temple Pilots-plattor tycker jag att Scott Weiland kompletterar grabbarna Guns riktigt bra.

Det håller givetvis inte hela vägen. Däremot bör du lyssna på låtar som ”Illegal Song”, ”Spectacale”, ”Set Me Free” och ”Do It For The Kids” om du missat det här. Ibland kommer man långt på ren vilja! Plattan blev ju mer eller mindre en succé och sålde mer än någon räknat med, och detta trots att förstasingeln ”Slither” låter släpig grungekopia av en gammal STP-låt. Ni kan skippa den.

Velvet Revolvers andra plattta har jag däremot inte. Den funkade inte riktigt. När sedan Weiland hoppad av bandet för några år sedan blev det tyst men enligt bandets hemsida  har de planer på att gå vidare. Det verkar dock inte vara någon brådska då samtliga medlemmar har fullt upp med annat. Fast det kanske är lika bra att låta det vara?

Citatet: ”Dontcha give a fuck anymore now? She’s givin up on you now – do it for the kids they say, it ain’t about you anyway” (Do It For The Kids)

LP: Appetite for Destruction – Guns n Roses (1987)

Lämna en kommentar

Sid G: Welcome to the Jungle/It’s So Easy/Nightrain/Out Ta Get Me/Mr. Brownstone/Paradise City

Sid R My Michelle/Think About You/Sweet Child o’ Mine/You’re Crazy/Anything Goes/Rocket Queen

Producent: Mike Clink Skivbolag: Geffen

_____________________________________________________________________________

Jag gick i högstadiet när den här plattan kom ut. Det fanns inget internet, inga my space-sidor, bloggar, appar eller andra kanaler som bankade in budskapet om hur fantastiskt bra Guns n Roses Appetite for Destruction var. Men alla visste om det ändå – GnR var det nya stora amerikanska bandet och det gick inte att värja sig mot denna skiva. För mig började det säkert med ”Paradise City” och sedan var det kört.

Den här skivan är också riktigt bra, och om ni frågar mig så känns alla andra skivor med GnR relativt onödiga. De har liksom aldrig kommit i närheten av det här på andra skivor.

Det finns nog inte så mycket att säga om den här som ni inte redan hört. Låtarna har ju spelats sönder av varenda rockradiostation och det finns absolut ingenting som inte platsar på den här plattan – precis allt är bra. Det kanske inte är lika känt att det tog flera månader (nästan ett år) innan den här plattan tog fart. Skivbolaget var på gång att ta hem bandet från en pågående turné för att spela in ännu en platta. Guns n Roses var förband till bl.a. Motley Crue men när de väl slog igenom, ja då var rollerna ombytta – GnR hade kunna ha Crue som uppvärmare i sitt eget omklädningsrum.

Omslaget jag har (se bilden) drogs senare in då det ansågs vara i våldsammaste laget. Många skivhandlare reagerade på bilden av en våldtagen flicka och ville inte ha plattan i butik. Vidare, då detta är en hederlig gammal vinylplatta kan man kanske tro att sidorna heter A respektive B, men inte. Här heter de G (för ”Guns”) och R (för ”Roses”) – såklart. Tanken med det hela är att guns-sidans låtar handlar om droger och det hårda stadslivet medan låtarna på roses-sidan avhandlar relationer, kärlek och sex.

Vill också tillägga att jag fortfarande, efter alla dessa år, blir alldeles knottrig (?) på underarmarna när jag hör det där snygga sticket i ”Sweet Child o’ Mine” och när Axl Rose drar iväg sitt karismatiska ”Aye aye aye aye aye aye aye”. En sån enkel och genial låt. Efter den här plattan blev det tyvärr mer cirkus, med galet långa pianoballader och stora egon som bredde ut sig. Synd!

Citatet: ”I used to do a little, but a little wouldn’t do, so the little got more and more. I just keep trying to get a little better, said a little better than before” (Mr Brownstone)

LP: Use Your Illusion II – Guns n Roses (1991)

Lämna en kommentar

Sid E: Civil War/14 Years/Yesterdays/Knockin’ on Heaven’s Door

Sid F: Get in the Ring/Shotgun Blues/Breakdown”

Sid G: Pretty Tied Up/Locomotive/So Fine

Sid H: Estranged/You Could Be Mine/Don’t Cry(alt. lyrics)/My World

Producenter: Mike Clink & Guns n Roses Skivbolag: Geffen

____________________________________________________________________________

Den här plattan kom väl i skarven mellan Lp och CD? Jag köpte den iallafall på dubbel-vinyl, och om jag inte minns fel fick man båda (vol I och II) för ett paketpris.

Nåväl, bortsett trista coverplattan The Spaghetti Incident? (1993), en ännu tristare liveplatta (1999) och en samling (2004) så skulle det dröja fram till 2008 innan Guns n Roses lyckades få ut en ny platta. Ja, fast så mycket Guns n Roses var det kanske inte då mer eller mindre samtliga flytt det sjunkande skeppet – utom Axl Rose då. Vem hade trott att det här skulle  bli bandets sista stora stund, fast det klart – en 28 månader lång världsturné   (24 maj 1991 – 17 juli 1993) kan nog ta knäcken på vilket band som helst?

Use Your Illusion II är dock bättre än ettan (som jag skrivit om tidigare) men precis som på dess tvillingsläpp är ljudet under all kritik – riktigt sunkig produktion som inte åldrats väl. Men låtmaterialet är starkare här, inte minst inledande ”Civil War” – som nog måste betraktas som en höjdpunkt, och frågan är om de ens lyckas komma i närheten av denna höjd på resten av plattan?

Andra favoriter heter ”14 Years”, ”Pretty Tied Up”, ”You Could Be Mine” och sköna riffmuskeln ”Locomotive”, också en höjdare på denna platta. Resten är väl sådär. På en bra dag stampar jag takten till ”Yesterdays” och ”Shotgun Blues” men Dylancovern ”Knockin’ On Heaven’s Door” går tvärbort. Ingen bra version! Mastiga låtbygget ”Estranged” är väl lite kul i all sin Axlska pampighet med pretentiöst Freddie Mercurypiano men på låtar som ”Breakdown” och ”Get In The Ring” borde något dragit i handbromsen och bett Axl tänka efter lite. Visst, han vill få fram en poäng i den senare (genom att skälla ut recensenter och namnge dem) men hur kul är den låten idag? Näeh, inte alls.

 Citatet: ”With your bitch slap rappin’ and your cocaine tongue you get nuthin’ done” (You Could Be Mine)

Bonus info: om du undrar vad konvolutet kommer ifrån så ta en titt på Rafaels målning ”Skolan i Aten” – då hittar du förhoppningsvis en del av Use Your Illusions-omslaget lite till höger om mitten på denna bild.

CD: Blind Melon – Blind Melon (1992)

2 kommentarer

 
 
 
Producenter: Rick Parashar & Blind Melon Skivbolag: Capitol
________________________________________________________________________
För många reduceras nog Blind Melon till endast låten ”No Rain”, som mycket riktigt är deras stora hit. Detta gör dem till ett något underskattat band då de verkligen inte var ett one hit wonder. Snarare var det nog sångaren Shannon Hoons bortgång i form av heroinöverdos 1995 som hindrade dem att bli ännu större. Minns faktiskt när de på radio annonserade hans bortgång följt av låten ”Sleepy House”. Det är konstigt vad man minns ibland.
 
Grabbarna i Blind Melon var inte bara coola och extremt långhåriga, de kunde lira också. Bandet har ibland ett nästan jazzigt driv; som om de ibland improviserar sig fram. Sedan gör Hoons raspiga röst sitt till. Musikstilen sorteras säkerligen in i nåt alternativt rockfack men visst finns det ett litet grungestrå någonstans i denna musikaliska höstack.
 
Det här är bandets debutplatta, som också är deras bästa. Det där svänget jag nämnde tidigare är något bortputsat på uppföljaren, tyvärr. När Hoon sedan hittades livlös i turnébussen bestämde sig bandet för att lägga ner verksamheten. De släppte visserligen Nico postumt, men då denna mest fylldes upp med demoinspelningar och överblivet material var det en ganska ojämn historia. Men, jag har nog banne mig plattan här någonstans?
 
Bandet har självklart försökt dig på en återförening med ersättare, men jag har ärligt talat aldrig brytt mig om att lyssna på detta. De kanske håller på ännu, vad vet jag? Det här var och jag är inte intresserad av något nu. Egentligen räcker det med den här plattan (som är totaltsönderlyssnad) och jag ryser fortfarande när jag hör låtar som ”Sleepy House”, ”Tones of Home”, ”Change” och ”Holyman”. Riktigt bra platta!
 
Bonusinfo: Shannon Hoon var ju polare med Axl Rose, vilket ledde till att han fick gästsjunga en hel del på GnRs Use Your Illusion-plattor. Om du lyssnar på ”Don’t Cry” så hör du honom klart och tydligt; två raspiga sångare som förenas i en duett (nästan).
 

CD: Rockferry – Duffy (2007)

Lämna en kommentar

Rockferry/Warwick Avenue/Serious/Stepping Stone/Syrup & Honey/Hanging On Too Long/Mercy/Delayed Devotion/Scared/Distant Dreamer

Producent: Bernard Butler & Steve Booker Skivbolag: Mercury

________________________________________________________________________

Nytt år; nya skivor …. och gamla skivor …. och skivor mitt emellan, och lite kassetter och kanske en ny kategori på gång. Nytt år och nya möjligheter; 2011 är här!

Inleder året med en kvinnlig artist! Duffy är en riktigt bra sådan och den här skivan har jag lyssnat på riktigt mycket. Hon har inte bara en grym röst utan har lyckats få ihop riktigt bra låtar genom att arbeta med olika låtskrivare. Kanske är det så bra för att det tog hela fyra år att spela in plattan, fast å andra sidan – senaste Guns n Roses-plattan tog väl tolv år att spela in och det blev ju inte speciellt lyckat. Nåväl – det här är bra iallafall.

Rockferry blev en succé och förutom att plattan genererade hela sex singlar kan Duffy skratta hela vägen till banken men en förmögenhet på över fyra miljoner pund. Inte illa med en platta i ryggen. Det här låter riktigt oldschool och även om de två största hittarna – ”Mercy” och ”Warwick Avenue” – är det bästa så är det hög nivå hela vägen. Och det är inte bara bra utan funkar även utmärkt som kuliss när farmor är på besök för namnsdagskaffe. Inte illa va? Något för hela familjen alltså!

På senaste plattan Endlessly försökte de uppdatera soundet men det gick inget vidare, tyvärr. Men hon kanske kommer på banan igen, tills dess får vi hålla till godo med denna utmärkta debut.

Citatet: ”Yeah yeah yeah” (Mercy)

Dubbel-LP: Use Your Illusion I – Guns n Roses (1991)

Lämna en kommentar

Sid 1: Right Next Door to Hell/Dust N’ Bones/Live and Let Die/Don’t Cry/Perfect Crime

Sid 2: You Ain’t the First/Bad Obsession/Back off Bitch/Double Talkin’ Jive

Sid 3: November Rain/”The Garden/Garden of Eden/Don’t Damn Me

Sid 4: Bad Apples/Dead Horse/Coma

Producent: Mike Clink, Guns n Roses Skivbolag: Geffen

_________________________________________________________________________________

Jag har av någon anledning lyssnat ganska mycket på Chinese Democray på senaste tiden. Det är egentligen ingen dålig platta men det är lite synd att Axl Rose valt att ge ut den under namnet Guns n Roses för om han bytt namn på projektet eller valt att kalla den soloplatta tror jag att Chinese Democracy tagits emot på ett helt annat sätt.

Hur som helst, det hela får mig att tänka på det galna projektet Use Your Illusion, som består av två delar; två dubbelplattor fyllda med galet teatraliska låtar som gavs ut på samma dag. Då var Guns n Roses världens största band och jag vet inte hur många videos de spelade in men det var sjukt många. GnR var liksom en följetång på MTv där deras videor avlöste varandra. Use Your Illusion II är dessutom aningen bättre än den här, men den tar vi vid ett senare tillfälle (det känns inte rätt att bunta ihop dem i ett inlägg).

Det märkligaste med det hela är att bandet valde att fortsätta med samma producent som på debutplattan trots att de förmodligen kunnat välja vem som helst. Vidare låter det ljudmässigt sämre än på debuten, och det är märkligt för det brukar ju alltid vara tvärtom. Trummorna låter förfärligt, och det minns jag att jag tyckte redan -91, men hela produktionen är märkligt stel och osvängig och den har inte åldrats särskilt väl.

Det här var början på galenskapen! GnR hade här förvandlats till någonting helt annat än det de var på debuten. Det är ju inte bara av ondo men det finns alldeles för mycket pretentiöst jingel jangel här (läs ”Coma”) och pianoballader som skulle få Queen att rodna (läs ”November Rain”). Den senare blev visserligen en dunderhit men inte är den speciellt bra, och varför måste den vara nio minuter lång?

De låtar jag föredrar påminner nog mer om det bandet gjorde på Appetite for Destruction, som t.ex. ”Bad Obsession”, ”Double Talkin’ Jive”, ”You Ain’t The First” och ”Bad Apples”. Sedan är den där Wingscovern ”Live and Let Die” faktiskt ganska charmig. Men det var nog tur att de hade den där andra plattan ute samtidigt.

Citatet: ”Back off, back off bitch down in the gutter dyin’ in the ditch” (Back Off Bitch)